Subrymdskommunikation

Subrymdskommunikation, ibland kallad subrymdsradio, var det huvudsakliga sättet för Federationen att kommunicera över interstellära avstånd. Genom att sända i subrymden istället för i den normala rymden, kunde information överföras med hastigheter långt större än ljusets. Man angav tachyoner, speciella överljuspartiklar, som informationsbärare. Om avståndet mellan två sändaremottagare och en reläfyr - som på 2300-talet ingick i ett nätverk av reläfyrar - inte var alltför stort kunde kommunikationen mellan sändaremottagarna ske i realtid. Ett exempel på detta var när örlogskapten Reginald Barclay på Jupiterstationen kontaktade skeppsrådgivaren Deanna Troi på rymdskeppet USS Enterprise-E som befann sig sju ljusår från stationen. (Life Line)

Subrymdskommunikationen skedde över flera band, från låga till höga. De låga banden förefaller mest ha använts för diplomatiska kontakter.

Subrymdsradion användes primärt av Stjärnflottans kommando för att sända order till befälhavare på rymdskepp, och omvänt då befälhavarna rapporterade tillbaka till kommandot.

Den här formen av subrymdskommunikation utvecklades under 2100-talet, men krävde på den tiden subrymdsförstärkare mellan de sändande enheterna. Varje interstellär farkost var utrustad med en subrymdsantenn. Trots att överföringen skedde oerhört snabbt skulle det exempelvis ha tagit USS Voyager c:a 2 år att kontakta stjärnflottan när det befann sig som längst bort. Problemet var i serien dock mycket större än så, eftersom inga relästationer fanns som kunde förstärka den annars alltför svaga mottagna signalen.