Nebulosor

Hjärtnebulosan

Nebulosan är ett interstellärt moln bestående av väte, helium och andra joniserade gaser. Ursprungligen betraktades varje diffust astronomiskt objekt som en nebulosa, inklusive galaxer bortom Vintergatan. Andromedagalaxen refererades t.ex. till som Andromedanebulosan innan dess sanna natur som galax bekräftades under det tidiga 1900-talet.

Nebulosorna är ofta regioner där stjärnor bildas, som t.ex. i Örnnebulosan.

Eftersom sensorer och andra system fungerade dåligt i vissa nebulosor, användes de ofta av rymdskepp för att ge strategiska fördelar i konflikter.

USS Enterprise-D gömde sig en gång inuti en nebulosa för att undgå upptäckt av en Borgkub (vars sensorer inte kunde tränga igenom nebulosan).

Kommendör Ransom gömde sig en gång tre dagar i en nebulosa nära Epsilon IV för att inte upptäckas av en klingonsk Bird-of-Prey.

År 2376 föreslog besättningsman Maxwell Burke att deras skepp USS Equinox skulle ta sin tillflykt till en klass 2-nebulosa för att bli av med det förföljande USS Voyager.

När Voyager genomgick en översyn 2377 i Annarirymd, sökte skytteln Delta Flyer II efter dilitium i en närliggande nebulosa.

Voyagers besättning tvingades år 2377 överge skeppet på grund av tetryonstrålning från en subrymdsmina som lagts ut av Quarren-marodörer. För att undkomma marodörerna tog ECH-doktorn skeppet till en nebulosa.

Se även Nebulosaklasser.

Typer av nebulosor (11)

• Mörk nebulosa
• Mörk materianebulosa
• Dikromatisk nebulosa
• Emissionsnebulosa
• Inversionsnebulosa
• Mikronebulosa
• Planetarisk nebulosa
• Protonebulosa
• Protostellär nebulosa
• Reflektionsnebulosa
• Stjärnbarnkammare

Närliggande

Nukleogeniskt molnväsen

Typer av nebulosor

Mörk nebulosa

Mordornebulosan

En mörk nebulosa är en typ av interstellärt moln som är så tät att den döljer ljuset från bakomliggande lysande objekt, som reflektionsnebulosor och stjärnor. Utsläckningen av ljuset beror på att stoftpartiklar har samlats tätt i de kallare delarna av nebulosan. Vad som döljer sig i och bakom nebulosan kan bara avslöjas med hjälp av från nebulosan utsända radiovågor och infrarött ljus.

Pipnebulosan

De mörka nebulosorna är mycket oregelbundna och har inga klara yttre gränser. De största av dem kan ses med blotta ögat, och visar sig som mönster mot Vintergatans ljusare bakgrund. I de mörka nebulosorna finns ofta astrofysiska masrar (olika typer av källor, som t.ex. vissa molekylmoln, som sänder ut koherent elektromagnetisk strålning).

Under 2370-talet besökte USS Voyager ett par svarta nebulosor (klass J-nebulosor) i deltakvadranten.

[Index]

Mörk materianebulosa

Ring av mörk materia i en galaxhop

Bilden ovan visar en spöklik ring av mörk materia som bildades för länge sedan under en kollision mellan två massiva galaxhopar. Även om astronomerna inte vet exakt vad mörk materia består av tror de att det är en typ av elementarpartikel som fyller hela universum.

Mörk materia kan inte avslöjas från dess eventuellt utsända strålning, men att den finns kan man sluta sig till från dess gravitationella effekter på den synliga materian.

En mörk materianebulosa var en gasliknande samling av mörk materia i rymden som var extremt svår att upptäcka med konventionell sensorteknik.

Som gäst ombord på det vulcanska sleppet Yarahla hjälpte Jonathan Archer till att sätta upp ett gravitonteleskop under studiet av en mörk materianebulosa.

År 2153 blev Archer och kommendörlöjtnant T'Pol de första att direkt observera en mörk materianebulosa genom att belysa den med metreonpartiklar. T'Pol föreslog att den skulle ges namnet Robinsonnebulosan för att hedra Archers gamle vän, kommendör AG Robinson, som nyligen hade dött i en klättringsolycka.

År 2367 använde USS Enterprise-D flera speciellt modifierade fotontorpeder för att lysa upp Mar Oscuranebulosan, en tidigare outforskad mörk materianebulosa. Under utforskningen av nebulosan råkade skeppet ut för flera rumsliga förvrängningar som gjorde navigeringen ytterst riskabel.

En inte kartlagd mörk materianebulosa fanns i cardassisk rymd, nära en förvaringsanläggning för ketracel-vit som förstörts av kommendör Benjamin Sisko och hans besättning 2374. Sisko beordrade sitt skadade skepp (ett stulet Jem'Hadar-attackskepp) att ta sig till nebulosan för att undkomma flera förföljande Jem'Hadar-stridsskepp. I nebulosan kraschade de på en okänd nomadplanet.

[Index]

Dikromatisk nebulosa

En dikromatisk nebulosa var ett interstellärt gasmoln med intensiva gravimetriska distorsioner.

År 2370 körde Geordi La Forge en analys av en Ferengisonds skrov, där sonden skickats från en marauder med DaiMon Bok som befälhavare, för att genskjuta USS Enterprise-D. Från sin analys av partikelavlagringarna på skrovet kunde La Forge sluta sig till att sonden sänts genom en dikromatisk nebulosa. Avlagringarna visade även att sonden utsatts för gravimetrisk distorsion och passerat inom ett ljusår från en klass 4-pulsar.

Planet i systemet Xendi Kabu

Med denna information drog La Forge slutsatsen att nebulosan var den dikromatiska nebulosa som fanns i Doriashopen (som även innehöll det oberoende systemet Xendi Kabu).

[Index]

Emissionsnebulosa

Emissionsnebulosan är ett moln av joniserad gas som sänder ut eget ljus i olika färger. Den vanligaste källan till jonisering är fotoner med hög energi från en närliggande het stjärna. Stjärnan kan antingen vara en ung massiv stjärna i ett område med stjärnbildning eller en döende stjärna som har kastat ut sitt ytter lager och förvandlats till en het stjärnrest.

Rymdskeppens bemantlingsenheter var oanvändbara inuti emissionsnebulosorna.

Det cardassiska binära stjärnsystemet Amleth låg inuti en emissionsnebulosa i alfakvadranten. På systemets planet Amleth Prime fanns en cardasssisk militärbas.

År 2372 föreslog Tom Paris att USS Voyager skulle ta en genväg genom en emissionsnebulosa för att vinna tid. Chakotay motsatte sig dock detta.

[Index]

Inversionsnebulosa

En inversionsnebulosa var en typ av nebulosa som bestod av instabila och självantändande plasmatrådar. Rymdskeppen träffade aldrig på någon inversionsnebulosa i alfakvadranten. De antogs brinna ut på några år.

Marayna

År 2373 upptäckte USS Voyager en inversionsnebulosa i deltakvadranten som var flera århundraden gammal. De fann ett ovanligt dämpningsfält som isolerade varje plasmatråd när den antändes, och förhindrade därigenom en katastrofal kedjereaktion. Dämpningsfältet genererades av en dold rymdstation som tillhörde Marayna. Rymdstationens uppgift var att bevara nebulosan så att dess skönhet kunde upplevas av Maraynas folk.

[Index]

Mikronebulosa

En mikronebulosa är en typ av interstellärt gasmoln. Örlogskapten Tuvok och Seven of Nine från USS Voyager undersökte en mikronebulosa nära den befolkade planeten Norcadia Prime 2376.

[Index]

Planetarisk nebulosa

Ringnebulosan

En planetarisk nebulosa är en typ av emissionsnebulosa bestående av ett expanderande glödande skal av joniserad gas som kastats ut från en röd jättestjärna i slutet av sitt liv. De är relativt kortlivade och syns under några tiotusentals år.

Mekanismen vid bildandet av den planetariska nebulosan antas vara följande: I slutet av sitt liv drivs den röda jättestjärnans yttre lager ut via pulseringar och stjärnvindar. Den blottlagda heta, starkt lysande kärnan sänder ut ultraviolett strålning som joniserar stjärnans utkastade yttre lager. Den av de yttre lagren absorberade ultravioletta energin sänds därefter ut som synligt ljus. Den planetariska nebulosan är bildad.

Besättningen på Enterprise NX-01 undersökte en planetarisk nebulosa 2151. I nebulosan upptäckte de en vulcansk kartläggningsfarkost som så vitt man kunde se försökte dölja sina förehavanden.

[Index]

Protonebulosa

En protonebulosa var ett nybildat interstellärt stoftmoln.

Under 2360-talet fångades rymdskeppet USS Al-Batani, under befäl av kommendör Owen Paris (Kathryn Janeway var vetenskapsofficer), inuti en protonebulosa i tre dagar av starka gravimetriska fält.

USS Voyager träffade på en protonebulosa 2375. Den växte mycket snabbt och avgav plasmasvall.

[Index]

Protostellär nebulosa

Stjärnembryon i Trifidnebulosan.

Översta ringen från bilden ovan i infrarött och förstorad.

Stjärnor antas bildas inuti gigantiska moln av molekylärt väte. Över miljontals år är molnen benägna att kollapsa och fragmenteras. Fragmenten bildar sedan små, täta kärnor som så småningom kollapsar till stjärnor. Fragmenten kallas för protostellära nebulosor. Dessa nebulosor mäter sällan mer än ungefär 0,5 ljusår tvärsöver.

I TOS var Trifidnebulosan en portal för Lazarus att hoppa mellan vårt universum och ett anti-universum.

I de protostellära nebulosorna förekom intensiva partikelflöden. Flödena förhindrade att rymdskepp kunde stanna inuti nebulosorna längre tid än 72 timmar, men de dolde också skeppen från sensoravsökningar.

McAllister C-5-nebulosan var ett exempel på en protostellär nebulosa.

Bild på Trifidnebulosan i Voyagers astrometriklabb.

[Index]

Reflektionsnebulosa

NGC 1999

En reflektionsnebulosa är ett moln av gas och stoft, som inte skapar sitt eget ljus utan i stället skiner genom att reflektera ljuset från närliggande stjärnor. De ljusstarkaste reflektionsnebulosorna är platser där nya stjärnor bildas. Här är gasen och stoftet tjockt och tätt, och lyser med hjälp av ljuset från nya, ljusstarka stjärnor. Ibland är gasen så tät att stjärnorna inte kan ses.

[Index]

Stjärnbarnkammare

Omeganebulosan

En "Stjärnbarnkammare" är en poetisk benämning på ett molekylärt moln som bildar nya stjärnor. De molekylära molnen kan ha enorm massa, upp till ca. 100 000 gånger solens. Så långt vi känner till bildas stjärnorna enbart i dessa moln. Ett par nödvändiga villkor måste emellertid vara uppfyllda för att stjärnorna ska kunna födas i molnen.

Fickor i en stjärnbarnkammare.

För det första måste det finnas fickor med tillräcklig täthet* ("molekylära kärnor") för att ge råmaterial till stjärnorna. För det andra måste det finnas agiterande krafter, som närliggande stjärnor eller supernovor. Strålningen från dessa lyser upp och joniserar delar av det molekylära molnet.

Charles Tucker III tittade en gång på en stjärnbarnkammare med ett teleskop som fanns strax utanför Anchorage.

Enterprise NX-01 passerade i närheten av en stjärnbarnkammare i början av sitt treårsuppdrag 2151. Besättningen kartlade en annan stjärnbarnkammare några månader senare, som enligt borothanernas heliga texter var den plats där universum föddes.

*= Den kritiska täthet över vilken stjärnor bildas har genom simuleringar visat sig vara omkring 500 vätemolekyler per kubikcentimeter.

[Index]

Närliggande

Nukleogeniskt molnväsen

Det nukleogeniska molnväsendet var en nebulosalik livsform som fanns i deltakvadranten. Livsformen mätte sju AE i diameter och bestod av väte, helium och hydroxylradikaler. Väsendet använde flerpolära laddningar för försvar.

Flerpolära laddningar

När USS Voyager letade efter omikronpartiklar vid stjärndatum 48546.2 (2371), skadade det oavsiktligt en medlem av denna art genom att ta sig genom dess kropp, utan att känna till att den tillhörde en levande entitet. Besättningen på Voyager utförde en sutur med nukleogeniska strålar för att hjälpa väsendet att hela sig själv.

[Index]

(Huvudsakliga informationskällor: Memory Alpha och Wikipedia)