Star Trek: Voyager › Säsong 1

Emanations börjar ganska bra, voyager stöter på det 247 grundämnet.
De kommer till en begravningsgrotta och den genomandlige Chakotay vill inte använda tricoderna för att inte vanhedra de döda. Sen börjar Harry Kim sin orgie i att försvinna. Han hamnar på en annan plats i en annan dimension hos vhnorierna, eller. Man fick ingen riktig klämm på var de här vhnorierna bor. Hur som helst en vhnorier kallad Ptera hamnar på voyager i Kim ställe och blir upprörd över att hon inte hamnat i livet efter detta...
Och det är väl lite det avsnittet går ut på att man ska reflektera på döden och vad som händer sen.. dödstrist...
Och dessa vhnorier, varför ska alla aliensar se lika dana ut, med olika knölar i pannan eller på näsan...
Och visst tusan är det märkligt att de upplivar Ptera utan att först disskuterat igenom det ordenligt. Jag förstår att de vill ha upplysningar som kan hjälpa dem att hitta sin lille fänrik men det är ju ett ordentligt brott mot huvuddirektivet!

Ett av många ensign-Kim-blir-bortfördavsnitt, det måste finnas minst ett dussin?! Det här avsnittet gör mig inte speciellt upphetsad, medioker handling, trista aliens och jag håller inte riktigt med dig Kathryn Archer om Kims utmärkta skådespel. Han är inte dålig, men inte speciellt bra heller.

En sak jag funderar över är utomjordingarnas dödsritual. Det känns som en grym procedur och som alltid med dödshjälp måste det vara oerhört svårt var man ska dra gränsen. Ptera hade ju hjärntumör vilket kanske är obotligt och var alltså döende, då kan jag väl förstå tanken med kenotafen och att gå vidare till efterlivet. Men Hatil - han är inte döende och han säger ju själv i samtal med Kim att det främst var hans familj som ville att han skulle genomgå proceduren mer än att det var hans idé. En höftskada, ska det vara något att behöva dö för? Och vem bestämmer vart man ska dra gränsen? Jag, tex, är förkyld just nu och har tillbringat ett par dagar i sängen och varit ynklig. Mängder av läbbigt snor och hostande och jag har frusit och mest sovit och för att vara krass har jag varit en börda för min familj. Ska jag då stoppas ned i kenotafen och hoppas på att jag träffar farmor i livet efter detta? För jag tycker en förkylning verkar lika livshotande som en höftskada ungefär...

En annan tanke:
att de överhuvudtaget återupplivar Ptera måste väl vara ett våldsamt brott mot prime directive?! De vet ju ingenting om varifrån hon kommmer och om hon överhuvud taget är medveten om att det finns liv på andra planeter. Om hon kommer från en ras som inte är warp-kapabel så får väl inte Federationen lägga sig i deras affärer om jag har förstått saken rätt? Och ändå återupplivar de henne? Nu dör hon ju förvisso igen och hinner inte åstadkomma någon eventuell skada på sitt folk, men det kunde de ju inte veta när de återupplivade henne.

Nja. Ett sannerligen medelmåttigt avsnitt med tveksamma beslut av Janeway, det blir mitt omdöme. 4/10

Jag måste säga att jag var glatt överraskad över ansnittet. Okej, detta är inte en av mina favoriter. Men jag måste påstå att detta är inte en av de sämre avsnitten i Voyager. Intressant inblick på en alternativ förklaring på vad som skulle kunna ske efter döden.

Jag skulle dock påpeka att detta är inte första gången som man tar upp ämnet döden och tankar om livet efter döden. I avnittet Coda möter janeway en varelse som försöker lura janeway att ge upp livet utan acceptera vad som har hänt. (Jag ni vet väl vad avsnittet handlade om) och i avsnittet Mortal Coil får vi se Neelix dö för att sedan återföras till livet tack vare 7of9 borgteknik. Dessutom får vi en inblick på Talaxiernas syn på vad som händer livet efteråt. Och så vidare..

Jag är glad att Kim äntligen får ett avsnitt där han är med i huvudhandligen, eftersom hans karaktär är ovärderlig till Voyager besättning. Kim's utmärkta skådespel är, enligt min mening, höjdpunkten i avnittet.

I quote Captain Janeway (för nöjens skull..) från avsnittet:

"One of the things you learn as you move up the ranks and get a little older is that you wish you had more time in your youth to really absorb all the things that happen to you. It goes by so fast, it's so easy to become jaded, to treat the extraordinary like just another day at the office."

Betyg: VG-