Jump to content

Kai Dukat

Stjärnflottan
  • Content Count

    551
  • Joined

  • Last visited

About Kai Dukat

  • Rank
    Örlogskapten
  • Birthday 12/31/1970

Kontaktmetoder

  • Website URL
    http://

Profilinformation

  • Kön
    Man
  • Plats
    Skellefteå
  • Intressen
    Allt som har med gestaltning att göra. Dvs allt om hur vi människor väljer att gestalta gällande livet och den värld vi anser oss leva i är jag otroligt intresserad av. Detta betyder att jag är ett freak gällande, litteratur, film, musik, filosofi, religion, idéhistoria och konst. Självklart har ST en stor plats där genom att detta kosmos täcker mycket av det jag är intresserad av.
  1. Hahaha.. det är ju typiskt! Det var faktiskt en av de sista filmerna som fick lämna topp 100, den främsta anledningen är att Jet li har med Fist of Legende / Jing wu ying xiong och Lord of The Wu Tang / Yi tian tu long ji: Zhi mo jiao jiao zhu på sektionen 80-100. Framför allt är den sistnämnda kanske det svagaste kortet p?? hela listan, men En snurrande mästare fastkedjad i ett stenblock är svårt att motstå..hahaha. Det finns även två andra fan favoriter utan för topp 100 och det är Heroes of the East /Zhong hua zhang fu och My Young Auntie / Cheung booi. Dessa åkte ut lite tidigare på grund av att det fanns redan bättre komedi alternativ på listan. Men de är som sagt ändå lysande. The Legend / Fong Sai Yuk är dock en lysande film och här finner man också scener som Jet Li återvänder till, t ex ”brudfighten” ser vi även i Fearless. Dock är tvåan lite sämre både i intrig och fighterna, men hej med chips och cola är den lätt att säga ja till ändå. Fong Sai Yuk karaktären är filmnad ett oöndligt antal gånger, på grund av olika stavningar har inte Imdb lyckats få till denna historik. Men har var tydligen en historisk person som gjorde "rätt" fast han viste att det skulle missgynna honom. Oavsett vem han var, så är mytologin kring honom stor och den ser inte ut att avta
  2. Jag var 12 år när jag såg min första Bruce Lee film och jag var fast direkt. Jag sprang direkt hem och slet sönder skurkäppen och vips hade jag min bambustav som jag givetvis lyckades flippla rakt i mitt egna huvud. Blåmärket är borta men min fascination av material art film lever vidare och det har hunnit bli en hel del faktiskt. Nu när sommaren kom tänkte jag sätta ihop 2 listor, en med renodlad material art och en med wuxia, samurajer och ninjor. Detta visade sig inte helt enkelt för listerna blev för platta, det blev ingen dynamik i den. Då bestämde jag att slå ihop dessa till en, men då fick jag plötsligen 300 filmer att arbeta med. Detta innebar att många bra filmer har gått förlorade, men som fördel har jag fått ihop en (enligt mig) helt fantastisk lista med dynamiska inslag. Jag har dock fuskat en del, jag inkluderar ibland flera filmer i en och samma film, det kan också finnas tips på andra bra filmer i motiveringarna. Nu utgår listan från vad man bör se, men jag måste erkänna att alla filmer på listan ligger mig varmt om hjärtat och är mer än sevärda. Efter en snabb koll på Imdb såg jag till min glädje att många av filmerna nedan innehar höga betyg, vilket styrker mig i min uppfattning. Nu kanske en del undrar var Van Damme, Diesel och Seagal är någonstans, ja inte är de på denna lista. Anledningen till detta är att västerländska fightfilmer är en subgenre som tillhör Actiongenren mer än material art. Detta innebär att det faktiskt bara finns 2 amerikanska filmer med på listan, men även att Chucken återfinns bara i en film nedan (jaja det är självklart den) och det gör lite ont i själen. Men men funderar på att sätta ihop en Action och äventyrslista i framtiden och då får han vara med. Fast där får nog inte Van Damme, Diesel och Seagal plats heller..hahaha Jag har inte heller inkluderat anime i listan (dock ett undantag), detta mest för att jag ville begränsa utbudet. Dessutom förtjänar nog denna genre en egen lista..också. Självklart hör denna lista hemma just på fantasy för medan vi i väst ägnar oss Sagan om Skoskavet, Game of Bla Bla Bla Bla och Dildo Baggerflyger man i öst över träd och berg för att spö skiten ur drakar och demoner. Hur som helst hoppas jag att ni kommer att finna något nytt och spännande och roligt att se nu när sommaren närmar sig sitt slut…. Aaaha man bor helt klart i fel del av världen. 1 – 20 A Chinese Ghost Story / Sien nui yau wan (Siu-Tung Ching) 1987 – En klassisk kinesisk saga som får en värdig förpackning. Och med värdig menas ett lysande filmiskt resultat. Kärlek, ockultism och vackra kampscener i en underbar kombination. Det ska nog sägas att lite koll på kinesisk religiositet är nog på sin plats för att man skulle förstå filmens handling fullt ut. En av genrens bästa film från 80-talet, helt underbar. A Touch of Zen / Xia nu (King Hu) 1971 – King Hus mästerverk. Filmen som ger oss wuxia I den kostym som vi alla älskar. 30 år senare kom Hark Tsui att hjälpa King Hu att visuellt utveckla denna genre men strukturen och byggstenarna är fortfarande självklara. Att det dessutom är mästerligt skådespeleri och en riktigt bra intrig skadar inte. Kanske detta är listans bästa film om inte så är det dock topp 3. Ashes of Time (redux) / Dung che sai duk (Kar Wai Wong) 1994 ?? Den egensinniga regissören Kar Wai Wong tar sig an wuxia på ett högst personligt sätt. Detta är ett mästerverk som kräver sin betraktare, det är långsamt med ett hypnotiskt vackert foto. Filmen drivs med dialog och detta är i sin tur en väv utan början och slut med ett symboliskt yin och yang motiv. Ett postmodernt sökande efter något att hålla kvar vid. Men som sagt INGET för filmkonsumenter. Come Drink with Me / Da zui xia (King Hu) 1966 – Filmen som kom att ändra genren totalt. King Hu skapar en lysande blandning mellan humor och action. Fighterna är helt nyskapande och kom att bli stilbildande ända fram tills idag. En av de största klassikerna på denna lista och därmed en total självklarhet att se. Crouching Tiger, Hidden Dragon / Wo hu cang long (Ang Lee) 2000 – Ang Lees mästerverk som gjorde wuxia stort utanför Asiens gränser är ett hisnande visuellt äventyr. Han var dessutom smart att använda sig av gamla hjältar i rollistan vilket skulle skapa ett intresse för den asiatiska publiken. Filmen förtjänar den höga positionen på listan dels för att den är mästerlig men lika mycket för att den betydelse den fick i västvärlden. Med kärlek och respekt för genren skapade Ang Lee något som vi kan älska och respektera i resten av våra liv Duel to the Death / Xian si jue (Siu-Tung Ching) 1983 - En riktigt pärla mitt I 80-talets enorma utbud. Filmens starka sida är dess vändningar och utveckling. Det är en klassisk duellfilm men hela tiden ökar komplexiteten och plötsliga dödsfall ändra handlingen hela tiden. Fighterna är mycket snyggt filmade för sin tid och mycket känns faktiskt fräscht fast det snart var 30 år sedan den gjordes. Den bästa Ninjafilmen från 80-talet och det är kineserna som gör det. Enter the Dragon (Robert Clouse) 1973 – Att Bruce Lee ska vara på topp 20 är självklart, men vilken film det ska vara är dock inte självklar. Men efter ett grubblande och diskuterande har lotten fallit på Enter the Dragon. Detta blev den sista filmen och sedan föddes myten om denna man. Filmen är också den bästa rent dramaturgiskt och intrigmässigt. För det tredje har filmen gett oss en uppsjö av tematiska uppföljare både inom film och tv-spel. Dessutom är det riktigt snygga fighter… Det är nog självklart att det är just denna film som ska ligga på topp 20. Five Deadly Venoms / Wu du (Cheh Chang) 1978 – Cheh Chang hade visionen att samla de bästa I en och samma film, och här fick han göra det. Intrigen och kostymerna kan te sig lite barnsliga, MEN jööösssöss vilka fighter. Koreografin är imponerande och dessa grabbar kan sin sak och man sitter där hela tiden med ett leende på sina läppar och njuter. Denna film har bidragit med en hel del till Kill Bill filmens innehåll. Hero / Ying xiong (Yimou Zhang) 2002 – Det är inte lite ironiskt att denna superfilm inte är regisserad av Hark Tsui. Detta är vackert så man häpnar, även när man ser den för 10:e gången. Jet Li går från att vara en superstjärna till att bli genens största genom tiderna. En modern klassiker som lever upp till epitetet i varje bild gång efter gång. En självklarhet att ha i DVD-hyllan. Intimate.Confessions.Of.A.Chinese.Courtesan / At nu (Yuen Chor) 1972 – Shaw Brothers gjorde sina största vinster med “gladporr” serien med danska Birte Tove, utifrån detta var det en tidsfr??ga innan bolaget ville kombinera sina två största framgångsgenrer och ingen hade nog egentligen kunnat föreställa sig resultatet så här. Detta är en av bolagets bästa filmer, den är mästerligt uppbyggd och den är grym i nästan i varje ruta. Vi får följa Ai nu som blivit kidnappad till en bordell och tvingas arbeta där. Hon kämpar emot och till slut finner hon en utväg som chockar alla. Filmen kanske var tänkt att vara sexig och förförande men det färdiga resultatet är en bländande antiporr film både subtilt och direkt. Bakom den vackra förföriska fasaden är det smutsigt, väldigt smutsigt. Kung Fu Hustle (Stephen Chow) 2004 – Stephen Chows internationella genombrott är fräckt, coolt, roligt och förstås actionfyllt men också kärleksfullt, varmt och imponerande. Det är knappast förvånande att vid hans sida står både Sammo Hung och Woo-Ping Yuen och därmed finner vi också en stor dos tradition här. Chows stora insats är att han lyckas med att gör den kinesiska buskisen smartare på nästan alla plan. Den bästa Kung Fu komedin någonsin och en självklarhet på listan. Lady Snowblood / Shurayukihime (Toshiya Fujita) 1973 – Japansk hämndfilm när den är som bäst. Dessutom har tiden gett den magisk inramning. Skådespelerskan Meiko Kaji blev en superstjärna i Japan men redan i tidig ålder valde hon Greta Garbo stilen och exponera sig ytterst lite. Dock sjunger hon i Kill Bill filmen som i sin tur bygger väldigt mycket på just denna film både till intrig och scenografiskt. Denna film visar också på japanernas fascination av blod på bioduken. En måstefilm för alla som anser sig gilla denna genre. Ran (Akira Kurosawa) 1985 – 30 år efter De 7 Samurajerna skapar Kurosawa återigen ett tidlöst drama utöver det vanliga. Utifrån klaners historia och Shakespeares Kung Lear skapar han en mästerlig tragedi som hela tiden imponerar. Allt är så perfekt något kan bli, fotot bländar, skådespelarna engagerar och grymhetens skönhet fascinerar. Detta blev Kurosawas sista epos och det stigmatiserade den japanska filmen så till den grad att vi har än inte sett något storslaget epos med denna kvalitet sedan dess. Reign of Assassins / Jianyu (Chao-Bin Su) 2010 – Vissa filmer har allt, denna har lite till. Så här berättas en historia, allt i balans och det är så så vackert. En bedårande kärlekshistoria, ûberelaka skurkar, smäktande foto och fighter som tar andan ur en. En av genrens absolut bästa filmer, dock ett mini minus för slutet…men jag köper det med tårar och leende ändå. Michelle Yeoh visar att hon fortfarande är genrens drottning och akta den som försöker utmana henne. Seven Sumurai / Shichinin no samurai (Akira Kurosawa) 1954 – Kurosawas megaklassiker håller enorm kvalitet. Här får vi första riktiga försöket till bra action. Men styrkan sitter förstås i manuset och denna historia har återkommit g??ng efter gång i olika typer av filmer. T ex är Pixars Ett Små Kryps Liv en sådan film. Men som sagt Kurosawa öppnade action dörren och efter detta fanns det ingen återvändo. En självklarhet att ha sett denna. The Swordsman / Xiao ao Jiang Hu (Hark Tsui och King Hu) 1990 – Det ultimate kombinationen mellan det rutinerade och det nyskapstörstande. 90-talet kunde inte inledas bättre och vi fick det första moderna mästerverket. Fotot är hypnotiskt vackert, kameraåkningarna suggestiva och fighterna är innovativa och koreografiskt sköna. Dessutom finns humorn och självdistansen ständigt närvarande. King Hu kunde inte avsluta sin karriär med större värdighet och Hark Tsui tog steget från lovande till att bli genrens nya general. The Blade / Dao (Hark Tsui) 1995 - Hark Tsuis mästerliga tolkning av den klassiska filmen One Armed Swordsman. Kanske den bästa nyinspelningen som någonsin har gjorts inom filmhistorien. Hark vänder på perspektiven både visuellt och i strukturen. Sagan blir grym och nedbrytande, den symboliska mångfalden skapar tolkningsmöjligheter vars innebörd sträcker sig bortom filmens värld. Två timmars upplevelse som bränner sig fast på näthinnan och i ens tankar får lång tid. The Boxer From Shantung / Ma Yong Zhen (Cheh Chang) 1972 – Detta är en av Cheh Changs mera kända filmer och det med all rätt. Filmen är en fin berättad historia med tydliga rötter i amerikanska gangsterfilmer från 30-talet. Hade Cheh Chang haft en större budget och en annan studio skulle detta med all säkerhet ha varit ett mästerverk inom gangstergenren, för så bra är den i grunden. Filmen skiljer sig också från hans övriga produktion, tempot är långsammare och han lyckas därmed fånga upp nyanser. Fighterna är i sin tur kortare och hårdare allt för att skapa en socialrealism utifrån de resurser han hade. Shaw Brothers gör -94 en bra nyinspelning av filmen under namnet Hero / Ma Wing Jing med bla Yuen Biao, den är lite snyggare men saknar denna films tuffhet. The Monkey Goes West / Xi you ji (Meng Hua Ho) 1966 - Det unga Shaw Brothers brann av entusiasm och i sin iver drog man igång en filmserie i fyra delar som skulle berätta den stora sagan Färden Till Väster. Detta är den inledande filmen och det finns en hel del att anmärka på rent tekniskt och dramaturgiskt, men de håller sig till historien (med start i kapitel 14) kring hur Tangmunken samlar sitt följe, där Apkungen (aka Kung Markatta aka Sun Wukong) är den självklara superhjälten. Denna berättelse är en av de största i den kinesiska kulturen och därför förtjänar denna filmserie sin plats på listan och i dessa filmer finner vi mängder av föreställningar och intriger som kineserna gång efter gång återvänder till. Den bästa filmen i serien är The Cave of Silken Web från 67 som har influenser från den psykedeliska scenen. Men man måste nästan ha sett de två första filmerna för att fatta poängen, eller varför inte läsa denna helt underbara berättelse fylld med äventyr, filosofi och massor av magisk Kung Fu förstås. Jag lovar att det är nästa omöjligt att inte älska detta och 2012 ska Donnie Yen ta på sig apkostymen. ÅÅ gällande sångerna, dessa har sina rötter både i litteraturen i sig men också från den kinesiska operan där denna berättelse har gestaltats otaliga gånger de senaste 700 åren. The Warlords / Tau ming chong (Peter Chan) 2007 – Denna film förverkligar ambitionen som vi kunde se I Cheh Changs Blood Brothers från 1973. Berättelsen har dock sin grund i Berättelser Från Träskmarken och det är imponerande hur Chan lyckas få fram det storslagna både på slagfältet och av skådespelarna, Jet Li gör sitt livs roll här och han visar en gång för alla varför han är det största. Men Chan är också en mästare att fånga de mörka stämningarna som leder mot undergången på ett stilistiskt naket sätt. Våldet blir en förlängning av karaktärernas själar och blir därmed en konstnärlig visualisering värdigt en mästare. Helt klart är Peter Chan en modern Kurosawa för en ny generation och denna film kommer att stå sig lång lång tid framåt. 21 – 40 A Chinese Odyssey Part 1 & 2/ Sai yau gei: (Jeffery Lau) 1994 - I skugga av den nya generationens genombrott finner vi detta förbisedda mästerverk med en ung Stephen Chow. Detta är nämligen en mycket smart omtolkning och tematisk visualisering av Färden till Västers innehåll, Lau omvandlar det alkemistiska i texten och förflyttar detta till människans sinne, drömmar och form. Detta leder till att det religiösa budskapet blir pragmatiskt och kärleksfullt. Utöver detta bibehåller och omtolkar Lau den folkliga och stundom plumpa humorn vi finner i skriften och detta passar förstås Stephen Chow mer än väl och vid samma tid på andra sidan av Stilla havet får Jim Carrey sitt genombrott. Vilket utifrån filmens handlnig känns helt magiskt naturligt. Anledning till placeringen är att även om detta är en av mina personliga tematiska favoriter är den rent berättartekniskt en timme för långt, det hade räckt med en film om man gjorde den längre. Butterfly Sword / San lau sing woo dip gim (Michael Mak) 1993 – I Jet Lis skugga fann vi Donnie Yen under 90-talet. Detta är en lekfull och underhållande historia som verkligen förtjänar en hyllning. Blixtrande fighter och avväpnande humor i en lysande mix. Yeoh visar att hon via små uttryck kan skapa smärtsam kärlek fylld av självisk åtrå. En av 90-talets pärlor, men bedrövlig musiksätting irriterar en del. Dragon Inn / Long men kezhan (King Hu) 1967 – King Hu fortsätter sin kreativitet och skapar återigen nya uttryckssätt. Detta är en blandning mellan wuxia och tidig noir, 75% av filmen utspelar sig inne på gästhusets restaurang och man imponeras av King Hus hantering av bildkompositionen. Han skapar en lysande tryckt stämning som ständig hotas att explodera på grund av de glimmande ögonen hos skådespelarna. Detta är en mästerlig film som får en att bli glad och varm. Drunken Master / Jui Kuen (Woo-ping Yuen) 1978 – Filmen som tog Jackie Chan till det stora kändisskapet. Ingen kan ifrågasätta Chans storhet som fighter efter denna film, men det tragiska är att det dock aldrig skedde någon större utveckling heller. Chan har efter detta tyvärr alltför många gånger rent slarvat bort sin talang. Men det spelar ingen roll för här är han bäst och det innebär riktigt riktigt bra. Vi ska inte heller glömma bort att tackvare denna film fick även Woo-ping Yuen sitt genombrott som regissör och han dyker upp fler gånger han också. Kill Bill 1 & 2 (Quentin Tarantino) 2003 – Tarantinos underbara kärleksförklaring till sin älskade genre är både roligt och intressant. Det finns inte en filmruta som inte är samplad, det är obeskrivligt trivsamt att försöka finna alla de filmkällor som han har använt sig av. Denna film är tillsammans med Scream de bästa hyllningsparodier som någonsin gjorts. Bedömer man denna som en vanlig film hamnar man helt fel och man missar totalt poängen med hela idén. Lady Kung Fu / He Qi Dao (Feng Huang) 1972 – Sammo Hung har ett imponerande CV, han debuterade som 9 åring och har sedan medverkat I över 140 filmer och regisserat nästa 40. Han och Jackie Chan blev stjärnorna utanför Shaw Brothers stall. Detta är en enkel historia om hur en Hapkido skola ska etablera sig i Kina, självklart blir de motarbetade av jätte elaka japaner. Filmen innehåller helt enastående sammandrabbningar med imponerande koreografi, Angela Mao är utan tvekan den som imponerar mest av dem alla med sin vighet, snabbhet och kraft. Den bästa Golden Harvest produktionen från 70-talet. Raining in the Mountain / Kong shan ling yu (King Hu) 1979 – Efter ett relativt mediokert 70-tal började King Hu att fortsätta utveckla genren i och med denna film. Framför allt är det på fotosidan man finner utvecklingen. King Hu söker nu tydligare finna skönheten i bilden för att på så sätt förstärka skönheten i de kroppsliga rörelserna. En bra intrig med snygga vändningar och en fin humorhantering. Filmen som skickar signalerna om en kommande tid … även om det skulle ta 10 år. Samurai I - 3: Miyamoto Musashi (Hiroshi Inagaki) 1954 – Mifunes och Inagakis tre filmer långa epos över samurajen Musashi Miyamoto är förstås en också en självklarhet på listans övre topp. Miyamotos liv och leverne är filmat runt 40 gånger och han har dessutom inkluderats i spelvärlden, detta är dock den mest ingående och mig veterligen den bästa berättelsen över denna historiska legend. Klassiker behöver inte mer motivering än detta. Sword in the moon / Cheongpung myeongwol (Ui-seok Kim) 2005 - Ui-seok Kims mörka berättelse är dyster och dubbelbottnad i sitt berättandet. Storyn är klassisk wuxia men bildkompositionerna är mer italienska (giallogenren) än asiatisk. Detta är inte helt överraskande för just Sydkoreanska regissörer har visat vid ett flertal tillfällen att de kan mixa öst och väst på ett spännande sätt. På grund av detta sätts subjektet mer än vanligt under lupp och vi får ett vackert gestaltande av själslig tomhet och ensamhet. Swordman II / Xiao ao jiang hu zhi: Dong Fang Bu Bai (Siu-Tung Ching) 1992 – I Uppföljaren lämnar Hark Tusi over regin till Siu-Tung Ching och Jet Li får spela Ling. Resultatet är mer renodlad action. En del tycker det är bättre men lite av första filmens skönhet försvinner dock. Men detta kompenseras dock av leken av manligt och kvinnligt, här suddas gränserna ut både hos objektet och i subjektets sinne. Den avslutande filmen i denna trilogi rekommenderas även om den inte finns med på denna lista. The 36th Chamber of Shaolin / Shao Lin san shi liu fang (Chia-Liang Liu) 1978 – Den helt klart bästa Shaolin-träningsfilmen som har gjorts. Vi får följa en ung mans resa genom träningen i klostret och hans efterföljande revansch. Denna film har inspirerat till många många efterföljande wannabes, den tydligaste är självklart Karate Kid. Skulle jag få leva om mitt liv skulle jag helt klart bli Shaolinmunk och sedan skulle jag spöa upp all orättvisa i världen. The Bride with White Hair / Bai fa mo nu zhuan (Ronny Yu) 1993 – Året 93 fullkomligen exploderade av bra filmer, de var innovative, frispråkiga och med glimten I ögat var de respektlösa. Alla Birgitte Lins filmer från detta år är mycket bra och denna är nog mest magisk. En modern saga där vi hittar teman från både öst och väst, det är action och kärlek i en helig allians. Allt flyter samman så där magisk som det gör ibland i drömmar med mening, allt hör ihop och inget klara sig utan något. Inget djup, men inget ytligt. Vackert, galet, förföriskt i sin enklhet. The Magic Blade / Tien Ya Ming Yue Dao (Yuen Chor) 1976 - En film som kom att betyda så mycket mer än vad man trodde då. En viktigt pusselbit i den magiska kung Fu genren, här finner vi skurkar och vapen med tydliga rötter i den kinesiska litteraturen så som Färden Till Väster och Berättelser från Träskmarkerna. Filmen kom att utveckla King Hus visioner från 60-talet och den kom att inspirera en ung Hark Tsui och därmed får filmen ett inflytande på dagens film som nog ingen riktigt kunde förstå när den gjordes. Sen att den är riktigt underhållande gör verkligen inte det hela sämre. The Monkey King / Da nao tian gong (Wan Laiming) 1964 - Listans enda animerade film är förstås den klassiska filmen om Apkungens personliga krig mot den Kinesiska himmeln och dess gudomliga invånare. Här bekämpas hierarkier och strukturer med charm, barnslighumor och magiska vapen precis enligt förlagan. Filmen bygger huvudsak på kapitel 2 till 7 från Färden till Väster, men slutar inte så som boken gör, vilket har en del politiska förklaringar. Det hela är vackert tecknat och det hela innehåller strider där Apan självklart svingar sin stav bäst av dem alla. Att vi idag kan se denna film är ett äventyr i sig pga uppbrunna orginalrullar och annat ”små” strul. The Prodigal Son / Bai ga jai (Sammo Hung Kam-Bo) 1981 – Yuen Biao är den okändaste mästaren utanför genren, han skulle ha kunnat bli den största om han inte alltid lyckades med att vara lite fel i tiden. Li, Chan och på senare tid Yen har alltid lyckas komma mer i ljuset. Golden Harvest gav han dock möjligheten att lysa i ett antal filmer och här under Sammo Hungs regi faller allt på plats. En lysande mix av action och komedi, Yuen Biao visar upp all sin kompetens och man förundras att han inte har blivit en fixstjärna. Men med hans 120 gjorda filmer så har alltid en plats i våra hjärtan. The Protector / Tom yum goong (Prachya Pinkaew) 2005 – Här befäster Prachya Pinkaew sin position som 2000-talets mest spännande nyskapare inom material art. Han tar vara på traditionella symboler och placerar dessa i det moderna samhället, han använder sig snyggt av kontraster kring landsbygg och storstad. Här visar han också att Asien är lika mixat som EU och Usa. Dessutom är fighterna innovativa och direkt häpnadsväckande, det är mästerlig koreografi och alla tänkbara rörelser ta tillvara. Tony Jaa är utan tvekan den hetaste aspiranten till att axla Jet Li, men då måste han dock utveckla sitt skådespeleri en hel del. The Shaolin Temple / Shaolin Si (Xinyan Zhang) 1982 – Jet Lis intåg på duken är en klassisk shaolinfilm I snygg förpackning. Alla bländades av hans charm och fysik och filmen blev en stor framgång och resten är ju historia. …och vem bryr sig om intrigen? The Tai Chi Master / Tai ji: Zhang San Feng (Yuen Woo Ping) 1993 – 1993 var året då allt Jet Li rörde vid blev till guld. Detta är dock höjdpunkten detta magiska film år, Jet Li spelar skaparen av Tai Chi utifrån en skröna om broderskap och svek. Dessutom har han Yeoh vid sin sida och de lever verkligen upp till förväntningarna i fighterna. Three Outlaw Samurai / Sanbiki no samurai (Hideo Gosha) 1965- !965 var året då Hideo Gosha kom att leverera två mästerliga filmer tillsammans med unga skådespelare som sedan skulle dyka upp i filmer ända in till dagens läge. Hideo Gosha kom dessutom att lägga upp reglerna för samurajerna som levde utanför systemet. Denna film handlar om en kidnappning som går fel och det hela utvecklar sig till ett blodbad bortom kontroll. Lysande pionjäraction, som snabbt kom att filmas om av Cheh Chang och fick namnet The Magnificent Trio. Yojimbo /Yôjinbô (Akira Kurosawa) 1961 – Här individualiserar Kurosawa våldet och vi får den första kämpefilmen som går hela vägen. Här får vi också coolhets faktorer som idag tillhör en av hörnstenarna inom genren. Även denna film återkommer med sitt tema gång på gång. Är egentligen en bättre film än De 7 samurajerna, men står ändå i skuggan av den megaklassikern., så även här. Men glöm inte bort uppföljare Sanjuro som är minst lika bra. 41 – 60 Baby cart in Peril / Kozure Ôkami: Oya no kokoro ko no kokoro (Buichi Saito) 1972 – Lone Wolf and Cub aka Shogun Assassin är en institution inom denna genre och vi fans bråkar alltid om vilken av alla delar som egentligen är bäst. Nu sätter jag ner foten och säger att 3.an är bäst (dvs den här filmen) Här har man börjat hitta karaktärernas essäns och coolheten känns naturlig och enkel. Dessutom tycker jag balansen med Cubs agerande i filmen är bra. Men med handen på hjärtat ni kan välja vilken film som helst från 70-talet om denna samuraj och hans barnvagn och ni är garanterade svärd, blod och coola kommentarer. Blind Woman’s Curse / Kaidan nobori ryu (Teruo Ishii) 1970 – Det är lätt att glömma att Meiko Kaji hade en bra karriär före Lady Snowclood och att den dessutom inkluderar andra banbrytande filmer. Denna film är ett strålande exempel på hur japanerna använde sig av arthouse idéer i sina kampfilmer. Den våldsamma intrigen inkluderar en mängd absurda och groteska foton som fortfarande ger ekon in i dagens japansk actionfilmer. Som helhet blir det ett groteskt konstverk som målas upp för betraktaren som fortfarande äcklar och fascineras tittaren. Dessutom får vi se Meiko le och framföra flera repliker, vilket i sig göra filmen sevärd. Dragon Inn / Sun lung moon hak chan (Raymond Lee) 1993 – Att göra en nyinspelning av denna klassiker kan te sig övermäktigt, men året är 93 och Birgitte Lin är i högform. Lee Vänder på perspektiven, här minskas världen in i värdshuset medan originalet sakta öppnade värdshuset för den omkringliggande världen. Detta gör att den version får ett egenvärde jämfört med originalet, sedan ska det inte hycklas kring att sammandrabbningarna är mycket bättre här. Den är dessutom en viktig hörnsten till det som skall komma inom wuxia. Men jämfört med The Blade och Warlords har den inte samma egenhet och därför prioriteras originalet på denna lista, men den förtjänar ändå denna höga placering. Eagle Shooting Heroes / Se Din Ying Hung Ji Dung Sing Sai Jau (Jeffrey Lau) 1993 - En underbar parodifilm som driver med framför allt Swordman filmerna. Men tillskillnad mot sina amerikanska förlagor använder sig man av kinesiska skådespelargrädden som ser ut att njuta i fulla drag. Dessutom serveras vi ett antal fighter som har ett högt egenvärde samtidigt som de driver med det mesta kring ära och tidigare förlagor. Självklart kräver filmen att man har sett sin beskärda del av sparkfilmer för att till fullo förstå det roliga. Fearless / Huo Yuan Jia (Ronny Yu) 2006 – Jet Lis drömroll, här visar han upp sina kvalliter som skådespelare. Storyn är dock trygg och vi har sett den många gånger tidigare, men styrkan ligger i Jet Lis karisma och den visuella symboliken. Fighterna speglar t ex karaktärens inre på ett perfekt sätt, se hur de ”mörka” rörelserna speglar själens tillstånd. En riktigt bra film som dock dras ner av slutet, ja en liten kräkvarning utlyses. Five Fingers of Death / Tian xia di yi quan (Chang-hwa Jeong) 1972 – En riktigt pärla där två skolor ska kämpa mot varandra för att få ära och odödlighet. Här befästs Iron-fist tekniken i den kinesiska filmen och hur viktig denna är ifall man vill spöa japaner. Väldigt snygga fighter gör att man helt förlåter den svaga intrigen. The Flag of Iron / Tie Qi Men (Cheh Chang) 1980 – Cheh Chang var känd för att trivas bäst med egensinniga och envisa skådespelare och enligt ryktet så var Venomgänget de besvärligaste stjärnorna. När hela gänget återigen samlas är det estetik vi talar om, dessa fighter måste ha gett våra hjältar mer än ett blåmärke för här svingas och hoppas det imponerande bra. Det är lätt att se varför Cheh Chang måste ha älskat att filma det här och man måste vara bra tjurskallig för att kunna röra sig på detta sätt. Illusion Of Blood / Yotsuya Kaidan (Shiro Toyoda) 1966 – En riktig briljant samurajskräckis som grundar sig på en japansk folksaga. De japanska spöksagorna är inte lika magiska som de kinesiska utan de är istället nedbrytande och grymheten är påtaglig. Det finns ingen räddning att förvänta sig utan alla går mot sin undergång och självklart sker denna vandring genom bländande vackert foto vilket gör det hela fascinerande för både sinne och tanke. Ni som gillar moderna spökfilmer från Japan så som Ringu, Grudge och Dark Water kommer att känna igen mycket. Last Hurrah for Chivalry / Hao xia (John Woo) 1979 – Det är lätt att glömma att John Woos första lyckade film var en klassisk material art film. Genren behövde förnyas och Woo fick här fullfölja sina idéer och här kan man därmed se snabbare, blodigare och nyskapande fighter kombinerade med typiska Woo slow motion klipp. Den till synes enkla handlingen växer och blir allt mer komplex ju längre filmen skrider. Det skulle dock dröja 30 år innan återvände till denna typ av film med denna kvalitet. Från denna tidpunkt kom Gold Harvest bolaget att vinna allt mer mark gentemot Shaw Brothers. Once Upon a time In China / Wong Fei Hung (Hark Tsui) 1991 – Hark Tusi tar sig an Jet Li på allvar och den lovande talangen tar här steget till att bli superstjärnan framför kameran. Det känns dock att både Hark och Jet vill lite för mycket och stundom blir det lite stelt och krystat men vad gör väll det för filmen blir en klassiker och uppföljarna stod som spön i backen. One Armed Swordsman / Dubei Dao (Cheh Chang) 1967 - En film vars tema har använts många gånger efter denna. Hark Tsui gjorde som sagt om den på 90-talet med lysande resultat. De brister filmen har beror nog till största del på att Cheh Chang inte riktigt förstod manusets styrka och mångfald. Men det gjorde man senare och filmen har därmed levt vidare i oändliga kostymer och förtjänar därmed sin plats här på listan. Raging Phoenix / Deu suay doo (Rashane Limtrakul) 2009 – Thailand har länge haft en intressant arthouse scen och ur denna har man hämtat mycket inspiration när man skapar material art filmer. Scenografiskt och koreografiskt är detta mycket spännande och sevärt. Här utvecklas gamla idéer med ny teknik och ny uttryck. Fighterna är otroligt delikata och gränsen till ren dansupplevelse är utsuddad. Fighterna lever ett eget estetiskt liv vilket leder till att man helt och hållet struntar i intrigen. Thailand är helt klart en av de intressantaste scenerna just nu. Red Cliff / Chi bi xia: Jue zhan tian xia (John Woo) 2009 – Action ikonen Woos mastodontprojekt är imponerande. Här finns de oändligt stora slagen, de individuella fighterna och berättelsen om vänskap och kärlek. Fast filmen blir över fyra timmar känns det ändå helt rätt och man blir inte less, Woo lyckas fånga underdog-känslan lysande och man går helt in i slagen. Här finns också snygga militäriska lösningar kring taktik både på fältet och bakom ridån. Hoppas verkligen Woo återvänder till denna genre igen och igen. Shinobi (Ten Shimoyama) 2005 – Att visualisera kärlek är inte enkelt, det är dessutom gjort ett oändligt antal gånger och att finna ett eget uttryck är nästan omöjligt. Men här målas kärlekens väsen upp för våra ögon på ett spännande sätt. Det är vackert, förföriskt, hett och direkt dödligt. Det finns bara två karaktärer och ett väsen; kärleken. Alla andra och fighterna är subjektiva förvridningar av vårt älskade par. Det är smart, vackert, häpnadsväckande, mörkt och brinnande. The festival of Fire / Zatôichi abare-himatsuri (Kenji Misumi) 1970 – Detta får bli filmen som representerar samurajen Zatoichi. Zatoichi är ett fenomen i japansk film och det finns lugnt över 10 filmer till om denna blinda hjälte. Detta är dock en lysande komposition i klassisk japansk stil, stramhet med plötsliga våldsutbrott. Här finns samtidigt en lekfullhet kring könsroller och en satir över japansk hierarki. Ska ni bara se en Zatoichifilm så är det denna som ska ses. Gillar ni blinda svärdsmän kan jag även rekommendera Crimson Bat filmerna som samma bolag gjorde vid samma tid. The Streetfighter / Gekitotsu! Satsujin ken (Shigehiro Ozawa) 1974 - En lista utan Sonny Chiba är knappast möjlig. Den här filmen ger oss förklaringen till varför han blev så stor. Han är rå och aggressiv, en naturlig fortsättning av Bruce Lee. Filmen är opolerad och håller fortfarande fightmässigt. Många av hans fans håller hans Oyama Trilogi högre och visst den rekommenderas också men detta är det mer far i. Urban-fight klassiker helt enkelt. The Rebel (Truc ”Charlie” Nguyen) 2007 – Jag erkänner; jag vet ingenting om vietnamesisk film. Men det här är i alla fall en lysande sådan. Den innehåller lysande fighter samtidigt som det ger en nyanserad och dyster inblick i landets historia. Metaforiken är lysande och 20-talet gestaltar även snyggt sextiotalets situation. Även skådespelarna imponerar just i det nyanserade, svek och egoism är något som landet ständigt haft närvarande. En självklarhet på denna lista. The Restless / Joong-cheon (Dong-oh Cho) 2006 –En saga med inslag från både västliga och östliga religioner likväl som från den moderna kulturyttringarna. Men det är inte frågan om någon New Age mix utan det handlar just om sagan och det väldigt enkla i livet. Filmtekniskt är det också en fin mix av traditioner som tillsammans bildar en helhet, här finner vi surrealistiska bilder sida vid sida med klassiska romantiska uttryck. Och detta är förstås en bra film också vilket inte gör det sämre. Thirteen Assassins / Jûsan-nin no shikaku (Takashi Miike) 2010 – Det känns helt naturlig när Takashi ”Icht The Killer” Miike tar sig an samuraj temat. Med respekt för filmtraditionen lotsar han oss genom normer och händelser i ett behagligt tempo för att sedan låta sista timme explodera i sitt egensinniga våldsvisualiserande. Men som vanligt finns det tankar och idéer som pulserar i det våldsamma, Miikes mörka samhällssyn skriker desperat efter förändring. Smart stilistiskt, traditionellt och personligt. Yes Madam / Huang jia shi jie (Corey Yuen) 1985 – Här finner vi de två hjältinnorna Michelle Yeoh och Cynthia Rothrock i samma film och det är nog lika stort som Lee och Norris. En typisk polisfilm men med två supersparkande damer. Yeoh blev sedan superstjärna medan den riktige karatemästaren Rothrock hamnade i b-filmsträsket. Men här glänser de tillsammans och det är riktigt underhållande. 61 – 80 Azumi (Ryûhei Kitamura) 2003 – Azumi filmerna är lysande exempel på hur Lady Youngblood har smält samman med den japansk skolflickefetishen som gång på gång finne i mangan och animen. Stundtals känns det som att bläddra i en tidning när man ser denna film, men precis som i mangan finner man här lager av symbolik som gör det hela svårt att avfärda som gubbsjuk action. Här finns filosofi och tradition lika väl som banala tonårsproblem. Filmens utveckling är dessutom av sådan karaktär att det finns inget val än att älska flicksnärtan, personligen tror jag att hon egentligen är en Slayer som ingen upptäckte. Bells Of Death / Duo hun ling (Feng Yueh) 1968 – de europiska framgångarna med westernfilmer inspirerade även ett hungrigt Shaw Brothers och i denna film kan vi verkligen se influensen i bild, musik och intrig. Filmen är lite råare än vi normalt är vana att se från denna Hong Kong studio, största anledningen är att det typiskt eleganta ej har hunnit bli norm och att man fortfarande sökte efter sitt egna uttryck. Här finns några snygga idéer som man senare kommer att återanvända och filmens genremix kom vi framför allt att återse i Kill Bill. Enter Kyoshiro Nemuri the Swordman / Nemuri Kyoshiro 1: Sappocho (Tokuzô Tanaka) 1963 – Tanaka kom att bli en av de stora Zatoichi regissörerna men han var också den som inledde filmserien om Nemuri Kyoshiro. Filmerna är väldigt underhållande och man ser tydliga James Bond influenser, de är också actionfyllda och är en tydlig inspiration för den kommande kinesiska boomen några år senare. Detta är den första och vår hjälte hamnar mitt mellan konspiratoriska skurkar och en Jadeskatt alla tycks vilja lägga händerna på. Human Lanterns / Ren Pi Deng Long (Chung Sun) 1982 –En ovanligt otäck och genomtänkt Shaw Brothers film. Två rika män spelas ut av en galen mördare som bygger speciella lanternor, det intressanta är att intrigen faktiskt prioriteras framför fighterna. Detta betyder dock inte att dessa är dåliga, men de är kortare och mindre. Men man vinner som sagt på det berättartekniska planet och det är som sagt smart och lite nasty, dock söndagsmatiné idag. Helt klart en av Shaw Brothers bästa 80-tals rullar. Iron Monkey / Siu nin Wong Fei Hung ji: Tit Ma Lau (Woo-ping Yuen) 1993 –Robin Hood goes Kung Fu. Hisnande fighter och kluriga blåsningar. Fiffig situationskomik och skön underdogs-känsla. Stort stort underhållningsvärde. Kill! / Kiru (Kihachi Okamoto) 1968 –En lysande film om hur ett rävspel resulterar i ett lokalt samuraj uppror. Filmen är enkel men smart gjord och man dras in i stridigheterna på ett bra sätt. Anslaget med hönan återfinns med samma metaforik i Guds Stad, och visst är det märkligt hur den överlever. Som sagt en smart berättad film. King Eagle / Ying Wang (Cheh Chang) 1971 – Lung Ti är lysande som hårding I denna makthistoria. Intrigen är också mörkare än vanligt med svek och principer, tyvärr försvinner än del av detta i den ljusa scenografin. Men vem bryr sig när vi får sammandrabbningar som dessa, de är ovanligt snabba och viga för sin tid och det är lite märkligt att den inte är kändare än vad den är. Hidden Power of Dragon Sabre / Moh din tiu lung (Yuen Chor) 1984 – Hark Tsui öppnade dörren till den fantasifulla material arten i och med sin Zu Mountain. Shaw Brothers produktionen anade det stora och fortsatte utvecklingen, men pengar och tekniken hade som sagt sina brister och resultatet är skiftande. Det smarta är dock att man tar den klassiska Dragon Sabre skrönan som intrig och därmed rullar det på bra i intrigen. Man lyckas också vara innovativ i kamperna och vi ser ansatserna till det som vi idag för givet. Den mest nyskapande Shaw filmen på 80-talet. Ninjutsi 1 & 2 / Yagyû Bugeichô (Hiroshi Inagaki) 1957 – Mifune och Inagaki fortsätter sitt samarbete och utvecklar genren som i sin tur därmed lägger grunden för den kommande boomen på 60-talet. Filmerna bygger på en bok och därmed har man en trygg intriggrund att stå på, vilket ledde till att man kunde koncentrera sig på att utveckla det filmiska. Filmen befäster karaktärsschabloner både kring uppförande och utstyrsel. Action sekvenserna är utifrån sin tid banbrytande och håller förvånansvärt bra även med dagens mått. Färgen, handlingens omfång gör detta till en lysande eposmatiné för en regning söndags eftermiddag. Owls' Castle / Fukuro no shiro (Masahiro Shinoda) 1999 – 4 myten om den hemliga byn återfinner vi många gånger inom den japanska kulturen. Speciellt myten om Iga och Kogo är populär när det kommer till vår älskade genre, vi har redan sett Shinobi här i listan och här kommer den andra filmen med det temat. Denna gång handlar det om tiden efter Igas förstörelse och det blir riktigt snirkligt i intrigen kring hämnd och politik. Filmen är en nyinspelning av en klassiker från tidigt 60-tal och den är originalet troget. Färg och teknik gör därför den här filmen mer tilltalande även om originalet är riktigt bra. Sex and Fury / Furyô anego den: Inoshika Ochô (Noribumi Suzuki) 1973 – Denna sexploitation film är en av den viktigaste influenserna till Kill Bill. Här finner vi O-Rens barndom, The Brides graviditet och framför allt The Brides erövring av de 88:as gäng. Blodet flödar och perversiteterna staplas på varandra. Plötsligt blir japanska filmer som Tokyo Gore Police och Machine Girl helt logiska. Shaolin (Benny Chang) 2011 – När Benny Chang sätter tänderna I Shaolin mytologin gör han det storartat. Chang väljer att visa hur värden ”offras” för en själs insikt. Men det fina är att just denna själ är inte den man tror att det är. Chang vänder upp och ner på allt och låter våldet gestalta ett öde och livsidé. Mycket smart berättelse i asiatisk blockbuster förpackning. Samurai Fiction (Hiroyuki Nakano) 1998 – Det här är riktigt roligt, med subtil humor driver man här med alla mästarna. Med vackert svartvitt foto skapar man scen efter scen som vi känner igen, men berättarformen är typisk Scorsese, Tarrantino och mangamagasin. Det hela blir fräckt och nyskapande samtidigt som det är en kärlekshyllning till en svunnen era. Helt klart en av de roligaste filmironiska filmerna som gjorts, mycket beroende på att den inte förlitar sig på flabbhumor utan på att åskådaren faktiskt kan sin sak. The Beautiful Secret Agent / Wing Chun (Woo-ping Yuen) 1994 – Woo-ping Yuen följde upp sin film om tai chins grundare med detta fantastiska lustspel som tar sig an Wing Chun. Filmen är en hejdlöst drift med könsroller och kemin mellan Yeoh och King-Tan Yuen är underbart underhållande. Att vi finner Donnie ”Yip Man” Yen in en film om Wing Chun känns helt rätt. Som ni förstår på namnen så är fighterna en ren fröjd för ögat. The Duel / Da jue dou (Cheh Chang) 1971- En film som skådespelarna med all säkerhet kände av att göra. Man ser verkligen hårdheten i fighterna och hastigheten är inte heller dålig. Filmen var en förlaga till The Boxer From Shantung och har inslag av West Side Story (vilket mesta dels på den märkliga musiksättningen). Dessutom kom Cheh Chang att göra en nyinspelning på den med Venomgänget. Originalet är dock lika imponerande i och med sin hårdhet. The Divine Weapon / Shin ge jeon (Yu-jin Kim) 2008 – 4 En koreansk wuxia med politik, spioner, förrädare och Så tuktas en argbigga. En skröna, ett äventyr, spänning och romantik. Sydkorea är landet som vågar blanda och gå egna vägar oavsett genre de tar sig an. Filmen största styrka är persongalleriet, alla finner något vi gillar och här i ligger också den stora framgång filmen fick i sitt hemland. Men det finns också politiska undertoner i det avgörande slaget i slutet som jag inte tror någon missar. The Hidden Blade / Kakushi ken oni no tsume (Yôji Yamada) 2007 – En stilfull och subtil samurajberättelse som för ens tankar till den isländska sagans värld. Den gamla japanska strukturen faller sakta samman för våra ögon och orsaken är den lilla människans kraft att förändra. Förändringar är dock farliga och det förlegade måste dö, dock måste det sägas att här finns inget action att hämta. Men det är vacker och innehållsrikt. The Legend of the Drunken Master / Jui kuen II (Chia-Liang Liu) 1994 – Jackie Chan kom mer eller mindre att slarva bort sin talang på Stefan-å-krister buskis. Det ska erkännas att många av hans filmer går det inte att stå ut med mer än några minuter innan man får en stroke. Denna film är egentligen inget undantag men det innehåller dock några riktigt fantastiska fighter och han omger sig med duktigare skådespelare än han själv, dessutom är han ett fenomen och måste utifrån detta finnas med här. The Way of the Dragon / Meng long guo jiang (Bruce Lee) 1972 – Bruce Lee och Chuck Norris i samma film…..Behövs det någon mer motivering??? Zu Mountain: New Legend of the Zu Mountain Swordsmen / Xin shu shan jian ke (Hark Tsui) 1983 – Mitt I träsket av b-filmer skapade sig Hark Tsui ett utrymme för att utveckla idéer både visuellt och tematiskt. Hans idéer var större än den rådande tekniken, men han sökte ända efter lösningar för att kunna förverkliga dessa. I denna (inte så lite) löjliga film kan man just se dessa innovativa idéer. Med flaggor, kameraåkningar och stora mängder statiströrelser skapar han ett tempo med stor inspiration från dansens konstutryck. Mitt bland klumpiga och dumma fx finner vi fröet till framtiden. 81 – 100 Black Belt Jones (Robert Clouse) 1974 – Den andra amerikanska filmen på listan är förstås denna klassiska Blaxploitation film. Fighterna är långtifrån några koreografiska mästerverk, men det är ändå med kärlek och respekt till de asiatiska förlagorna Clouse tar sig an detta. Det är en smart intriganpassning till den amerikanska kontexten gällande kampen om en hotad karateskola. Det de missar i fighterna tar man dock igen i coola kommentarer och det bästa soundtracket i en material film..EVER. Devils Sword / Golok Setan (Ratno Timoer) 1982 – Indonesisk kultklassiker med en ond sexig krokodildrottning, magisk material art, riktigt dåliga fx effekter och massor av naivistisk charm. Alltså allt som krävs för att vinna våra hjärtan. Det är väldigt lätt att avfärda det hela som banalt, men faktum är att det finns saker att reflektera kring i sagans tematik. Dock är detta i första hand en ren underhållning och en skrattfest utan motsvarighet för oss inbitna nördar Dragon Tiger Gate / Lung Fu Moon (Wilson Yip) 2006 – Detta är en actionpärla som håller riktigt bra kvalitet, Yip är en av de mer spännande regissörerna på senare tid. Han har dessutom hittat ett gott samarbete med Donnie Yen som står för koreografin, men även äldre hjältar finns med i rutan. Filmen bygger på en serietidning och det märks i och med några riktigt snygga bildsekvenser. Storyn är dock klassisk om än miljön är modern och fräck. Fist of Legende / Jing wu ying xiong (Gordon Chan) 1994 – Klassisk historia om eleven som ska återge äran till sin mästare. Men med Jet Lis karisma köper man allt och man får det man vill. Ultrasnygga sparkar och slag och i slutet flyger popcornen i vardagsrummet när man hejar på Jet Li i hans kamp mot en elak japan. Gallants / Da lui toi (Clement Sze-kit Cheng) 2010 – När de gamla hjältarna återigen samlas framför kameran är det inte med en trött Stallone bakom kameran. Istället är det hungriga ungdomar med nya idéer kring bilder och strukturer som dirigerar de äldre. Det är inte samma spänst i Kuan Tai Chen och Meng Lo men de kickar fortfarande sin omvärld med värdighet. Denna film visar på respekt och visioner, en film som förenar det gamla och nya på ett varmt sätt. Ska inte missas. Ichi (Fumihiko Sori) 2008 – Det är förstås inget annat än Zatoichi i kvinnlig form, och man lyckas fånga in hela myten på ett lysande sätt. Man är smakfull i bild och tempo. Hela tiden ruvar en sorgsenhet som berör, det visuella blir en förskjutning av den blinda flickans inre. Men man lyckas även få in en subtil humor som gör att de sorgsna får balans. Snyggt, smart och bra. Ip man / Yip Man(Wilson Yip) 2008 – Yip Man är en av de moderna myterna inom kampsporten, han anses vara skaparen av den moderna Wing Shun skolan. Donnie Yen som alltid funnits bakom Jet Li och Jackie Chan axlar nu huvudrollen mästerligt. Storyn har vi sätt många gånger tidigare, men det mörka berättandet gör att man för in nya idéer och nerv kring temat. En modern Legend-film för en ny generation och det är extra skönt att det var Donnie som fick göra den. Lord of The Wu Tang / Yi tian tu long ji: Zhi mo jiao jiao zhu (Jing Wong) 1993 – Rörigt, ologiskt, totalt förvirrat och helt underbar underhållning. En enkel revansch intrig kryddat med ockult Kung Fu som i sin tur utförs av mäster själv. Utöver detta som finner klassisk kinesisk buskis lite här och där och som sagt intrigutvecklingen är bara att glömma att förstå men ojoj vad det ??r roligt. Merantau Warrior / Merantau (Gareth Evans) 2009 - Evans kan onekligen sin filmhistoria och skapar här en smart film som är så mycket mer än en överlevnads fightfilm a’la Ong Bak. Det Evans gör (förutom att sätta Indonesien på filmkartan) är att han återvänder till Roegs klassiska Walkabout från 1971. Med snygg metaforik förflyttar han Australiens vildmark in i Djakartas mörka bakgator. Evans kombinerar fighternas koreografi med det snygga fotot på ett mästerligt sätt, det är modigt att våga låta bilderna stundom vara långsamma och drömska.. Svårt att fatta att detta är grabbens andra film, det lovar riktigt gott inför framtiden. Men han måste dock jobba på med det där med skådespelare. Mission Iron Castle / Shinobi No Shu (Kazuo Mori) 1972 – Kadokawa Pictures var bolaget som gav oss filmerna med Zatôichi och Crimson Bat under 60- och 70-talet. Utöver dessa samurajer så producerade de också att antal stilbildande ninjafilmer, det här en av de bättre och självklart finner vi myten om Iga här. Vi finner också klassiska ninjakrafter, djävulska fällor, övernaturligt inslag och de klassiska kodexen. Vi finner även det moraliska gråa och det politiska rävspelet bakom uppdraget. Det svartvita fotot ger den rutinerade Mori att skapa stämningar som gör att han inte behöver exponera fx speciellt mycket. Ong Bak 2 & 3 (Tony Jaa) 2008 – Det thailändska eposet kring en krigares uppgång och fall är en wuxia film av hög klass. Fotot fångar både det vackert långsamma och de blixtrande fighterna på ett föredömligt sätt. Jaa är också duktig på att få in personliga markörer vilket ger filmen en särart gentemot kineser och japaner vilket är en bidragande orsak att filmen lyfter sig från mängden. Det bör nog sägas att denna film (i två delar) faktiskt inte har något att gör med den mediokra första filmen annat än namnet, men 1:an gav oss dock en smak av vad som komma skulle. Samurai Assassin (Kihachi Okamoto) 1965 – Toshiro Mifune bär denna film på sina axlar och sakta men säker växer den tragedi till något stort och väldigt intressant. Filmen bygger på många berättelsetrådar som tillslut blir en situation och alla vet utom Niiro själv. Mästerligt berättat och en bra blandning mellan tanke och handling. Shaolin Temple / Shao Lin Si (Cheh Chang) 1976 – Sheng Fu hann med over 40 filmer innan han dog vid 29 års ålder, han hade glimten i ögat och hade med all säkerhet kunnat bli en av de största. Här finner vi honom i en stilbildande Shaolin film, här finner vi den klassiska träningen och klostrens alla regler. Filmens starka sida är just träningen vilket har inspirerat många efterföljare, det blir också en stilstudie över tekniker och rörelser. Vi bjuds också på en väldig sammandrabbning i slutet och alla förrädare får det de förtjänar. Sword of Doom /Dai-bosatsu tôge (Kihachi Okamoto) 1966 – Ryunosuke Tsukue liv och leverne har filmats flera gånger, redan 1935 kunde man se honom på vitaduken. Anledningen är dock lite svår att förstå för Ryunosuke Tsukue är troligtvis den mest osympatiska karaktären man kan tänka sig, en tvättäkta sociopat som man önskar allt ont i världen. Tatsuya Nakadai är oklanderlig i rollen och det är lätt att förstå att detta är sista gången man har filmat Ryunosuke Tsukue för ingen kan göra det bättre, dvs osympatiskare. Taboo / Gohatto (Nagisa Ôshima) 1999 – En modern samurajfilm med klassiskt snitt, det sterila fotot kan vi se redan på 40-talet. Men innehållet är modernt, nämligen homosexualitet, dvs killar som gillar att killa killar. Men man är inte ute efter sensationen utan istället utspelas ett mörkt och tragiskt öde framför våra ögon. Det androgyna blir samtidigt en lek med könsroller och frågan hänger kvar; vem är ond? Som ni kommer att se är svaret långt ifrån självklart. Smart, kanske lite för smart faktiskt. The Green Jade Statuette / Shen dao liu xing chuan (Tso Nam Lee) 1977 - Taiwan var landet som hamnade efter Japans och Hong Kongs produktion, detta ledde självklart till att de inte hade samma resurser som de andra kombattanterna. Fighterna är lite kortare och mer klippta, men de vann igen detta på hårdheten som uppstår i och med detta. Filmens grundintrig är en klassisk skattjakt efter en Jadestaty (nää!!) En annan intressant sak är hur man lyckas hålla en snygg ”gråhet” gällande karaktärerna avsikter och mål vilket gör att filmen blir lite klurig mellan sammandrabbningarna. The Heroic Trio / Dung fong saam hap (Johnnie To) 1993 – Galet, töntigt och helt underbart underhållande. Den nya filmtekniken öppnade nya dörrar för massan och alla kunde vara med och dansa. Yeoh rankar knappast detta som sin bästa film, men ojoj vad hon ser ut att njuta att få vara del i denna gyckelfest. The Chinese Boxer / Long hu dou (Yu Wang) 1970 – Yu Wangs regidebut är en klassisk hämndhistoria som imponerar och det är lite märligt at han inte har gjort mer än vad han har gjort, men helt klart ska vi vara glada för hans lysande skådespelarkarriär I stället. Framför allt är det klippningen som imponerar, här fångas hastigheter och tempo upp på ett lysande sätt som gör att man hejar på vår hjälte. Fighterna är mycket imponerande för sin tid och man kan se vilket arv denna film lämnar efter sig. Helt enkelt en stilbildande klassiker. The return Of The Five Deadly Venoms / Can que (Cheh Chang) 1978 – Uppföljare är ingen uppföljare I sig utan samma superstjärnor som I förra filmen plus favoritskurken nummer 1; Kuan Tai Chen. Även denna gång är det akrobatik på högsta nivå, handlingen är återigen helt förlåten för här får vi högsta kvalitet på det vi älskar. Dessa killar var helt enkelt av ett annat virke än dagens wannaba kickers. Vengeance / Bao chou (Cheh Chang) 1970 – Shaw Brother må ha tidigt lagt sig till en dramaturgisk formulla, men de sökte länge efter visuell utveckling. Detta är en av Cheh Chang mera intressanta verk, han låter den klassiska kinesiska teatern bli en bakgrund som hämnden utspelar sig mot. Detta gör att han ger fighterna en visuell dubbelhet vilket är spännande och fortfarande förvånansvärt fräscht. Detta visar också på hur Shaw Brothers själva såg på sin egen produktion och dess plats i historien. Han prövar även på japanernas blod visualisering vilket gör att filmen sticker ut från mängden. Helt klart en bra film och de är bättre än de filmer som den senare inspirerade till så som t ex Peking Opera Blues. 101 The Ninja Mission (Mats Helge) 1984 – Det svenska bidraget till denna genre är inte bara en katastrof utan en pinsam historia av bottenlös smaklöshet. MEN det är också en skrattfest som gjort att den har fått en kultstatus för oss inbitna fans.
  3. Så mina vänner här kommer skräcklistan som jag har brottats med länge nu. Men nu får det bli som det blir. Jag är nöjd och jag tycker att jag har fått en bra täckning över tid och rum. En bra spridning på subgenrer och kända regissörer. En bra blandning mellan betydande filmer och subjektiva upplevelser. Enkelt sagt en lysande lista. Skräckfilmen som fenomen är enligt mig filmkonsten flaggskepp. Det är där just konsten finns, den är utmanande, farlig och förföriskt vacker. Man slungas mellan psykiskt illamående och panikfyllda skratt. Det är här som tankar förädlas och bilder formas. Verkligheten och logiken är underordnad själens desperata sökande efter sammanhang och mening. Det är i skräcken vi vågar spegla vårt inre på ett helt unikt sätt. Som ni förstår, skräck är inte en orgie i fx. Det är just idéerna som räknas och det är just dessa filmer jag har försökt att fånga här. När fx och våld syftar till att få idéerna att glänsa än mer är det magi. Självklart kommer ni att saka något eller tycka att placeringen är felaktig. Självklart skall ni då skriva och därmed utveckla och komplettera denna tråd. Jag hoppas dock att ni har sett många av dessa filmer, för de ni har missat önskar jag välgång och hoppas självklart att ni älskar dem lika mycket som jag gör. 1-20 A Nightmare on Elm Street (Wes Craven) 1984 – Faktiskt den första filmen jag skrev upp när jag gjorde listan. Filmen som fick vuxenvärlden att go apskit i tv. ÅÅ ju mer herr Öholm fördömde ju mer såg vi den. Jag älskar detta från början till slut. Bride of Frankenstein (James Whale) 1935 – Mästerverket, kronan i Whales karriär. Bortom Atlanten är detta en ikon inom skräcken och vi ser dess inflytande idag till och med i Disney channels ungdomskomedier och i vårt älskade Star Trek. Med djup satirisk ironi målar Whale upp ett skrämmande porträtt av samhället och människans utanförskap. Dessutom lyckas han håna religiösa traditioner och traditionella könsroller. Fotot är stundom häpnadsfullt vackert och den expressionistiska sekvensen när bruden skapas är höjdpunkten. Ingen skräckfantast kan leva utan detta mästerverk. Das Cabinet des Dr. Caligari. (Robert Wiene) 1920 – Den viktigaste filmen någonsin. Detta var filmen som inkluderade konstformen. Öppnade tolkningsmöjligheterna. Filmen som gjorde att filmen skapa sig ett egen ställning som kulturyttring. Med ett smart manus där subjektet förlängs i det scenografiska bildar denna filmen mallen för skräckfilmen ända fram till idag och troligtvis länge till. Ett måste måste för ALLA. Dawn of the Dead (George A. Romero) 1978 – Romeros andra Zombie film är en mästerlig tematisk uppföljare. Våldet grövre, ironin elakare, fler zombies, dvs magiskt bra. Rent allvarligt; finns det någon som inte bara älskar det. Dellamorte Dellamore (Michele Soavi) 1994 – En lyxförpackning med Allt man kan önska sig. Detta är den ultimata postmoderna skräckfilmen. Detta är magiskt sjukt och roande. Det är förförande vackert och gränserna i sinnet, mellan liv och död, mellan dröm och verklighet finns inte längre. Ska ni bara se en film från denna list så skall det vara denna. Jag lovar er något utöver det vanliga, detta är konst, riktig konst. Dracula (Francis Ford Coppola) 1992 – Coppola sätter ner foten och ger oss den bästa Draculafilmen, punkt slut. Fotot är (som vanligt) bedårande och Oldman är bäst i test. Klassisk gotik av en klassisk regissör är ett tidlöst mästerverk. Dr. Jekyll and Mr. Hyde (Rouben Mamoulian) 1931 – Ett kanske underskattat mästerverk. Men här finner vi romantikens sexualitet och dess koppling till världstolkning. Sexualitetens betydelse för människans världstolkning visualiseras på ett lysande sätt. Denna film är extremt frigjord för sin tid, men dess insikter kring psykologi är också klart före sin samtid. Det obehagliga är inte runt omkring oss utan det skrämmande och mörka är inom oss alla. El laberinto del fauno (Guillermo del Toro) 2006 – Del Toros grymma vuxensaga är berörande och hans förlängning av subjektets förtrycka desperation är surrealistiskt vackra. Gränsen mellan fantasi, liv och död suddas ut och kvar sitter vi med gråten i halsen. Inga själsliga murar finns kvar inom en när prinsessan återvänder. Ett sant mästerverk. I Walked with a Zombie (Jacques Tourneur) 1943 – Tourmeurs mästerverk. Klassisk gotisk skräck där scenografin är förföriskt vacker. Lysande skådespel och goda kunskaper I Voodu gör att han undviker klassiska fällor. Detta är suggestivt för själ och öga, en fröjd för intellektet, helt enkelt magisk underhållning. La maschera del demonio (Mario Bava) 1960 – kanske den bästa vampyrfilmen någonsin. Bava för allt att falla på plats, vacker scenografi, förföriskt expressionistiskt foto, återhållsamt tempo och suggestiv tonsättning. Total spänning och fröjd för öga och själ. Night of the Living Dead (George A. Romero) 1968 – Den viktigaste skräckfilmen efter Dr Caligari. Enkelt sagt det fanns skräckfilmer före och det finns skräckfilmer efter detta mästerverk. Romero utvecklar det expressionistiska och inkluderar samhällets bräcklighet i subjektens förvridna själar. Metaforiken blir därmed smart, vass, skrämmande och inspirerande. Att han dessutom flyttar goregränsen bortom det föreställda hos publiken öppnade han dörrar som ingen trodde fanns. Dessutom leder Romero oss ner i ett mörker som det är svårt att komma uppifrån. Ett sant mästerverk som fortfarande analyseras och tolkas. Peeping Tom (Michael Powell) 1960 – Detta är en riktig pärla om den sympatiske seriemördaren. Hans mördande är nyskapande och man finner mordens visualiserande via kameran mycket störande. Denna våldsamma film höll på att förstöra Powells karriär men ironiskt nog var det just denna film som blev hans avtryck. Vi finner hans störande idéer gång på gång i dagens slashers dock utan Powells dubbelbottnade budskap. Psycho (Alfred Hitchcock) 1960 – Hitchcock flyttade goregränsen kraftigt i och med denna film. Plötsligt såg alla att gore sålde och att man som etablerad regissör inte tappade respekt. By the way är det någon som INTE har sett denna film. Ringu (Hideo Nakata) 1998 – Den japanska spökflickan tog oss alla med byxorna nere. Utan förvarning blev vi skiträdda i den mörka salongen. Med ett leende på låpparna gick man därifrån och började återigen drömma om nya skrämmande filmupplevelser. Man sprang hem och slog på tv:n och önskade att hon kom och tog en. Rosemary's Baby (Roman Polanski) 1968 – Polanskis i särklass bästa film. Här lyckas han att fånga spänning och stämningen lysande med sitt säregna långsamma tempo. En lysande balans mellan yttre metaforik och Rosemarys subjektivitet. Kanske ända gången Polanski faktiskt håller sig konsekvent till det genusperspektivet han driver. Suspiria (Dario Argento) 1977 – Argentos poetiska fulländning. Här visar Argento att skräcken är en äkta självständig konstform. Det är vackert, spännande och förföriskt. De andra två filmerna i denna trilogi är inte i närheten av detta mästerverk. The Exorcist (William Friedkin) 1973 – Ett tidlöst mästerverk och vår egna Max. The Haunting (Robert Wise) 1963 – Kanske den bästa spökhus filmen genom tiderna. Det subtila genussexuella pulserar hela tiden under ytan. Wise hanterar fotot mästerligt och med innovativa åkningar dras vi alla in i den förvridna verkligheten. Spännande och otäckt både inom och utom själen. The Innocents (Jack Clayton) 1961 – ojoj det här är bra. Mycket mycket bra. Spökspänning av högsta kvalitet. Men här hjälper det expressionistiska fotot till att skapa en dubbelhet, en förvirring mellan subjekt och objekt vilket gör att man måste ifrågasätta existensens av allt i filmen. Denna film får helt enkelt INTE missas. Garanterade ”hopp-i-soffan” The Shining (Stanley Kubrick) 1980 – Det här är klassiskt på alla plan. Skådespelarna är lysande, fotot vackert, spökena skrämmande. Trampbil och labyrint räcker långt, väldigt långt. 21-40 American Psycho (Mary Harron) 2000 – Harron är smart I denna filmatisering. Istället för att frossa i det groteska våldet som beskrivs i boken fångar hon upp samhällskritiken. Det känslolösa törstandet efter just en känsla driver sinnet till ställen som inte äns ryms i den Jungianska skuggan. Med bländade foto och strama ageranden ger Harron oss en själslig resa som etsar sig fast inom oss. Birds (Alfred Hitchcock) 1963 – Även detta en självklarhet på denna lista. Rent allvarligt går det att komma undan denna film. Skit jag blev rädd för syrrans underlat efter denna film. Deliverance (John Boorman) 1972 – Parallellerna med Cravens debut är många, men Boorman var lite smartare på nästan alla sätt. Han anföll inte familjen, utan istället var det den amerikanska manligheten som ifrågasattes och med snygga naturhot ersattes det brutala våldet till mångt och mycket. Men det är fortfarande en våldtäckt på det normala som får hatet och rädslan att explodera framför våra ögon. El Espinazo Del Diablo (Guillermo del Toro) 2001 - Guillermo del Toro kom att rädda skräckfilmen i en värld av fx. Han har något att berätta, det är mörkt och dystert men det måste berättas. Del Toro aåtervänder till skräckens renaste form, en allegori över människan och samhället. När det introverta är utforskat för Del Toro in människans kollektiva onda handlingar utföra i den fysiska tiden. Denna film är lite mer hoppfull än den mörka El Orfanato som han producerade. Men det är dock små ljus nyanser vi talar om här. Frankenstein (James Whale) 1931 – Whale var ett geni, han skapade spänning och fångade upp skräckens idéer både i bild och intrig. Denna filmen håller inte samma höga klass som Bruden och det mörka huset. Men ändå är det en fröjd för öga och själ att gång på gång uppleva denna film Freaks (Ted Browning) 1932 – En märkligt sjuk film som fortfarande kan väcka känslor. Problemet är att det är tveksamt om Browning faktiskt var medveten om vad han provocerade här. Visuellt är det dock spännande att det missbildade kropparna skapar skräcken, frågan kvarstår dock hur man ska tolka detta. Kanske är det just detta som är filmens styrka, den öppna tolkningens möjligheten förbryllar, kittlar och skapar ett inre obehag. Halloween (John Carpenter) 1978 – Den moderna slasherns födelse fungerar fortfarande bra. Filmen kom att skapa mallen för 100-tals efterföljande filmer. Haute tension (Alexandre Aja) 2003 – Att fransmännen skulle ”rädda” skräckfilmens framtid hade nog ingen spelat på. Med ett översmart manus skapar Aja magi. Faktum är att jag kan aldrig sluta att tänka på Repulsion när jag ser denna film. Om Polanski skulle ha valt att gestalta den filmen med våld skulle det nog se ut så här. Dvs stirra er inte blinda på våldet för det är där för att utmana och gestalta intellektet. Med stor personlighet har Aja gjort ett mästerverk som kommer att påverkar filmer för lång tid framåt. Hellraiser (Clive Bakert) 1987 – Det sjukaste supermonstret på film. Men Bakert älskar sin genre och kopplingarna med självaste Caligari finner vi här. Samtidigt tvekar han inte för att föra det expressionistiska ännu länge. Det förvridna slits nu sönder och söker därefter nya former. Smart och groteskt vackert. Att Garak spelar vanlig människa i denna film är ett plus för oss sf älskare..haha Les diaboliques (Henri-Georges Clouzot) 1955 – Fransmannen som utmanade självaste Hitchcock. En spännande thriller som blir skräck när själens nedbrytning hamnar i fokus. Som vanligt med fransmännen är förstås fotot oklanderligt och skådespelarna lysande. Spänning med snygga vändningar vilket utmanar betraktaren. Les yeux sans visage (Georges Franju) 1960 – Ett franskt mästerverk där Den nya vågen tar på sig en skräckkostym. Den ansiktslösa betraktaren kryper under skinnet på oss som betraktar filmen. Franju skapar en fin blandning mellan det expressionistiska och den strama dokumentärkänslan från Den nya vågen. Manuset är skrivet av samma författare som skrev Vertigo och det rycktas att Franju ”snodde” manuset framför näsan på Hitchcock. Old Dark House (James Whale) 1932 – Mig veterligen som äldre ungdomar tvingas stanna i ett mörkt hus en mörk och regnig natt. Husets hemligheter hotar existens för alla och självklart väcks de till liv och den första slashermannen dyker upp. Med smart förvridna bilder fångar Whale spänning och idéer, men hans mörka satir skapar samtidigt den klassiska snabba, fräcka och roliga slasherdialogen. Detta är en mycket mycket underhållande film. Phantasm (Don Coscarelli) 1979 – Varje genregrupp har sina koder för att skilja ut wannabes. Detta är en sådan kod. Tillsammans med Halloween är detta filmen som gav oss 80-talet. Här kränks och invaderas människans sista fridfulla plats; döden. Men Coscarelli bryter även ner hränsen mellan dröm och verklighet på ett snyggt sätt. Här finner vi bla Twin Peaks, Elm Street och Hellraiser. En banbrytande film som dock har fått spela lite för mycket på bakgården. Poltergeist (Tobe Hooper) 1982 – They are here! Med lekfullhet bygger Hooper återigen upp ett familjedrama där normer ifrågasätts. Tvåan är helt okey och tandställningsscenen räcker nästan i sig för att den också skulle kunna få vara med på listan Scream (Wes Craven) 1996 – Nu är det många som ifrågasätter hur det kan komma sig att världens roligaste komedi gör på en skrcklista. Jo det är faktiskt så kära vänner att det finns människor som tycker att Wes Cravens kärlekfulla hyllning till 80-talet är skrämmande. JOO det är sant! Därför finns den med här på listan. The Bad Seed (Mervyn LeRoy) 1956 – Onda barn är skrämmande och här finner vi ett riktigt ont barn. Det är imponerande hur man låter barnet få agera ut hela sin ondska i handlingen. Men för att göra det ännu hemskare lägger LeRoy in en humor som är svår att motstå vilket gör att man nästan hejar på den lilla satmaran bara för att psykologtanten ska få in se sina egna brister. En film som kryper in under skinnet på många olika sätt. The Howling (Joe Dante) 1980 - En lysande varulvsfilm som har fått stå lite I skugga av den rakare An American Werewolf in London. Men Dante ska dock hyllas i sitt sökande efter nya uttryck och försöket att finna nya metaforer att arbeta med. Samtidigt skapar han en koppling till filmhistoriken med intertextuella skämt, vilket gör att man kan små le för sig själv mitt i skräcken. Utöver detta ska Dante också hyllas för sitt intrigupplägg, det blir bara bättre och bättre och den slutgiltiga skjutningen vänder på perspektivet. Romero måste känna sig stolt över att bli hyllad på detta sätt The Masque of the Red Death (Roger Corman) 1964 – Cormans bästa skräckis. Med klassisk gotisk scenografi ger han oss en vuxensaga med död och svek. Men samtidigt finns en samhällskritisk ironi nedvävd i berättelsen och Price lysande insats gör detta till en höjdpunkt inom filmhistorien. Twin Peaks (David Lynch) – Lynch tog skräcken in i tv-soffan och inget blev sig likt länge. Med sina egensinniga idéer provocerade Lynch Svenssons föreställningar till det yttersta. Vi som antog utmaningen gudaförklarade honom, de andra konstaterade att han var en galning. Tar man bort James på motorcykeln är det bästa som gjorts, men nu är James på motorcyklen med mycket och därmed är detta inte det bästa som har gjorts. What Ever Happened to Baby Jane? (Robert Aldrich) 1962 – En skådespelar fest utan motstycke Crawford och Davis sliter varandra bokstavligen I stycken. Aldrich är smart att låta den älskade Davis få bli förtryckare och den inte så folkliga Crawford gestalta det numer klassiska ”Lida”-offret. Skådespelarna tålde inte varandra privat och det ger en dynamik utan motsvarighet inom filmhistorien. En mycket mörk variant av Sunset Boulevard. Extrem hög WOW-faktor. 41-60 Braindead (Peter Jackson) 1992 – Med en gräsklippare kan man göra mycket. En splatterklassiker, kanske den bästa genom tiderna inom sin genre. Jackson har känslan för allt, här finns hyllningar, samhällskritik, humor och blod och lite mer blod. Dressed to Kill (Brian De Palma) 1980 – En stilistisk thriller I klassisk italiensk förpackning. De Palma bygger upp en lysande stämning i första delen. Känns dock inte bra att den sexuellt frustrerade medelålders kvinnans sexualitet byts ut mot en prostituerads. Men å andra sidan är det just sexualiteten som är i fokus och därmed är just skräcken rätt genre för denna film. De Palma lyckas fånga människans ensamhet i 80-talets själslösa sterilitet. Labyrinten i konstmuseet är mästerlig. Evil Dead II (Sam Raimi 1987 – Jag var 17 när jag såg denna film och jag var upprörd över att folk sa åt mig att sluta skratta på bion. Vilka idioter!!!! Detta är en av de roligaste filmer som har gjorts, samtidigt lyckas Raimi skapa den där kittlande känslan under foten. Helt lysande är den och ni; skratta livet ur er. House of Usher (Roger Corman) 1960 – Klassisk gptisk skräck. Med klassisk regissör och klassiska Price. Klassiska teman. Ja faktum är att allt är just klassiskt och det är bara njuta av allt som bjuds. Jaws (Steven Spielberg) 1976 – Filmen som gav blockbustern sitt moderna ansikte. Med smart kameraåkningar och lysande marknadsföring tog Spielberg världen med storm. L’uccello Dalle Piume Di Cristallo (Dario Argento) 1970 – Argentos debutfilm är en tät thriller i klassisk Hitchcock anda. Men hans foto skapar klassisk italiensk skräckkänsla. Det är en känsloladdad resa in i psyket på människan som dras in i något han inte kan påverka. Slutet är kanske för enkelt men, men det kompenserade Argento med att göra mer blodiga filmer och det tackar vi alla för. Stort + till Morricones stämningsfulla harmonier. Saw (James Wan) 2004 – Den nya slasherhjälten är här. Wan fångar scenografiskt upp stämningen lysande och skapar en ny tid av spänning inom denna genre. Den ”smarta” intrigen klantas dock bort i det dramaturgiska och tappar därmed en del. Men att subjektet själv står för sitt egna köttsliga förfall är briljant och lysande. Se7en (David Fincher) 1995 – Infernot materialiseras på jorden och vår älskade Pitt bryts ner av Dantes demoner och den gudsfrånvända vardagen. Det är mörkt och människan är isolerad i sin eviga plåga. Allt går under i ett hav där vår egna teknik omöjliggör en räddande kommunikation. Shadow of the Vampire (E. Elias Merhige) 2000 – Filmen om inspelningen av Nosferatu är vackrare, mer spännande och så mycket bättre än filmen som gjordes. Merhige har känslan och i fotot finner vi uttryck som vi även finner i filmen. Enkelt sagt detta är smart så det borde räcka till ett nobelpris. Kanske det just är smartheten som drar ned intrycket en del. Shivers (David Cronenberg) 1975 – Att komma undan Cronenberg är omöjligt gällande denna lista. Men detta är inget för amatörer. Cronenberg flyttar expressionistiska in i köttet, rent bokstavligt. Det är kroppen som bär skräcken och det förvridna, det är människan som är så så fel. Detta är kärnan till varför det är så obehagligt att uppleva Cronenberg. Detta är debuten och det är chockande och stundom direkt äckligt. Men samtidigt som en bal på slottet för oss förvridna själar. Sweeney Todd: The Demon Barber of Fleet Street (Tim Burton) 2007 – Klart Burton skall vara med. Denna helgalna idé får representera Burtons scenografiska vision kring det gotiska. Sleepy Hollow är en bättre film. Men detta är lite galnare och mer visuellt utmanande. Vi ska dock vara glada över att inte allt för många psykotiska mördare brister ut i sång. The Abominable Dr. Phibes (Robert Fuest) 1971 – Ska inte säga att det är skräckfilmens Barbarella men paralleller finns. Med surrealistiska bildkompositioner, överdådiga mord, ologisk intrigutveckling och en magisk Price som skurk får vi här en underbar ögonfest. Humor och groteskhet hand i hand är stundom magiskt och man önskar att de hade tagit steget fullt ut och gett oss en Barbarellsk upplevelse, men det räcker ändå långt upp på min kärleksbarometer. The Curse of Frankenstein (Terence Fisher) 1957 – Hammer studios intåg i filmhistorien görs via Färg och personliga tolkningar av klassiker både visuellt och intrigmässigt. Kanske inte lysande resultat i och med låg budget och orutinerade skådespelare. Men avtrycken i filmhistorien är tydliga och betydelsefulla. Detta är den bästa av de 3 som finns med på listan. The Incredible Shrinking Man (Jack Arnold) 1957 – En subtilskräckis. Personligen gillar jag filmens första del när mannens betydelse krymps och han finner inte längre någon plats att handla från. Men även gestaltandet av frun är lysande, hon tar över makten och kan agera självständigt. Detta kanske är en mer irriterande för mannen än själva krympandet. När han sedan är lite och isolerad får han återigen bli den man han föreställer sig att vara i kampen mot spindlar och vattenforsar. Arnold var långt före sin tid gällande genuskritik, intressant hur den fortfarande känns aktuell. The Last House on the Left (Wes Craven) 1972 – Romero öppnade dörren och in steg Wes Craven. Detta är våld på gränsen till det möjliga. Men här finns tydliga poänger vilket ger våldet en konstnärlig ställning. Våldet är bäraren av budskapet och det obehagliga är kanske inte våldet utan snare var det kommer ifrån. The Omen (Richard Donner) 1976 – De besatta barnen blev ett säkert recept för storbolagens framgång i 70-talets biosalongerna The Silence of the Lambs (Jonathan Demme) 1991 – I och med denna film gjorde skräckthrillern sitt återtåg inom blockbustergenren. Den täta stämningen och gränsutsuddandet mellan Foster och Hoppkins sinnen är spännande och förföriska. Att sedan Lector förtär det vi mest åtrår gör det hela än mer intressant. Allt detta kryddas sedan med det androgyna och insekter. Skrämmande och motbjudande och därmed självklart något att älska och tryck mot sin barm. The Texas Chain Saw Massacre (Tobe Hooper) 1974 – Världens mest missförstådda film. Den ultimate uppgörelsen av kärnfamiljens vara eller inte vara är I första hand en psykologisk mardröm. Med den klaustrofobiska stämningen och grotesk scenografi skapar Hooper en känsla av ultravåld fast det egentligen (nästan ..haha) inte exploateras. KOM ihåg det är inte videovåldet som skapar mördare utan den sjuka föreställningen att kärnfamiljen skapar samhällets trygga grund. The Wicker Man (Robin Hardy) 1973 – En märklig film som lever vidare just på att den är just märklig. Det är som Hammer möter flower power i en inavlad miljö. Den är vacker och hela tiden pulserar det något hemskt om de sympatiska druid-religiösa människorna. Slutet är dock legendariskt och snyggt planterat. Onibaba (Kaneto Shindô) 1964 – Vissa filmer skapar obehag ur egentligen ingenting. I gräsfältet växer något ont inom människorna. I en obeskrivlig egoism byggs ett obehag upp för både filmen och en själv och den värld vi anser oss leva i. När sedan masken beklär det onda blir den nästan för mycket för sinnet och det är nästan oundvikligt att snabbspola för att kunna stå ut med sig själv och bilden framför ögat. 61-80 An American Werewolf in London (John Landis) 1981 – Varulsfilmen som gav de breda massorna en ny typ av gore. Den ”klassiska” berättelsen förs snyggt in i nuet och får en fin och spännande film. Kanske inte så mycket att tänka på men dock god underhållning. Cannibal Holocaust (Ruggero Deodato) 1980 – Gonrefest nr. UNO. Deodato var tvungen att I domstol bevisa att ingen blev skadad under inspelningen. INGET för den känsliga, Men ojoj vad vackert ledmotiv denna film har. Carrie (Brian De Palma) 1976 – Mr King + De Palma = historisk succé Cat People (Jacques Tourneur) 1942 – Tourneur tog skräcken till en ny nivå. Han förfinar det expressionistiska i fotot och ökar därmed genomgående spänningen i upplevelsen. Skräcken flytts än mer in i människan och undergången blir mer tragisk och brutalare. Denna film kan upplevas lite seg och dess plats på listan motiveras utifrån de innovativa idéerna kring foto och intrighantering och dess kommersiella framgång Don't Look Now (Nicolas Roeg) 1973 – Det här är en liten pärla. Filmens styrka och medverkan på listan är det visuella. De skapade miljöerna och bildens innehåll och komposition är så vackra och genomtänkta. Romantikens dekadens har nog inte blivit vackrare återgiven i det moderna samhället. Intrigen har sina brister man den struntar jag i, för mitt öga blöder i ljuset av det förfallna. Dracula (Terence Fisher) 1958 – Dracula kommer hem till England och efter denna film gör han det många gånger till. Klassisk kult som nog ingen har missat. E tu Vivrai Nel Terrore! - L’Aldila’ (Lucio Fulci) 1981 – Jag är inget direkt fan av Fulci, men att göra en skräcklista utan honom känns I det närmaste som omöjligt. Hans Zombie film från slutet av 70-talet skulle lika gärna kunna vara med på listan. Men istället valde jag denna film. Den är kanske just mest Fulci. L’aldila’ är en gorefest, men en snygg gorefest. Fulci fångar i denna film det typiska italienska poetiskt våldsamma, intrigen är i det närmaste obefintlig. Bilden är i fokus och det är där styrkan återfinns, hans kompositioner är tolkningsbara och man kan därmed se idéer och tankar. Frankenstein (Kenneth Branagh) 1994 – Kan Coppola kan jag tänkte Branagh och viste kunde han. Här får vi äntligen historien om Frankenstein. Inte lika rolig, inte lika dubbelbottnad. Men det är faktiskt historien om Frankenstein och hans monster och det räcker långt, mycket långt faktiskt. Friday the 13th (Sean S. Cunningham) 1980 – Slasherklassiker. Filmen som kom att visa på hockeyspelarens intelligens. Har man fått 101 uppföljare förtjänar man en plats här. Jacobs Ladder (Adrian Lyne) 1990 – En psykotisk expressionism, en Caligari för en helt ny generation. Robbins är lysande i denna mardröm. Med rötterna i Vietnam höjs ett varnande finger för nationen inför kommande psykoser. Samhällskritik som blev sannare än vad man hade tänkt sig. King Kong (Merian C Cooper) 1933 – En monsterklassiker som filmats några gånger till. Men originalet har ett värde i sig på grund att det som nya versioner egentligen tillför är bara teknik. Allt annat är faktiskt detsamma. I och med att intrig och tematik har varit fixerad ända fram till idag så får just originalet representera den stora håriga apan på denna lista. Nosferatu: Phantom der Nacht (Werner Herzog) 1979 Herzog och Kinski är I och för sig en skräckupplevelse I sig självt. Denna gång lyckades dock att hålla tillbaka Kinskis ego och lyfta fram sina poetiska bilder. Herzog lyckas fånga den sargade själen vars enda drivande puls är ett brinnande ego. Kärleken är den isolerade människan sista desperata försök till att bekräfta sin. Herzogs version är faktisk bättre på alla sätt än originalet. Men han gör sin nytolkning personlig och just ny. Repulsion (Roman Polaski) 1965 – Kanske är Polaski världens mest överskattade regissör. Men när han lyckas är det dock inspirerande att betrakta hans kompositioner. Detta är en introvert historia där Den nya vågens tydligt återfinns. Subjektets nedbrytning är filmens puls. Men det är mer en stilistisk upplevelse än något annat. Det berörs inget men visst återfinner vi detta i många efterföljande filmer. Spoorloos (George Sluizer) 1988 – Så här är det att vakna I en nedgrävd kista är skräck..på RILTIGT! The Grudge (Yakashi Shimizu) 2003 – Japanerna fortsatta att dominera det visuella för ett tag och deras stilistik är stundom lysande. Här blir återigen det kvinnliga utsatt för det förvridna. Tolkningarna är öppna och det är svårt att få grepp om det hela. Men det finns en mycket bra nerv i berättandet. The Hills Have Eyes (Wes Craven) 1977 – Wes Craven vägrade kompromissa och hans andra film tog vid där den första slutade (tematiskt alltså). Men denna gång hade han lärt sig lite mer. Det brutalt frånstötande från The last house förpackades denna gång i en mer kommersiell förpackning och vips blev det egentligen otäckare. För nu missade många våldets innebörd, actionet blev det som många fastnade för. Men faktum kvarstår våldet är inom oss Alla. The Night of the Hunter (Charles Laughton) 1955 – Inte en renodlad skräckis, men filmen sagoinramning för tankarna till bröderna Grim och därmed finns här faktiskt klassisk skräck att njuta av. Mitchum är lysande som den demoniska prästen och barnens utelämnade situation är skrämmande och berörande. The Phantom of the Opera (Rupert Julian) 1925 – En megaklassiker förstås som helt klart förtjänar en plats på listan. Storslagna scener med innovativa filmningar och lysande smink. Men det finns en pretentiös ridå hängade över atmosfären som drar ner upplevelsen en del. The Wolf Man (George Waggner) 1941 – En underskattad film som förhoppningsvis får en viss upprättelse i och med den lyckade nyinspelningen. Dock är orginalet bättre (förstås ..hahaha), temat från Jekyll och Hyde är tydligt och därmed lyckas man just fånga upp människan i skräcken. Varulven blir den destruktiva driften vi kämpar mot och här lägger man fast divisen att ”det finns ingen snabbare väg till helvetet än via goda intentioner. Vampyr (Carl Th. Dreyer) 1932 – Europa tar tillbaka skräcken och lyfter den till ren konst. Denna film är kan betraktas som en ren installation. Fotot är expressionistiskt, dröm, verklighet flyter samman i subjektet och skapar en ren fröjd för ögat. Som film haltar den dock en del i intrigen men detta fråntar inte något egentligen från upplevelsen i sig. 81-100 28 Days Later... (Danny Boyle) 2002 – Vetenskapskräckis vars idéer är mer imponerande än själva filmen isig. I och för sig är detta typiskt för engelsmännen. Men spänning får vi ändå och man rycks med fint i filmens jakt på hopp och överlevnad. Blowup (Michelagelo Antonioni) 1966 – En manlig Repulsion. Fotografens psyke bryts ner i sökandet efter ingenting. Och det är meningslösheten vi finner skräcken, den tomma själen inom oss skrämmer oss när det berörande inte berör. Antonioni förutspåddes en karriär utöver det vanliga, så blev det verkligen inte men här får han allt att stämma. Bildens tomhet är sorglig och vacker och just tomheten berör mig väldigt illa. Cest Arrive Pres De Chez Vous (Belvaux, Bonzel, poelvoorde) 1992 – Unga regissörer med unga idéer går ofta fel, så även här. Men Det är felen som berör och grymheten är ett faktum. Den dokumentära stilen är obehaglig och därmed finner man en råhet som känns störande och otäckt berörande. Cube (Vincenzo Natali) 1997 – Denna klaustrofobiska mardröm är en fröjd. Valen vi gör får konsekvenser och den gyllene regeln är sedan länge och glömd av livets resenärer. Att sedan denna sorgsna tematik sedan visualiseras med ett surrealistiskt våld gör upplevelsen än mer njutbar. Dracula (Ted Browning) 1931 – Den blodsugande kändisens första framträdande med ljud är ingen direkt höjdare. Filmhistoriskt är den kanske mest intressant att studera som ett pedagogiskt exempel på vilka problem stumfilmsregissörerna hade i och med övergången till ljud. Filmens betydelse för bolaget Universals framtid kan inte heller ifrågasättas. En klassiker som helt bygger på kommersiell framgång. Hostel (Eli Roth) 2005 – Tortyrporr. Rädslan för de onda utanför Amerikas gränser når nya höjder. Roth flyttar gore till nya nivåer OCH kommer undan med det. En film jag inte gillar men den har satt sina spår och har möjliggjort att än mer groteska filmer har kunnat göras. Island of Lost Souls (Erle C. Kenton) 1932 – HG Wells sf-skräckis är just en skräckis för att den inkluderar klassisk gotik. Men resultatet är skiftande, idéerna och det visuella är mycket starkare än själva intrigen. Dock en kittlande djurisk sexualitet som dock kommer att behandlas bättre på alla sätt i efterkommande filmer. Les Lévres Rouges (Harry Kümell) 1971 – En kultklassiker som tar sig in på listan. Genusperspektivet i den lesbiskavampyrfilm är bra behandlat. Metaforiken ger oss verktyg att se frigörelsen ur ett frustrerande perspektiv. Inom sin subgenre är detta en mycket bra film och den rekommenderas. Lost Highway (David Lynch) 1997 – Lynch skrämmande och obegripliga film visualiserar återigen människans ensamhet och brist på kommunikation. Den postmoderna isolering leder oss alla in på en väg som ingen hittar till eller på. Frustrationerna och utagerandet är oundvikligt. Martin (George A. Romero) 1977 – En annorlunda Romero film om en vampyr-wannabe. Men också en sorgligt vacker berättelse om att förverkliga sig själv i en tröst lös existens bestående av utanförskap. Nosferatu (F.W. Murnau) 1922 – Den tyska expressionismen fortsätter att grunda sig som den viktigaste konstformen för skräckfilmens uttryckssätt. Tillsammans med Caligari ger Nosferatu oss stilistiska grunder som vi fortfarande ser i dagens skräckfilmer. Personligen kan jag tycka att denna film är lite för mycket även sett ur den kontext den skapades i. Men betydelsen är självklart stor och därmed platsen på listan. Paranormal Activity (Oren Peli) 2007 – En modern Haunting. Med samma enkelhet bygger Peli upp en skrämmande spänning och man dras in i huset oavsett om man vill eller inte. Denna film har allt som Blair Witch inte har. Detta är fräckt, spännande, klassiskt och underbart roligt. Quatermass and the Pit (Roy Ward Baker) 1967 – En kult klassiker från Hammer studios. En hybrid mellan sf och skräck. Det är något väldigt trivsamt med dessa filmer och sätter man denna i relation med 2001 blir den dessutom ganska tematiskt intressant. Lätt att se och lätt att älska. Dock lite tveksamt kring betydelsen. Re-animator (Stuart Gordon) 1985 – Med vår älskade Jeffrey Combs i huvudrollen hade Gordon tänkt sig göra en skrämmande film. Men det lyckades inte riktigt. Istället skapade Combs med sin strama teknik enormt fint humor inslag. Detta blev istället en vrickad mix av Hyde Jekyll och Frankenstein. En 80-tals klassiker som man faktiskt inte kan leva utan. Superstition (James W. Robertson) 1982 – Okey okey vi har alla den ”här” speciella filmen. Detta är Min. Jag var 12 och mina äldre kompisar kom över denna film och jag blev rädd ända in i tarmen. Jag har fortfarande svårt med att vistas i lador på landet. Den är fortfarande otäck och jag kan inte avgöra om den är otäck eller om den bara väcker det 12-åriga sinnet inom mig. Men sak är säker; ondskan kan inte dö! … haha The Blair Witch Project (Daniel Myrick) 1999 – En modern klassiker som dock är historisk mer som fenomen istället för film. Men visst är den skrämmande och nyskapande även om man tycker att man saknar mycket. Har blivit en måstefilm, kanske kommer Paranormal Activity att reducera denna film i framtiden..hoppas det i alla fall. The Blob (Irvin S. Yeahworth) 1958 – På 50-talet kom en uppsjö av filmer där det komiska gick hand I hand med skräcken. Många av dessa filmer är tidsbundna och därmed är bästföredatum sedan länge passerat. Men The Blob har något kvar som är tilltalande och det är kittlande och roligt. Gillar ni detta rekommenderas också The Tingler och Macabre som är mycket underhållande. The Fly (David Cronenberg) 1986 – Cronenbergs ultimata äckel. Med ny personlighet antar han sig denna nyinspelning och tillsammans kräktes vi i salongen. Som sagt Cronenberg är en egen subgenre, en ohotad mästare. The Others (Alejandro Amenábar) 2001 – Självklart är det spanjorerna som blåser liv I spökena igen. De japanska spökena är groteska men dock inte lätta att tolka. Men här känner vi igen oss och med intertexuella hyllningar och smart dramaturgi förs vi in i en förvriden värld. Det scenografiska vaggar en till falska tryggheter och vi kastas in i perspektiv förskjutningar. Tackat Tack för att Spanien finns och alla dessa begåvade regissörer. White Zombie (Victor Halperin) 1932 – Första renodlade zombiefilmen har sina brister men lyckas fånga en bra gotisk stämning på Haiti. Zombisarna är lysande och det finns en mörk cynisk humor som träffar den ej så avlägsna imperialismen rakt i sitt mörka hjärta. En film värd att se. 101 Häxan (Benjamin Christensen) 1922 – en super rolig film som ni bara måste se..” se så flitigt de små d*****rna arbetar”…haha. De som självklart skulle få vara med på listan om inte 100 var just 100 Army of Darkness: Evil Dead III (Sam Raimi) 1992 A Tale of Two Sisters (Kim II Woon) 2003 Deathdream (Bob Clark) 1974 House on Haunted Hill (William Castle) 1963 Körkarlen (Victor Sjöström) 1921 Pit and the Pendulum (Roger Corman) 1961 The Devil Rides Out (Terence Fisher) 1968 The Hound of the Baskervilles (Sidney Lanfield) 1939 The Mist (Frank Darabont) 2007 Zombieland (Ruben Fleischer) 2009 Så ha det gott och hoppas ni har fått inspiration att söka upp nya filmer, jag lovar er alla härliga stunder där hemma I soffan oavsett vilken film ni väljer från listan.
  4. Objektiv är en varierande definition i denna betydelse, jag tänker inte försvara mina placeringar Men (hahaha) En sak som väger in är betydelsen av filmen för framtiden. Flykten från NY hade en enorm betydelse för action-dystopi-sf genren. (Carpenter vilket egentligen är en regissör jag brukar avfärda är dock en regissör som finns med väldigt mycket på listan, till min egna förvåning och lägger man till Halloween och Big trouble in little china så är ju karln ett geni…hahahaha) Den fick en kommersiell framgång som öppnade dörrarna för en uppsjö av mängder till risiga uppföljare på 80-talet. Åå hey soulkungen Isaac Hayes är ju THE DUKE!!!!! … så enkelt sagt, betydelse, tekniskt utförande (både visuellt och strukturellt), dramaturgisk hantering (går förstås ihop med det strukturella), Tema-hantering (vilket självklart i sig går ihop både med det visuella och dramaturgiska), (ett försök till…) internationell bredd, popularitet, (ett försök till …) kvalitativa tips och personlig nördig erfarenhet är de kriterier som har varit utgångspunkten till listan. Självklart kommer just dessa kriterier att ge olika resultat beroende på just ens egna personliga nördiga (just detta ord inkluderar förstås också ens ”skolade kompetens”, vilket kan variera väldigt mycket beroende just på vad man lägger in i ordet ”skolad”… men låt oss inte hamna i definitionen-av-ordet definitions-diskussionen här utan istället acceptera mångfalden) erfarenhet. Ja, jag har sett Time after Time och det är en trevlig och trivsam underhållning där två generar mixas. Men genre-mixen gick dock till Alphaville som är lite mer att sätta tänderna i. Jaaaa!!! Runaway, är ju en nostalgitripp. Gene Simons stora Oscar insats (hahaha) jööösööss måste se om den… var inte Rutger med på ett hörn eller blandar jag ihop nu. Har nu ätit noir-film till frukost, lunch och middag… håller på med en lista kring detta åå gangstrar…Någon som är intresserad????
  5. som sagt roligt med mera listor. Varför inte du Ro, jag menar så här i julveckan, barn borde väll tiden finnas. Jag hade faktiskt med en del av dina filmer Ro (en del ganska länge faktiskt, t ex den krympande mannen var en av de sista som åkte ut. Första 45 minuterna av denna film är lysande) En del hamnade på min skräcklista (bara för att få in lite skratt där också) och efter ha uppdaterat mig på forumet skulle jag verkligen vilja se en lista från THT. Sen vet jag att det finns "skuggor" där ute med intressanta åsikter som också borde ge oss några genomarbetade förslag. Ska dock erkänna att jag är lite less på sf och skräck just nu (jaaaaa! det är priset att gräva ner sig)så jag ska ägna julen åt gangstrar. Hederligt pang pang kommer att rensa sinnet gott. Efter julen kommer längtan efter nya eureka, Sanctuary och Caprica.
  6. Likt Don Quijote fortsätter jag min kamp mot orättvisa och missförstånd. Jag startade denna tråd för att beröra humanistiska frågeställningar inom sf världen. Nu tänker jag utveckla den genom att använda detta ämne för att försvara postmoderna sf uttrycken så som Eternal Sunshine, inception, Mr Nobody osv. För att göra det måste vi nämligen utgå från klassisk humanistisk mark…. ….Vad gör människan just till människa, är en fråga som ständigt återkommer inom litteratur och film. Sf är inget undantag och ständigt sätts denna fråga mot en provocerande bakgrund. Sf kanske var den genre som tidigast förkastade den biologiska förklaringen som ett tillräckligt bevis på denna problematik. Istället har man fokuserat på medvetandet i sig och hur detta medvetande inte behöver existera i en mänsklig kropp för att uppfylla definitionen: en existens med rättigheter. Detta medför dock en del problem som jag dock inte tänker gå in på här för då blir det på tok för mycket semantik och definitions klyverier. Det jag vill komma åt är att det sker en förskjutning, icke-kroppslig AI, strängteorier och bristande insikter i tiden som fenomen har gett hela människan en törn. Vi ser film efter film komma fram till att människan endast kan definieras i det existerande nuet, men i relevansen till tid (minnen) tycks allt falla. Det betyder enkelt att det sf har gjort är att man har tagit bort människans tidsuppfattning som ett argument i definitionen av just människa. För mänskligheten är detta i sig inget nytt, inom buddhismen finner vi detta resonemang i filosofin om anatman (typ icke-själ) och trishna (begäret). Buddhisterna menar att nuet är det ända vi kan vara säkra och nuet får inte ha begär till tiden före och efter nuet om balansen ska kunna upprätthållas. För det västliga tankesättet blir detta en direkt konflikt genom att hela vår kultur bygger på att dåtiden ger sanningsvärden åt nuet. Men som sagt nya vetenskapliga upptäckter ifrågasätter detta kraftigt indirekt och saknar egentligen filosofiska förklaringar till detta. Det är egentligen bara den postmodernistiska skolan som har förklarings modeller men dessa två är inte direkt syskon (för att göra det väldigt enkelt; vetenskapen har ”förnuftet” som utgång och postmodernismen har ”känslan” som utgång) och därmed synkar de inte så bra som de skulle behövas. Men SF ger dock dessa två skolor en mötesplats, ett tillfälle att mötas och pröva sin samexistens. I filmen och litteraturen får idéer och teorier växa och prövas på ett kreativt sätt. Detta har dock fått följder för filmen och litteraturen i sig. Både litteratur och film syftar till att visualisera idéer och teorier. I litteraturen förmedlar språket bilder och i filmen blir bilden bärare av språket. Alltså film och litteratur är jämförbart och kan tolkas på ett liknande sätt. Alla vi som läser vet exakt hur alla underbara världar ser ut i böckerna, dvs det finns ett klart visualiserande där. Men vi som ser film tycks inte vara lika överens om att filmens bild är en bärare av språket. Att filmens dialog är språk är ju klart som korvspad, men bilden i sig tycks många gånger glömmas bort. Dvs om man skall bedöma en intrig, tema eller manuset som helhet måste man också ta med bildens språk. Kanske självklart tycker många, men handen på hjärtat gör man det. Ett spännande försök man kan göra för att se hur man förhåller sig till bilden är faktiskt filmen Eternal Sunshine on a Spotless Mind. Slå på filmen och ta bort ljudet, låt bilden föra er in i sinnet. Veckan efter tar ni bort bilden och låter ljudet och dialogen bli er ledsagare. Ni kommer att upptäcka att handlingen i filmen inte är så enkel. Den klassiska dramaturgin med premiss, anslag, orkestrering, intrigupptrappning och upplösning är satta ur spel. Strukturen är sönderslagen och därmed är filmen ”förkastlig”, den håller inte. Och det gör den inte heller sett utifrån gängse normer. Men det var många som förkastade James Joyce och hans Odysseus utifrån samma grunder. Men idag är den banbrytande och anses vara en av 1900-talets mest betydelsefulla romaner. Vad är det som är så betydelsefullt då? Jo Joyse lätt språket och strukturen bryta ner människan i fragment, ögonblick. Han struntade i intriger och klassiskt berättande för han vill om bara för ett ögonblick fånga människan för det hon är, ett flöde av händelser som i sig dock inte räcker för att bilda och definiera människan. Det klassiska berättandet var utmanat och det gick inte att vandra bakåt. Nu har inte filmen någon Odysseus utan det har smugit sig in, det finns ett flertal filmer som dock kom att ta denna stil lite längre. Några är Smoke (Wayne Wang) 1995, Blue in the Face (Paul Auster) 1995, Being John Malkovich (Spike Jonze) 1999, Memento (Nolan) 2000, Adaptation (Spike Jonze) 2002. Så jag jämför inte Eternal Sunshine med Odysseus utan jag vill visa vilken kontext man måste bedöma den utifrån.Dvs storyns hållbarhet ligger inte i historien i sig utan i strukturen, bilden, och de olika fragmenten. Att bryta ner människan till fragment som är isolerade till nuet har via det nya berättandet funnit en plattform i sf. För strängar och tidsparadoxer ger nya spännande dimensioner till ens flytande existens. Detta är sig inte något nytt för sf i sig, i Ghost in a Shell finner vi samma diskussion, fast då befinner sig denna diskussion ”bakom” intrigen. Det som är nytt är att nu flyttas den fragmenterade längst fram i filmen. Strukturer, bilder bär med sig ett berättande som inte längre berättar en klassisk berättelse med början och slut. Utan nu är det ett försök till att fånga ögonblick som vi alla kämpar att få en förståelse för. Precis som i livet, vi bär med oss minnen, fragment som vi till varje pris vill fånga med tidens kontinuitet för annars för annars får nuet inget värde och vi hotas att upplösa det vi kallar jaget. Fast ironiskt nog ler buddhisten åt oss alla och konstaterar att lidandet ökar, för upplysningen ligger just i insikten om att nuet är nuet och allt annat spelar ingen roll för existens är trots allt bara ett begär om just kontinuitet.
  7. Som sagt att välja innebär alltid att just välja bort. Det är alltid med en viss ångest man konstaterar att den där speciella filmen måste gå bort genom att det faktiskt inte finns någon annan som kan flyttas. När det gäller Apornas planet så finns en annan sak som jag inte gillar och det är det påtagliga inslaget av vilda västern/feodaltid. Jag har konstaterat att jag blir helt allergisk när sf blandas med d??tida uttryck. Detta gäller även litteraturen som rör sig i gränslandet mellan fantasy och sf. Varför vet jag inte, för jag gillar westerns och fantasy som genrer men inte med just sf inslag. Detta har lett till att filmen Westworld inte finns med på listan. Visst det finns massor av referenser till denna film i mängder av efterföljande filmer så som t ex terminator. Men om jag var tvungen att ha med avatar och aporna så kunde jag inte förmå mig att plocka undan en till film som jag brinner för. Kul dock att aike tyckte att jag missat nya filmer, själv var jag orolig över att jag faktiskt gett dem för mycket utrymme på listan. Men faktum är att sf som genre har inte varit så här stark och bra som genre sedan 50-talet. Mycket beror på att usa just nu befinner sig i en lika paranoid situation som just då. Denna gång är det inte kommunister utan muslimer, men utöver detta har även postmodernismen hittat sf som sitt uttryck och därmed är 00-talet bredare och intressantare än 50-talet var. En ytterligare sak som gör 00-talet spännande är att tekniken även har medfört en innovativ dimension både i struktur och bild vilket kommer att göra 00-talet tillsammans med 50-talet till de viktigaste årtionden för sf. Ser man Knowing med denna bakgrund blir jag lite osäker kring dennes överlevnad. Det är en stundom en riktigt bra film, men den har tydliga drag av Da Vinci-kod-konspiration över sig vilket gör att denna är lite barnet av något annat. Om den kommer att stå på ”egna” ben är jag inte tvärsäker på. Detta är orsaken till att den inte hamnade med denna gång. Men filmen är som sagt riktigt bra och om 5 år kanske jag reviderar listan en del. En annan brist i listan är faktiskt avsaknaden av det internationella. Jag har försökt fånga upp ett bredare perspektiv av sf genom att inkludera ryssar och fransmän. Men japan och Italien är kraftigt underrepresenterade. Italien kanske för att det andas för mycket B-film trotts allt. Men Japan har dock gjort bra sf, men jag har egentligen sett för lite för att kunna sätt det jag har sett i relation med båda den japanska filmhistorien och mot den internationella scenen. Men det är verkligen inte lätt att närma sig Japansk film genom att det finns så mycket mycket konstigt och galet och direkt dåligt. Det som gör dem spännande är hur närvarande kroppen och sexualiteten är, de fungerar dessutom som bärare av tematik och intrig utveckling på ett spännande sätt. En film som länge hängde med var Tokyo Gore Police, men det extrema våldet gjorde att jag valde bort den så sent som förra veckan. Sedan ett litet försvar för de äldre filmerna. Sf är i första hand idéer och inte fx. Inom sf får idéer och teorier utvecklas och prövas på ett helt unikt sätt. Man kan bryta logiska gränser och ändå få fram något meningsfullt. Så när man ser äldre filmer måste man bortse från fx för de är som regel usla (även om de kan vara enormt imponerande för sin tid), låt er istället roas eller oroas över den idéer som medvetet och omedvetet förmedlas i dessa filmer.
  8. Hej mina vänner hoppas vintern känns bra för er alla. Det är helt klart inne att göra listor över det mesta nu för tiden och jag tänkte att jag ska inte vara sämre. Så här kommer en lista på 101 filmer Jag tycker man borde se om man nu påstår sig gilla sf. För att spetsa till det hela (jööösöös ni trodde väll inte att jag kunde låta bli att provocera en del) har jag listat de i fem grupper. De 20 bästa i den första osv. Jag har dock valt att ta de inom gruppen i bokstavsordning för annars ter sig rankingen som en omöjlig uppgift. Placeringarna har dels sina rötter i en subjektiv uppfattning (det är trotts allt min lista) men jag har också tagit hänsyn till filmens betydelse och dess faktiska kvaliteter. Tex om subjektiviteten styr skulle inte Avatar vara med på listan (herregud Denna gång jagar inte weaver onda rymdisar utan snälla och hennes fiender är denna gång ett ont företag som denna gång inte vill rädda dumma rymdisar utan döda snälla. För att gömma denna intrigbrist så återvänder man till den lilla Indianflickan som blir kär i den snälla erövraren och så stoppar man upp en blå stolpe istället för en svart med tänder upp i rumpan…PLEASE) Men man måste dock erkänna att filmen kommer att få betydelse lång tid framåt och därmed ska den vara med på listan. Det har dock varit lite svårt att välja just 101 för man måste välja bort ett antal som man faktiskt gillar men som kanske trots allt inte håller måttet. Tyck gärna till och tipsa gärna om någon film som ni tycker håller måttet och som ni tror att jag har missat att se. För ska jag vara ärlig, det börjar sina på bra osedda sf-filmer där ute och nya tips skulle glädje ett sf hjärta. Så läs och njut och lycka till er alla som inte har sett dessa filmer för ni kommer att ha det underbart när ni ser dem. TOP 20 2001: A Space Odyssey (Stanley Kubrick) 1968 – Filmen som tog oss ut i rymden på riktigt. Vackert så man fortfarande berörs i sitt inre. Odödlig klassiker. Alien (Ridley Scott) 1979 – Monstret föds och vi hör visst skriken. Barbarella (Roger Vadim) 1968- En psykedelisk ögonbomb. En galet äventyr som vänder upp och ner på allt tänkbart. Ordet innovativt räcker inte till här, allt är så egenartat att man tappar fokus och riktning på både bilden och dess framåtskridande. Logiken är satt ur spel och det är bara och följa med i total förundran i denna tripp. Dessutom ett magiskt soundtrack som kompletterar helheten och lyfter upplevelsen flera nivåer. Den bästa galen-filmen någonsin och därmed en total självklarhet att se …om och om och om igen. Blade Runner (Ridley Scott) 1982 – Att säga man gillar sf men inte har sett denna filmen är som att säga man gillar svensk isglass men inte smakat Igloo. Brazil (Terry Gilliam) 1985 – Gilliams personliga visuella tolkning av 1984 är hänförande. Som vanligt i hans filmer slungas vi mellan, värme, sorg, kyla, spänning och skratt. På något magiskt sätt finner man här en uppbygglig varm hopplöshet. Clockwork Orange (Stanley Kubrick) 1971 – Den våldsamma dystopins inträde på bioduken. Obehaget sitter i länge och tro mig det känns värre och längre för varje gång man ser den. Close Encounters (Steven Spielberg) 1977 Om 2001 tog oss ut i rymden på riktigt, tog Spielberg hit de små gröna gubbarna på riktigt. Aldrig har väll tefat gett så härliga rysningar efter ryggen. Dark Star (John Carpenter) 1974 – ojoj va bra denna film är. Star Treks motsats. Det är inte alls utvecklande att resa dit ingen annan har rest. Där finns bara demoraliserade sinnen och onda badbollar. FX bitarna sugar ap*b**le men ojoj den svarta humorn dryper ut ur rutan. Escape from New York (John Carpenter) 1981 – den lysande och naturliga utvecklingen kring dystopin. Carpenter blandar sf, skräck och action på ett lysande sätt mot en skrämmande och fascinerande bakgrund. Eternal Sunshine of the Spotless Mind (Michel Gondry) 2004 – Ibland faller allt på plats och då blir det magi. Tårar och skratt lever sida vid sida i detta mästerverk. Dialog, intrig, fx, scenografi och skådespelare är på topp. Varför resa ut i rymden när det stora äventyret finns inom oss själva. Forbidden Planet (Fred M. Wilcox) 1956- Förstås finns denna pärla här i toppen. Detta var ju filmen som gav oss Star Trek. Här finner vi allt vi älskar. Människan reser i rymden under en fana, molekyler skapar maten, en galen vetenskapsman, en utdöd alien ras med enorma kunskapar, en främmande planet, dialogbaserad moralproblematik Dvs en bal på slottet för oss alla trekkies. Inception (Christopher Nolan) 2010 – Kanske lite farligt att hylla denna film efter bara sedda tre gånger. Men denna smarthet kommer att lämna eftertryck hur länge som helst. Nolan visar (återigen) att om man har idéer kan effekterna ta dem till nivåer som ingen annat. Men den viktigaste tekniken har dock funnits framför näsan hela tiden de sista hundra åren; nämligen klippningen. Frågan finns dock kvar; hur mycket längre kan man ta komplexiteten i både struktur och förståelse? Mars Attacks! (Tim Burton) 1996 – Kanske filmvärldens bäst hyllning någonsin. Detta är en stor underbar kärleksförklaring till vår älskade genre. Matrix (Wachowski) 1999 – Tog oss med storm, har befläckats av sina uppföljare. Men mins hur ni kände er första gången i biosalongen så fattar ni poängen. Att den dessutom gav oss ny bilig supersnygg teknik minskar inte filmens betydelse. Metropolis (Fritz Lang) 1926 – En stiliskt mega-klassiker vars betydelse inte kan underskattas. Filmens handling är dock ingen höjdare, men ojoj vilken visuell tripp detta är. Slaughterhouse Five (George Roy Hill) 1972 – Kanske den bästa tidsresa-filmen någonsin. Hill fragmaterar handlingen på ett lysande. Vår egna förvirring speglar huvudkaraktärens förvirring. Men i takt med att han finner sig i sitt öde finner vi logiken i hoppen. Gripande, spännande och en stor dos svart humor. Stalker (Andrej Tarkoskij) 1979 – Att se filmen är inte detsamma som att konsumera film. Att se film är ett tränande av färdigheter precis som att teckna, skulptera och konstruera byggnader. Ni som konsumerar film kan ge 17 i den här filmen. Detta är ett totalt mästerverk, helt unikt och magiskt spännande. Istället för att möta de ufon som finns (eller kanske inte), istället för att resa ut i rymden får vi här resa in i människan och den oförklarliga världen där ologiken styr. Stepford Wives (Bryan Forbes) 1975 – Efter kommunistskräcken hade tvättats bort under 60-talet riktades kritiken mot det egna samhället. Forbes använder den social-amerikanska berättarstilen för att skapa nojjan på ett lysande sätt. Indirekt är det en uppdatering av 50-talets rymdisarna-tar-över-filmer, men denna gång är fienderna farligare än alla de gröna gubbarna tillsammans. Ibland behövs inga fx för att spänningen ska krypa in under skinnet. The Day The Earth Stood Still (Robert Wise) 1951 – En ikon fylld av stilistiska idéer som återfunnits otaliga gånger. Wise visar att sf handlar om just idéer och inte om fx. Här får vi en historia där mikro-situationen speglar makron (ett klassiskt drag som man även finner i Asimovs böcker). Denna kontrast skapar en värme och närhet som helt den nya versionen saknar. The Man from Earth (Richard Schenkman) 2007 – Filmen man kan skriva uppsatser om. Detta är manusförfattaren Jerome Bixbys mästerverk. Under 110 års filmhistoria har denna typ av mästerverk kommit fram en enda gång. Detta är unikt, detta är filosofi som grundar hela konceptet av begreppet sf. Detta är den renaste formen av hur idéer föds prövas och lever vidare efter filmens död. Dialogen är allt, karaktärerna är bärare av idéer och förhållningssätt. Karaktärerna måste förstås utifrån detta för att det hela ska förverkligas. Det som förverkligas är en författarens sinne, dröm och avsikt; språket är nyckeln till ett skapande bortom tid och rum oavsett om vi endast kan uppnå den begränsande intelligens som finns i vår egna tid. Detta kommer att bli en milstolpe inom vår ålskade genre för lång tid framåt. Kanske inte för konsumenterna men för skaparna kommer detta att bli en skatt att utveckla både visuellt och filosofiskt. 20-40 Abre Los Ojos (Alejandro Amenábar) 1997 – Spanska original versionen av Vanillia Sky, är kusligare, nojjigare och utifrån budgeten; smartare. En stilbildande film som möjliggjorde många efterkommande filmer så som Inception tex. Akira (Katsuhiro Otomo) 1988 – Ett lysande försök att fånga upp 80-talets cyberpunk. Det är uppfriskande att se en animerad film som inte ”fuskat” med manuset. Man kan inte heller underskatta denna films betydelse för det internationella genombrottet för animegenren Aliens (James Cameron) 1986 – Cameron är ett geni, detta är det bästa uppföljarmanus som gjorts. Det är faktisk han som skapar den starkaste kvinnliga hjälten på bioduken någonsin. Det är han som har skapat det starkaste kvinnliga monstret på bioduken någonsin. Action kan vara intelligent både på ytan och djupet. Godzilla (Ishiro Honda) 1954 – Den bästa Godzilla filmen utan diskussion. Här ryms innerlig kärlek, samhällskritik, osentimentala metaforer och ett stort stort monster. Begär ni mer, är ni bara giriga gnällisar. Himmelskibet (Holger Madsen) 1917 – En nordisk superklassiker som borde vara en världsklassiker. En film som innehåller magi, kärlek och drömmar. En film som är gjord under 1:a världskriget, men istället för pessimism finner vi hopp och skönhet. En upplyftande pärla som fortfarande ger oss hopp om en bättre framtid. Man kan bara dessutom älska ett rymdskepp med propeller. Invasion of the Body Snatchers (Don Siegel) 1956 – Siegel kombinerar Hitchcocks Shadows of a doubt med The Things klaustrofobi. Han skapar nya kameraåkningar och ett personligt bildspråk. Resultatet är en paranojja som ständigt återkommer I sf-världen. Ja handlingen haltar en del, men oj vilket mörker den innehåller. La Decima Vittima (Elio Petri) 1965 – En pärla i den italienska massproduktionen av sf på 60/70-talet. Mig veterligen den första ”running man” intrigen. Allt är snyggt, dialoger, scenografi, intrighantering. Missa verkligen inte denna glittrande lilla ädelsten. Dessutom helt lysande soundtrack. La Jetée (Chris Marker) 1962 – kult förklarad tidsresefilm. Fast film och film, det är ca 30 minuter stillbilder. Pretto?? Nja; inte så självklart som man kan tro. Det är en smart berättelse och man ser direkt vilka filmer den har haft betydelse för. Förtjänar sin plats som idéinspiration och de sagolikt vackra bilderna. Moon (Duncan Jones) 2009 – En genialisk överraskning när den kom. Enkelt och smart så man gapar, att han lägger ”twisten” så tidigt i filmen skapar ännu mer spänning. Det är ENSAMT på månen. Soylent Green (Richard Fleischer) 1973 – En lysande dystopi som får sin klarhet när slutet uppenbarar sig, se den två gånger så kommer ni att fatta. Dessutom fascinerar den misära miljön som utgör världen som filmen utspelar sig i. I mitt tycke Charlton Hestons bästa film. Starman (John Carpenter) 1984 – Carpenters version av The Day The Earth Stood Still är en vacker historia som man inte kan sluta se på. Gav senare upphov till en tvserie som utvecklade storyn till något riktigt bra. Carpenter är en mästare på att fånga upp det väsentliga och ge detta en personlig uppdatering. En sf-fellgood-movie Star Trek: The Motion Picture (Robert Wise) 1979 – jajaja!!! Detta är inte den bästa Star trek filmen, men det var den filmen som drog igång allt det underbara. Och den är faktiskt riktigt bra i sin 2001 kostym. .. men som sagt inte bäst. Strange Days (Kathryn Bigelow) 1995 – Kanske den bästa cyberpunk filmen. Det är märkligt att filmvärlden inte lyckades fånga denna genre mer och bättre. Storyn är dock smart och förtjänar betydligt mer creed än vad den har fått. Bigelow har dessutom skapat ihop en lysande scenografi som lockar en med avsmak. The Empire Strikes Back (George Lukas) 1980 – Den bästa SW filmen, mörk och spännande. The Invisible Man (James Whale) 1933 – Whale var ett regigeni och här skapar han en sf film i skräck förpackning. Whale lyckades alltid fånga människan olika sidor och fast filmen är svart-vit är inte moralen i filmen så enkel. The Last Starfighter (Nick Castle) 1984 ??? När jag var 13 såg jag denna film och jag var körd. Detta var ett magisk ögonblick. Visst1 jag hade sett Star Wars på bio men det var ju en värld bortom min. Det här var en värld i min. Filmen i sig daa? Ja kanske det är rent skräp, jag vet inte. För varje gång jag ser den så blir jag 13 igen och allt blir magiskt. Detta är den subjektivaste filmen på listan och med all sannolikhet förtjänar den ingen placering, men det struntar jag i. The Sleeper (Woody allen) 1973 – Ja! Jag är over 40. Ja! Jag är man! Ja! Jag är filmnörd. Men Även min feministiska väninna skrattar sig tårögd till denna film. Enkelt sagt en Demelition Man utan action, bara den ljuvliga humorn finns här. Dessutom finns det några helt fantastiska intertextuella hänvisningar till Chapins Moderna Tider. Fyndigt och smart från början till slut. The War Of The Worlds (Byron Haskin) 1953 – Wells megaklassiker som film blev 50-talets action triumph. Men filmen saknar egentligen mycket som man önskar. Men en lysande underhållning är det och finns kan man se hur den har återanvänts tematiskt ett antalgånger. Som sagt en klassiker är en klassiker. Terminator (James Cameron) 1984 - När jag var 13 såg jag denna film och jag var körd. Ni fattar poängen!!! Men denna film lämnade dock avtryck i världen utan för mig så den är nog bra…haha Total Recall (Paul Verhoeven) 1990 – Lysande sf-action där Mars får en välförtjänt central plats. Snygg scenografi, rappa repliker, stora vapen, stora muskler och Herr Ironside. Jööössöss ibland faller alla pusselbitarna på plats. 40-60 12 Monkeys (Terry Gilliam) 1995 – Återigen en lysande Gilliam film. Denna gång ger han sig på tidsresor och som vanligt slängs vi in i en värld som är skrämmande vacker. Ett lekfullt berättande som vänder upp och ner på moraliska frågeställningar. Dune (David Lynch) 1984 – Lynch och inbitna fans får gnälla hur mycket de vill. Detta är ett storslaget äventyr med vågad och spännande scenografi. Är helt övertygad om att alla gnällisnar sitter i smyg och ser den minst en gång i månaden. E.T. (Steven Spielberg) 1982 – En klassiker som nog ingen KAN ha missat Ghost In The Shell (Mamoru Oshii) 1995 – Återigen en stilbildande Anime vars innehåll och teknik fortfarande ekar i mängder av dåliga efterföljare. Men jag måste erkänna att jag har denna film högst på min önskelista på en filmatisering. Varför inte Cameron med sin nya teknik. För detta manus förtjänar en större publik än nördiga sf/anime fans. Kdo Chce Zabit Jessii? (Václav Vorlicek) 1966 - En pärla jag fick kännedom genom boken 101 sf filmer man måste se innan man dör. Ojoj vad det var roligt att få göra den bekantskap. En tjeckisk film om levande drömmar som kommunicerar med pratbubblor. Intern kritik mot kommunismen där det allvarliga göms i humor. Missa inte denna pärla. Independence Day (Roland Emmerich) 1996 - 50-tals film uppdaterad till nutiden. Som vanligt i Emmerich filmer är första hälften spännande och storslagen. Men upplösningarna kan man verkligen vara utan. Innerspace (Joe Dante) 1987 – En välbehövlig uppdatering av Fantastic Voyage från 1966. Å tro mig denna kanske löjliga ramintrig är så mycket bättre ändå denna gång jämfört med sin föregångare. Måste erkännas att även om fx har fått några år på nacken så eggas fantasin väldigt mycket. Att resa inom kroppen är lika oändligt som rymden. Dessutom lyckas Dante (som vanligt) skapa en fell-good känsla med sin humor tajming. It Came From Outer Space (Jack Arnold) 1953 – 50-talet gav oss mängder av rymden-anfaller-oss-filmer. De flesta var anti-kommunistiska propaganda filmer som knappast gör en direkt glad att se. Denna film var ett undantag, mest beroende av en Bradbury historia låg som grund. Denna film lurar tittaren mycket med sina mörka foton, dessa skuggar rymdisarnas verkliga avsikt på ett lysande sätt. Arnold konstruerar också en ständig nojja som medvetet leder oss till slutsatser som kommer lite på skam när filmen är slut. Filmen skapar en fin kommunikation med åskådaren som skapar knepiga frågor samtidigt som det finns ett byggande hopp om något spännande framför oss. La Planéte Sauvage (René Laloux) 1973 – En Fransk-tjeckisk tecknad film i kölvattnet av en döende flower power kultur. En magiska saga med grymhet och skönhet och ett helt magiskt bra soundtrack. Logan’s Run (Michael Anderson) 1976 – En klassisk film om en värld som lever i en lögn. Logan ifrågasätter och fasaden faller ner och alla blir befriade.. till något bättre??? Denna film har fått så många tematiska efterföljare att den själv har blivit bortglömd. Helt enkelt en liten pärla. Primer (Shane Carruth) 2004 – En indie-pärla med ett duktigt smart manus. Carruth använder klassiska knep för att kunna skapa upplevelsen av tidsresan. De ”små” hoppen ger det realistiska en bra skjuts men de ”små” stegen växer lika mycket som nojjan. Men ojoj vad det snackas i denna film. Robocop (Paul Verhoeven) 1987 – Verhoevens vassa samhällskritik som tyvärr missades av många på grund av lite pang pang. Stargate (Roland Emmerich) 1994 – En film som gett upphov till 3 tv-serier med 300 avsnitt skall självklart ha en självskriven plats här. ÅÅ som vanligt första delen är spännande och magiskt fantasieggande .. men alla dessa barn kunde vi klara oss helt utan. Starship Troopers (Paul Verhoeven) 1997 – Helt fantastiskt scenografi, lysande ironi, vassa repliker, jätteinsekter, mycket pang pang och Herr Ironside. Ett mästerverk som ingen får eller har missat. Tyvärr blev uppföljarna bajs, för det räcker faktiskt inte med pang pang och det var inte heller pang pang som var grejen med denna film heller. Seconds (John Frankenheimer) 1966 – En nojj-klassiker. En film som fångar upp människans mörka dröm om evigt liv. Med ett smart manus ställs vi öga mot öga med konsekvenser och missberäkningar. Samtidigt pulerar en dov kritik mot samhällets vinstintresse. Det ötäcka släpper aldrig en, även om livet ter sig vackert i bilden. Star Wars (George Lukas) 1977 – Första filmen som gav oss Force och fäktande glasspinnar är självklart en klassiker. Men faktum är att den första filmen har lite brister i berättandet och står faktiskt i skuggan av den mörka tvåan. (dessutom gjorde filmbolaget uppenbarligen rätt i att vägra Lukas filma de tre första filmerna) Solaris (Andrej Tarkoskij) 1972 – Tarkoskij resa ut i rymden är vacker och lockande. Men precis som hans senare Stalker är detta en film för vana filmtittare. Bilderna syftar till att dra in tittaren i en visuell bild av sig själv. Detta syftar till en resa inom en själv och det handlar verkligen inte om action. En meditativ upplevelse helt enkelt. The Time Machine (George Pal) 1960 – Wells är oraken till många filmer med sina texter. Så även detta. Effekterna är riktigt bra och man älskar att följa med på resan. Men när slutstationen nås tappar filmen sin skärpa pch förundran. Morlocks är tröttsamma och storyn tappar idén. Dock mycket bättre än remaken. The Thing (John Carpenter) 1982 – Kanske den bästa remaken som gjorts. Filmen får därmed också representera originalet som även den förtjänar en plats på listan. Carpenter utnyttjar återigen sin skräckkompetens och skapar en nagelbitande nojja med en fin dos action. Skulle inte tro att vi inte är många runt 40 som har missat denna skräck/sf film. When Worlds Collide (Rudolph Mate) 1951 – En riktig pärla kring jorden undergång på grund av flygande rymdobjekt. Denna film har allt ni finner i 2012, Armageddon och liknande alster. Men slutet här är så mycket bättre än i dessa filmer ..haha.. Det är svårt att inte älska denna film. 60-80 1984 (Michael Radford) 1984 – Självklart kan man inte komma runt dystopins klassiska mästerverk. Men det är för storyn den är med, filmen är i och för sig verkligen inte dålig. Men känslan är ändå som att det saknas något. Hurt är dock helt lysande skådis och han bär många gånger filmen på sina axlar och det räcker väldigt högt på betygsskalan . 20 000 Leagues Under The Sea (Richard Fleischer) 1954 – Även detta en sf-klassiker inom litteraturen som nog alla har koll på. Disney sparar inte heller på krutet och effekterna håller fortfarande hög klass. Men det är Disney så storyn blir lite som den blir. Men det är något magiskt över storfilmerna från denna tid och vem vill inte se ett sång och dans nummer av Kirk Douglas. Alien 4 (Jean-Pierre Jeunet) 1997 – Okey så här ligger det till! Jag är en Jeunet-sucker, jag menar allt han rör vid bli lysande. Detta är hans tydligast sf film (fast alla hans filmer rör sig i ett skimmer som ger sf-vibbar) och kanske sf-världen mest missförstådda film. Okey det är hans sämsta film men det är lysande sf som logiskt håller ihop Alien-världen. Scenografin är magisk och galen. Jeunet vågar ta ut svängarna både i bilden och i handlingen och visst, allt håller inte. Men det är fortfarande lysande sf som förtjänar en tydlig upprättelse. Avatar (James Cameron) 2009 – För tekniken För tekniken. En jätte framgång ger dock hopp om att någon i framtiden även kommer med ett intelligent manus. En film som är orsaken till ett kommande mästerverk. Varför inte Cameron själv, han kan om han blir varm iklderna och fer f’n att ta 10 års semester Donnie Darko (Richard Kelly) 2001 – Modern kult klassiker, lockar fortfarande nya tittare. Kanske är det den psykologiska vinklingen som attraherar, kanske den mystiska logiken, kanske den öppna tolkningen. Oavsett förklaringen är det en mycket bra film som håller sig kvar i sinnet en lång stund efter avslutat beskådning. Event Horizon (Paul Anderson) 1997 – Helt klart en underskattad rymdskepps film. Färden mot problemen är spännande både i dialog och visuellt. Påminner än del om Dark Star och definitivt värd sin placering här. Jurassic Park (Steven Spielberg) 1993 – Dinosaurier och alla är nöjda. (lite kul fakta denna teknik användes sedan av Burton i Mars Attack, dessutom använda han tekniken mycket mycket mer än Spielberg) Men In Black (Barry Sonnenfeid) 1997 – Lysande humor med Will Smith på bästa humör. Effekter och dialog synkar perfekt. Snygga intertext skämt och god dos action. Pitch Black (David Twohy) 2000 – Ett lysande manus, ett förträffligt utnyttjande av scenografiresurser ger denna film spänning och nojja. Handlingen kryper sig på under huden på ett trivsamt obehagligt sätt. Hoppas verkligen ni alla har gett den chansen för det är väldigt lätt att förkasta denna film utifrån den kommersiella inramningen. Planet of the apes (Franklin J. Schaffner) 1968 – okey jag ska erkänna; jag hatar den här filmen. Jag fattar ingenting av dess påstådda storhet. Metaforiken är övertydlig, skådespelet är klantigt och överdrivet, intrigen uppenbar. Men det är bara att acceptera, filmen har skapat uppföljare i mängder och har en vigd fanskara. Dess avtryck i sf-världen är tydligt och ska därmed in här på listan. Predator (John McTiernan) 1987 – lysande action med skådissenatorn. McTiernan behärskar genren perfekt och om vi bortser från 2:an så är det uppenbart att våra favorit jägare fortfarande fascinerar och lockar. Robinson Crusoe on Mars (Byron Haskin) 1964 – 60-talets Avatar. Dvs filmen är här för sin tekniska betydelse. Här används för den tiden banbrytande teknik som senare blev självklarheter i filmskapande runt om i världen. Handling är precis lika upphetsande som titeln. Dvs en ensam skeppsbruten snubbe på Mars…wooooow vaa intressant. Scanners (David Cronenberg) 1981 – Sprängande huvuden och Herr Ironside borde ju räcka som motivering. Men en galen visionär som Cronenberg ger filmen flera bottnar, vilket ger ögongodis och förvirrade tankar. Dock inte så mycket äckel-peckel som man är van att se i hans filmer. Se gärna Naked Lunch också. Det är lysande i sin estetik. Star Trek II – Khans Vrede (Nicholas Meyer) 1982 – Star Trek klassiker punkt slut Sunshine (Danny Boyle) 2007 – en visuell uppenbarelse, denna film är så snygg att man bara njuter av att vara i rymden. Man har helt klart överseende med den stundom svaga intrigutvecklingen. Terminator 2 (James Cameron) 1991 – En lysande film, men effekterna är så centrala att magin bitvis försvinner. Ettans råa inramning lyser lite med sin från varo. Them (Gordon Douglas) 1954 – Anti-kommunistiska-monster-filmen nr 1. Kan faktiskt ses som en föregångare till Independence Day. Men istället för gräshoppor från rymden är det muterade jättemyror som anfaller. Effekterna är faktiskt imponerande för sin tid och spänningen håller kanske bra. Warner bros var bolaget som hade sina vinster i Gangsterfilmer och de var ledande på att filma i autentiska miljöer vilket här kommer till sin rätt och stundom lyfter filmen ett snäpp. Things to Come (William Cameron Menzies) 1936 – En märklig film med i ett förutspått världskrig som aldrig tar slut. En tidskrönika som imponerar i sitt försök, men den har svårt att hålla ihop intrigen och det hela haltar en del. Men idéerna imponerar och man får därmed ett överseende. En förklaring kan vara att det också är en indie-produktion vilket i sig är väldigt imponerande…som sagt en märklig film det här. The Road Warrior (George Miller) 1981 – I skuggan av Escape from New York växte det fram en våg av våldsamma action dystopier. Denna filmserie hade dock ett föresprång med föregångaren Mad Max och man utnyttjade marknadsföringen fint och plötsligt var en världsstjärna född. Det brutala våldet stärks fint med en naken och brutal scenogri. En stilbildande klassiker. Tjelovek-Amfibija (Vladimir Tjebotarjov) 1962 – Ryssarna kan skapa sf ur luften. Idéerna och forskningen som finns i intrigens bakgrund ger filmen sitt sf värde. Men filmen är samtidigt en saga där de klassiska frågorna ställs; vad är människa, vad gör henne till människa osv. Samtidigt finns komiken och kärleken långt fram i bilden. Och självklart har inte ryssarna några problem med att låta dialogen vill några minuter. Helt enkelt en gulli saga med stora tankar. 80-100 Aelita (Jakov Protazanov) 1924 – Rysk stumfilm var banbrytande och spännande. Dess betydelse för resten av världen kan nog inte underskattas. Här får vi en klassisk rysk berättelse kryddad med Marsianer. Även här imponerar fotot och marsianernas specialdesignade kläder. Något som helt klart har upprepats på catwalken många gånger. Alphaville (Jean-Luc Godard) 1965 – Om Godard gör sf ska den självklart vara med här. Detta är dock inte självskrivet. Hans blandning av Noir och Sf känns inte helt naturligt, men eftertag (dvs typ fjärde gången man ser den) kan man börja koppla en del. Godard utnyttjar tex den strama Noir stilen för att flytta in den känslokalla scenografin in i karaktärerna vilket skapar en Shrek-lök hos karaktärerna. Helheten inom och utom karaktärerna blir komplex istället för steril. Men stordatorns röst är kanske historiskt dålig. Contact (Robert Zemeckis) 1997 – En smart film som hela tiden lyckas finna pulsen i ett möte med rymden. Foster agerar klassiskt henne vilket ligger i linje just med detta. Ett vågat försök att vända actionet ryggen vid en tid då det skulle boooma mycket. District 9 (Neill Blomkamp) 2009 – Detta är innovativt och spännande. Geografiskt är det ett genidrag, designen på monstren är lysande. Berättandet är en fin mix av dokumentär och traditionellt foto. Vändningar och slut är fint planterade och blir mångbottnade. Denna film kan komma att få större betydelse för framtiden än man nu kan se. 00-talet var ett lysande sf decennium. Doomsday (Neil Marshall) 2008 – En uppdatering av vålds-dystopin, en Road Warrior/ Escape from New York för en ny generation. Den förtjänar en plats på listan för den är helt ärlig. Detta är våld och det finns inget annat än just våld i en snygg förpackning. Ibland är en cigarr bara en cigarr och ibland är det skönt att rensa hjärnan med menlöshet. Fahrenheit 451 (Francois Truffaut) 1966 – Om Truffaut gör sf ska den självklart vara med här. Men som sagt fransmännen gör det inte lätt för oss. Även denna film kan te sig tunn och lite banal första gången. Men Shrek-löken finner vi här i manusstrukturen och dialogen. Det blir en film om berättande som är ett berättande som skapar något..kanske filmen. Här finner man ett metatänkande som faktiskt återkommer kraftigt de sista åren. The Truman Show (Peter Weir) 1998 – Lysande bitande satir som later skratt och sorg existera på samma gång. Detta är så bra att det är pinsamt att konstatera att skitfilmen där manligt självömkan når nya höjder (dvs Döda Poeternas Sällskap) var den som Weir fick Oscar för och inte detta mästerverk. Careys fösta bestulan Oscar också för den delen. Denna film är anledningen till att Videodrome inte fick vara med här. Fast detta är en ”komedi” är TV-kritiken vassare, hårdare och otäckare än vad självaste Cronenberg kunde åstadkomma. Gattaca (Andrew Niccol) 1997 – En stilmedveten berättelse där känslan inom karaktärerna fångas upp i bilden. Det långsamma tempot ger nerv och spänning. Klassisk uppdatering av en älskad genre. Dvs förlitar sig på en nostalgisk publik…ååå det gör de rätti. I Robot (Alex Provas) 2004 Det är Asimov, det är sf klassiker på hög nivå. Som film fungerar det också. Visst vi skulle vilja se mer från denna värld. Men tiden är for kort och därför blir det lite haltande i manuset. Men man måste erkänna att detta är snyggt så man häpnar. Provas lyckas fånga robotestetiken på ett perfekt sätt. Det snygga blir bidrag därmed att skapa den påtagliga kylan som omger det mekaniska.. Johnny Mnemonic (Robert Longo) 1995 – Helt klart en underskattad film. Scenografiskt fångar den cyberpunken, manuset är helt okey. Men handen på hjärtat skådespelarna lyser inte så mycket. Men Reeves är lysande när han saknar sitt hotell. Le Cinqieme Element (Luc Besson) 1997 – En karamell för ögat och Gary Oldman. Galen scenografi och Gary Oldman. Härlig design och Gary Oldman. Fiffiga skämt och Gary Oldman. Och som sagt man f??r inte glömma Gary Oldman Mr. Nobody (Jaco Van Dormael) 2009 – Som en intellektuell ishockeyspelare skulle säga ”den här filmer pissar på The Butterfly Effect”. Ett ambitiöst (och stundom mycket lyckat) försök att fånga upp människans alla gjorda (och inte gjorda) val. Ett visuellt äventyr som ibland finner av ens egna vilsenhet. En halvtimme kortare skulle nog denna film ligga topp 50, men som sagt nu är den inte det. Rollerball (Norman Jewison) 1975 – Med en lite löjlig ramintrig har denna film fått lite dåligt rykte. Men detta är en mörk antikommersiell film. Den har renodlat de idéer som fanns på 60-talet och här finner vi direkta inslag som vi senare hittar i Gibsons cyberböcker. Caan gör dessutom en lysande insats som en människa som börjar inse sitt värde. Signs (M. Night Shymalan) 2002 – Ett återuppväckande av 50-talets nojja. Återigen är det den vanliga medborgaren som utsätts för prövningar och bär landets framtid på sina axlar. Dock skönt att slippa det anti-kommunistiska. Snyggt och spännande, fullt med kärleksförklaringar till en banbrytande epok. The Abyss (James Cameron) 1989 – Med fx kommer man långt, med fx kommer Cameron längre. En helt lysande uppvisning i undervattnet, och vattentrycket sätter sig i ens egen andning,. En växande nojj-puls gör att upplösningen känns som ett direkt hån. The Hitchhiker's Guide to the Galaxy (Garth Jennings) 2005 – jajaja det finns hur mycket som helst att gnälla över här. Men handen på hjärtat man skrattar. The Host (Bong Joon-ho) 2006 – En modern monster-från-vattnet-film. Men här finns en egen prägel i bild och intrigutveckling. Asiaterna har också en tradition att använda sig av ett medvetet överagerande för att säkra bildens estetik. Snyggt och smart berättat gör detta till en fin revansch för monstrens plats på bioduken. The Omega Man (Boris Sagal) 1971 – Denna film får representera Richard Mathesons klassiker I Am Legend, visst den nyaste inspelningen är lång ifrån dålig. Men denna film har kvaliter som gör den intressantare. Den leker med könsroller och det tabubelagda svart-vit relation. Det finns en värme och hopp som gör den tankvärd. Det är en film som ville kommunicera med nuet på ett sätt som kanske inte den nyaste versionen fick fram på samma sätt. En annan bidragande orsak är att jag dyrkar filmmusiken från denna tid och musiken här är lysande och bidrar starkt med att ska det lekfulla allvaret. The Return of The Jedi (George Lukas) 1983 – Det är björnas fel ..ja allt är björnas fel…hahaha The Running Man (Paul Michael Glaser) 1987 – En satiriskt rolig film, smart manus blandat med enkel och snygg action. Snygg underdog-känsla vilket gör att man glatt hejar hemma i soffan, precis lika sjuk är man själv som den galna publiken. 101 Le Voyage Dans La Lune (Georges Méliés) 1902 – Inte en direkt film i sig. Men detta ÄR filmhistoria. Här började ALLT av värde. I snart 110 år har fantastiska drömmar förtrollat ögat och sinnet. Och med tanke på vad de sista 10 åren har gett oss så kommer det mer…Mycket mer. + 10 Bubblare (som självklart skulle få vara med om inte 101 just var 101) Back to the Future (Robert Zemeckis) 1985 Capricorn One (Peter Hyams) 1977 Children of Men (Alfonso Cuaron) 2006 Cocoon (Ron Howard) 1985 Fantastic Voyage (Richard Fletscher) 1966 The Fountain (Darren Aronofsky) 2006 Pi (Darren Aronofsky) 1998 Silent Running (Douglas Trumbull) 1972 Star Trek: First Contact (Joathan Frakes) 1996 The Andromeda Strain (Robert Wise) 1971 God jul på er alla
  9. Att ha en personalfest hemma hos sig själv innebär en del risker, man blottar sig, man visar något annat än sin yrkesroll. Nu har jag medvetet gjort en personlig design av lägenheten, dvs jag har sett på tv och kommit fram till att svart och vitt är personligt. Men oavsett hur man lyckas med att gömma sig själv bakom matchande kuddar och fint arrangerande installationer så skriker bokhyllan ut sitt budskap med böcker, filmer och musik. Efter en rundvandring på 20 sekunder samlades alla mina kollegor runt just bokhyllan (fan ta Simon och Tomas å låt lulu för evigt brinna för att jag har lagt ner timmar av att kunna skapa en meningslös –jag-är-som-alla-andra kommunikation i min lägenhet) Efter ytterligare 20 sekunder spred sig leendet på mina naturvetande kollegor, 20 sekunder senare var diskussionen igång. Nämligen att inom den totala humanisten bor en vetenskaplig tekniker, den hade hittat min sf samling. Som alla samlande humanister måste man ju inkludera komplexa helheter och därför finns det en stor del i min sf-del som sträcker sig bakom 1980-talet och därmed hade de onda naturvetarna fått bränsle att elda med resten av kvällen. Det hela blev inte direkt bättre av att mina humanistiska kollegor anföll det hela utifrån den bristande litterära kvaliteten, på 60 sekunder hade personalfest bytts ut till en klassisk inkvisition. Men det de glömda var att de gav sig på åklagaren, advokaten och domaren och 8 timmar senare somnade jag med ett leende på mina läppar. Visst har mina kollegor många intressanta poänger i sina argument, en del är också helt korrekta. Sf är till mångt och mycket en litterär förlängning av vetenskapen, den bollar med idéer och innovationer som är tekniska. Många av författarna är skolade inom rymden och matematiken och därmed lyser också litterära kompetenser många gånger med sin frånvaro. Både intriger och personbeskrivningarna är direkt dåliga för att inte säga vedervärdiga. Inre mänskliga resor som speglar människan plats i existensen (var nu den är) är också en sällsynt vara. Att anfalla dessa argument är omöjligt, exemplen är för många till och med Asimov, Clarke och Philip K. Dick blir dina fiender. Istället får man bredda perspektivet och se sf utifrån de stora idéerna. Fram till 1984 var sf en genre där samhället sattes under lupp. Det var där man fann utopier och dystopier, samhällsfilosofin blomstrade. Det är utifrån detta man ska läsa tex Stiftelsen, 2001 och Do Androids Dream Of Electric Sheep?, inte utifrån litterära föreställningar kring individen eller vetenskapen ontologiska föreställningar för då landar man fel, man missar poängen. Den enskilda människan är mer eller mindre helt ointressant i dessa böcker, det den enskilda får uppleva är egentligen introvert och ointressant. Däremot kan man se den enskilda människan upplevelse inne i Rama som en symbolik för samhällets möte med det okända. Det är också viktigt att komma ihåg att under denna tid utgick också sf-litteraturen, dvs varje enskilda sf-bok utgick från En ontologisk verklighet. Den utgick från en verklighet där man hade fasta spelregler, det viktiga var att handlingen förhöll sig rätt till dessa regler. Oftast var dessa verkligheter grundade i fysikens (eller fysikaliska teorier) regler. Detta i sig ledde till att människan försvann, den enskilda människan och hennes uttrycksformer trycket undan, inte för att de saknade värde för den enskilda utan för att de hade inget värde i det stora. Gudar, konst och lyrik var totalt sekulariserat och spelade ingen direkt roll för samhället. Detta gjorde att sf-litteraturens uppmärksammades just för sin teknik, vi fick satelliter, bildtelefoner och datorer. Samtidigt som Denna sf-literatur blomstrade hade den humanistiska kunskapen en tydlig position i samhället. I tidningsledare kunde man läsa många gånger hur man skulle lösa konflikter utifrån just humanistiska verktyg. Folk sprang till biograferna för att se Ingmar Bergmans nyaste film. Nobelpriset var en bekräftelse på att man hade läst rätt istället för som idag ett exotiskttips på god litteratur. Detta gjorde att den tekniska framtiden tedde sig mer intressant för författarna, människan var inte hotad, mänskligheten blomstrade. Det fanns inget behov att beskåda den enskilda människan för dessa författare, det gjorde ju alla andra redan. Men naturvetenskapen bröt spelreglerna och började sakta göra intrång på värlsbilden, dvs den subjektiva upplevelsen av det vi kallar verkligheten. Och människan har idag reducerats till något fysiskt. DNA kan förklara allt, hjärnforskningen förklarar allt mer. Den enskilda människan blir mindre och mindre. Den största insikten vi finner i sf-litteraturen fram till 84 är kanske inte tekniska innovationer utan just att den enskilda människan inte spelar någon direkt roll. Den litterära bristen var kanske den mest uppenbarade profetian, vi såg inte skogen för alla träd helt enkelt. Men nu är den ontologi som naturvetenskapen gav oss under upplösning, de håller själva på egenhand att slå sönder den. Fysiskens regler ger oss insikter att tiden är större än Ett. Det finns verkligheter sida vid sida och hur många går inte att se överhuvudtaget. Plötsligt har naturvetenskapens sanning blivit sanningar, plötsligt ter sig universumet sig lika obegripligt för oss så som för grottmänniskan. Plötsligt har mänskligheten ingen plats och värdet på nuet är under upplösning. Den sf-författare som såg detta först var William Gibson och 1984 kommer boken Neuromancer. Man fattade att något stort hade hänt, man var en del av något nytt. Men hur stort det skulle vara kan man först nu verkligen börja se. Av naturliga skäll öppnade man upp Gibsons text utifrån det gängse sättet och framför oss växte en ny mörk dystopi fram. Men något felade i detta öppnande, något fel fanns där och felet blev större i och med Count Zero och Mona Lisa Överdrive. Det var inte längre samhällsidéerna och teknikerna som var utgångspunkten. De skolade sf kritikerna höll fast vid det gamla och var nöjda fast det inte gick ihop. Men vi humanister såg något annat. Det var inte så att den enskilda människan hade fått flytta in i sf världen, Gibson håller kvar tradition om de stora tankarna. Men han satt nu mänskligheten under lupp. Det var mänskligheten som blev det intressanta i sf-världen. Den så kallade verkligheten hade hunnit ikapp litteraturen och mänskligheten var hotad. Nu talar jag inte om arten utan om den där ynkliga procenten (eller vad det nu är) som skiljer oss från schimpansen. Den mänskliga naturen var hotad, konsten, skönheten, humanismen i sig behövde räddas. Verktyget som Gibson använder sig av är det mänskligaste av mänskligheten; nämligen religionen. Teologin är idag kanske den ända vetenskapen (ja vetenskap) som fortfarande utgår från människan själv, här finner vi frågor kring grubblerier, existentiellångest och förklaringar som utgår från den ynkliga – men dock så viktiga – procent som gör människa just till människa. Det Gibson gör är att han dock inte går i filosofifällan. Han ger sig inte in i ontologiska diskussioner kring verkligheten. Detta är lönlöst i och med att tekniken har fragmaterat verkligheten, det finns ingen verklighet att hålla sig fast vid. Parallella verkligheter finns sida vid sida och sanningarna är utraderade. Vetenskapen har tappat greppet, mänskligheten är hotad och vad kan rädda den; jo religionen. Vetenskapens värsta och mest hatade fiende stiger fram som räddaren, som den sista och nödvändiga utposten. Nu är Gibson ingen religions förespråkare i sig, man skulle kunna säga att hans religionsteorier är en form av post-pragmatiska lösningar. Med detta begrepp menar jag att Gibson frigör den religiösa begreppsapparaten från sin ontologiska grund. Han behöver alltså inte ge sig i kast med rätt eller fel. Det Gibson vinner med detta är att han kommer åt själva essensen av religionens betydelse, dvs religionen ger mänskligheten möjligheten att greppa och tolka berkligheten. På detta sätt blir inte religionen förtryckande och stelbent hos Gibson, den blir istället dynamisk och framåtskridande. Till och med en nödvändighet för överlevnad. Att Gibson väljer Voodu är självklart. Voodun är grundad just i det pragmatiska, den ideologiska överbyggnaden är sekundär och därmed centrar denna religion sin betydelse i det vardagliga livet. Religionen ger direkta svar och konkret handledning för utövaren, bredden gällande val och engagemang gör att den enskilde kan hitta sin egna grad av involvering i utövandet. Det ontologiska kan ligga som ett mystiskt täcke över allt, filosofiska förklaringar behövs inte. Det räcker med ett konkret handlande och en enkel tolkning. Till och med sanningsvärdet är ointressant. Ett konkret exempel på hur Gibson använder det pragmatiska är geografin. Voodun är en religion med mycket starka geografiska kopplingar, dvs den konkreta miljön där utövandet finns styr både innehållet, tolkningen och utövandet. (Därför finner man voodun under andra namn i olika delar på de amerikanska kontinenterna). I Gibsons universum finner man Voodun i cybervärlden, dennes spelregler grundar sig i cybervärldens verklighet. Det är voodun som ger människan möjligheten att greppa denna verklighet, att hitta meningen bland ettor och nollor. Det är genom voodun som människligheten hittar kraften att bibehålla sitt värde, där finns fröet till framtiden. Nu kan man ju även vända på detta och det är helt möjligt att se det som att tekniken erövrar den sista procenten och därmed blir mänsklig. Mänskligheten som art går under i och med att människan ger bort sin sista del. Detta är i och för sig ointressant för det är ändå mänskligheten i sig som blir det centrala temat. Gibsons perspektivförskjutning öppnades nya dörrar för sf världen och de var många unga nya författare som hoppade på tåget. I tv världen tog Star Trek i och Deep Space Nine fasta på det religionspragmatiska i hela sin storyline. Moore utvecklade det i Battelstar Gallatica, Babylon 5 låter också just det pragmatiska finns med i tolkningar av deras verklighet. Ja exemplen är många och inom litteraturen flyttade mänsklighetens helighet ut i rymden och den nya rymdoperan kom att krossa sin föregångare både tematiskt och litterärt. En av de mest tongivande författaren i denna genre är Alastair Reynolds, hans revelations space värld är en komplex och märklig värld. Rymden fylls av människan (och lite annat), men vetenskapen har fragmenterat den homogena rasen. På vissa ställen har vetenskapen löpt amok och mänskligenheten har reducerats till en obetydlig del bland alla andra. Och bakgrunden hotar ständigt den gotikdeformerade Chasm City, i vars labyrinter ständiga konspirationer skapas. Hos Reynolds tycks det vara jakten efter vetenskapen som är hotet mot människan och inte vetenskapen i sig. Conjoinerernas symbios förhållande med vetenskapen har dock aldrig hotat deras mänsklighet. Med en tydlig pragmatism blir det dem som förstår och mobiliserar sig mot ”vargarnas” hot. Försvaret mot ”vargarna” utvecklas till att bli just en jakt efter mänskligheten, hur man definierar den och hur den kan användas mot den jagande teknologin. Rynolds komplexa värld ger oss många scenarier och många perspektiv på mänskligheten och genom att han har frigjort människan från tidens klor blir mänsklighetsfrågan än renare och subtilare. I och med Anathem gav sig även Neal Stephenson ut i en obestämd rymd och tid. Här vänder han upp och ner på allt. Här samlas vetenskapen i religiösa kontexter, vetenskapen är för komplex att den inte får blandas med folket utanför. Den sanna vetenskapen får bara användas utifrån ett konkret behov. När vetenskapen flyttas utanför sina domäner visar Stephenson på ett fullständigt briljant sätt på pragmatikens nödvändighet för människans kognitions förmåga. Erasmas tolkar världen först utifrån sin ontologi, men sakta bryts denna åskådning ner både från in- och utsidan. Kvar finns ett handlande och ett orienterad utifrån mänsklighetens egenskaper lojalitet, kärlek, kamratskap och den begränsade förmågan att förstå helheten. Pragmatiken blir återigen dominerande och ontologin sekundär. Återigen reduceras behovet av sanningar, sanningen kan förnimmas men förståelsen är inte det nödvändiga. Utifrån dessa insikter kan Erasmas och hans vänner skapa något nytt och gå vidare från i slutet av boken. . Anathem är 1000 sidor litterär magi som uppfyller Nobelprisets kriterier på ett självklart sätt. Här finns nycklar för människan att hämta i en tid där svaren många gånger lyser med sin frånvaro. En som gjort en omvänd resa är Ian McDonald, han började på Mars och begav sig ner på jorden för att påbörja ett intressant projekt. McDonald lyfter blicken från en framtida förfallen västvärld, istället ger han röst åt andra delar av världen. Han visar i det geografiska att det har skett en perspektivförskjutning. IStrukturen ger oss också en splittrad sanning, varje person står för en sanning och lägger man ihop dessa får man en lite inblick i något större. En förnimmelse av något bortom vår egna uppfattning. I River of Gods låter McDonald det indiska systemet bli mosaiken som allt utspelas mot. Den hinduiska pragmatiken och strukturen ger vägledning och ord på något oförståeligt, religionen blir en förklaring för nuet, kanske för sanningen men det är egentligen ointressant i och med att den ändå ligger bortom förståelse. Den postmoderna religionen sf:en frigörs från sanningar i de nya sf uttrycken, religionen återgår till sitt ursprung; människan. Religionen är människans sätt att sätta ord bortom förnuftet och genom att förnuftet inte längre representerar En sanning längre fyller inte förnuftet någon direkt mening längre. Vetenskapen har inte längre orden som kan skapa en karta i en vetenskap med flera bevisbara sanningar. Men religionen har uttrycken som ger människan sitt värde i denna fragmaterade värld. Det religiösa uttrycket ger mening, det är meningen som har betydelse inte sanningen. Att detta skulle vara en återgång till ”primitiv” religion är dock inte fallet. I Brasyl visar McDonald på att dessa pragmatiska inslag även finns i kristendomen. Där faller sanningarna omkull men uttrycken och semantiken finner nya vägar. I kommande The Dervish House lär nog Islam få sig ett upplysningsbad. Upplysningen för islam kommer inte att inkludera det objektiva förnuftet utan en insikt om parallella sanningar. Mystesismen en pragmatisk uttrycksform där meningen kan hittas, meningen är i fokus. Ett förespråkande av detta är inget kapitulerande för flum, inte ett förnekande av vetenskapen. Det är ett accepterande av sanningar bort och i oss själva. Det är ett förespråkande för människan och hennes existens. Här kan sorg, lycka, tårar, skratt, kärlek, hat få en mening. Här finner vi den sista procenten, den där lilla procenten som gör att vi inte alls är schimpanser, att vi faktiskt är något unikt och att vi har en unik plats i skapelsen. Något som måste räddas i en framtid där vetenskapen gör erövringar vars betydelse ligger bortom språket. Min bokhylla har nu stora hål i sig och jag hör inom mig hur mina kollegor svär över en söndertrasad världsbild. Men var lugna, slappna av, världen är vacker i sitt okända. Det behövs bara nya uttrycksformer och jag är säker på att Simon och Tomas kan finna passande färger för oss alla. De ger oss inga sanningar men jag är säker på att de kan ge oss insikter och sammanhang kring oss själva och det universum som omsluter oss var dag.
  10. Kai Dukat

    Caprica

    Så har nu plöjt 7 avsnitt av caprica och jag är nöjd riktigt imponerad faktiskt. Moore är fortfarande fylld med självförtroende. Han vågar vara långsam och han låter den mystiska metafysiken hänga i luften. Strukturen byggs sakta men säkert upp och allt känns mycket lovande. Scenografin är dessutom snygg, supersnygg stundom faktiskt. Skådespelarna är dock ojämna, men även i BSG hade man detta problem (ja kanske var det till och med större i början av BSG) och efter 10 avsnitt till kan man nog räkna med en större balans. Dessutom tycker jag det är spännande att se hur Moore lyckas på ”marken”, detta är något helt nytt. Hoppas han lyckas bevara intrigutvecklingen på samma spännande sätt som när han hade rymden i sig som bakgrund. Så tacka syfy för att de vågar göra denna serie för ojoj vad de har oddsen emot sig. Jöösösös modet i sig räcker för mig och mitt stöd.
  11. Så var det igång igen, ännu en spin-off som får hardcore fansen att bli tokiga. Denna gång är det Stargates produktions team som beskjuts ned skoningslösa kommentarer och det sparas inte med krutet där ute i rymden av ettor och Nollor. Alla stora sf komplex tycks råka ut för detta någon gång, Star trek, Star Wars och Babylon 5 har fått sin del av ovett, men även Asimov fick på pälsen när han i slutet av karriären f??rde samman sina världar. För en religionsvetare är detta intressant, för det som sker är att det fiktiva sf komlexet plötsligt vidgas och fansen blir en del av speglingen. Plötsligt är det inte bara verket i sig som speglar mänskliga egenskaper kring moral, etik, potentialer och drömmar, när fansen ger sig in i debatten på detta sätt blir även de en del av denna spegling. Oftast kommer fansen ironiskt nog att klä sig i de intoleranta skurkarnas uniformer, de blir själva de skurkar (Nightwatchers (B5) och Section 31 (st) är bara två exempel) de hatar i serierna. Men vad är det som händer egentligen? En liten reflektion kommer här av lilla mig, och det kommer nog att göra ont hos vissa.. men så är livet.hahahaha Kanon betyder rättsnöre och avser ett samlande av det som är Rätt och därmed ett exkluderande av det som är fel. Det rör sig främst om texter men även traditioner inkluderas i detta. Varje religion har det, men även ideologier dras med det. Kanon är grunden till ett bevarande och överlevande, den visar sanningen och guidar den inkluderade i en ibland svårtolkad värld. Kanon är sanningen som ger ljus och mening, och det är just Sanningen som är grunden till problemet. När sanningen betraktas som objektiv tappar andra sanningar sitt värde, detta är inte något fel i sig utan detta kan vara kretivt skapande i sig. (tex europa skulle inte vara så ledande i världen om inte man hade följt det kristna kanonet, det skapade enhet och därmed styrka och idag styr demokratins kanon vår del av världen och därmed får vi stabilitet) Men när omvärldens sanningar blir för många och kvantiteten av dessa i sig pressar det etablerade konenet uppstår konflikter. Det tycks som att människan i sig har svårt för att inkludera fler sanningar än just en ontologi i sitt kognitiva tolkande av världen och det som inkluderas där. Det tycks faktiskt bara finnas två vägar att välja vid denna typ av konflikt, det svåra är att inkludera ett kanon om subjektiva sanningar, demokratin försöker och det är många som lyckas bra. Det enkla är förstås att kämpa med alla medel man har, verbala argumentationer, demonstrationer, misshandel, självmordsbomber och Krig. Oavsett vad man väljer av de sista 5 exemplen är det samma grundläggande struktur och orsak i dem alla. Så!! Tillbaka till sf världen innan vi blir helt deprimerade..haha.. Ser man på de stora sf komplexen finner man att idén om flera sanningar oftast finns hos de hj??ltar vi hejar på. Skurkarna är intoleranta och kräver En sanning som alla ska leva efter, det spelar ingen roll pm man är Clark anhängare i B5 eller om man är Borg, deras grund princip är densamma deras sanning är Rätt. Men med så här komplexa sf världar skapas indirekt ett kanon hos fansen av vad som är rätt och fel. Vilket är helt naturligt för allt måste hållas ihop av logiskt flöde. Det samma gäller religioner och ideologier, alla system är otäckt logiska för dem som befinner sig I systemet. Parallellt med krav på logik finns kravet på expansion av den komplexa sf världen, fler filmer, fler avsnitt, fler böcker fler fler. Men om expansionen viker av från sanningen dvs kanon blir fansen galna. Plötsligt blir manusförfattare, skådespelare fienden, hotet mot sanningen och likt muslimska fundamentalister rustar man för kamp och skoningslöst anfaller man komplexet. Lite deprimerande är det att efter 1000-tals timmars besök i sf-komplexet har man lärt sig Noll. Plötsligt blev man det man hatade och man är dessutom stolt över det. Men som sagt inget konstigt i sig. För den lätta vägen är konfrontation. Men ha i åtanka när ni anfaller erat älskade komplex utifrån kanonmissar. När ni anfaller med Fel-kommentarer så har ni aktiverat samma kognitiva system i hjärnan som en religiös fundamentalist, dvs drömmen om en återgång och behovet av en sanning. Nästa gång ni ser nyheterna kanske ni ser er själva när en fanatisk anti-abortare skriker i rutan. Som sagt man blir själv det monster man sett och avskytt under så många år. Men visst serierna kan utvecklas olyckligt och förhastat. Men ……… som sagt människan tycks ha svårt att acceptera fler än En ontologisk sanning, så kanske är det rent av vår mänskliga rättighet att stoppa felaktiga utvecklingar. Kanske det är nödvändigt att hota och spränga folk i luften som representerar andra sanningar än vårt egna kanon, kanske våra hjältar, Tyler, Sheridan, Picard, Sisko bara är utopier och inte har något mänskligt i sig.
  12. Hur tråkig är inte jag…..Inget ..typ Jag är ett Braga fan och detta gör att jag har lite svårt att ändra på något. Braga är ett geni gällande komplexitet och rubbar man på en sak uppstår fel någon annanstans. Det ända tydliga problemet var Kes. Detta fixade man till och hennes relation till Janeway blev så mycket bättre i Seven. Alltså Kes och Seven är samma typ av karaktärs idé, det bärande var relationen och Kes karaktären kunde inte utvecklas på ett tillfredställande sätt. Ett annat exempel är hur holodoc utvecklas när Seven kommer med. Kes var begränsad och var tvungen att bytas ut……tänk om man hade gjort samma sak med Riker ojojoj vad bra det hade kunnat bli hahahahaha Så Inget skulle jag vilja ändra….Braga gjorde allt rätt och rättade till det som blev fel…….jo en sak sög….avslutningen. 2 timmar på jorden hade varit trevligt istället för 30 sekunder.
  13. Hela den nautiska litteraturen från 1800-talet går igen i ST. Det är inte bara Horneblower utan även Moby Dick finner vi i olika teman. Dessutom finner vi tematiskt även Mr Conrad i ST. Detta ses framför allt utifrån att förnufts idén att sprida det västerländska runt om i universum på precis samma sätt som man gjorde på 1800-talet. Conrads mer komplicerade tematik finner vi i DS9 och Voy. Där spridningen sker både innåt och utåt. Odyssén är tydligast i DS9 och Voy. I DS9 har man även valt att utveckla denna klassiker i samma fotspår som Joyce. – läs gärna vidare bland artiklarna där DS9 presenteras djupare. Det nautiska har get ST både vokabulär, tema och struktur. In i detta kan man sedan stoppa in lite smått och gott så som deckare, filosofi och skräck. Detta ger sken av något annat men strukturen är ändå densamma. By the way…Conrad är dessutom helt avgörande i första 2 Alien filmerna …hur????? Se närmare på anslagen och kolla upp namnen där umum lite spännande…eller????? hahahahaha
  14. Caesar sa säkert så mycket mer men genom att oneliners redan då dominierade historieskrivningen så blev det just detta ;) ;) ;) Ja Ego med substans är alltid bättre än inget. Utan betyder just inget och inget är nedrans svårt att bevisa..Sartre gjorde ett försök. Alltså utan substans betyder helt enkelt ingen existens....och inget är just inget :lol: :lol: :lol: :lol: :lol:
  15. Okey ett Litet bidrag till ett nytt ämne som ligger långt ifrån omröstningarnas trivialiteter ska jag bidra med innan jag faller tillbaka till slummer. Förhoppningsvis kommer någon att finna saker här att bygga vidare på…skulle dock inte förvåna mig om fallet blir tvärtom. Hahahahs dessutom kommer texten med säkerhet att innehålla stavningsfel och grammatiska fadäser så ni som inte kan tänka er att läsa vidare för att det saknas ett komma i fjärde stycket….till er… HEJ DÅ…ni som vill ägna er åt innehåll istället så enjoy the joyride. Läser just nu Neal Stephensons helt underbara bok Anathem – ni som läst hans tidigare kvasihistoriska verk glöm dessa och köp detta mästerverk, en blivande sf-klassiker – där han betonar en del intressanta teorier kring kommunikation. Man skulle kunna säga att han är ultra postmodernist med en negativ framtidssyn. Samtidigt visar han på hopp och modernismens hopplöshet. I ett fall argumenterar han för ett synsätt som faktiskt stärks i ST världen. Ojoj vad spännande tänker ni nu, ska jag behöva läsa hela hans bok för att fatta nu….Nej självklart inte; jag ska kortfattat och Enkelt nu beskriva problemet. Vi människor är i behov av att kunna förutspå framtiden annars uppstår det oro i vårt sinne. Vår natur tycks tycka att detta är lika basic som sova, äta och fortplantning. Detta för annars ter sig vår värld meningslös utan början och slut. Meningslöshet ger oss apati och därmed inget fortskridande och vi dör ut. Vi är alltså i behov av att se handling A skapa handling B osv. När vi ser att handlingarna hänger ihop så kan vi se in i framtiden och därmed skapa en trygghet och hålla oron i schack. Men som Hume visade med sin orsaksteori kan vi aldrig vara helt säkra på att A ger B men antagandet är tillräckligt för att minska oron. Det Hume var inne på var att ontologin som skapar orsakskedjan har sina begränsningar, dvs förnuftet är inte fulländat – dock det bästa alternativet enligt Hume. Det globaliseringen sedan har bevisat är att förnuftet inte är statiskt eller objektiv fastställt i objektiv mening utan det finns flera ontologier som konkurrerar med varandra. I och med att det finns flera ontologier att inför i orsakskedjan blir det svårare att fastställa att A skapar B. Modernisterna har hävdat att lösningen på detta är att kommunikativt skapa en gemensam plattform för alla ontologier och på så sätt rädda orsakskedjan och minska oron för framtiden. Detta är dock menlöst genom att denna plattform mer eller mindre bara utgår från naturvetenskapen och därmed vill inte religiösa tillhörigheter eller förnuftmotståndare vara med i plattformen och därmed tappar plattformen sin mening. Modernisterna har framförallt gått hårt mot postmodernisterna som anser att flera ontologier måste samexistera och att det kanske inte går att få dessa att enas. Modernisterna menar att detta skapar en meningslöshet som stoppar utvecklingen. Vem som har rätt må vara osagt, båda har poänger och båda har rätt…ojoj jag tycks vara en postmodernist hahahahaha vilken överraskning. Men nu tillbaka till Stephenson. Han hävdar att kommunikation över ontologier gör orsaksteorin helt menlös. Dvs han visar att menlösheten ligger i modernisternas synsätt. För att kunna skapa framtiden så måste man hålla sig till sin egna ontologi. Enkelt sagt om vi i västvärlden skall göra en framtidsprognos kan vi inte inkludera rosa fjärtande drakar i vår ontlogi för då måste vi även inkludera gröna, blå, lila osv. och med 10 ontologiska avvikelser får vi snabbt 20, 40, 80 osv och plötsligt blir alla prognoser meningslösa för vi kan inte komma fram till något som ger mening. Det är för många faktorer som vänder upp och ner på allt. Enkelt sagt man kan inte slänga in en puck istället för en fotboll i en fotbolls match. I ST finns det världar och åter världar och varje värld har sin egna ontologi och att denna ontologi är en realitet visas gång på gång i alla serierna – ja kanske inte i TOS lika tydligt genom att denna serie är totally modernistisk. Detta gör att begränsningarna till prognoser är många. På DS9 ser vi det tydligast. Oron är stor i denna serie och det beror på att Sisko och Co försöker att inkludera flera ontologier. Janeway har en hårdare postmodernistiskare hållning. Hon exkluderar många g??nger andra ontologier för att kunna få ordning på sina beslut, på detta sätt minskar hon också oron bättre än Sisko. Hennes ultra postmodernistiska sätt gör att hon rent visuellt och stundom språkligt framstår som Platonsk. Men detta är en ”fälla” och man går fel om man tolkar henne på detta sätt – tro mig jag har gjort detta fel. Istället är hon Wittgenstein trogen på ett ”modernistiskt” sätt. Och hon exkluderar inte existensen av andra ontologier – så som Picard och Kirk faktiskt många gånger gör – men den ingår inte i hennes orsaksprognoser. Det ger henne en fördel att hela tiden ha koll på oron och felaktiga beslut minskas. Det jag har här visat är att DS9, Voyager (och faktiskt även ENT om jag här inte har gått in på det) är mer filosofiskt realistiskare än TOS och TNG. Picard och Kirk representerar en filosofisk bas som faktiskt rent teoretiskt inte skulle kunna tänkas finnas på något sätt i någon existerande demokratisk framtid. Jag gissar att det finns några där ute som inte håller med om detta. Men jag vill dock påpeka att detta inte på något som helst sätt fråntar underhållningsvärdet i TNG eller TOS. Utan de är helt enkelt inte manusmässigt lika genomarbetade filosofiskt så som DS9, Voyager och ENT är. Inte så konstigt genom att dessa tre har mycket komplexare litterärare rötter än Roddenberrys personliga teorier. …..hahahaha där har ni något att bita i. ja just det inputen på detta ämne är såsåsåså mycket större än detta inlägg men ni som kommit hit ner har nog redan fattat det.
×
×
  • Create New...