Kai Dukat

Har börjat med att sortera i namnlistan gällande författare och regissörer. Mr Kring Har valt att sattsa på lite mindre kända författare. Dock intressant att Bryan Fuller får in som författare från sin producent roll. Vem är han då ju han har skrivit många bra St avsnitt framför allt till VOY men framför allt Emp. Nor i DS9. Det kan var så att Kring och Fuller blir basen i teamet. Dock intressant att Jesse Alexander är med - en mycket duktig författare från Alias hoppas att han får komma med mer, mycket mer. Annars har Kring sattsat bra på regidelen, här finns många rävar som också x.traknäcker som författare (dock inte här officiellt i allafall) Detta kan ge en spännande balans och dynamik i relationen bild och manus. Jag tror baske mig att det kan bli något bra av detta. Serien måste dock finna en huvudregissör, det hela brukar bli bättre då på lång sikt undrar om inte Beeman kommer att få detta uppdrag. Ikväll går sissta avsnittet innan juluppehållet. Så det lär väll bli en cliffhanger så det rycker om det hela.

Jag tror också att Romulan skulle kunna ge en perfekt miljö. Den skulle kunna bli mörk och spännande. Varför inte få följa en grupp under ett uppror som sker på typ några dagar. Man skulle kunna ska m??nga sido intriger och få kvar det st-iga. Det viktigaste tror jag att själva tidsberättandet är. Jag tror att man måste sumera ihop en mycket begränsad tid på väldigt många avsnitt. Vinsten av detta är stor och den ligger i linje med dagens trend. Nu måste inte st anpassa sig helt, men något måste de göra för for fansen räcker inte att hålla serien levande. Okej om man väljer att låta budgeten bli som BSG kanske det skulle fungera. Men då är man tillbaka till den klustrofobiska miljön i allafall. Och det bästa sättet då är just att sumera begränsad tid på många avsnitt. Detta betyder inte att man ger upp hoppet om en ljus framtid, detta måste finnas med för att lyckas. Men den enkla vägen till framgång och lycka är idagens mediavärld inget som drar tittare.

Jaa Jag tror att du är helt rätt ute. Jag tror att DS9 idéen är värd att utvecklas en del. Göra det hela mindre och mer klastrofobiskt. Konspirationen skulle kunna komma att gestaltas av section 31 och den lilla stationen skulle vara utsatt av just Borger. berättar tekniskt skulle jag nog föredra halva säsonger dvs typ 12 avsnitt som håller ihop en tid på ca 12 dagar. Att göra tiden greppbar och förminskad skulle vara ett nytt grepp för ST och jag kan ge mig den på att många fan skulle flippa ut över detta.

Här tänkte jag att vi skulle kunna diskutera trender inom SF och de medier som de använder sig av. Detta innebär att man kan stundom sträcka diskussionen till att bara handla om trender inom de olika medierna. Detta för att kunna få en grund att betrakta just vår älskade genre. Det är också så att studerandet av just tendenser inom sf kommer att ge oss kunskaper av vad som krävs av vårt älskade ST för att de ska kunna komma tillbaka och överleva i rutan. Just nu tycks det vara så att SF går en ny vår till mötes (bra för oss trekkies), men det är samtidigt så att många SF försök strandar ganska snabbt. Jag tänker ta avstamp i börja av 2000-talet för att utifrån dessa se större former och mönster. I början av 2000-talet hade reality-TV sin höjdpunkt. Västvärlden tv-tablåerna fylldes av olika typer av realityprogram, denna genre kom till mångt och mycket att nästan konkurrera ut dramaproduktionen. Kanske med all rätt för dramaproduktionen befann sig i en djup svacka och något nytt behövdes. Sakta men säkert började dramaproduktionen finna nya uttryckssätt och sakta vann man tillbaka tittare från realityshowerna. Man kan tydligt se tre starka tendenser i den ”nya” produktionen. Den första var att serier försökte skapa känslan av reality, man filmade, ljus- och ljudsatte på ett sätt som påminde om just verkligheten Sopranos, The Wire Homocide är bara några exempel på denna utveckling. Den andra tendensen var ett utvecklade av berättandestrukturen så att den påminde om realityn. 24 och Lost är två tydliga exempel på detta, strukturen hos dessa skapar en intrig som man måste vara med ifrån början för att kunna uppskatta till fullo. Men den är samtidigt så öppen att man kan ”fastna” när som helst i serien, Denna komplexa sammanhållning av intrigen ger en reality feeling, dvs man kan inte missa något för det kan vara av stor betydelse senare. Den tredje tendensen är serierna som tar sitt avstamp i känslan och som använder sig av inslag från annat berättande (typ tecknade serier) och från marginaliserade genrer som fantasy och sf. Det var också vanligt att dessa kom att skapa egna komplexa alternativa världar där logigen satts urspel. Buffy, Tru Calling, Dark Angel, Desperat Housewife och Alias är typiska serier som har sin utgångspunkt just i denna trend. Den mest betydelsefulla tendensen är just den som utvecklade det berättartekniska, 24 och Losts betydelse går inte att underskatta. Dessa två serier (oavsett vad man tycker om dem, själv tycker jag att Lost är hur tråkigt som helst) har kommit att bryta helt ny mark med sin struktur. De har varit ensamma och teamen bakom har bara haft sig själv som verktyg. Detta kan man se framför allt i de tre första säsongerna av 24, här finns många barnsjukdomar som har sina rötter just i att man inte har vetat bättre. Många gånger tappar man fokus på intrigen och detta skadar framåtskridandet och balansen. Detta har i sin tur rotats i att man inte riktigt fåt kläm på intrigutvecklingens gång. I säsong 4 och 5 har man tillslut hittat rätt rent tekniskt och man har lyckats att skapa en mall som fungerar. ”4 och Lost blir en form av pionjärer som kommer att få uppföljare som dessutom kommer att bli betydligt bättre än sina föregångare. För det är först när mallen är klar som man kan bryta regler och utveckla de olika perspektiven. Prison Break är ett exempel på en serie som har helt 24 och Lost att tacka för sin existens. Här har man lyckats att skapa en lika komplex intrig, men man har lärt sig av de nämnda seriernas misstag och lösningar på temposänkningar och nya intrigfokuseringar är smidigare än tidigare. Detta beror delvis på att man har lärt sig av Aliasseriens sätt att behandla parallellhandlingar och döljandet av temposänkningar gällande bla klippning. Prison Break är en hybrid mellan de två sistnämnda huvudtendenserna, vilket i sin tur skapar en ny tendens. (Nu är inte PB först med denna hybrid form, men det är den som har fungerat bäst sett till framgång och får därmed fungera som ett exempel) Det är just är denna hybrid tendens som SF tycks vara extra intresserade av. Men innan vi går in på detta måste vi betrakta ett annat viktigt fenomen. nämligen 11 september. I och med att word trade center föll så kom nästan tv och film världen att ändras över en natt. Konspirationens tid var återkommen. Serierna fylls av konspirationer var vi än tittar, skurkarna är skuggor och hotet är totalt men vi vet inte vem som ligger bakom. De bakomliggande skurkarna gestaltar helt enkelt hot som västvärlden känner men inte förstår. Men det tycks också vara så att konspirationen och hotet får inte bli alltför stor och konkret om det ska fungera i en film eller serie. Threshold är ett bevis att det fungerar inte med att bara lägga fokus på detta. För det tycks också vara så att den lilla människan har blivit intressant igen. Serier som ER, tredje skiftet, Jordan rättsläkaren har alla nått framgång med att låta den lilla vardagliga människan ingå i det stora komplexa. Så nu har vi lagt en liten grund för att kunna se närmare på SF genren. Hybridformen mellan Den nya berättartekniken och känslocentreringen tycks vara den intressantaste tendensen just nu inom sf. Den nya BSG serien har tydliga rötter i 24 traditionen men den låter intrigen till mångt och mycket ha utgångspunken i känslan. John Doe, Invasion och Threshold är också tre försök med liknande sturkturgrunder. Men med facit i hand har Moore lyckats med att skapa en bättre balans mellan det stora hotet och den lilla människan. Den klaustrofobiska stämningen kan den lilla människan klara av och därmed kan vi tittare klara av detta. Dessutom är serien placerad geografiskt långt ifrån jorden som vi känner den och därmed avdramatiseras hotet en del. 4400 bryter dock lite i sin berättartekniska grund. Den hör till samma som de andra men den använder sig också av inslag av gammal hederlig såpastruktur a’la beverly hills. John Doe, Invasion, Dark Angel, 4400 representerar också en tydlig tendens inom Sf nämligen att man flyttar in SF i människan själv. Här får man en konspiratorisk tudelad intrig, dels den stora hotfula men också utanförskapet hos den lilla. Men man skapar också en intrig inom den enskilde. Den lilla människans kamp med sig själv under hotfulla tider blir mumma för tittare att identifiera sig med efter den 11 september. Det tycks dock som att skillnaden mellan rörligt media och skriftligt håller på att bli större. Det rörliga mediet tycks springa förbi den skrivande traditionen. BSG har dock tydliga rötter inom den skriftliga traditionen i och med de så kallade rymdoperorna. Den genren och den intellektuella Clark-Asimov-traditionen dominerar det skriftliga fortfarande. Men tv och filmvärlden tycks utveckla det hela och det kommer att få följder inom den skriftliga traditionen så håll ögona öppna för nya författare. Så utifrån detta har vi nu fått en fram en formel för en lyckad och framgångsrik SF serie. Den ska innehålla Ett stort konspiratoriskt inslag med hot om undergång. Den lilla människan ska vara delaktig i processen att kunna stoppa hotet. Jorden skall vara platsen, tiden får gärna vara nu eller en nära framtid. Berättartekniskt skall den påminna om 24 men intrigen ska ha sin utgångspunkt i känslan. Detta gör att man får en dubbel identifikation dels med innehållet i sig men också med något abstrakt, något som styrs av stunden. Via känslan ska man dessutom kunna känna en strimla av hopp. Detta är en formel som borde fungera för en framgångsrik serie, så nu är det bara att komma igång. HAHAHAHA synd det har man redan gjort: Heroes är dess namn. Heroes har alla förutsättningar att nu enorm framgång ett antal år framåt om man vårdar det hela rätt. Om ni läser allt igen ovan och sedan ser ni på seriens hemsida så kan ni se seriens rötter men också den potential som serien har. Och jag vet att många inte vill läsa detta, men faktum är att denna serie gör mitt inlägg om patafysik än mer aktuellt. :P :P Så! finns det andra tendenser där ute??

Serien kommer även att sändas i tv 4 nästa år. Jiipi då kan de strula till denna serie lika mycket som de gjorde med Alias, Spaning i NY, 24, lost och en hel mängd andra serier.

Har nu sett de två första avsnitten och det är lovande, ja riktigt lovande faktiskt. Snyggt filmat, snyggt klippt, hyvsade skådespelare och en riktigt lovande intrig. Visst det finns risker att det hela går åt 4400 men det tycks dock finnas en mer komplex grundstory här. jaja det är lite tidigt att uttala sig, men jag tycker nog att det här är det roligaste som hänt under tiden när ST inte visas.. Stor potiential men blir det något av det hela eller blir det 4400 buffy slayers????

det var inte igår, hoppas allt är bra. Fröken Yar :blink: ja varför inte. Visst uttalade sig stewrat positivt om just den karaktären??

Andra avsnittet var riktigt bra för att vara en tv produktion. Nivån högre detta avsnitt än första. Dock slår Picard fram när Stewart skäller ut sin kolega som är ansvarig för smittan. Bra jobbat 4/5

T'pol tror jag skulle bli bäst. Lugn, saklig, kunnig, pedagogisk och accepterande. Ja en toppen chef helt enkelt + snygg. EMH; självgoda människor är alltid ett problem. De tar ju ljuset från mig ;)

Det finns mycket man kan kritisera scientologerna för men oftast är kritiken väldigt märklig och direkt felaktig. Tron är egentligen en form av psykologi där man lokaliserar olika trauman som man sedan löser upp. Men denna lära är dock knuten till en ontologi av sf-karaktär och i viss mån är den militantisk. Rörelsen är effektiv i sitt missionerande - dock inte lika effektiv som kristendomen var i ryssland och kristnade detta stora land - detta oroar tydligen många – detta gäller alltid när en ny religiös rörelse vinner mark i historien se bara på hur romarna reagerade när de insåg att kristendomen var en ny religion. Denna oro föder dock fram bisarra idéer om hjärntvättning, världsmakt, fångenskap osv. Ur dessa fördomar baser många sina uppfattningar om denna religiösa rörelse och i tyskland har problemet nått mycket långt. T o m Clinton blev indragen i detta när Albright fick i uppdrag att försöka få tyskarna att ändra på detta. Men det paradoxala i hela situationen är att samtidigt som det nya tyskland försöker stoppa Olle i grind visar de upp sitt gamla fula tryne med en moralkodex byggd på fördomar och på obefogad rädsla. De blir helt enkelt monstret som de försöker att bekämpa.

Näähä :P ;)

Ja men det är ju själva poängen med filmerna se bara i anslaget på CA1 när LL kommenterar TJ hooker the movie grejen. En sådan kommentar sätter ribban och det är definitivt inte någon seriös och trovärdig nivå. Jössöss änglarna i läderhusen är ju hur roligt som helst. aaahhh :sjuk: det kan inte vara sant i huvudet, eternal sunshine och bitter moon är ju helt helt lysande och Waterworld räknar jag till de sämre filmerna jag har plockat mig i genom - fast hooper är ju som vanligt helt lysande.

Jag vet inte riktigt om jag har stött på den där teorin, men det ligger nog något i den. Jag tror att det finns två förklaringar dels en ”psykologisk” och en ”intellektuell”. De psykologiska är nog så att ungdomen har ett större behov av objektiva sanningar och detta har nog att göra med någon form av sen varseblivning. Steget ut i den grå världen tas utifrån ett klart sanningsläge som sakta bryts ner utifrån ökade erfarenheter. Själv har jag alltid varit åt det postmoderna filosofiska systemet, jag har alltid attraherats av ämnen och frågor som inte har några ”svar”. Postmodernismen har dock två stora brister, det ena är kommunikationen och det andra är ansvaret. Jag har gång på gång hamnat i diskussion med moderister som just attackerar dessa två områden och jag de har många gånger rätt i sin kritik nämligen att subjektivitet ger en meningslös kommunikation och att därmed försvinner t ex ansvaret för gångna och framtida folkmord. Jag har dock funnit Wittgensteins teorier som användbara verktyg gällande bron mellan subjektivt och objektiv. Enkelt sagt om man reducerar det objektiva till funktionellt så kan man hålla kvar vid en subjektiv ontologi och på så sätt kan man filosofiskt faktiskt döma Hitlers agerande som felaktigt + att människovärdet blir en okränkbar sanning. När jag började undervisa i filmkunskap så upptäckte jag just att eleverna kom att söka efter sanningar, dvs bra eller dåligt utanför den subjektiva upplevelsen. Detta blev många gånger fel och förtryckande. Vi bestämde då att prova just Wittgensteins teorier på film, litteratur och annan kultur. Under 4 år har jag tillsammans med elever börjat bygga upp ett system där det subjektiva blir okränkt men att en meningsfull diskussion gällande bra eller dåligt kan förekomma och att denna diskussion blir framåtdrivande och att den kan förmedla kunskaper. På detta sätt får man en subjektiv ontologi men som konkretiseras i en funktionell objektivitet. Så länge det hela är funktionellt har det ett sanningsvärde om inte så är det just bara subjektivt. Om man använder sig av teorier som ett flertal filmanalytiker använder sig av är det funktionellt utanför klassrummet och får därmed ett större sanningsvärde. Men om teorierna visar sig bli ofunktionella så smittar detta av sig på den gjorda analysen. Här tycker jag nog att den psykoanalytiska analysmodellen är ute på djuptvatten sedan några år och det börjar spricka i den funktionella ramen, och därmed på sanningsvärdena. Ska bli kul att följa utvecklingen just där. .

jag tror att vi börjar komma ifrån ämnet alltför mycket jag lägger därför mitt svar i filmkunskap för sf eller vad det nu hette.. väl mött där. Skulle det inte bli intressantare om man knöt gradbeteckningarna till antal tecken i stället ;)

Låt oss säga att med det utfall jag fick så anser jag att jag har bevisat att Supertrek har haft fel gällande din acceptans av andras åsikter. Men du har faktiskt en skrivande stil som påminner om min vilket inkluderar en allmänhetlighet som gör att människor kan uppfatta ens inlägg som dominanta och sätta sig över fast det egentligen inte handlar om det. Så mycket du har anklagat mig för är rent stilistiskt och du själv har klara drag av den stilistiken. Så vi får passa oss lika barn leker inte alltid bäst Så sant så sant. Problemet är att du måste dra en gräns gällande subjektiviteten annars går det väldigt fel. Rent ontologiskt anser jag inte att det finns någon objektivitet i sin sanna mening. Allt i språket är subjektivit grundadat antingen i den enskilde eller i kollektivet. Men vi människor behöver sanningar för att kunna tolka världen runt omkring oss därför skapar vi pragmatiska sanningar som vi håller som objektiva tills de inte längre är just funktionella. Om man inte skiljer mellan upplevelse och hantverket så kan man utnyttja detta väldigt fel. t ex tyskarna upplevde inte förintelsen som farlig och fruktansvärd alltså var den inte heller detta. Man måste alltså sätta gränsen någonstans och jag hävdar att hantverket är mätbart punkt slut. Nähää du! nu ska du inte tala om för mig något jag har sagt som jag inte har sagt förklaringen och nyanseringen finns nedan i texten. En god ordkunskap gör det möjligt att välja enkla och målande ord som ger mer än svåra och komplicerade ord. Men detta ser jag bara som en följd av god ordkunskap. och här finns det också möjligheter att se skillnaden. dvs det du säger stärker bara mitt argument. Ett överanvändande är lika mycket fel som ett underanvändande och minns jag rätt så anser King att grammatiken är väldigt viktig och är man som författare inte intresserad av så ska denne ge 17 i att skriva. Det andra stycket tenderar du att återigen dra in det otologiska vilket jag redan har kommenterat. Självklart skulle detta vara subjektivt. Men genom att detta är ett hypotetiskt exempel som inte har med verkligheten att göra så blir svaret helt klart ja på påståendet. :P Nähä åter till det seriösa. Här blandar du återigen ihop frågan med det ontologiska. Som ontologi håller jag med dig men som pragmatiker så säger jag förstås att du har helt fel. nej nej nej Kognitionsvetenskap min vän Kognitionsvetenskap. Om du nu vill hålla världen subjektiv så har du bara kvar språket som skapande faktor och då måste språket också forma individen och därmed alla tankar. Dessa tankar blir därmed strukturerade av grammatiken. När tanken blir ett med texten blir det hela per automatik mer sugestivt. Dvs även det subjektiva har sina lagar. Men nu är vi återigen i det ontologiska träsket och klumpsar på. Nähää du inte med subjektivitet utan objektiv pragmatik. Som sagt du måste dra gränsen mellan subjektivitet och objektivitet. Du drar ständigt ner det subjektiva på det ontologiska niv??n men då måste man också se följderna i det objektiva ( dvs världen vi anser oss leva i). Du kan helt enkelt inte skita och klämma åt samtidigt. jaja detta var inget bra exempel men mest på grund av att du lyckades dra en så felaktig slutsats. Jag tar på mig ansvaret att du gjorde fel. För hade jag inte gett dig ett sådant dåligt förslag så kanske du hade sett ljuset. ;) nej nej nej det är ju precis då som diskussionen kan bli kreativ, det är då vi kan få en kreativ utveckling. För att det subjektiva ska kunna bli kreativt måste vi kunna fånga upp det hela så att det hela kan utvecklas. En diskussion som helt grundar sig i det subjektiva saknar helt värde för alla i och med att det just är subjektivt. Det bildas ingen utveckling i och med att ingen behöver lyssna, eller än värre man följer majoritetens åsikter utan att reflektera att det hela egentligen saknar värde. Ditt synsätt innebär att människovärdet blir subjektivt. Alla diskussioner om människovärdet blir subjektiva och då utan värde. Men tänk då om majoriteten tycker att svarta saknar människovärde och de omsätter det pragmatiskt då får det allvrliga följder. Dessutom kan man inte säga att de gjorde fel för det hela är ju subjektivt Då måste skapa en bro mellan det subjektiva och det pragmatiska annars har Hitler helt enkelt inte gjort något fel. Detta är ett mycket grovt exempel men faktum är att om man applicerar ditt synsätt på etik och moral får det allvarliga följder. Och detta är dock inte långsökt i och med att etik och moral just grundar sig i subjektiva antaganden så vida du inte har en gud som rättfärdigar det hela. men då får detta logiska följder i kulturen.

njaa jag vet inte om jag bryr mig så mycket. Faktum är att jag inte skulle bry mig om han är en rasistiskt prostituerad som är ihop med en enbent kuban. Sulu är fortfarande Sulu

nu är det väll en stor skillnad mellan olagligt och oärligt. Visst köper jag att politiker är oärliga för det är vi vanliga dödliga också. Men olagligt är något annat, om jag gör något olagligt så staffas jag och det ska baske med de också göras om de sedan ska sitta kvar som straffade medborgare det är en annan fråga.

Min favorit är att de nya moderaterna nu har presenterat en gammal moderatisk lösning nämligen att de rika får den största skattereduceringen. Wow vore inte detta något för sverker i plus gällande falsk marknadsföring :blink: joodu orville politik och sekerier har mycket gemensamt g??llande strukturer. Det är dock ovanligt att de blir speciellt stora. men i tyskland har man ju lyckats förut med att slå världen med häpnad gällande osanolika saker. Sedan tror jag att kashked har en poäng med att den elakste snubben överlever, men jag tror dock att det är den slugaste snubben som kommer att överleva.

Där har vi problemet och jag har svårt att se att vi kan gå vidare med den här diskussionen Märklig inställning då det finns så mycket mer i mitt inlägg som du därmed inte berör. Men jag får väl acceptera det... <_< Ooj en person som inte låter sig provoceras av detta förtjänar en förklaring. Egentligen hade jag en annan dold agenda gällande retorik men den struntar jag nu i och går tillbaka ämnet. Okej motorn har vissa problem, men faktum är att hantverk kan bedömas på ett objektivt sätt. Men låt oss ta det här med litteratur som exempel. Upplevelsen av en bok är subjektiv men det finns fortfarande mycket objektivt att bedöma huruvida det är en bra bok eller inte. 1. Språket: Ordförrådet och ordvariationen är förstås självklara och lätta att bedöma. Ett begränsat ordanvändande är sämre. (OBS detta betyder dock inte att upplevelsen är dålig) Men man kan också se närmare på grammatiken och då är det förstås syntaxen som sätts under lupp. En grammatisk mångfald skapar en dynamik i texten. Ett enkelt knep för att skapa tempo i texten är att göra korta meningar, men det finns även andra saker tex om man sätter adverbet ibörjan av meningen så skapar man ett accelererande tempo även med längre meningar innehållande bisatser. En författare som kan alternera mellan dessa två lösningar är självklart bättre än en författare som inte kan detta. (OBS detta betyder dock inte att upplevelsen är dålig) Detsamma gäller användandet av personliga pronomen. Har författaren brister i grammatiken ser man att personnamn oftast dyker upp istället för personliga pronomen. Användandet av personnamn gör alltid att det suggestiva i texten minskar, detta har att göra med att när vi tänker på personer och vår relation med dessa så gör vi det oftast vi PP och detsamma gäller när vi pratar om personer. Vi namnger objektet en gång och sedan kommer PP in och fyller ut berättelsen. Att använda PP skapar en naturlig suggestion som gör att vi blir mer ett med boken. En författare kan även bryta sönder syntaxen helt för att starta ett sidospår i berättandet för att sedan bryta in den brutna syntaxen och fortsätta där man var. Detta är en mycket effektivare parallell handling än att två separata handlingar som presenteras i två olika kapitel. Syntaxbrytandet skapar nämligen känslan att sitta på nålar av spänning. Att se på grammatiken avslöjar hur bra hantverkare man har att göra med. Detta har dock inget med själva upplevelsen hos den enskilde. Men faktum är att ju mer man är insatt i hantverket ju mer kräsen blir man och hur mer påverkar detta upplevelsen. Dvs har jag ingen kunskap om grammatikens betydelse kan jag ju inte heller tycka något om detta och min upplevelse styrs utifrån min kunskap. Den upplevelsen är dessutom inte något som kan kallas rätt eller fel. Men faktum kvarstår att man kan fortfarande avgöra om det är ett bra hantverk eller inte. 2. Strukturen: här kan vi rymma en hel del smått och gått som t ex intrigutveckling, den fiktiva ontologin, parallella historier, historier i historier och färden från början till slut Den fiktiva ontologin är intressant för den avgör huruvida man kan acceptera den ”logiska” intrigutvecklingen. Ett tydligt exempel är Dan Browns kodletande. Hans ontologi är densamma som vår, dvs han grundar sig i det vi kallar verkligheten. Problemet är att intrigutvecklingen blir alltför osannolik för att kunna bli logisk. Det här problemet har dock inte Rowling med sin mr Potter i och med att hon har satt vår logik ur spel så kan hon komma undan med så kallade logiska brister. Har inte författarna kunskaper om detta så blir det också fel i produkten, defekter, men inte heller detta tar bort upplevelsen värde för det är en annan fråga. 3. Teman: P?? grund av utrymmesbrist så är det så att här blir jag mycket förenklad. Ingen författare kommer på något nytt utan det handlar ständigt om perspektiv på olika saker. En författare som inte är medveten om detta riskerar att skapa något som redan är skapat. Dvs man berättar en Romeo och Julia historia för 50elfte gången. Ett bra hantverk görs av den som kan skapa ett egenvärde av sin text vilket döljer de uppenbara teman som återgår i texten. Eller precis tvärtom dvs att man lyfter fram temat på ett sådant tydligt sätt att parallellerna blir uppenbara. Ett dåligt hanterande av teman är ett dåligt hantverk och därmed en dålig bok. Återigen detta fråntar inte värdet på den subjektiva upplevelsen genom att det är en annan sak. Till detta kan vi dessutom lägga till karaktärsanvändandet men jag tror att själva poängen har kommit fram vid det här laget. Mycket av detta kan man nu för över till film, det är faktiskt så att film är textbaserat till stor del i och med manus och övriga anvisningar med ord. Dessutom tillkommer tekniskt hanterande så som ljud, ljus, klippning. Strukturen kallas dramaturgi i filmens värld och har sina rötter i teatern (och i viss mån i kyrkans gudstjänstordning) vilket därmed är starkt sammankopplat med skådespelarna. Precis som med litteraturen kan man inom filmen göra objektiva bedömningar av hantverket så som t ex skådespelarinsatsen. I SU är denna insatts många gånger helt förkastlig jämfört med deras andra insatser som skådespelare. Detta handlar INTE om att sätta sig ovan någon utan ett kalt konstaterande att hantverket faktiskt är bristfälligt. Detta har dock ingenting att göra med upplevelsen huruvida det är bra eller dåligt för den enskilde genom att det är en helt annan fråga. MEN ju mer insatt man blir i hantverkets olika delar ju närmare hamnar detta den subjektiva upplevelsen. Dvs beundran av hantverket blir MIN väg till upplevelsen, denna ligger dock nära det objektiva betraktandet av just hantverket. Detta är dock inte en nödvändighet för att jag ska uppskatta något. Tex är St-litteraturen många gånger direkt lysande exempel på undermåligt hantverk (några undantag typ Taylor vilket kan vara en förklaring till diskussionen huruvida dessa ska vara kanon eller inte) men oftast är min upplevelse direkt positiv att få stiga in i ST världen via texten är underbart fast det är undermåligt skrivit. Om man nu inte har kunskaper kring hantverket kan man inte heller ta ställning till det objektiva (en fotbollsexpert som inte kan något om snooker skulle aldrig få kommentera just snooker) utan är hänvisad till just sin subjektiva upplevelse. Tyvärr blir motiveringen till om det hela är bra eller dåligt också bara subjektiv och därmed blir värdet egentligen bara meningsfyllt för den som just tycker detta eller för en klick som kan dela upplevelsen. Problemet är att ALLA i dag konsumerar filmmediet men det är få som har insikter i hantverket. Detta medför att den stora delen av diskussioner runt om på forum här i världen baserar sig på den subjektiva upplevelsen och därmed många gånger faktiskt missar det faktum att det egentligen är ett mätbart hantverk man har åsikter om. Detta är många gånger misskrediterande för just hantverkaren. T ex Braga är en ytterst god hantverkare, han gör ytterst fina strukturella sträckningar av olika teman. Hans styrka är att ofta sammanför hantverket med själva berättandet vilket gör att han kräver väldigt mycket av tittaren. Är man inte insatt i hantverket så missar man många gånger själva poängen. Braga är dock kompromisslös och vägrar att flört med publiken som missar detta utan tycker att det är deras ansvar att fixa det. (Detta är en brist man kan diskustera på ett annat ställe) Men genom att många har missat Bragas hantverk så har man inte fattat poängen och då tar den subjektiva upplevelsen över och genom att den inte är tillfredsställd på grund av en avsaknad av något man egentligen inte kan sätta fingret på så skäller man på Braga helt omotiverat gällande själva berättelsen. Film är allvarliga saker och ska behandlas allvarligt och dessutom med respekt för det hantverk som de utför. Detta är också nödvändigt att kunna för gemene man för annars kommer bildmediet att lura oss i fördärvet. Det är naivt att reducera filmbetraktandet till att bara vara en subjektiv betraktelse. Man måste kunna skilja mellan subjektiv upplevelse och objektivt hantverk. Det är två helt olika frågor ibland hör de samman och ibland har de inte alls med varandra att göra.

Där har vi problemet och jag har svårt att se att vi kan gå vidare med den här diskussionen

Nej du Mr. Hell nu får du nog läsa om det hela igen. Jag har inte sagt något om Yar karaktären utan det är Crosby jag har hoppat på. yar karaktären är ganska okej som jag dessutom gillar idéen kring. Men Crosby klarar inte av att leverera det hela. Så det är skådespelaren jag inte tilltalas av inte karaktären OCH Det är en viktig skillnad

Självklart inte, men faktum kvarstår att hantverk går att dedömma gällande kvalitet och konstruktion. Många produkter t ex motorer har olika lösningar och vissa förespråkar en del och andra några andra lösningar. De som gör detta utifrån kunskaper om motorer respekteras för sin kunskap om just motorer. Detta behöver dock inte vara förenligt med vad de som personer privat uppskattar kring en motors funktion. Enkelt sagt en sakkunnig kan hävda att Volvo har den bästa motorn men privat älskar de saabs motor. Problemet med film är att man ser ner på det sakkunniga åsikterna och reducerar dessa på sitt värde och låter det subjektiva helt få dominera. Upplevelsen av film är subjektiv, men dömmandet av hantverket är faktiskt på en helt annan nivå. Och det finns faktiskt så pass stora brister i SU avsnitten rent hantverkmässigt att man inte kan bortse ifrån dessa. Detta är inte en universell sanning utan bara ett konstaterande av fakta. Ungefär som en besiktningsman konstaterar att motor faktiskt har brister och därför fungerar dåligt. Det är ordentligt navit att tro att den slutliga dedömningen utifrån sina kunskaper är subjektiv när det hela kommer till film, litteratur och konst. Detta är otroligt respektlöst mot de som har gjort t ex en film. För om allt är subjektivt varför har de då gått och fått massor av utbildningar. Kort sagt använder man dåligt material får man en dålig produkt oavsett om man gillar den produkten eller inte.

Mmm, men detta är sant för ganska många karaktärer tidigt i TNG, så jag tycker inte att 'det' är någon bra anledning till att göra sig av med en karaktär. Just detta hände ju tyvärr även Dr Pulaski-karaktären. Men fundera också på om det är så att du har en annan bild av hur du tycker att Tasha skall vara, och att Roddenberry och Denise Crosby har avsett något helt annat. För dålig skådis är hon inte.... Guinan är ett geni :rodna: Och oavsett vad nu mr roddenberry och Crosby har tänk så har de misslyckas med att förmedla den version genom att Guinan har tvingats till att vilja se en annan karaktär i rollen som säkerhetschef. För dålig skådis är hon inte.... jo det är hon vist, nja kanske inte dålig... men usel i allafall. Crosby har mycket svårt att förmedla sin karakt??rs känslor på ett berörande sett. Hon når inte ut genom rutan helt enkelt. Hon saknar allt det där som Robbinson har (Garak) hon ger inte karaktären kött och blod. Hon saknar dessutom en naturlig pondus vilket gör att hon inte riktigt kan fylla scenen som hon är deltagande i, fokuset hamnar på sidan om. Faktum är att hon nog är det svagaste namnet inom ST. Crusher och Kes gillande jag inte alls som karaltärer men som skådisar är de inte helt värdelösa även om Lien många gånger har stora problem.

Nähää du! Det är inte du som ska avgöra om svaret duger eller inte, det är faktiskt jag som har den rätten :P och det duger inte :vulcan: Självklart måste man ta med skådespeleri, manus, scenpgrafi och struktur i debömningen annars har du ju inte något kvar än just subjektiviteten. Att jag inte finner SU underhållande det är en subjektiv bedömning. men en motivering utifrån just manus, strukturer och skådespeleri ger det hela en annan mening. Och detta kan du INTE reducera till att handla om smak. t ex ett hus kan bedömmas vara ett bra eller dåligt hus utifrån kvalitet och gott hantverk oavsett om vad den subjektiva uppfattningen tycker att huset är fult eller snyggt. Manus, skådespelri, scenografi och strukturer är faktiskt hantverk som kan bedömmas utifrån en kunskap kring dessa hantverk. Och faktum är att SU visar upp ett dåligt hantverk kring dessa saker och självklart ska detta med i bedömningen av Su. Och självklart skall detta vara med i bedömningen av andra avsnitt. och fatum är att det är ytterst sällan man ser sådana här många brister samtidigt på alla hantverk i ett avsnitt i Star Trek. By the way det kan inte vara roligt att ständigt beh??va förbanna sin egna existens ;)

Hmm, jag är 1,5 år efter här men jag ger ett försök på att besvara din fråga. Jag tror att den mest grundläggande anledningen till att det plockades med i ENT är för att Spegel-avsnitt alltid varit väldigt populära. Själv tycker jag t ex att TOS-avsnittet är väldigt underhållande. En annan anledning är att man kan (om man gör det rätt) utforska en hel del olika frågeställningar varav de viktigaste bottnar i "Tänk om...". I Mirror, Mirror fick vi se vad som kunde ha hänt om Federationen blivit ett tyranniskt imperium istället. I senare serier får vi chansen att se ytterligare utveckling. Det fina är också attd et inte bara är universat eller kvadranten som sådan vi kan jämföra med, även de enskilda karaktärerna kan skärskådas på ett sätt som man inte skulle kunna i ett "normalt" avsnitt. Detta bidrar till karaktärsutveckling! Är detta svar nog? Ack ändå, vad de dödliga jämt på gudarna klaga. så ooh vee er stackars små människor som inte kan förstå det ni ser :P ;) ;) Skulle som sagt inte tro att det räcker som förklaring. som sagt okej för mirror mirror men att dra detta till både DS9 och ENT (Läs vidare gällande mina åsikter om detta under avsnitttråden) är oförlåtligt som ST-avsnitt som sf kanske om man nu kan acceptera överspelat skådespeleri, dålig intrig och uruselt manus. Men okej det finns något i DS9 och ENT som jag kan beundra rent strukturellt och det är betoning av det sexuella i SU. Genom att ST till mångt och mycket är asexuellt - förutom en mängd plumpa sexistiska insalg se bara på höjdpunkten av bottenskrapet i ENT 4 med orianska slavflickorna - så är det ganska roligt att se det sexuella betonas just i SU. Framför allt tycker jag Worfs läder-homo-touch i DS9 är rolig. Det är ytterst sällan man ser en afro-amerikansk skådespelare så tydligt leka med könsrollerna som Dorn gör här. Tyvärr blir dock inte den kvinliga sexualiteten så märkvärdig i och med hoshi, T'pol och Kira. Visitor är bara plump dock lite roligare med en sexuell vulcan. Hoshi är dock intressantast ur detta perspektiv när hennes pryda blyghet byts ut till förförisk domina. Så som könsrollanalytisk del så är kul men annars kan det hela bara dra dit man aldrig kan se. :P