Jump to content
Sign in to follow this  
Kai Dukat

DS9 särart

Recommended Posts

Vi har inom andra diskusinsämnen kommit in på DS9 särart som ST-serie. Orville har bl a drivit idén om att DS9 bedriver ett ständigt ifrågasättande av federationen som idé. Detta är en intressant idé som går att utveckla en del. Men det finns andra saker som gör att DS9 skiljer sig från de andra. Detta ämne är till för sådana diskussioner. Det vill säga att detta blir en mycket öppen diskussion där mycket kan inkluderas.

Förutom Orvilles utmärkta iakttagelse så finns det enligt mig åtminstone två stora saker till som är värda en vädring och utveckling.

1. Sagan om Bajors befrielse: DS9 blir likt ett gammalt epos med en tydlig början och ett tydligt slut. Detta är enligt mig ganska unikt som TV-serie oavsett genre, detta göra att DS9 kräver väldigt mycket av oss tittare. Det går inte att slö se denna serie, dessutom är detta ett smart sätt att göra dåliga avsnitt intressanta. För så länge som de ger oss något av den stora berättelse så finns det någon behållning.

2. Karaktärerna: DS9s karaktärer är unika i sin sammansättning, framför allt är det ”skurkarna” som besitter denna komplexitet. Kai Winn, Dukat och The Founders är personligheter som man verkligen kan tycka illa om, men samtidigt finns det en sida hos dessa som gör att man faktiskt kan identifiera sig med. De är inte bara elaka utan det är personer som lider och brinner för att uppnå något de tror på. Det finns inte någon omotiverad ondska utan allt har en anledning.

Personligen tror jag att dessa två punkter hör ihop, genom att sagan är på ett och samma ställe hela tiden så ges också möjligheten till att utveckla skurkarna”. Ingen annan St-serie har haft denna möjlighet. Okej i VOY har man försökt med detta gällande Borgerna men resultatet är kanske inte helt lyckat.

Om vi ser närmare på temaskillnader där ifrågasättandet av Federation återfinns, så finner vi också ett ifrågasättande av synen på verkligheten. DS9 ger oss ingen objektiv bild av sanningen utan flera perspektiv av den, ingen sanning är egentligen mer värd utan alla får finnas med. Men när ens sanning hotar att - eller direkt – skada någon annan måste detta bekämpas. Det vill säga Kai Winn hade fått existera med sin sanning om hon nu inte började med att hota och skada andra individer.

Det är här i mångfalden av sanningar som vi kanske finner ifrågasättandet av bl a federationen. I de andra serierna så är Federationen ”rätt” och de andra ”fel” – detta är extremt tydligt i TOS – men här i DS9 finns inget direkt rätt och flera versioner av detta. Precis som i våra ”riktiga” liv så måste vi acceptera andra sanningar än våra och vi måste hitta lösningar som gör att vi kan leve sida vid sida.

Ja detta var en del synpunkter, jag hoppas att det finns fler åsikter gällande vad som gör att DS9 skiljer sig från de andra St-serierna. Kom ihåg att det är väldigt mycket som kan rymmas i denna diskussion… så vad säger ni??

Share this post


Link to post
Share on other sites

Jag skulle vilja säga att DS9 skiljer sig från de flesta sci-fi serier.

Seriens upplägg med Starfleet som typ fredsbevarande styrkor på en station i ett hett område är spännande. Det skapar massor med scenarion och ger ett utbud ut över det vanliga. Inte bara att man ger djupare personporträtt utan också en god inblick i religion och politik.

Siskos roll är avgörande, utan den skulle serien varit själslös. Sisko med sin ledar och religiösa roll gör honom till en nyckelperson. Han är fredsstiftaren, prästen, pappan, älskaren, hjälten, krigaren mm. Även om det är många andra starka karaktärer med i serien så är det ändå Sisko som liksom bär serien. Han är kungen i sitt rike. Sen i och med upptäckten av maskhålet blir ju DS9 den viktigaste punkten i galaxen. Allas ögon, Starfleet, Federationen mm, vilar på DS9.

Det är som om DS9 blir universums medelpunkt, galaxens framtid avgörs där och det gör det hela laddat och skört. Men serien lyckas att bära detta ansvar med en viss "ST-oliknande" stil. Siskos karaktär är på något sätt så omillitärisk och mera av ett patriarkiskt slag, han är inte så "by the book" utan mera en hjärtats man och det gör honom olik tidigare ST-befäl. Man förstår varför bajorianerna ser honom som en halvgud. Han verkar så orubblig men ändå så mild.

Sisko ställer sig liksom på en annan nivå än tidigare ST-karaktärer. Han är ST-kosmos Moses.

Sen är det The Founders som med sin anti-humanoida hållning gör dem till det största hotet mot Federationen och dess roll i galaxen. Hade de vunnit kriget så skulle den största utrotningen av humanoida raser i universums historia börjat. De skiljer så totalt från andra hot och fiender. De är smarta och har ingen nåd. De får The Borg att likna dumma robotar. De är en så slug fiende att dess like ej går att finna. Kriget mot The Dominion är, tycker jag, det mest genomtänkta inslag i STs historia.

Allt detta gör DS9 till den absolut mest unika sci-fi serie som gjorts.

Share this post


Link to post
Share on other sites
Vi har inom andra diskusinsämnen kommit in på DS9 särart som ST-serie. Orville har bl a drivit idén om att DS9 bedriver ett ständigt ifrågasättande av federationen som idé. Detta är en intressant idé som går att utveckla en del. Men det finns andra saker som gör att DS9 skiljer sig från de andra. Detta ämne är till för sådana diskussioner. Det vill säga att detta blir en mycket öppen diskussion där mycket kan inkluderas.

Förutom Orvilles utmärkta iakttagelse så finns det enligt mig åtminstone två stora saker till som är värda en vädring och utveckling.

1. Sagan om Bajors befrielse: DS9 blir likt ett gammalt epos med en tydlig början och ett tydligt slut. Detta är enligt mig ganska unikt som TV-serie oavsett genre, detta göra att DS9 kräver väldigt mycket av oss tittare. Det går inte att slö se denna serie, dessutom är detta ett smart sätt att göra dåliga avsnitt intressanta. För så länge som de ger oss något av den stora berättelse så finns det någon behållning.

2. Karaktärerna: DS9s karaktärer är unika i sin sammansättning, framför allt är det ”skurkarna” som besitter denna komplexitet. Kai Winn, Dukat och The Founders är personligheter som man verkligen kan tycka illa om, men samtidigt finns det en sida hos dessa som gör att man faktiskt kan identifiera sig med. De är inte bara elaka utan det är personer som lider och brinner för att uppnå något de tror på. Det finns inte någon omotiverad ondska utan allt har en anledning.

Personligen tror jag att dessa två punkter hör ihop, genom att sagan är på ett och samma ställe hela tiden så ges också möjligheten till att utveckla skurkarna”. Ingen annan St-serie har haft denna möjlighet. Okej i VOY har man försökt med detta gällande Borgerna men resultatet är kanske inte helt lyckat.

Om vi ser närmare på temaskillnader där ifrågasättandet av Federation återfinns, så finner vi också ett ifrågasättande av synen på verkligheten. DS9 ger oss ingen objektiv bild av sanningen utan flera perspektiv av den, ingen sanning är egentligen mer värd utan alla får finnas med. Men när ens sanning hotar att - eller direkt – skada någon annan måste detta bekämpas. Det vill säga Kai Winn hade fått existera med sin sanning om hon nu inte började med att hota och skada andra individer.

<{POST_SNAPBACK}>

Nog lär man kunna snacka om det här et tag Kai man ;) en synpunkt jag har är att en sak som alltid är en sanning i DS9 är ondskan som finns i förtrycket av en art eller ras. Det är en sanning för alla i denna serie (och bra är väl det). Det ser vi som ett återkommande tema. Siskos drömmar där han är författare och blir ordentligt diskriminerad. Han vil inte gå in på holodecket till ett 60-talsprogram. Cadassierna som inser hur fel deras behandling är av bajoranderna...etc. Här är i alla fall en grundsten i federationen karvad i sten!!!! Vill dock kommentera att Pagh wraiths verkar representera ren ondska på ett häörligt fantsymässigt sätt nästan.

Vad det gäller sisko så håller jag med EoNeel om att hans karaktär i det mesta egentligen manifesterar ds9.

Vad tycker ni om att man kan säga att dukat och sisko är ganska lika? När den ena blir galen är den andra sinnesförvirrad etc... är de två sidor av samma mynt?

Share this post


Link to post
Share on other sites

Helt klart är Sisko en nyckelkaraktär, det är han som binder ihop alla sanningarna, Far beyond the stars är avsnittet som gör DS9 till Sisko story. En postmodern sf sett utifrån detta perspektiv, detta är bidragande till en särart. Ser man utifrån andra manusstrukurella sidor så påminner DS9 om kända sf-operor som det finns så många av, men ingen SIsko finns där.

Sett utifrån detta litteraturkritiska perspektiv är det också möjligt att se Dukat och Sisko precis som Orville föreslår. Dvs om Sisko konstruerar DS9 så eminerar allt ur honom så även Dukat. (Jag är ganska säker att EoNeel inte köper detta perspektiv fullt ut och jag håller med om att det inte riktigt heller håller men det är kul att leka med detta synsätt ett tag) ett bevis på Siskos inneboende Dukat är In the Palemoonligt avsnittet, denna kupp är lika slug och kall som en Dukatplan. Andra bevis på detta är också att karaktärerna ständigt är så komplexa, det finns aldrig någon ren ondska eller ren godhet hos dessa figurer. Allt ryms ju inom en och samma person.

Jag kan dock inte se någon annan möjlighet än detta perspektiv gällande betraktandet av att Sisko och Dukat skulle vara samma mynt. Har du någon annan lösning Orville skulle det vara mycket roligt att få ta del av.

När det gäller ondskan är det nog så att förtrycket är ett nyckeltema precis som Sisko, förtrycket kommer att visa upp ondskans alla sidor. När jag läste teologi så stötte jag på någon snubbe som hävdade att ondska går att reducera till begreppet Utnyttjande och jag undrar om inte detta skulle kunna appliceras på DS9s ondska lite bättre.

Ondksans existens blir dock en paradox med mitt påstående gällande flertalet sanningar, men ...paradoxer är vi ju vana vid så det ska nog fungera ändå, :D:D

Share this post


Link to post
Share on other sites

När vi ändå diskuterar de två karaktärerna sisko och dukat...

perspektivet du föreslår kai Dukat är precis det jag försökte föreställa mig. dvs. att de båda karaktärerna är manifestationer av serien i sig.

Om vi kanske skulle leka med tanken att dukat egentligen hade siskos plats i serien (föreställ er det... :blink: ) och tvärt om. Skulle inte rollerna lika gärna varit ombytta?

Tankeexperiment som kanske skulle vara kul :rodna:

Det jag försöker säga är att med all dubbelnatur och alla multipla sanningar som finns i ds9 så skulle det väl inte vara omöjligt... orkar inte utveckla det här just nu, hoppas ni hänger med...

kontenta: Hur skulle serien sett ut om sisko och dukat skulle byta plats med varandra. Skulle liknande beslut tagits eller?

Share this post


Link to post
Share on other sites

Helt sant Kai Dukat, jag köper inte den synen fullt ut.

Jag ser inte Dukat som Siskos nemesis, inte heller som de skulle vara lite ying och yang eller varsin sida av samma mynt. Och detta av det enkla skälet att Dukat är långt ifrån att vara det hot mot sisko, som tidigare inlägg gjort gällande.

Dukat har en stark karisma men är långt ifrån Siskos kaliber.

Om man skulle göra en naiv analys av Dukat så kommer man fram till att det nästan bara är synd om karln. Han är alltid i underläget när det kommer till relationen med Sisko. Sisko tar aldrig denna relation personligt, men det gör Dukat och det gör honom lite tragisk. Dukat är liksom killen som blivit blåst på konfekten och är ute efter hämnd. Han är som Scar i Lejonkungen.

Siskos största motståndare är han själv, skulle jag vilja säga.

Edited by EoNeel

Share this post


Link to post
Share on other sites

Där har du det ju, Siskos största motståndare är han själv, dvs hans Dukat sida. Är inte Dukat en produkt av sin miljö, skulle Sisko verkligen var så oantastlig om han haft samma förutsättningar som Dukat. Sisko själv säger väll att det är lätt att ha hög moral om man befinner sig i Paradiset (jorden). Är det då inte lätt att ha hög moral om man uppfostrats till detta så som Sisko ha gjorts.

Nu tror jag inte att Dukat är Siskos spegelbild, men de har faktiskt stora likheter i sina personligheter. Jag tycker nog att detta är en styrka inom DS9 att "samma" grund kan te sig så olika. Detta ger serien som sagt en mångfald.

Finns det flera sådana här motsattspar, kanske Kira och herr Wortha. Okej detta var en liten retning som inte ska tas speciellt allvarligt. Men ändå en liten tanke är att vår smörande Wortha är genetiskt framtagen och har inget val att vara någon annan. Kira har växt upp i krig och har inte haft något val att kunna bli någon annan än den hon är. Dvs Kira och Worthan är vuxna utan val och är fast i sig själva.

jaja Skillnaderna är alldels förstora för att detta ska håll, men här finns ett intressant tema. Kira har en vilja att utvecklas och gör detta. Detta betyder att miljön ger en frihet till själen. Worthan befinner sig i en miljö som inte ger honom en möjlighet att förändras, förmågan har han en klonad version gjorde avhopp.

Som sagt de har helt motsatta utgångspunkter här i livet, den klassiska frågan gällande miljö och arv. Dessutom är de motsattspar gällande utvecklingen.

Okej nu kom jag på något. I västeuropas tänkande är dualismen väldigt tydlig, denna har befläckat litteraturen genom årtusenden. Sett utifrån detta så behöver vi inte betrakta dessa motsattser i postmodernistisk symbios. Vi kan se de som direkta motsattspar som "dansar" med varandra i denna dans skaps olika underintriger.

Sett utifrån detta kan man kanske se

Dukat/Sisko - intrigen självförverkligande ???

Kira/Worthan - arv och miljö

Fungerar detta och finns det fler kombinationer ???

Share this post


Link to post
Share on other sites

Dukatsidan hos Sisko? Vad är då Siskosidan hos Dukat?

Jag tycker inte det resonemanget håller. Jag upplever att Sisko personligen står över de andra. Dukat karaktären kan inte heller ta på sig rollen som den onde, då Dukats "mänskliga" sida är så sårbar att man förstår honom. Sisko är mera av en övernaturlig karaktär...han är profeternas val sen han var liten. Det är mera Moses över Sisko och hans roll.

När det gäller motsattspar vill jag hellre se:

Sisko/ Kai Winn

Kira/ Dukat

Share this post


Link to post
Share on other sites

Dukat brinner för sin tro att skapa något "gott" för cardessia detta är samma eld som Sisko besitter. Han har också en genuin kärlek för sin dotter även om det går som det går.

Motsattsparen du föreslår är dock intressanta, det finns mycket i Kai Winn som finner sin motsatts i Sisko gällande den religiösa sidan och som ledare. Men vad alstrar de för tema/intrig?..kanske saningsdualism nja skulle stärka en del av mina argument gällande DS9 särart. Jag är dock osäker på Dukat och Kira, de blir inga direkta motsattser utan snarare syskon i familjen krig. Men visst deras relation är mycket spännande och intressant gällande temat uppgörelse och försoning, detta skulle stärka Orvilles tes och förtryckandets ondska.

Nu är kanpast motsattsparen fixerade, själv hade t ex tänkt mig Kai Winn/Odo. kai Winn söker efter sig själv genom att söka efter gudarna. Odo söker efter sig själv genom att vara en av "gudarna" tema/intrigen skulle bli Människans sökande genom föreställningar. Detta skulle också stärka min idé om flera existerande sanningar i DS9

Andra enka förslag är..

Bashir/O'Brian - vänskap

Dax/Worf - kärlek.

Okej lite tråkiga men funktionella.eller?

Share this post


Link to post
Share on other sites
Dukat brinner för sin tro att skapa något "gott" för cardessia detta är samma eld som Sisko besitter. Han har också en genuin kärlek för sin dotter även om det går som det går.

Motsattsparen du föreslår är dock intressanta, det finns mycket i Kai Winn som finner sin motsatts i Sisko gällande den religiösa sidan och som ledare. Men vad alstrar de för tema/intrig?..kanske saningsdualism nja skulle stärka en del av mina argument gällande DS9 särart. Jag är dock osäker på Dukat och Kira, de blir inga direkta motsattser utan snarare syskon i familjen krig. Men visst deras relation är mycket spännande och intressant gällande temat uppgörelse och försoning, detta skulle stärka Orvilles tes och förtryckandets ondska.

Nu är kanpast motsattsparen fixerade, själv hade t ex tänkt mig Kai Winn/Odo. kai Winn söker efter sig själv genom att söka efter gudarna. Odo söker efter sig själv genom att vara en av "gudarna" tema/intrigen skulle bli Människans sökande genom föreställningar. Detta skulle också stärka min idé om flera existerande sanningar i DS9

Andra enka förslag är..

Bashir/O'Brian - vänskap

Dax/Worf - kärlek.

Okej lite tråkiga men funktionella.eller?

<{POST_SNAPBACK}>

Ahh! Jag börjar förstå lite djupare vad du är ute efter...tror jag.

Jag ser inte Dukats offer för Cardasissa och sin dotter, utan en mera egoistisk individ som egentligen inte bryr sig ett smack om sin nästa. Det är det som för mig gör det så svårt att jämföra honom med Sisko. Samtidigt så märker jag att jag kanske säger lite mot mig själv, då det finns vissa singnaler på att Dukat är Siskos motsatts...men detta spegelbildstänkande skulle ju kunna appliceras på de flesta karaktärer i DS9...

Jag tycker då Odo och Kai Winn har mera gemensamt. Winn som vill bli begräftad av profeterna och Odo som längtar efter sitt folk och dess gemenskap.

Undrar vad Odo/ Quark skulle bli...storebror och lillebror?

Share this post


Link to post
Share on other sites

Ja Quark den lilla rackaren, han hade jag missat. javisst hör han ihop med Odo de är ju seriens knoll och tott. Temat hos dem skulle nog bli respekt. En otroligt rolig och kreativ konstelation.

Undrar om Orville tycker vi spårar ut nu en del gällande hans tanke :blink: :blink:

Share this post


Link to post
Share on other sites

Orville har nog inget mot det. ;)

Jag tror att vi alla tycker detta är intressant och roligt att "dissikera" DS9 och deras karaktärer.

En annan reflektion som slagit mig när det gäller DS9 är att det är en "familjens" serie. Alla har eller bildar familj i denna serie. Vilken annan sci-fi serie har fokuserat så på familjen som DS9?

Share this post


Link to post
Share on other sites

Det har du rätt i, det amerikanska samhällets hörnsten har en framträdande plats i denna serie, och detta skiljer sig helt klart mot resten av ST-serierna. Personligen tycker jag det är lite märkligt att denna ceremoni – dvs äktenskap – lever vidare i denna framtid. Min åsikt är att begreppet kärnfamilj är upplöst i ST, okej Miles håller fanan hög, men han är undantaget. När kärnfamiljen är upplöst så har jag svårt att förstå att äktenskapet har någon funktion.

Det som skiljer DS9 jämfört med andra serier – dvs inte bara ST – är dock att dessa familjer inte blir en borg av sensmoral, utan snarare en underintrig gällande respekt. Den är dessutom ganska asexuell, dvs den skiljer sig inte så mycket från andra relationer som är mellan vänner. Visst det förekommer sexuella inslag, men de är inte fixerade i könsrollerna på samma sätt som man kan se i andra serier.

Worf och Daxs är ett lysande exempel, Worf är till det yttre en sann patriark med tydliga patriarkala värderingar. Men hans uppförande tenderar till bli allt annat än detta, han tjurar och tvingas hela tiden att kompromissa. Detta gör att man faktiskt bryter upp gamla mönster Men okej det finns många så kallade gretchen-offer, dvs att kvinnan offrar sin lycka för mannens, t ex Kira och Kassidy. Men de är inte så renodlade enligt mig, men ändå.

Undra om ”familjerna” var tänka eller om det var publikens påtryckningar som krävde dessa??

Share this post


Link to post
Share on other sites
Det har du rätt i, det amerikanska samhällets hörnsten har en framträdande plats i denna serie, och detta skiljer sig helt klart mot resten av ST-serierna. Personligen tycker jag det är lite märkligt att denna ceremoni – dvs äktenskap – lever vidare i denna framtid. Min åsikt är att begreppet kärnfamilj är upplöst i ST, okej Miles håller fanan hög, men han är undantaget. När kärnfamiljen är upplöst så har jag svårt att förstå att äktenskapet har någon funktion.

Det som skiljer DS9 jämfört med andra serier – dvs inte bara ST – är dock att dessa familjer inte blir en borg av sensmoral, utan snarare en underintrig gällande respekt. Den är dessutom ganska asexuell, dvs den skiljer sig inte så mycket från andra relationer som är mellan vänner. Visst det förekommer sexuella inslag, men de är inte fixerade i könsrollerna på samma sätt som man kan se i andra serier.

Worf och Daxs är ett lysande exempel, Worf är till det yttre en sann patriark med tydliga patriarkala värderingar. Men hans uppförande tenderar till bli allt annat än detta, han tjurar och tvingas hela tiden att kompromissa. Detta gör att man faktiskt bryter upp gamla mönster Men okej det finns många så kallade gretchen-offer, dvs att kvinnan offrar sin lycka för mannens, t ex Kira och Kassidy. Men de är inte så renodlade enligt mig, men ändå.

Undra om ”familjerna” var tänka eller om det var publikens påtryckningar som krävde dessa??

<{POST_SNAPBACK}>

Jag ser det inte så amerikanskt, snarare "normalt". De flesta har ett eller flera relationer innan det smäller. Med tanke på avstånden i rymden så kanske familjen utger en större trygghet än vad man tror.

Pulaski (TNG) är den kvinna som slår sönder bilden av den amerikanska kärnfamiljen, då hon har varit gift så där en fem gånger. Jag gillar bilden av att man tar med sig sin familj om man jobbar i yttre rymden. DS9 har ju en egen skola mm. Inom ST-kosmos kanske det är så att de humanoida raserna är påverkade av den amerikanska familjebilden, och det är väl inte så konstigt då serien är amerikansk. Men samtidigt så framstår bilden av familjen som viktig för alla raser och det är väl positivt. Det som kanske är lite underligt är just den patriarkiska ordningen om man tänker på kvinnans frigörelse mm. Den värld som framstår frigjord på detta område är Bajor medans Cardassia är dess motsatts. Det kan vara så att det är alla umbäranden som har gjort Bajor frigjort. I krig upplöses alla "roller" och alla gör samma jobb oavsett kön mm.

Men likväl så är DS9 en smältdegel av humanoider i alla åldrar och deras familjestrukturer, och det gör det fräscht, intressant och realistiskt.

Share this post


Link to post
Share on other sites

:w00t::w00t::w00t:

APPLÅD. Vilken härlig diskussion ni dragit igång grabbar. :D Och, ja EoNeel inte tycker jag att ni har spårat ur heller. Jag har inte så bra tillgång till internet just nu så jag får komma in lite mer i diskussionen lite längre fram.

Jag håller med om att det finns dualiteter i karaktärerna överallt i hela ds9 och det är ju en del av seriens styrka, jag har ju som tittare möjlighet att identifiera mig med en karaktär eller fler eftersom det leder till mångbottnade karaktärer. Det är snygga iakttagelser ni gjort.

:vulcan: Har ni tänkt på hur konceptet som egentligen var spocks trademark så att säga från star trek 2 och 3 implementeras i ds9? Det jag tänker på är "The needs of the many outweigh the needs of the few or the one". Jag tänker på kampen mot the maquis, in the pale moonlight etc. Är inte detta ett återkommande tema som sisko ofta brottas med på sant startrekkieskt :blink: maner

Share this post


Link to post
Share on other sites

Spooks utilitarism är ett problem som är större i DS9 än i de andra. Detta beror till stordel att man befinner sig på samma plats i en konflikt som faktiskt grundar sig på detta synsätt. Federationens fredskontrakt med Cardessia grundar sig på att den stora massans intressen går före de smås.

Detta är lite märkligt för detta är en etiskväg som ingen kapten i ST vandrar - förutom Siskos snesteg i In Pale Moonlight. Inga etiska beslut i ST får fattas ifall en enskild blir lidande, detta är ju en tes som drivs väldigt hårt gällande kontakter med handra livsformer.

Men det som gör att frågan lyfts fram i DS9 är nog de pragmatiska lösningar som man tvingas ta i en miljö med ständiga konflikter. Det finns ingen tid att vara stor och upplyst, dessutom basar de andra kapterna över sitt skepp, besättningen på dessa skepp delar federationens värderingar och delar sin kaptens beslut. Sisko har lite fler att tänka på hela tiden. Detta gör att han ständigt kommer att brottas med detta problem.

Vad säger ni säger ni ska vi plugga på vår Kierkegaard gällande en ännu större fördjupning av Siskos agerande gällande detta problem? Jag tror att där finns en heldel förklaringsmodeller där. :w00t::w00t: eller???

Edited by Kai Dukat

Share this post


Link to post
Share on other sites

Okej nu gör vi på med en liten filosofisk förklarings modell på DS9s särart. Jag har tidigare varit inne på Kierkegaards betydelse för Sisko, det är nu dags att utveckla detta lite mer. Därav behövs det först en lite redogörelse över danskens teorier.

Kierkegaard var övertygad om att livet var helt unikt, inget liv var det andra lik och därför kan man inte heller skapa ett system där man inordnar livet. Detta gör att varje val som människan ställs inför också är helt unikt, det finns egentligen ingen förebild som man kan identifiera sig med. Detta gör att man är ensam med sina val vilket ger ångest. Nu är inte ångesten negativ utan drivande, den ger oss i alla fall en vandring från synd till tro.

Detta görs genom tre så kallade valmöjligheter. Den första är det estetiska valet, detta val inkluderar sinneliga upplevelser. Det är här som ångesten tar oss från oskuld till synd, här växer ångesten och för att inte gå under ställs vi inför den andra valmöjligheten som är det etiska. Detta är att ta samhällets moral på allvar och då får vi en mindre ångest, men livet är ändå fast i ett normativt system och i ett sådant system kan aldrig livet vara fritt. Därför måste vi ta ställning till den tredje möjligheten, nämligen den religiösa – ordet religiös ska nog tolkas ganska öppet även om nu Kierkegaard var kristen. Detta valet gör att tron ger livet ett språng till en försoning och en sann frihet. Allt detta måste göras enskilt och valen är ensamma, varje liv är unikt och detta gör att varje enskilda val blir en sanning för de som gjort valen. Det är detta som leder fram till Kierkegaards mest kända citat ”subjektivitet är sanning”.

Hur passar då detta in på DS9 och Sisko, jo ungefär så här hade jag tänkt mig.

Sisko är ensam ledare för DS9 han måste fatta beslut hela tiden. I börja är många av hans beslut ganska estetiska – för att använda Kierkegaards termer – hans beslut färgas mycket av hans känslor. Han tycker inte om Picard och detta påverkar onekligen hans beslut ganska mycket, men redan i första avsnittet så tar han hänsyn till de etiska valen och de ordnar sig ganska bra. Sisko har dock hela tiden ett mörkt moln inom sig, valen ger honom aldrig frid. Men plötsligt så händer det något, först måste han fullt ut acceptera sin roll som sändebud. Sedan får han ”riktiga” visioner från profeterna, och valet han gör då blir religiöst. Han tar steget fullt ut och får försoning i sin tro och visar för första gången upp en själslig frihet. Beslutet han tar är givetvis det att Bajor inte ska ingå i federation fast alla andra vill det, dvs det etiska beslutet är att Bajor skall gå med, men detta ger ångest hos Sisko och han måste ta steg till det religiösa valet för att det ska bli riktigt. Han följer Kierkegaards modell som värsta skolpojken.

Men Kierkegaards system ger även en del förklaringar till, ifall men lägger detta betraktelse sätt som grund i ett manust kommer det att bli ett ständigt ifrågasättande av det fiktiva samhällets objektivitet. Detta för att individen skall kunna bibehålla sin tro och frihet. Det är detta som gör att man kan upplever ett ständigt ifrågasättande av Federations åsikter. Detta är för att hålla Siskos frihet levande. Men som grundintrig leder detta även till att fleara sanningar måste finnas med. Varje subjektivitet blir ju en sanning och måste få vara med. Detta är en viktig orsak till att vi får så komplexa karaktärer i DS9.

Detta perspektiv är helt unikt för DS9, de andra kaptenerna har filosofiska förankringar inom klassisk modernism vilket sätter en sanning i centrum och detta påverkar dessa serier därefter.

Ockej är ni med och vad innebär detta om vi fördjupar det ytterligare :lol: :lol: :D :blink: :blink:

Share this post


Link to post
Share on other sites
Kierkegaard var övertygad om att livet var helt unikt, inget liv var det andra lik och därför kan man inte heller skapa ett system där man inordnar livet. Detta gör att varje val som människan ställs inför också är helt unikt, det finns egentligen ingen förebild som man kan identifiera sig med. Detta gör att man är ensam med sina val vilket ger ångest. Nu är inte ångesten negativ utan drivande, den ger oss i alla fall en vandring från synd till tro.

Detta görs genom tre så kallade valmöjligheter. Den första är det estetiska valet, detta val inkluderar sinneliga upplevelser. Det är här som ångesten tar oss från oskuld till synd, här växer ångesten och för att inte gå under ställs vi inför den andra valmöjligheten som är det etiska. Detta är att ta samhällets moral på allvar och då får vi en mindre ångest, men livet är ändå fast i ett normativt system och i ett sådant system kan aldrig livet vara fritt. Därför måste vi ta ställning till den tredje möjligheten, nämligen den religiösa – ordet religiös ska nog tolkas ganska öppet även om nu Kierkegaard var kristen. Detta valet gör att tron ger livet ett språng till en försoning och en sann frihet. Allt detta måste göras enskilt och valen är ensamma, varje liv är unikt och detta gör att varje enskilda val blir en sanning för de som gjort valen. Det är detta som leder fram till Kierkegaards mest kända citat ”subjektivitet är sanning”.

Hur passar då detta in på DS9 och Sisko, jo ungefär så här hade jag tänkt mig.

Detta perspektiv är helt unikt för DS9, de andra kaptenerna har filosofiska förankringar inom klassisk modernism vilket sätter en sanning i centrum och detta påverkar dessa serier därefter.

Ockej är ni med och vad innebär detta om vi fördjupar det ytterligare :lol:  :lol:  :D  :blink:  :blink:

<{POST_SNAPBACK}>

Hmm...ska ta fram någon bok tror jag...kanske kan hitta någon ikväll.

Jag tycker att det mesta som sisko presterar går att sätta in under de estetiska valen/alternativet. Han är verkligen den mest känlosamma av alla kaptenerna i hela st (tack för att de inte gjorde janeway till det bara för att hon är kvinna). detta är dett superbt citat, "subjektet blir sanning". detta är verkligen hjärtat i ds9. Moral och regler är shot to ... så att säga vilket jag tror stämmer bra med krig..

ska plugga, sedan är jag redo för mer!

en sak till, var snäll och utveckla modernism lite åt mig... :) plz..

Share this post


Link to post
Share on other sites

Med riskt att få på pälsen. Men för mig den filosofiskt modernismen den filosofi som sätt förnuftet i centrum. Detta kan ju låta bra, men när man påstår att förnuftet kan vara objektivt så blir det lite absurt. Personligen är jag postmodernistsikt skolad och framför allt är det objektiva förnuftet jag motsätter.

Det fina med kierkegaard är att han är en filosof som modernister och postmodernister kan "mötas". Man böhöver inte köpa varandras ontologi men ändå kom fram till gemensamma ställningstaganden. Det är ingen tillfällighet att DS9 också är en sådan mötesplats. i ST gäller det att "få" ihop det för att fansen ska vara nöjda och då gäller det att skapa en miljö som håller ihop. i DS9 blir det annorlunda i och med att det inte finns någon direkt sanning som vi t ex finner i de andra serierna.

Kirk, Picard, Janeway och Artcher uppvisar alla EN väg att vandra, oftast är detta den "sanna" vägen, mest utv i detta tankesätt är dock Janeway som i sann Platon stil styr och ställer som den upplysta dispot hon är. Nu gillar jag Janeway väldigt mycket ändå, men hon är Siskos motpol.

Personligen håller jag med dig gällande Siskos val i början av serien. Men i slutet tycker jag att det religiösa valet är tydligar och att detta färgar de andra valen, men det går helt säkert att se närmare på. Har ni några exempel?

Share this post


Link to post
Share on other sites

Jag minns att kira tvångsförflyttar några bosättare från en måne som på något sätt ska "byggas om" till en resurs till bajor. Ett religöst beslut eller? Hon förflyttar dem och det är bäst enligt regeringen men hennes egen tro (i meningen vilja) går emot det.

Edited by orville

Share this post


Link to post
Share on other sites

Så där jaa, en liten slamkrypare :D

Om jag nu inte har helt fel så utspelar sig detta avsnitt före avsnitten Accession och Rapture då Sisko tar klivit över till den religiösa valen. Att Sisko sedan till stor del styrs av dessa val syns kanske bäst i säsongsöppningen av säsong 7, här styrs Sisko helt av det religiösa. Nu vill jag dock tillägga att Kierkegaard dock menar att denna valnivå är detsamma som att ta det ”sanna” ansvaret för sina handlingar och annat kan man väll inte heller beskylla Sisko för.

Men okej då, Kira; vad gör vi med henne. Jag sticker ut hakan och säger att hon aldrig gör ett religiöst val enligt Kierkegaards definition. Visst Kira anser sig vara religiös men är inte detta grundat i identifikationen med majoriteten på Bajor. Kira ställningstaganden i religiösa frågor hamnar därför i Kierkegaards etiska valgrupp, dvs hon tar samhällsmoralen på största allvar. Kiras syn på religionen är väldigt samhällspragmatisk och inte på samma djup som Siskos. Ett bra exempel är just avsnittet Accession när hon ”byter” kast. Hade hon gjort ett individuellt val så hade detta gett ”frid”, men hon gjorde även här ett etiskt val och hon fick själslig disharmoni.

Det etiska valet återkommer när hon ska ”köra” bort den stackars gubben från månen, här har hon en konflikt mellan det estetiska och etiska valet. Ett problem som Kira brottas med många gånger. Hon närmare sig dock den religiösa valgruppen ibland, det märkliga är dock att det tycks vara Dukat som stimulerar henne till detta och inte Sisko – då var vi tillbaka till motsattsparen. Men paradoxalt nog är det just Dukat som hindrar henne att ta steget i och med att han gör något elakt och på så sätt tvingar henne till ett estetiskt/etiskt val. Ett exempel är avsnittet Covenant, Dukats ledarskap tycks tvinga henne till ett religiöstval – självklar emot honom – men situationen förändras och Kira tvingas åter in i ett pragmatiskt tänkande.

Det ändå – och det är inte så lite – ”religiösa” valet hon gör är när hon accepterar sina känslor för Odo och finner sina äkta känslor, då får hon den harmoni som Sisko besitter. Hon blir säkrare, tuffare och ödmjukare och aldrig hamnar de i konflikt.

Share this post


Link to post
Share on other sites

Jöta Petter! En filosofisk förklaringsmodell för DS-9!

Det lilla jag känner till om Kierkegaard är jag tycker mkt av det han säger är sunt och förnuftigt.

Ångesten driver en till lösning...på ett heller annat sätt. Det är så sant. Det är på något sätt isoleringen som är farlig. Det är väl så jag sett på Kira att hon har varit isolerad eller varit ett offer för sina egna känslor. Hon misstror allt och alla. I och med hennes relation med Odo så bryts denna isolering. Hon blir hel.

Jämförelsen mellan Sisko och Picard är intressant, då Picard är kontrollfreaken, ordningsmänniskan, millitären och analytikern.

Sisko är konstnären och känslomänniskan. Han är känslostyrd och får med ansträngning lägga band på sig själv. Jag skulle vilja säga att Sisko är en neurotiker och en drömmare. Han är mannen med visionen och han tror på den.

Sisko har fortfarande "pojken" i sig, medans Picard är "mannen". När Picard försöker visa känslor blir han i det närmaste patetisk. Picard lever i och efter sitt regelverk. Sisko är en äventyrare som gärna improviserar och det skapar problem för honom själv och andra. Han är som på gränsen till borderline i sitt sökande ( som jakten på den sista orben). Han har en manisk ådra som gör honom rastlös. Tidigare har jag kallat Sisko för "Moses", men sanningen är väl att han ??r mera lik Hamlet.

Share this post


Link to post
Share on other sites

Ja du har rätt gällande isoleringen och Kira, kan man tänka sig att detta blir ett synliggörande av hur ensamma vi är i våra beslut. Kira stärker Siskos ensamhet genom att vara isolerad. De hör nämligen ihop på ett märkligt sätt. Man får hela tiden känslan att det finns något mer i deras relation som vi inte får veta. - Njaa kanske lite krystat För det är ju trotts allt Odo som befriar henne.

Skillnaden mellan Picard och Sisko är just skillnaden i seriens perspektiv. I TNG finns ett fast perspektiv på verkligheten på grund av ett antal anledningar – t ex det ständiga resandet och det därav begränsade karaktär galleriet. TNG har ett uppdrag och detta är centralt. I DS9 är det Livet på rymdstationen, detta perspektiv kan inte vara utifrån ett uppdrag. Livet är unikt och därför måste man nyansera de olika liven. För att inte skapa logiska motsatser måste man lägga en ”passande” filosofi som grund för beskrivandet av miljön och Livet där. Detta leder till att DS9 helt skiljer sig från de andra serienrna, och Kierkegaard erbjuder just en subjektiv modell inom modernismens ramar vilket innebär att man inte total relativiserar ST-kosmos.

Picard och Sisko blir manifestationerna av dessa perspektiv och därmed helt olika. Jag håller dock inte med om att Sisko har barnet levande i sig. Jag tycker att han är lika vuxen som Picard och tar exakt samma ansvar som honom. Det kan dessutom bli lite svårt att motivera att Sisko är den större äventyraren, Picard är ju trotts allt chef på Enterprise vars uppdrag är att boldly go where no one…..

Men för att fortsätta vårt fördjupande så skulle jag villje sätta vår älskade Miles O’Brien under lupp. Jag tycker att denna ”vanliga” man är så vanligt att han faktiskt blir helt unik och en viktig del av DS9s särart. Har vi några förslag på detta :blink: :blink:

Share this post


Link to post
Share on other sites
Picard och Sisko blir manifestationerna av dessa perspektiv och därmed helt olika. Jag håller dock inte med om att Sisko har barnet levande i sig. Jag tycker att han är lika vuxen som Picard och tar exakt samma ansvar som honom. Det kan dessutom bli lite svårt att motivera att Sisko är den större äventyraren, Picard är ju trotts allt chef på Enterprise vars uppdrag är att boldly go where no one…..     

<{POST_SNAPBACK}>

Hmm...som jag ser det är Sisko i mera kontakt med barnet i sig än vad Picard är. Sisko och hans son bygger en kopia av ett antikt bajorianskt rymdskepp och ger sig ut på en äventyrsfylld resa tillsammans. Sisko är en romantiker. Med Sisko som ledarfigur vet man liksom aldrig vart man hamnar medans Picard är mera förutsägbar.

Share this post


Link to post
Share on other sites

Har just tittat på avsnittet the ship. Säsong 5 avsnitt 2 (http://www.startrekdb.se/avsnitt/avsnitt.php?trek=ds9&avsnitt=5.2.)

Det är helt klart ett av ds9:s bästa avsnitt i min mening. Temat jag tog upp tidigare, The needs of the many outweigh the needs of the few or the one. Sisko tvivlar på det vettiga i att försöka ta med sig ett jemhedar skepp till priset av 5 personers liv. Han försöker rättfärdiga det med att ta till sig Dax ord om att skeppet kanske skulle kunna rädda 5 miljoner liv... mycket meningslös död och jag tycker att det är ett riktigt trevligt O´Brien avsnitt för att knyta an till vad kai dukat nämnde ovan. O´Briens karaktär tjänar på att som han gör i ovan nämnda avsnitt påminna sina underordnade om att han inte är officer och verkar mer som en kompis än en överordnad. Han är också den karaktär som kommer överens med de flesta. Han blir liksom kompis med besättningens övriga medlemmar (vet att han inte kom överens med Bashir i början, men det gjorde väl ingen). om detta är unikt eller ej låter jag vara osagt.

Share this post


Link to post
Share on other sites

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.

Guest
Reply to this topic...

×   Pasted as rich text.   Paste as plain text instead

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.

Sign in to follow this  

×
×
  • Create New...