sf humanismens förespråkare

[Kai Dukat]

Att ha en personalfest hemma hos sig själv innebär en del risker, man blottar sig, man visar något annat än sin yrkesroll. Nu har jag medvetet gjort en personlig design av lägenheten, dvs jag har sett på tv och kommit fram till att svart och vitt är personligt. Men oavsett hur man lyckas med att gömma sig själv bakom matchande kuddar och fint arrangerande installationer så skriker bokhyllan ut sitt budskap med böcker, filmer och musik. Efter en rundvandring på 20 sekunder samlades alla mina kollegor runt just bokhyllan (fan ta Simon och Tomas å låt lulu för evigt brinna för att jag har lagt ner timmar av att kunna skapa en meningslös –jag-är-som-alla-andra kommunikation i min lägenhet) Efter ytterligare 20 sekunder spred sig leendet på mina naturvetande kollegor, 20 sekunder senare var diskussionen igång. Nämligen att inom den totala humanisten bor en vetenskaplig tekniker, den hade hittat min sf samling. Som alla samlande humanister måste man ju inkludera komplexa helheter och därför finns det en stor del i min sf-del som sträcker sig bakom 1980-talet och därmed hade de onda naturvetarna fått bränsle att elda med resten av kvällen. Det hela blev inte direkt bättre av att mina humanistiska kollegor anföll det hela utifrån den bristande litterära kvaliteten, på 60 sekunder hade personalfest bytts ut till en klassisk inkvisition. Men det de glömda var att de gav sig på åklagaren, advokaten och domaren och 8 timmar senare somnade jag med ett leende på mina läppar.

Visst har mina kollegor många intressanta poänger i sina argument, en del är också helt korrekta. Sf är till mångt och mycket en litterär förlängning av vetenskapen, den bollar med idéer och innovationer som är tekniska. Många av författarna är skolade inom rymden och matematiken och därmed lyser också litterära kompetenser många gånger med sin frånvaro. Både intriger och personbeskrivningarna är direkt dåliga för att inte säga vedervärdiga. Inre mänskliga resor som speglar människan plats i existensen (var nu den är) är också en sällsynt vara. Att anfalla dessa argument är omöjligt, exemplen är för många till och med Asimov, Clarke och Philip K. Dick blir dina fiender.

Istället får man bredda perspektivet och se sf utifrån de stora idéerna. Fram till 1984 var sf en genre där samhället sattes under lupp. Det var där man fann utopier och dystopier, samhällsfilosofin blomstrade. Det är utifrån detta man ska läsa tex Stiftelsen, 2001 och Do Androids Dream Of Electric Sheep?, inte utifrån litterära föreställningar kring individen eller vetenskapen ontologiska föreställningar för då landar man fel, man missar poängen. Den enskilda människan är mer eller mindre helt ointressant i dessa böcker, det den enskilda får uppleva är egentligen introvert och ointressant. Däremot kan man se den enskilda människan upplevelse inne i Rama som en symbolik för samhällets möte med det okända. Det är också viktigt att komma ihåg att under denna tid utgick också sf-litteraturen, dvs varje enskilda sf-bok utgick från En ontologisk verklighet. Den utgick från en verklighet där man hade fasta spelregler, det viktiga var att handlingen förhöll sig rätt till dessa regler. Oftast var dessa verkligheter grundade i fysikens (eller fysikaliska teorier) regler. Detta i sig ledde till att människan försvann, den enskilda människan och hennes uttrycksformer trycket undan, inte för att de saknade värde för den enskilda utan för att de hade inget värde i det stora. Gudar, konst och lyrik var totalt sekulariserat och spelade ingen direkt roll för samhället.

Detta gjorde att sf-litteraturens uppmärksammades just för sin teknik, vi fick satelliter, bildtelefoner och datorer. Samtidigt som Denna sf-literatur blomstrade hade den humanistiska kunskapen en tydlig position i samhället. I tidningsledare kunde man läsa många gånger hur man skulle lösa konflikter utifrån just humanistiska verktyg. Folk sprang till biograferna för att se Ingmar Bergmans nyaste film. Nobelpriset var en bekräftelse på att man hade läst rätt istället för som idag ett exotiskttips på god litteratur. Detta gjorde att den tekniska framtiden tedde sig mer intressant för författarna, människan var inte hotad, mänskligheten blomstrade. Det fanns inget behov att beskåda den enskilda människan för dessa författare, det gjorde ju alla andra redan. Men naturvetenskapen bröt spelreglerna och började sakta göra intrång på värlsbilden, dvs den subjektiva upplevelsen av det vi kallar verkligheten. Och människan har idag reducerats till något fysiskt. DNA kan förklara allt, hjärnforskningen förklarar allt mer. Den enskilda människan blir mindre och mindre. Den största insikten vi finner i sf-litteraturen fram till 84 är kanske inte tekniska innovationer utan just att den enskilda människan inte spelar någon direkt roll. Den litterära bristen var kanske den mest uppenbarade profetian, vi såg inte skogen för alla träd helt enkelt.

Men nu är den ontologi som naturvetenskapen gav oss under upplösning, de håller själva på egenhand att slå sönder den. Fysiskens regler ger oss insikter att tiden är större än Ett. Det finns verkligheter sida vid sida och hur många går inte att se överhuvudtaget. Plötsligt har naturvetenskapens sanning blivit sanningar, plötsligt ter sig universumet sig lika obegripligt för oss så som för grottmänniskan. Plötsligt har mänskligheten ingen plats och värdet på nuet är under upplösning.

Den sf-författare som såg detta först var William Gibson och 1984 kommer boken Neuromancer. Man fattade att något stort hade hänt, man var en del av något nytt. Men hur stort det skulle vara kan man först nu verkligen börja se. Av naturliga skäll öppnade man upp Gibsons text utifrån det gängse sättet och framför oss växte en ny mörk dystopi fram. Men något felade i detta öppnande, något fel fanns där och felet blev större i och med Count Zero och Mona Lisa Överdrive. Det var inte längre samhällsidéerna och teknikerna som var utgångspunkten. De skolade sf kritikerna höll fast vid det gamla och var nöjda fast det inte gick ihop. Men vi humanister såg något annat. Det var inte så att den enskilda människan hade fått flytta in i sf världen, Gibson håller kvar tradition om de stora tankarna. Men han satt nu mänskligheten under lupp. Det var mänskligheten som blev det intressanta i sf-världen. Den så kallade verkligheten hade hunnit ikapp litteraturen och mänskligheten var hotad. Nu talar jag inte om arten utan om den där ynkliga procenten (eller vad det nu är) som skiljer oss från schimpansen. Den mänskliga naturen var hotad, konsten, skönheten, humanismen i sig behövde räddas.

Verktyget som Gibson använder sig av är det mänskligaste av mänskligheten; nämligen religionen. Teologin är idag kanske den ända vetenskapen (ja vetenskap) som fortfarande utgår från människan själv, här finner vi frågor kring grubblerier, existentiellångest och förklaringar som utgår från den ynkliga – men dock så viktiga – procent som gör människa just till människa. Det Gibson gör är att han dock inte går i filosofifällan. Han ger sig inte in i ontologiska diskussioner kring verkligheten. Detta är lönlöst i och med att tekniken har fragmaterat verkligheten, det finns ingen verklighet att hålla sig fast vid. Parallella verkligheter finns sida vid sida och sanningarna är utraderade. Vetenskapen har tappat greppet, mänskligheten är hotad och vad kan rädda den; jo religionen. Vetenskapens värsta och mest hatade fiende stiger fram som räddaren, som den sista och nödvändiga utposten. Nu är Gibson ingen religions förespråkare i sig, man skulle kunna säga att hans religionsteorier är en form av post-pragmatiska lösningar. Med detta begrepp menar jag att Gibson frigör den religiösa begreppsapparaten från sin ontologiska grund. Han behöver alltså inte ge sig i kast med rätt eller fel. Det Gibson vinner med detta är att han kommer åt själva essensen av religionens betydelse, dvs religionen ger mänskligheten möjligheten att greppa och tolka berkligheten. På detta sätt blir inte religionen förtryckande och stelbent hos Gibson, den blir istället dynamisk och framåtskridande. Till och med en nödvändighet för överlevnad.

Att Gibson väljer Voodu är självklart. Voodun är grundad just i det pragmatiska, den ideologiska överbyggnaden är sekundär och därmed centrar denna religion sin betydelse i det vardagliga livet. Religionen ger direkta svar och konkret handledning för utövaren, bredden gällande val och engagemang gör att den enskilde kan hitta sin egna grad av involvering i utövandet. Det ontologiska kan ligga som ett mystiskt täcke över allt, filosofiska förklaringar behövs inte. Det räcker med ett konkret handlande och en enkel tolkning. Till och med sanningsvärdet är ointressant. Ett konkret exempel på hur Gibson använder det pragmatiska är geografin. Voodun är en religion med mycket starka geografiska kopplingar, dvs den konkreta miljön där utövandet finns styr både innehållet, tolkningen och utövandet. (Därför finner man voodun under andra namn i olika delar på de amerikanska kontinenterna). I Gibsons universum finner man Voodun i cybervärlden, dennes spelregler grundar sig i cybervärldens verklighet. Det är voodun som ger människan möjligheten att greppa denna verklighet, att hitta meningen bland ettor och nollor. Det är genom voodun som människligheten hittar kraften att bibehålla sitt värde, där finns fröet till framtiden.

Nu kan man ju även vända på detta och det är helt möjligt att se det som att tekniken erövrar den sista procenten och därmed blir mänsklig. Mänskligheten som art går under i och med att människan ger bort sin sista del. Detta är i och för sig ointressant för det är ändå mänskligheten i sig som blir det centrala temat.

Gibsons perspektivförskjutning öppnades nya dörrar för sf världen och de var många unga nya författare som hoppade på tåget. I tv världen tog Star Trek i och Deep Space Nine fasta på det religionspragmatiska i hela sin storyline. Moore utvecklade det i Battelstar Gallatica, Babylon 5 låter också just det pragmatiska finns med i tolkningar av deras verklighet. Ja exemplen är många och inom litteraturen flyttade mänsklighetens helighet ut i rymden och den nya rymdoperan kom att krossa sin föregångare både tematiskt och litterärt. En av de mest tongivande författaren i denna genre är Alastair Reynolds, hans revelations space värld är en komplex och märklig värld. Rymden fylls av människan (och lite annat), men vetenskapen har fragmenterat den homogena rasen. På vissa ställen har vetenskapen löpt amok och mänskligenheten har reducerats till en obetydlig del bland alla andra. Och bakgrunden hotar ständigt den gotikdeformerade Chasm City, i vars labyrinter ständiga konspirationer skapas.

Hos Reynolds tycks det vara jakten efter vetenskapen som är hotet mot människan och inte vetenskapen i sig. Conjoinerernas symbios förhållande med vetenskapen har dock aldrig hotat deras mänsklighet. Med en tydlig pragmatism blir det dem som förstår och mobiliserar sig mot ”vargarnas” hot. Försvaret mot ”vargarna” utvecklas till att bli just en jakt efter mänskligheten, hur man definierar den och hur den kan användas mot den jagande teknologin. Rynolds komplexa värld ger oss många scenarier och många perspektiv på mänskligheten och genom att han har frigjort människan från tidens klor blir mänsklighetsfrågan än renare och subtilare.

I och med Anathem gav sig även Neal Stephenson ut i en obestämd rymd och tid. Här vänder han upp och ner på allt. Här samlas vetenskapen i religiösa kontexter, vetenskapen är för komplex att den inte får blandas med folket utanför. Den sanna vetenskapen får bara användas utifrån ett konkret behov. När vetenskapen flyttas utanför sina domäner visar Stephenson på ett fullständigt briljant sätt på pragmatikens nödvändighet för människans kognitions förmåga. Erasmas tolkar världen först utifrån sin ontologi, men sakta bryts denna åskådning ner både från in- och utsidan. Kvar finns ett handlande och ett orienterad utifrån mänsklighetens egenskaper lojalitet, kärlek, kamratskap och den begränsade förmågan att förstå helheten. Pragmatiken blir återigen dominerande och ontologin sekundär. Återigen reduceras behovet av sanningar, sanningen kan förnimmas men förståelsen är inte det nödvändiga. Utifrån dessa insikter kan Erasmas och hans vänner skapa något nytt och gå vidare från i slutet av boken. . Anathem är 1000 sidor litterär magi som uppfyller Nobelprisets kriterier på ett självklart sätt. Här finns nycklar för människan att hämta i en tid där svaren många gånger lyser med sin frånvaro.

En som gjort en omvänd resa är Ian McDonald, han började på Mars och begav sig ner på jorden för att påbörja ett intressant projekt. McDonald lyfter blicken från en framtida förfallen västvärld, istället ger han röst åt andra delar av världen. Han visar i det geografiska att det har skett en perspektivförskjutning. IStrukturen ger oss också en splittrad sanning, varje person står för en sanning och lägger man ihop dessa får man en lite inblick i något större. En förnimmelse av något bortom vår egna uppfattning. I River of Gods låter McDonald det indiska systemet bli mosaiken som allt utspelas mot. Den hinduiska pragmatiken och strukturen ger vägledning och ord på något oförståeligt, religionen blir en förklaring för nuet, kanske för sanningen men det är egentligen ointressant i och med att den ändå ligger bortom förståelse.

Den postmoderna religionen sf:en frigörs från sanningar i de nya sf uttrycken, religionen återgår till sitt ursprung; människan. Religionen är människans sätt att sätta ord bortom förnuftet och genom att förnuftet inte längre representerar En sanning längre fyller inte förnuftet någon direkt mening längre. Vetenskapen har inte längre orden som kan skapa en karta i en vetenskap med flera bevisbara sanningar. Men religionen har uttrycken som ger människan sitt värde i denna fragmaterade värld. Det religiösa uttrycket ger mening, det är meningen som har betydelse inte sanningen. Att detta skulle vara en återgång till ”primitiv” religion är dock inte fallet. I Brasyl visar McDonald på att dessa pragmatiska inslag även finns i kristendomen. Där faller sanningarna omkull men uttrycken och semantiken finner nya vägar. I kommande The Dervish House lär nog Islam få sig ett upplysningsbad. Upplysningen för islam kommer inte att inkludera det objektiva förnuftet utan en insikt om parallella sanningar.

Mystesismen en pragmatisk uttrycksform där meningen kan hittas, meningen är i fokus. Ett förespråkande av detta är inget kapitulerande för flum, inte ett förnekande av vetenskapen. Det är ett accepterande av sanningar bort och i oss själva. Det är ett förespråkande för människan och hennes existens. Här kan sorg, lycka, tårar, skratt, kärlek, hat få en mening. Här finner vi den sista procenten, den där lilla procenten som gör att vi inte alls är schimpanser, att vi faktiskt är något unikt och att vi har en unik plats i skapelsen. Något som måste räddas i en framtid där vetenskapen gör erövringar vars betydelse ligger bortom språket.

Min bokhylla har nu stora hål i sig och jag hör inom mig hur mina kollegor svär över en söndertrasad världsbild. Men var lugna, slappna av, världen är vacker i sitt okända. Det behövs bara nya uttrycksformer och jag är säker på att Simon och Tomas kan finna passande färger för oss alla. De ger oss inga sanningar men jag är säker på att de kan ge oss insikter och sammanhang kring oss själva och det universum som omsluter oss var dag.

[Kai Dukat]

Likt Don Quijote fortsätter jag min kamp mot orättvisa och missförstånd. Jag startade denna tråd för att beröra humanistiska frågeställningar inom sf världen. Nu tänker jag utveckla den genom att använda detta ämne för att försvara postmoderna sf uttrycken så som Eternal Sunshine, inception, Mr Nobody osv. För att göra det måste vi nämligen utgå från klassisk humanistisk mark….

….Vad gör människan just till människa, är en fråga som ständigt återkommer inom litteratur och film. Sf är inget undantag och ständigt sätts denna fråga mot en provocerande bakgrund. Sf kanske var den genre som tidigast förkastade den biologiska förklaringen som ett tillräckligt bevis på denna problematik. Istället har man fokuserat på medvetandet i sig och hur detta medvetande inte behöver existera i en mänsklig kropp för att uppfylla definitionen: en existens med rättigheter. Detta medför dock en del problem som jag dock inte tänker gå in på här för då blir det på tok för mycket semantik och definitions klyverier.

Det jag vill komma åt är att det sker en förskjutning, icke-kroppslig AI, strängteorier och bristande insikter i tiden som fenomen har gett hela människan en törn. Vi ser film efter film komma fram till att människan endast kan definieras i det existerande nuet, men i relevansen till tid (minnen) tycks allt falla. Det betyder enkelt att det sf har gjort är att man har tagit bort människans tidsuppfattning som ett argument i definitionen av just människa.

För mänskligheten är detta i sig inget nytt, inom buddhismen finner vi detta resonemang i filosofin om anatman (typ icke-själ) och trishna (begäret). Buddhisterna menar att nuet är det ända vi kan vara säkra och nuet får inte ha begär till tiden före och efter nuet om balansen ska kunna upprätthållas. För det västliga tankesättet blir detta en direkt konflikt genom att hela vår kultur bygger på att dåtiden ger sanningsvärden åt nuet. Men som sagt nya vetenskapliga upptäckter ifrågasätter detta kraftigt indirekt och saknar egentligen filosofiska förklaringar till detta. Det är egentligen bara den postmodernistiska skolan som har förklarings modeller men dessa två är inte direkt syskon (för att göra det väldigt enkelt; vetenskapen har ”förnuftet” som utgång och postmodernismen har ”känslan” som utgång) och därmed synkar de inte så bra som de skulle behövas.

Men SF ger dock dessa två skolor en mötesplats, ett tillfälle att mötas och pröva sin samexistens. I filmen och litteraturen får idéer och teorier växa och prövas på ett kreativt sätt. Detta har dock fått följder för filmen och litteraturen i sig. Både litteratur och film syftar till att visualisera idéer och teorier. I litteraturen förmedlar språket bilder och i filmen blir bilden bärare av språket. Alltså film och litteratur är jämförbart och kan tolkas på ett liknande sätt. Alla vi som läser vet exakt hur alla underbara världar ser ut i böckerna, dvs det finns ett klart visualiserande där. Men vi som ser film tycks inte vara lika överens om att filmens bild är en bärare av språket. Att filmens dialog är språk är ju klart som korvspad, men bilden i sig tycks många gånger glömmas bort. Dvs om man skall bedöma en intrig, tema eller manuset som helhet måste man också ta med bildens språk. Kanske självklart tycker många, men handen på hjärtat gör man det.

Ett spännande försök man kan göra för att se hur man förhåller sig till bilden är faktiskt filmen Eternal Sunshine on a Spotless Mind. Slå på filmen och ta bort ljudet, låt bilden föra er in i sinnet. Veckan efter tar ni bort bilden och låter ljudet och dialogen bli er ledsagare. Ni kommer att upptäcka att handlingen i filmen inte är så enkel. Den klassiska dramaturgin med premiss, anslag, orkestrering, intrigupptrappning och upplösning är satta ur spel. Strukturen är sönderslagen och därmed är filmen ”förkastlig”, den håller inte. Och det gör den inte heller sett utifrån gängse normer. Men det var många som förkastade James Joyce och hans Odysseus utifrån samma grunder. Men idag är den banbrytande och anses vara en av 1900-talets mest betydelsefulla romaner. Vad är det som är så betydelsefullt då? Jo Joyse lätt språket och strukturen bryta ner människan i fragment, ögonblick. Han struntade i intriger och klassiskt berättande för han vill om bara för ett ögonblick fånga människan för det hon är, ett flöde av händelser som i sig dock inte räcker för att bilda och definiera människan. Det klassiska berättandet var utmanat och det gick inte att vandra bakåt.

Nu har inte filmen någon Odysseus utan det har smugit sig in, det finns ett flertal filmer som dock kom att ta denna stil lite längre. Några är Smoke (Wayne Wang) 1995, Blue in the Face (Paul Auster) 1995, Being John Malkovich (Spike Jonze) 1999, Memento (Nolan) 2000, Adaptation (Spike Jonze) 2002. Så jag jämför inte Eternal Sunshine med Odysseus utan jag vill visa vilken kontext man måste bedöma den utifrån.Dvs storyns hållbarhet ligger inte i historien i sig utan i strukturen, bilden, och de olika fragmenten.

Att bryta ner människan till fragment som är isolerade till nuet har via det nya berättandet funnit en plattform i sf. För strängar och tidsparadoxer ger nya spännande dimensioner till ens flytande existens. Detta är sig inte något nytt för sf i sig, i Ghost in a Shell finner vi samma diskussion, fast då befinner sig denna diskussion ”bakom” intrigen. Det som är nytt är att nu flyttas den fragmenterade längst fram i filmen. Strukturer, bilder bär med sig ett berättande som inte längre berättar en klassisk berättelse med början och slut. Utan nu är det ett försök till att fånga ögonblick som vi alla kämpar att få en förståelse för. Precis som i livet, vi bär med oss minnen, fragment som vi till varje pris vill fånga med tidens kontinuitet för annars för annars får nuet inget värde och vi hotas att upplösa det vi kallar jaget. Fast ironiskt nog ler buddhisten åt oss alla och konstaterar att lidandet ökar, för upplysningen ligger just i insikten om att nuet är nuet och allt annat spelar ingen roll för existens är trots allt bara ett begär om just kontinuitet.