Jump to content
Sign in to follow this  
Kai Dukat

101 skräckfilmer

Recommended Posts

Så mina vänner här kommer skräcklistan som jag har brottats med länge nu. Men nu får det bli som det blir. Jag är nöjd och jag tycker att jag har fått en bra täckning över tid och rum. En bra spridning på subgenrer och kända regissörer. En bra blandning mellan betydande filmer och subjektiva upplevelser. Enkelt sagt en lysande lista.

Skräckfilmen som fenomen är enligt mig filmkonsten flaggskepp. Det är där just konsten finns, den är utmanande, farlig och förföriskt vacker. Man slungas mellan psykiskt illamående och panikfyllda skratt. Det är här som tankar förädlas och bilder formas. Verkligheten och logiken är underordnad själens desperata sökande efter sammanhang och mening. Det är i skräcken vi vågar spegla vårt inre på ett helt unikt sätt. Som ni förstår, skräck är inte en orgie i fx. Det är just idéerna som räknas och det är just dessa filmer jag har försökt att fånga här. När fx och våld syftar till att få idéerna att glänsa än mer är det magi.

Självklart kommer ni att saka något eller tycka att placeringen är felaktig. Självklart skall ni då skriva och därmed utveckla och komplettera denna tråd. Jag hoppas dock att ni har sett många av dessa filmer, för de ni har missat önskar jag välgång och hoppas självklart att ni älskar dem lika mycket som jag gör.

1-20

A Nightmare on Elm Street (Wes Craven) 1984 – Faktiskt den första filmen jag skrev upp när jag gjorde listan. Filmen som fick vuxenvärlden att go apskit i tv. ÅÅ ju mer herr Öholm fördömde ju mer såg vi den. Jag älskar detta från början till slut.

Bride of Frankenstein (James Whale) 1935 – Mästerverket, kronan i Whales karriär. Bortom Atlanten är detta en ikon inom skräcken och vi ser dess inflytande idag till och med i Disney channels ungdomskomedier och i vårt älskade Star Trek. Med djup satirisk ironi målar Whale upp ett skrämmande porträtt av samhället och människans utanförskap. Dessutom lyckas han håna religiösa traditioner och traditionella könsroller. Fotot är stundom häpnadsfullt vackert och den expressionistiska sekvensen när bruden skapas är höjdpunkten. Ingen skräckfantast kan leva utan detta mästerverk.

Das Cabinet des Dr. Caligari. (Robert Wiene) 1920 – Den viktigaste filmen någonsin. Detta var filmen som inkluderade konstformen. Öppnade tolkningsmöjligheterna. Filmen som gjorde att filmen skapa sig ett egen ställning som kulturyttring. Med ett smart manus där subjektet förlängs i det scenografiska bildar denna filmen mallen för skräckfilmen ända fram till idag och troligtvis länge till. Ett måste måste för ALLA.

Dawn of the Dead (George A. Romero) 1978 – Romeros andra Zombie film är en mästerlig tematisk uppföljare. Våldet grövre, ironin elakare, fler zombies, dvs magiskt bra. Rent allvarligt; finns det någon som inte bara älskar det.

Dellamorte Dellamore (Michele Soavi) 1994 – En lyxförpackning med Allt man kan önska sig. Detta är den ultimata postmoderna skräckfilmen. Detta är magiskt sjukt och roande. Det är förförande vackert och gränserna i sinnet, mellan liv och död, mellan dröm och verklighet finns inte längre. Ska ni bara se en film från denna list så skall det vara denna. Jag lovar er något utöver det vanliga, detta är konst, riktig konst.

Dracula (Francis Ford Coppola) 1992 – Coppola sätter ner foten och ger oss den bästa Draculafilmen, punkt slut. Fotot är (som vanligt) bedårande och Oldman är bäst i test. Klassisk gotik av en klassisk regissör är ett tidlöst mästerverk.

Dr. Jekyll and Mr. Hyde (Rouben Mamoulian) 1931 – Ett kanske underskattat mästerverk. Men här finner vi romantikens sexualitet och dess koppling till världstolkning. Sexualitetens betydelse för människans världstolkning visualiseras på ett lysande sätt. Denna film är extremt frigjord för sin tid, men dess insikter kring psykologi är också klart före sin samtid. Det obehagliga är inte runt omkring oss utan det skrämmande och mörka är inom oss alla.

El laberinto del fauno (Guillermo del Toro) 2006 – Del Toros grymma vuxensaga är berörande och hans förlängning av subjektets förtrycka desperation är surrealistiskt vackra. Gränsen mellan fantasi, liv och död suddas ut och kvar sitter vi med gråten i halsen. Inga själsliga murar finns kvar inom en när prinsessan återvänder. Ett sant mästerverk.

I Walked with a Zombie (Jacques Tourneur) 1943 – Tourmeurs mästerverk. Klassisk gotisk skräck där scenografin är förföriskt vacker. Lysande skådespel och goda kunskaper I Voodu gör att han undviker klassiska fällor. Detta är suggestivt för själ och öga, en fröjd för intellektet, helt enkelt magisk underhållning.

La maschera del demonio (Mario Bava) 1960 – kanske den bästa vampyrfilmen någonsin. Bava för allt att falla på plats, vacker scenografi, förföriskt expressionistiskt foto, återhållsamt tempo och suggestiv tonsättning. Total spänning och fröjd för öga och själ.

Night of the Living Dead (George A. Romero) 1968 – Den viktigaste skräckfilmen efter Dr Caligari. Enkelt sagt det fanns skräckfilmer före och det finns skräckfilmer efter detta mästerverk. Romero utvecklar det expressionistiska och inkluderar samhällets bräcklighet i subjektens förvridna själar. Metaforiken blir därmed smart, vass, skrämmande och inspirerande. Att han dessutom flyttar goregränsen bortom det föreställda hos publiken öppnade han dörrar som ingen trodde fanns. Dessutom leder Romero oss ner i ett mörker som det är svårt att komma uppifrån. Ett sant mästerverk som fortfarande analyseras och tolkas.

Peeping Tom (Michael Powell) 1960 – Detta är en riktig pärla om den sympatiske seriemördaren. Hans mördande är nyskapande och man finner mordens visualiserande via kameran mycket störande. Denna våldsamma film höll på att förstöra Powells karriär men ironiskt nog var det just denna film som blev hans avtryck. Vi finner hans störande idéer gång på gång i dagens slashers dock utan Powells dubbelbottnade budskap.

Psycho (Alfred Hitchcock) 1960 – Hitchcock flyttade goregränsen kraftigt i och med denna film. Plötsligt såg alla att gore sålde och att man som etablerad regissör inte tappade respekt. By the way är det någon som INTE har sett denna film.

Ringu (Hideo Nakata) 1998 – Den japanska spökflickan tog oss alla med byxorna nere. Utan förvarning blev vi skiträdda i den mörka salongen. Med ett leende på låpparna gick man därifrån och började återigen drömma om nya skrämmande filmupplevelser. Man sprang hem och slog på tv:n och önskade att hon kom och tog en.

Rosemary's Baby (Roman Polanski) 1968 – Polanskis i särklass bästa film. Här lyckas han att fånga spänning och stämningen lysande med sitt säregna långsamma tempo. En lysande balans mellan yttre metaforik och Rosemarys subjektivitet. Kanske ända gången Polanski faktiskt håller sig konsekvent till det genusperspektivet han driver.

Suspiria (Dario Argento) 1977 – Argentos poetiska fulländning. Här visar Argento att skräcken är en äkta självständig konstform. Det är vackert, spännande och förföriskt. De andra två filmerna i denna trilogi är inte i närheten av detta mästerverk.

The Exorcist (William Friedkin) 1973 – Ett tidlöst mästerverk och vår egna Max.

The Haunting (Robert Wise) 1963 – Kanske den bästa spökhus filmen genom tiderna. Det subtila genussexuella pulserar hela tiden under ytan. Wise hanterar fotot mästerligt och med innovativa åkningar dras vi alla in i den förvridna verkligheten. Spännande och otäckt både inom och utom själen.

The Innocents (Jack Clayton) 1961 – ojoj det här är bra. Mycket mycket bra. Spökspänning av högsta kvalitet. Men här hjälper det expressionistiska fotot till att skapa en dubbelhet, en förvirring mellan subjekt och objekt vilket gör att man måste ifrågasätta existensens av allt i filmen. Denna film får helt enkelt INTE missas. Garanterade ”hopp-i-soffan”

The Shining (Stanley Kubrick) 1980 – Det här är klassiskt på alla plan. Skådespelarna är lysande, fotot vackert, spökena skrämmande. Trampbil och labyrint räcker långt, väldigt långt.

21-40

American Psycho (Mary Harron) 2000 – Harron är smart I denna filmatisering. Istället för att frossa i det groteska våldet som beskrivs i boken fångar hon upp samhällskritiken. Det känslolösa törstandet efter just en känsla driver sinnet till ställen som inte äns ryms i den Jungianska skuggan. Med bländade foto och strama ageranden ger Harron oss en själslig resa som etsar sig fast inom oss.

Birds (Alfred Hitchcock) 1963 – Även detta en självklarhet på denna lista. Rent allvarligt går det att komma undan denna film. Skit jag blev rädd för syrrans underlat efter denna film.

Deliverance (John Boorman) 1972 – Parallellerna med Cravens debut är många, men Boorman var lite smartare på nästan alla sätt. Han anföll inte familjen, utan istället var det den amerikanska manligheten som ifrågasattes och med snygga naturhot ersattes det brutala våldet till mångt och mycket. Men det är fortfarande en våldtäckt på det normala som får hatet och rädslan att explodera framför våra ögon.

El Espinazo Del Diablo (Guillermo del Toro) 2001 - Guillermo del Toro kom att rädda skräckfilmen i en värld av fx. Han har något att berätta, det är mörkt och dystert men det måste berättas. Del Toro aåtervänder till skräckens renaste form, en allegori över människan och samhället. När det introverta är utforskat för Del Toro in människans kollektiva onda handlingar utföra i den fysiska tiden. Denna film är lite mer hoppfull än den mörka El Orfanato som han producerade. Men det är dock små ljus nyanser vi talar om här.

Frankenstein (James Whale) 1931 – Whale var ett geni, han skapade spänning och fångade upp skräckens idéer både i bild och intrig. Denna filmen håller inte samma höga klass som Bruden och det mörka huset. Men ändå är det en fröjd för öga och själ att gång på gång uppleva denna film

Freaks (Ted Browning) 1932 – En märkligt sjuk film som fortfarande kan väcka känslor. Problemet är att det är tveksamt om Browning faktiskt var medveten om vad han provocerade här. Visuellt är det dock spännande att det missbildade kropparna skapar skräcken, frågan kvarstår dock hur man ska tolka detta. Kanske är det just detta som är filmens styrka, den öppna tolkningens möjligheten förbryllar, kittlar och skapar ett inre obehag.

Halloween (John Carpenter) 1978 – Den moderna slasherns födelse fungerar fortfarande bra. Filmen kom att skapa mallen för 100-tals efterföljande filmer.

Haute tension (Alexandre Aja) 2003 – Att fransmännen skulle ”rädda” skräckfilmens framtid hade nog ingen spelat på. Med ett översmart manus skapar Aja magi. Faktum är att jag kan aldrig sluta att tänka på Repulsion när jag ser denna film. Om Polanski skulle ha valt att gestalta den filmen med våld skulle det nog se ut så här. Dvs stirra er inte blinda på våldet för det är där för att utmana och gestalta intellektet. Med stor personlighet har Aja gjort ett mästerverk som kommer att påverkar filmer för lång tid framåt.

Hellraiser (Clive Bakert) 1987 – Det sjukaste supermonstret på film. Men Bakert älskar sin genre och kopplingarna med självaste Caligari finner vi här. Samtidigt tvekar han inte för att föra det expressionistiska ännu länge. Det förvridna slits nu sönder och söker därefter nya former. Smart och groteskt vackert. Att Garak spelar vanlig människa i denna film är ett plus för oss sf älskare..haha

Les diaboliques (Henri-Georges Clouzot) 1955 – Fransmannen som utmanade självaste Hitchcock. En spännande thriller som blir skräck när själens nedbrytning hamnar i fokus. Som vanligt med fransmännen är förstås fotot oklanderligt och skådespelarna lysande. Spänning med snygga vändningar vilket utmanar betraktaren.

Les yeux sans visage (Georges Franju) 1960 – Ett franskt mästerverk där Den nya vågen tar på sig en skräckkostym. Den ansiktslösa betraktaren kryper under skinnet på oss som betraktar filmen. Franju skapar en fin blandning mellan det expressionistiska och den strama dokumentärkänslan från Den nya vågen. Manuset är skrivet av samma författare som skrev Vertigo och det rycktas att Franju ”snodde” manuset framför näsan på Hitchcock.

Old Dark House (James Whale) 1932 – Mig veterligen som äldre ungdomar tvingas stanna i ett mörkt hus en mörk och regnig natt. Husets hemligheter hotar existens för alla och självklart väcks de till liv och den första slashermannen dyker upp. Med smart förvridna bilder fångar Whale spänning och idéer, men hans mörka satir skapar samtidigt den klassiska snabba, fräcka och roliga slasherdialogen. Detta är en mycket mycket underhållande film.

Phantasm (Don Coscarelli) 1979 – Varje genregrupp har sina koder för att skilja ut wannabes. Detta är en sådan kod. Tillsammans med Halloween är detta filmen som gav oss 80-talet. Här kränks och invaderas människans sista fridfulla plats; döden. Men Coscarelli bryter även ner hränsen mellan dröm och verklighet på ett snyggt sätt. Här finner vi bla Twin Peaks, Elm Street och Hellraiser. En banbrytande film som dock har fått spela lite för mycket på bakgården.

Poltergeist (Tobe Hooper) 1982 – They are here! Med lekfullhet bygger Hooper återigen upp ett familjedrama där normer ifrågasätts. Tvåan är helt okey och tandställningsscenen räcker nästan i sig för att den också skulle kunna få vara med på listan

Scream (Wes Craven) 1996 – Nu är det många som ifrågasätter hur det kan komma sig att världens roligaste komedi gör på en skrcklista. Jo det är faktiskt så kära vänner att det finns människor som tycker att Wes Cravens kärlekfulla hyllning till 80-talet är skrämmande. JOO det är sant! Därför finns den med här på listan.

The Bad Seed (Mervyn LeRoy) 1956 – Onda barn är skrämmande och här finner vi ett riktigt ont barn. Det är imponerande hur man låter barnet få agera ut hela sin ondska i handlingen. Men för att göra det ännu hemskare lägger LeRoy in en humor som är svår att motstå vilket gör att man nästan hejar på den lilla satmaran bara för att psykologtanten ska få in se sina egna brister. En film som kryper in under skinnet på många olika sätt.

The Howling (Joe Dante) 1980 - En lysande varulvsfilm som har fått stå lite I skugga av den rakare An American Werewolf in London. Men Dante ska dock hyllas i sitt sökande efter nya uttryck och försöket att finna nya metaforer att arbeta med. Samtidigt skapar han en koppling till filmhistoriken med intertextuella skämt, vilket gör att man kan små le för sig själv mitt i skräcken. Utöver detta ska Dante också hyllas för sitt intrigupplägg, det blir bara bättre och bättre och den slutgiltiga skjutningen vänder på perspektivet. Romero måste känna sig stolt över att bli hyllad på detta sätt

The Masque of the Red Death (Roger Corman) 1964 – Cormans bästa skräckis. Med klassisk gotisk scenografi ger han oss en vuxensaga med död och svek. Men samtidigt finns en samhällskritisk ironi nedvävd i berättelsen och Price lysande insats gör detta till en höjdpunkt inom filmhistorien.

Twin Peaks (David Lynch) – Lynch tog skräcken in i tv-soffan och inget blev sig likt länge. Med sina egensinniga idéer provocerade Lynch Svenssons föreställningar till det yttersta. Vi som antog utmaningen gudaförklarade honom, de andra konstaterade att han var en galning. Tar man bort James på motorcykeln är det bästa som gjorts, men nu är James på motorcyklen med mycket och därmed är detta inte det bästa som har gjorts.

What Ever Happened to Baby Jane? (Robert Aldrich) 1962 – En skådespelar fest utan motstycke Crawford och Davis sliter varandra bokstavligen I stycken. Aldrich är smart att låta den älskade Davis få bli förtryckare och den inte så folkliga Crawford gestalta det numer klassiska ”Lida”-offret. Skådespelarna tålde inte varandra privat och det ger en dynamik utan motsvarighet inom filmhistorien. En mycket mörk variant av Sunset Boulevard. Extrem hög WOW-faktor.

41-60

Braindead (Peter Jackson) 1992 – Med en gräsklippare kan man göra mycket. En splatterklassiker, kanske den bästa genom tiderna inom sin genre. Jackson har känslan för allt, här finns hyllningar, samhällskritik, humor och blod och lite mer blod.

Dressed to Kill (Brian De Palma) 1980 – En stilistisk thriller I klassisk italiensk förpackning. De Palma bygger upp en lysande stämning i första delen. Känns dock inte bra att den sexuellt frustrerade medelålders kvinnans sexualitet byts ut mot en prostituerads. Men å andra sidan är det just sexualiteten som är i fokus och därmed är just skräcken rätt genre för denna film. De Palma lyckas fånga människans ensamhet i 80-talets själslösa sterilitet. Labyrinten i konstmuseet är mästerlig.

Evil Dead II (Sam Raimi 1987 – Jag var 17 när jag såg denna film och jag var upprörd över att folk sa åt mig att sluta skratta på bion. Vilka idioter!!!! Detta är en av de roligaste filmer som har gjorts, samtidigt lyckas Raimi skapa den där kittlande känslan under foten. Helt lysande är den och ni; skratta livet ur er.

House of Usher (Roger Corman) 1960 – Klassisk gptisk skräck. Med klassisk regissör och klassiska Price. Klassiska teman. Ja faktum är att allt är just klassiskt och det är bara njuta av allt som bjuds.

Jaws (Steven Spielberg) 1976 – Filmen som gav blockbustern sitt moderna ansikte. Med smart kameraåkningar och lysande marknadsföring tog Spielberg världen med storm.

L’uccello Dalle Piume Di Cristallo (Dario Argento) 1970 – Argentos debutfilm är en tät thriller i klassisk Hitchcock anda. Men hans foto skapar klassisk italiensk skräckkänsla. Det är en känsloladdad resa in i psyket på människan som dras in i något han inte kan påverka. Slutet är kanske för enkelt men, men det kompenserade Argento med att göra mer blodiga filmer och det tackar vi alla för. Stort + till Morricones stämningsfulla harmonier.

Saw (James Wan) 2004 – Den nya slasherhjälten är här. Wan fångar scenografiskt upp stämningen lysande och skapar en ny tid av spänning inom denna genre. Den ”smarta” intrigen klantas dock bort i det dramaturgiska och tappar därmed en del. Men att subjektet själv står för sitt egna köttsliga förfall är briljant och lysande.

Se7en (David Fincher) 1995 – Infernot materialiseras på jorden och vår älskade Pitt bryts ner av Dantes demoner och den gudsfrånvända vardagen. Det är mörkt och människan är isolerad i sin eviga plåga. Allt går under i ett hav där vår egna teknik omöjliggör en räddande kommunikation.

Shadow of the Vampire (E. Elias Merhige) 2000 – Filmen om inspelningen av Nosferatu är vackrare, mer spännande och så mycket bättre än filmen som gjordes. Merhige har känslan och i fotot finner vi uttryck som vi även finner i filmen. Enkelt sagt detta är smart så det borde räcka till ett nobelpris. Kanske det just är smartheten som drar ned intrycket en del.

Shivers (David Cronenberg) 1975 – Att komma undan Cronenberg är omöjligt gällande denna lista. Men detta är inget för amatörer. Cronenberg flyttar expressionistiska in i köttet, rent bokstavligt. Det är kroppen som bär skräcken och det förvridna, det är människan som är så så fel. Detta är kärnan till varför det är så obehagligt att uppleva Cronenberg. Detta är debuten och det är chockande och stundom direkt äckligt. Men samtidigt som en bal på slottet för oss förvridna själar.

Sweeney Todd: The Demon Barber of Fleet Street (Tim Burton) 2007 – Klart Burton skall vara med. Denna helgalna idé får representera Burtons scenografiska vision kring det gotiska. Sleepy Hollow är en bättre film. Men detta är lite galnare och mer visuellt utmanande. Vi ska dock vara glada över att inte allt för många psykotiska mördare brister ut i sång.

The Abominable Dr. Phibes (Robert Fuest) 1971 – Ska inte säga att det är skräckfilmens Barbarella men paralleller finns. Med surrealistiska bildkompositioner, överdådiga mord, ologisk intrigutveckling och en magisk Price som skurk får vi här en underbar ögonfest. Humor och groteskhet hand i hand är stundom magiskt och man önskar att de hade tagit steget fullt ut och gett oss en Barbarellsk upplevelse, men det räcker ändå långt upp på min kärleksbarometer.

The Curse of Frankenstein (Terence Fisher) 1957 – Hammer studios intåg i filmhistorien görs via Färg och personliga tolkningar av klassiker både visuellt och intrigmässigt. Kanske inte lysande resultat i och med låg budget och orutinerade skådespelare. Men avtrycken i filmhistorien är tydliga och betydelsefulla. Detta är den bästa av de 3 som finns med på listan.

The Incredible Shrinking Man (Jack Arnold) 1957 – En subtilskräckis. Personligen gillar jag filmens första del när mannens betydelse krymps och han finner inte längre någon plats att handla från. Men även gestaltandet av frun är lysande, hon tar över makten och kan agera självständigt. Detta kanske är en mer irriterande för mannen än själva krympandet. När han sedan är lite och isolerad får han återigen bli den man han föreställer sig att vara i kampen mot spindlar och vattenforsar. Arnold var långt före sin tid gällande genuskritik, intressant hur den fortfarande känns aktuell.

The Last House on the Left (Wes Craven) 1972 – Romero öppnade dörren och in steg Wes Craven. Detta är våld på gränsen till det möjliga. Men här finns tydliga poänger vilket ger våldet en konstnärlig ställning. Våldet är bäraren av budskapet och det obehagliga är kanske inte våldet utan snare var det kommer ifrån.

The Omen (Richard Donner) 1976 – De besatta barnen blev ett säkert recept för storbolagens framgång i 70-talets biosalongerna

The Silence of the Lambs (Jonathan Demme) 1991 – I och med denna film gjorde skräckthrillern sitt återtåg inom blockbustergenren. Den täta stämningen och gränsutsuddandet mellan Foster och Hoppkins sinnen är spännande och förföriska. Att sedan Lector förtär det vi mest åtrår gör det hela än mer intressant. Allt detta kryddas sedan med det androgyna och insekter. Skrämmande och motbjudande och därmed självklart något att älska och tryck mot sin barm.

The Texas Chain Saw Massacre (Tobe Hooper) 1974 – Världens mest missförstådda film. Den ultimate uppgörelsen av kärnfamiljens vara eller inte vara är I första hand en psykologisk mardröm. Med den klaustrofobiska stämningen och grotesk scenografi skapar Hooper en känsla av ultravåld fast det egentligen (nästan ..haha) inte exploateras. KOM ihåg det är inte videovåldet som skapar mördare utan den sjuka föreställningen att kärnfamiljen skapar samhällets trygga grund.

The Wicker Man (Robin Hardy) 1973 – En märklig film som lever vidare just på att den är just märklig. Det är som Hammer möter flower power i en inavlad miljö. Den är vacker och hela tiden pulserar det något hemskt om de sympatiska druid-religiösa människorna. Slutet är dock legendariskt och snyggt planterat.

Onibaba (Kaneto Shindô) 1964 – Vissa filmer skapar obehag ur egentligen ingenting. I gräsfältet växer något ont inom människorna. I en obeskrivlig egoism byggs ett obehag upp för både filmen och en själv och den värld vi anser oss leva i. När sedan masken beklär det onda blir den nästan för mycket för sinnet och det är nästan oundvikligt att snabbspola för att kunna stå ut med sig själv och bilden framför ögat.

61-80

An American Werewolf in London (John Landis) 1981 – Varulsfilmen som gav de breda massorna en ny typ av gore. Den ”klassiska” berättelsen förs snyggt in i nuet och får en fin och spännande film. Kanske inte så mycket att tänka på men dock god underhållning.

Cannibal Holocaust (Ruggero Deodato) 1980 – Gonrefest nr. UNO. Deodato var tvungen att I domstol bevisa att ingen blev skadad under inspelningen. INGET för den känsliga, Men ojoj vad vackert ledmotiv denna film har.

Carrie (Brian De Palma) 1976 – Mr King + De Palma = historisk succé

Cat People (Jacques Tourneur) 1942 – Tourneur tog skräcken till en ny nivå. Han förfinar det expressionistiska i fotot och ökar därmed genomgående spänningen i upplevelsen. Skräcken flytts än mer in i människan och undergången blir mer tragisk och brutalare. Denna film kan upplevas lite seg och dess plats på listan motiveras utifrån de innovativa idéerna kring foto och intrighantering och dess kommersiella framgång

Don't Look Now (Nicolas Roeg) 1973 – Det här är en liten pärla. Filmens styrka och medverkan på listan är det visuella. De skapade miljöerna och bildens innehåll och komposition är så vackra och genomtänkta. Romantikens dekadens har nog inte blivit vackrare återgiven i det moderna samhället. Intrigen har sina brister man den struntar jag i, för mitt öga blöder i ljuset av det förfallna.

Dracula (Terence Fisher) 1958 – Dracula kommer hem till England och efter denna film gör han det många gånger till. Klassisk kult som nog ingen har missat.

E tu Vivrai Nel Terrore! - L’Aldila’ (Lucio Fulci) 1981 – Jag är inget direkt fan av Fulci, men att göra en skräcklista utan honom känns I det närmaste som omöjligt. Hans Zombie film från slutet av 70-talet skulle lika gärna kunna vara med på listan. Men istället valde jag denna film. Den är kanske just mest Fulci. L’aldila’ är en gorefest, men en snygg gorefest. Fulci fångar i denna film det typiska italienska poetiskt våldsamma, intrigen är i det närmaste obefintlig. Bilden är i fokus och det är där styrkan återfinns, hans kompositioner är tolkningsbara och man kan därmed se idéer och tankar.

Frankenstein (Kenneth Branagh) 1994 – Kan Coppola kan jag tänkte Branagh och viste kunde han. Här får vi äntligen historien om Frankenstein. Inte lika rolig, inte lika dubbelbottnad. Men det är faktiskt historien om Frankenstein och hans monster och det räcker långt, mycket långt faktiskt.

Friday the 13th (Sean S. Cunningham) 1980 – Slasherklassiker. Filmen som kom att visa på hockeyspelarens intelligens. Har man fått 101 uppföljare förtjänar man en plats här.

Jacobs Ladder (Adrian Lyne) 1990 – En psykotisk expressionism, en Caligari för en helt ny generation. Robbins är lysande i denna mardröm. Med rötterna i Vietnam höjs ett varnande finger för nationen inför kommande psykoser. Samhällskritik som blev sannare än vad man hade tänkt sig.

King Kong (Merian C Cooper) 1933 – En monsterklassiker som filmats några gånger till. Men originalet har ett värde i sig på grund att det som nya versioner egentligen tillför är bara teknik. Allt annat är faktiskt detsamma. I och med att intrig och tematik har varit fixerad ända fram till idag så får just originalet representera den stora håriga apan på denna lista.

Nosferatu: Phantom der Nacht (Werner Herzog) 1979 Herzog och Kinski är I och för sig en skräckupplevelse I sig självt. Denna gång lyckades dock att hålla tillbaka Kinskis ego och lyfta fram sina poetiska bilder. Herzog lyckas fånga den sargade själen vars enda drivande puls är ett brinnande ego. Kärleken är den isolerade människan sista desperata försök till att bekräfta sin. Herzogs version är faktisk bättre på alla sätt än originalet. Men han gör sin nytolkning personlig och just ny.

Repulsion (Roman Polaski) 1965 – Kanske är Polaski världens mest överskattade regissör. Men när han lyckas är det dock inspirerande att betrakta hans kompositioner. Detta är en introvert historia där Den nya vågens tydligt återfinns. Subjektets nedbrytning är filmens puls. Men det är mer en stilistisk upplevelse än något annat. Det berörs inget men visst återfinner vi detta i många efterföljande filmer.

Spoorloos (George Sluizer) 1988 – Så här är det att vakna I en nedgrävd kista är skräck..på RILTIGT!

The Grudge (Yakashi Shimizu) 2003 – Japanerna fortsatta att dominera det visuella för ett tag och deras stilistik är stundom lysande. Här blir återigen det kvinnliga utsatt för det förvridna. Tolkningarna är öppna och det är svårt att få grepp om det hela. Men det finns en mycket bra nerv i berättandet.

The Hills Have Eyes (Wes Craven) 1977 – Wes Craven vägrade kompromissa och hans andra film tog vid där den första slutade (tematiskt alltså). Men denna gång hade han lärt sig lite mer. Det brutalt frånstötande från The last house förpackades denna gång i en mer kommersiell förpackning och vips blev det egentligen otäckare. För nu missade många våldets innebörd, actionet blev det som många fastnade för. Men faktum kvarstår våldet är inom oss Alla.

The Night of the Hunter (Charles Laughton) 1955 – Inte en renodlad skräckis, men filmen sagoinramning för tankarna till bröderna Grim och därmed finns här faktiskt klassisk skräck att njuta av. Mitchum är lysande som den demoniska prästen och barnens utelämnade situation är skrämmande och berörande.

The Phantom of the Opera (Rupert Julian) 1925 – En megaklassiker förstås som helt klart förtjänar en plats på listan. Storslagna scener med innovativa filmningar och lysande smink. Men det finns en pretentiös ridå hängade över atmosfären som drar ner upplevelsen en del.

The Wolf Man (George Waggner) 1941 – En underskattad film som förhoppningsvis får en viss upprättelse i och med den lyckade nyinspelningen. Dock är orginalet bättre (förstås ..hahaha), temat från Jekyll och Hyde är tydligt och därmed lyckas man just fånga upp människan i skräcken. Varulven blir den destruktiva driften vi kämpar mot och här lägger man fast divisen att ”det finns ingen snabbare väg till helvetet än via goda intentioner.

Vampyr (Carl Th. Dreyer) 1932 – Europa tar tillbaka skräcken och lyfter den till ren konst. Denna film är kan betraktas som en ren installation. Fotot är expressionistiskt, dröm, verklighet flyter samman i subjektet och skapar en ren fröjd för ögat. Som film haltar den dock en del i intrigen men detta fråntar inte något egentligen från upplevelsen i sig.

81-100

28 Days Later... (Danny Boyle) 2002 – Vetenskapskräckis vars idéer är mer imponerande än själva filmen isig. I och för sig är detta typiskt för engelsmännen. Men spänning får vi ändå och man rycks med fint i filmens jakt på hopp och överlevnad.

Blowup (Michelagelo Antonioni) 1966 – En manlig Repulsion. Fotografens psyke bryts ner i sökandet efter ingenting. Och det är meningslösheten vi finner skräcken, den tomma själen inom oss skrämmer oss när det berörande inte berör. Antonioni förutspåddes en karriär utöver det vanliga, så blev det verkligen inte men här får han allt att stämma. Bildens tomhet är sorglig och vacker och just tomheten berör mig väldigt illa.

Cest Arrive Pres De Chez Vous (Belvaux, Bonzel, poelvoorde) 1992 – Unga regissörer med unga idéer går ofta fel, så även här. Men Det är felen som berör och grymheten är ett faktum. Den dokumentära stilen är obehaglig och därmed finner man en råhet som känns störande och otäckt berörande.

Cube (Vincenzo Natali) 1997 – Denna klaustrofobiska mardröm är en fröjd. Valen vi gör får konsekvenser och den gyllene regeln är sedan länge och glömd av livets resenärer. Att sedan denna sorgsna tematik sedan visualiseras med ett surrealistiskt våld gör upplevelsen än mer njutbar.

Dracula (Ted Browning) 1931 – Den blodsugande kändisens första framträdande med ljud är ingen direkt höjdare. Filmhistoriskt är den kanske mest intressant att studera som ett pedagogiskt exempel på vilka problem stumfilmsregissörerna hade i och med övergången till ljud. Filmens betydelse för bolaget Universals framtid kan inte heller ifrågasättas. En klassiker som helt bygger på kommersiell framgång.

Hostel (Eli Roth) 2005 – Tortyrporr. Rädslan för de onda utanför Amerikas gränser når nya höjder. Roth flyttar gore till nya nivåer OCH kommer undan med det. En film jag inte gillar men den har satt sina spår och har möjliggjort att än mer groteska filmer har kunnat göras.

Island of Lost Souls (Erle C. Kenton) 1932 – HG Wells sf-skräckis är just en skräckis för att den inkluderar klassisk gotik. Men resultatet är skiftande, idéerna och det visuella är mycket starkare än själva intrigen. Dock en kittlande djurisk sexualitet som dock kommer att behandlas bättre på alla sätt i efterkommande filmer.

Les Lévres Rouges (Harry Kümell) 1971 – En kultklassiker som tar sig in på listan. Genusperspektivet i den lesbiskavampyrfilm är bra behandlat. Metaforiken ger oss verktyg att se frigörelsen ur ett frustrerande perspektiv. Inom sin subgenre är detta en mycket bra film och den rekommenderas.

Lost Highway (David Lynch) 1997 – Lynch skrämmande och obegripliga film visualiserar återigen människans ensamhet och brist på kommunikation. Den postmoderna isolering leder oss alla in på en väg som ingen hittar till eller på. Frustrationerna och utagerandet är oundvikligt.

Martin (George A. Romero) 1977 – En annorlunda Romero film om en vampyr-wannabe. Men också en sorgligt vacker berättelse om att förverkliga sig själv i en tröst lös existens bestående av utanförskap.

Nosferatu (F.W. Murnau) 1922 – Den tyska expressionismen fortsätter att grunda sig som den viktigaste konstformen för skräckfilmens uttryckssätt. Tillsammans med Caligari ger Nosferatu oss stilistiska grunder som vi fortfarande ser i dagens skräckfilmer. Personligen kan jag tycka att denna film är lite för mycket även sett ur den kontext den skapades i. Men betydelsen är självklart stor och därmed platsen på listan.

Paranormal Activity (Oren Peli) 2007 – En modern Haunting. Med samma enkelhet bygger Peli upp en skrämmande spänning och man dras in i huset oavsett om man vill eller inte. Denna film har allt som Blair Witch inte har. Detta är fräckt, spännande, klassiskt och underbart roligt.

Quatermass and the Pit (Roy Ward Baker) 1967 – En kult klassiker från Hammer studios. En hybrid mellan sf och skräck. Det är något väldigt trivsamt med dessa filmer och sätter man denna i relation med 2001 blir den dessutom ganska tematiskt intressant. Lätt att se och lätt att älska. Dock lite tveksamt kring betydelsen.

Re-animator (Stuart Gordon) 1985 – Med vår älskade Jeffrey Combs i huvudrollen hade Gordon tänkt sig göra en skrämmande film. Men det lyckades inte riktigt. Istället skapade Combs med sin strama teknik enormt fint humor inslag. Detta blev istället en vrickad mix av Hyde Jekyll och Frankenstein. En 80-tals klassiker som man faktiskt inte kan leva utan.

Superstition (James W. Robertson) 1982 – Okey okey vi har alla den ”här” speciella filmen. Detta är Min. Jag var 12 och mina äldre kompisar kom över denna film och jag blev rädd ända in i tarmen. Jag har fortfarande svårt med att vistas i lador på landet. Den är fortfarande otäck och jag kan inte avgöra om den är otäck eller om den bara väcker det 12-åriga sinnet inom mig. Men sak är säker; ondskan kan inte dö! … haha

The Blair Witch Project (Daniel Myrick) 1999 – En modern klassiker som dock är historisk mer som fenomen istället för film. Men visst är den skrämmande och nyskapande även om man tycker att man saknar mycket. Har blivit en måstefilm, kanske kommer Paranormal Activity att reducera denna film i framtiden..hoppas det i alla fall.

The Blob (Irvin S. Yeahworth) 1958 – På 50-talet kom en uppsjö av filmer där det komiska gick hand I hand med skräcken. Många av dessa filmer är tidsbundna och därmed är bästföredatum sedan länge passerat. Men The Blob har något kvar som är tilltalande och det är kittlande och roligt. Gillar ni detta rekommenderas också The Tingler och Macabre som är mycket underhållande.

The Fly (David Cronenberg) 1986 – Cronenbergs ultimata äckel. Med ny personlighet antar han sig denna nyinspelning och tillsammans kräktes vi i salongen. Som sagt Cronenberg är en egen subgenre, en ohotad mästare.

The Others (Alejandro Amenábar) 2001 – Självklart är det spanjorerna som blåser liv I spökena igen. De japanska spökena är groteska men dock inte lätta att tolka. Men här känner vi igen oss och med intertexuella hyllningar och smart dramaturgi förs vi in i en förvriden värld. Det scenografiska vaggar en till falska tryggheter och vi kastas in i perspektiv förskjutningar. Tackat Tack för att Spanien finns och alla dessa begåvade regissörer.

White Zombie (Victor Halperin) 1932 – Första renodlade zombiefilmen har sina brister men lyckas fånga en bra gotisk stämning på Haiti. Zombisarna är lysande och det finns en mörk cynisk humor som träffar den ej så avlägsna imperialismen rakt i sitt mörka hjärta. En film värd att se.

101

Häxan (Benjamin Christensen) 1922 – en super rolig film som ni bara måste se..” se så flitigt de små d*****rna arbetar”…haha.

De som självklart skulle få vara med på listan om inte 100 var just 100

Army of Darkness: Evil Dead III (Sam Raimi) 1992

A Tale of Two Sisters (Kim II Woon) 2003

Deathdream (Bob Clark) 1974

House on Haunted Hill (William Castle) 1963

Körkarlen (Victor Sjöström) 1921

Pit and the Pendulum (Roger Corman) 1961

The Devil Rides Out (Terence Fisher) 1968

The Hound of the Baskervilles (Sidney Lanfield) 1939

The Mist (Frank Darabont) 2007

Zombieland (Ruben Fleischer) 2009

Så ha det gott och hoppas ni har fått inspiration att söka upp nya filmer, jag lovar er alla härliga stunder där hemma I soffan oavsett vilken film ni väljer från listan.

Edited by Kai Dukat

Share this post


Link to post
Share on other sites

Skulle vilja ta ett snack med personen som anser att Scream inte skulle ha en värdig plats på denna lista. Det blev "coolt" att hata Scream och uppföljarna runt 1999 när även I Know What You Did Last Summer och Urban Legends filmerna slagit igenom och det inte var nytt längre. Faktum är att den första Scream är en riktigt bra hyllning till slasherfilmerna.

Personerna som bad dig hålla tyst under Evil Dead 2 förtjänar nog lite däng. Såg jag fel eller hade du inte originalet med på denna lista? Håller även med dig om ledmotivet till Cannibal Holocaust, herregud vilket olämpligt ledmotiv! Helt underbart är det ändå och man kan inte annat än att småle när det spelas under filmen.

En mycket bra lista med många favoriter i en av mina favoritgenrer.

Share this post


Link to post
Share on other sites

Väldigt trevlig lista. Fick flera tips på filmer jag kan tänka mig att se.

Samtidigt kul att du har med Coppolas Dracula så högt. Det är en av mina favoritfilmer över huvud taget och den åldras väl upptäckte jag när jag såg den en nyårsnatt för två-tre år sedan.

Nu är jag ingen skräckfilmsfantast, så det är mycket jag inte har sett. Samtidigt hade jag själv nog tagit med alla tre Screamfilmerna på en sådan stor lista. Det är en av få filmserier där alla filmerna håller hög kvalitet. Jag har en känsla att det är rätt få filmer med flera uppföljare inom skräckgenren som gör det. Psycho 2 och kanske 3 möjligen.

Sedan kan jag bara instämma i det TH3 och du skriver: Scream är en skräckfilm, även om den har komiska inslag. Den har fått väldigt för mig oförtjänt kritik på svenska filmsidor och forumet Flashback, trots att den togs emot entusiastiskt både av publik och kritiker när den kom. TH3 är nog inne på rätt spår med att det har gjorts för många dåliga kopior på den. Sedan har väl Scary Movie-filmerna gjort sitt.

Edited by Aike

Share this post


Link to post
Share on other sites

Skräckfilm ligger mig varmt om hjärtat och har en lika stor plats som SF och annan fantastik har.

Listan är klart intressant och jag håller i mångt och mycket med om flertalet av placeringarna och själva urvalet av film. Mycket trevligt att se att du gillar Dario Argento och att du håller Suspiria som topp 20. Själv ser jag mycket från Europa dessa dagar och det kommer mycket bra film från både Frankrike och Spanien bara för att nämna några land.

Share this post


Link to post
Share on other sites

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.

Guest
Reply to this topic...

×   Pasted as rich text.   Paste as plain text instead

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.

Sign in to follow this  

×
×
  • Create New...