Diskussionstråd: An Obol for Charon (avsnitt 4, säsong 2)

[Pjotr'k]

Ännu en helg har kommit, vilket innebär att det är dags för ett nytt avsnitt av Star Trek: Discovery!

Veckans avsnitt heter An Obol for Charon som marknadsförts som ett mycket känslosamt avsnitt.

Observera att i den här tråden är det fritt fram att diskutera allt som hänt i detta (och föregående) avsnitt, så om du inte har sett avsnittet än och vill undvika SPOILERS så bör du träda fram försiktigt.

Har ni dock information om senare delar av serien så uppmuntrar vi er dock att använda er av spoiler-taggen, som ser ut så här:

Spoiler

Här lägger man in lämplig text som bör spoilermärkas...

 

Rösta gärna i opinionsundersökningen, så att vi får en bild av tittarnas åsikter medan de ännu är färska! Undersökningen här på forumet stängs efter två veckor, men det går alltid bra att lämna ett omdöme eller en recension på avsnittets avsnittets databassida!

[Pjotr'k]

Jag måste säga att detta avsnitt berörde mig jättemycket. Allt kring Saru gjorde att jag fick tårar i ögonen - det var verkligen så känslosamt. Men det var samtidigt så bra gjort att jag inte anade vad som skulle komma. Jag gillade flera smådelar som att

• Normalt i TV-serier när någon ber en om att efter denne någons död göra något särskilt, brukar svaret alltid bli att "Nej, du kommer inte att dö", eller "Du kan berätta det själv". Burnham accepterade det bara, med full respekt för Saru. Det gillade jag skarpt. Det kändes mer äkta. 
• De var trogna mot originalet när de gestaltade sauriern Linus. Han var ju väldigt lik originalet från den första Star Trek-filmen. 
• Även skådespelaren som spelade Number One, var ju underbart lik originalet Majel Barrett-Roddenberry. Här har de jobbat på att visa respekt för Star Treks historia, och även Number Ones frisyr var ju i princip identisk!

Jag är nu nyfiken på:

• Jah'Sepp - var kommer de ifrån? Lever de i det myceliska nätverket, som det antyddes?
• Sfären lär vi aldrig se motsvarigheten till, men kommer vi att få veta mer om vad den upplevde under sina 100.000 år, eller är detta en avslutad historia?

 

Det enda jag var tveksam kring var Stamets skrik i slutscenen. Eller så kanske jag förstår det bättre i nästa del. 

[Aike]

Jag tycker att detta var en rejäl uppryckning jämfört med avsnittet dessförinnan. Säsong två:s styrkor så här långt har varit dels att det är de bästa sf-berättelserna sedan TNG i en Star Trek-serie, dels att bifigurer som Saru och Tilly har levererat väldigt intressanta berättelser.

Nu var det allt detta i ett avsnitt, vilket gör att det inte kan bli något annat än mycket bra.

 

Samtidigt tycker jag att Michaels och Sarus relation väldigt fort gick över i vänskap, just när han trodde att han skulle avlida. Det är något de inte har riktigt byggt upp. Snarare har ju deras relation präglats av misstro och rivalitet inledningsvis och jag minns ingen direkt övergång till denna väldigt kärvänliga relation de uppvisar nu.

Redigerad 19 Februari, 2019 av Aike

[Pjotr'k]

18 timmar sedan, Aike sade:

Samtidigt tycker jag att Michaels och Sarus relation väldigt fort gick över i vänskap, just när han trodde att han skulle avlida. Det är något de inte har riktigt byggt upp. Snarare har ju deras relation präglats av misstro och rivalitet inledningsvis och jag minns ingen direkt övergång till denna väldigt kärvänliga relation de uppvisar nu.

Nej, det har du faktiskt rätt i. Tänkte inte på den saken, och visst stämmer det att något saknas på vägen här. 

Kanske var den frostiga kylan mellan dem efter hennes "svek" i början av säsong 1, bara ett tecken på en syskonrelation som fått sig en törn, men att man sedan hittar tillbaka till varandra. Jag tycker mig ändå se att de har en mycket god relation i Discoverys allra första avsnitt.