DS9 särart

[OnO]

Men för att fortsätta vårt fördjupande så skulle jag villje sätta vår älskade Miles O’Brien under lupp. Jag tycker att denna ”vanliga” man är så vanligt att han faktiskt blir helt unik och en viktig del av DS9s särart. Har vi några förslag på detta :blink:  :blink:

<{POST_SNAPBACK}>

Det håller jag verkligen med om. Att Miles O'Brien verkligen är en vanlig man alltså. Hårt jobbande med fru och barn (förmodligen har han en volvokombi hemma på jorden).

Men detta gör honom precis som Kai säger ganska unik i star trek.

[Kai Dukat]

Litteraturprofessorn och författaren Umberto Eco menar att grunden till en berättelse är den fiktiva världens struktur. Denna struktur måste sträcka sig utanför berättelsens ramar för att kunna be själva berättelsen liv och mening. Denna teori går med stor fördel att applicera på ST, faktum är att det är just detta som är STs styrka. Det är just denna massiva struktur som gör att ST hela tiden kan utvecklas och att vi sitt er här och diskuterar detta. Det är helt enkelt detta som har gjort ST till odödlig, och det är detta som många andra serier totalt saknar och måste lägga ner efter 2 till fyra säsonger. Med struktur menas allt det som gör det fiktiva samhället fungerande så som filosofi, livsåskådning, politik, historia osv.

Den stora fördelen med denna massiva struktur är att den öppnar upp för flera perspektiv på samma ”värld”. Att använda sig av detta perspektiv seende ligger dessutom i linje med Kierkegaards förklaringsmodell och vi får på så sätt ingen direkt grundmotsättning i slutsatserna även om de till ytan kan se helt motsatta ut. ST-serierna har alla olika perspektiv vilka dessutom stärks av en ”karaktärsjoker”, t ex i TNG är det Troi som alla kan samlas kring och på så sätt stärks perspektivet på människans förmåga och begränsningar i och med hennes arbete som psykolog. I VOY är det Neelix som de samlas runt och stärker på så sätt främlingskapet, ensamheten och uppdraget i att komma hem.

Navet i DS9 är precis som Orville påpekar vår älskade Miles O’Brien, O’Brien skapar perspektivet Livet – dvs familjen, fadern, vännen, älskaren, sorgen, glädjen, gemenskapen osv. DS9 får alltså ett eget perspektiv som ligger till grund för dess särart och här blir det Livet som allt kretsar kring och därav får vi just ett flertal sanningar att brottas med. Precis som vi själva brottas med olika sidor och roller inom oss själva.

Jag tror att det är just detta perspektiv som gör att Picard och Sisko framstår som motsatser. Egentligen är de ganska lika gällande medmänsklighet och påhittighet och allt annat vi nu kan komma på. De är fostrade på jorden av familjer vars föräldrar gärna håller livet på jorden högt. Dessutom är de skolade av starfleet en stor del av sina liv. Detta gör att Sisko och Picard delar enormt mycket värderingar gällande livets innehåll. Det finns helt enkelt mer likheter än skillnader mellan dessa två herrar. Men i och med att perspektivet är helt annorlunda i serierna så framstår dessa två som just motsatser, men kanske de är ”samma” människa precis som vi har olika sidor kommer de fram genom detta perspektiv skifte.

Perspektivet blev också en lite lösning på Orville-problemet nämligen att Sisko brottas med Spooks tes the needs of many… Jag har alltid tolkat detta utifrån ett utilitaristiskt perspektiv och detta ligger faktiskt i logisk motsats till STs etik därav har jag sett detta som ett rent manus fel. Men om man ser Spooks tes utifrån ett Agape-perspektiv så faller det mesta på plats, dvs om man offrar SINA EGNA intressen för att den stora mängdens fördel så är det logiskt enligt STs världsåskådning. Detta skulle innebära att Sisko egentligen inte brottas med Spooks tes utan snarare utilitarismens teser och detta är som sagt teser som ingen annan i ST tar ställning för därav mår Sisko dåligt över vissa beslut. Men detta kan som sagt till mycket bero på det som EoNeel redan påpekat att kriget skapar en unik etisk situation.

Hej å håå det blev visst en del fungerar detta :blink: Kanske det är dags för en sammanfattning och se var vi befinner oss

[orville]

Början till sammanfattning:

miles är navet i DS9. De andra karaktärerna stärks runt honom. folk kan identifiera sig i familjeliv etc. Hans motsvarighet i andra serier är Troi och Neelix.

det är väl det vi har rett ut egentligen.

Jag vill utveckla det här med konsekvensetiken, största möjliga lycka åt största möjliga antal mot att den enda eller de fås behov inte betyder lika mycket som de mångas. Vad är skillnaden. Jag nosar på att skillnaden kanske skulle kunna vara i betydelsen av behov i sammanhanget mot lycka. Som det ser ut nu ser jag ingen skillnad. Kai utveckla lite är du snäll.

[Kai Dukat]

Det är väll inte det ända? sudjektiviteten har väll behandlats en del, och motsatsparens betydelse.

etiken kommer nedan

Redigerad 13 April, 2005 av Kai Dukat

[EoNeel]

Det är väl så det är. DS9 är familjernas serie.

Sisko förlorar sin fru, finner en ny. Worf hittar och förlorar sin fru. Bashir träffar till slut sin kvinna. Kira och Odo blir ett par. O'Brien har och har kvar sin familj.

Det har också blivit tillökning.

Jag har tidigare skrivit i tråden O'Brien att det är just han som får allt att fungera på DS9, och då kanske inte bara tekniskt. Relationsbiten är någonting som har tagit en stor plats i DS9. Mkt mer än i andra ST-serier. O'Brien är den figur som kanske har fått gestalta det faderliga och det trygga på ett snusförnuftigt sätt, som vi alla kan känna igen oss i. Han påminner t.ex om min egen pappa. O'Brien står på något sätt för arbetarklass och jämlikhet. Hans relation med Keiko är inte helt friktionslös. Men han fixar alltid skivan (precis som min egen pappa).

Teamtänkandet finns också som en genomgående röd tråd genom hela serien, alla är beroende av varandra. Ingen eller ingenting fungerar utan den andre. Hjälte insatser finns det gott om. Ingen lämnas kvar på slagfältet. Detta kanske är den amerikanska drömmen = en för alla, alla för en. Fanan hålls alltid högt och ändamålen helgar medlen. Övergrepp rättfärdigörs för kollektivets bästa, alltså är det lätt att förlåta våra hjältar. Det finns inget ont i våra hjältar utan bara den svarta sidan som vi alla känner igen hos oss själva. filosofin som jag ser det är egentligen den samma man finner i de tre musketörerna eller i TinTin.

DS9s besättning bär varandras framgångar och motgångar tillsammans vilket i sin tur inte gör den individuella ångesten så bråddjup utan mera lätthanterlig. Alla mörka individuella hemligheter kommer upp till ytan för personlig frälsning och för kollektivets frälsning. Det finns egentligen inget svart får i DS9s besättning, vilket jag personligen kan sakna, det finns ingen Judas.

Redigerad 13 April, 2005 av EoNeel

[Kai Dukat]

Jaha nu till etiken. Originalet är största möjliga lycka åt största mängd människor. Snabbt kom man underfund med att detta just var på bekostnad att de få. Allt sedan dess har etiken eller framför allt utilitaristerna försökt att finna en utväg. Under 1900-talets andra hälft så började man att ersätta just lycka med behov. Den filosof som har dragit detta längst är nog den kontroversielle filosofen Peter Singer som verkligen söker efter minsta gemensamma behov och hur detta ska kunna bli uppfyllt för alla.

Spooks need faller alltså innanför ramen till det begrepp och kan därför ses som en klar del i utilitarismens tradition. Det är förståligt att en Vulcan attraheras av denna filosofi, den är logisk och följer ett mycket tydligt mönster. Men detta är en filosofin som uppenbarligen Starfleet motsätter sig. Gång på gång finner vi bevis på detta. Ingen individ får ofrivillig offras för andras välgång. Okej de andra i besättningen var upprörda när Spook gjorde sitt utspel och försökte hindra honom. Detta bevisar dessutom att man är emot denna filosofi, men detta borde också Spook vara och detta är knappast en logik han har visat upp när det gäller andra.

Det är därför som man inte heller kan se detta utifrån just ett sådant etiskt perspektiv. Agape perspektivet ger dock en annan förklaring. Agape är begreppet som beskriver en gränslös osjälvisk kärlek, denna kärlek kan bli så stor att man till och med offrar sin enda son för att frälsa världen. Ja du fattar nog. Denna definition gör det också möjligt att se kärlekens närvaro som logisk i stället som en känsla. Jag hävdar att det är ifrån detta perspektiv som man ska se Spooks tes, det är av logisk kärlek som man offrar det lilla för det stora.

Sisko brottas aldrig med detta perspektiv utan det han brottas med är i stället den icke funktionella utilitarismen.

Blev detta verkligen tydligare eller blev det kronligare???

[orville]

tyvärr kai man ;) så hänger jag inte med. jag tror att det skulle vara enklare för mig att förstå skillnaden om du t.ex. kommenterar de följande 3 exemplen:

SPOILER!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

1: DS9 The Ship. Sisko "offrar " <_< 5 personer för att få tag på ett jem´Hedarskepp. Dax försöker trösta honom och säger att skeppet kan hjälpa till att rädda 5 miljoner...

2. Sisko offrar sig själv för att rädda profeterna (vill jag minnas ) i sista avsnittet av ds9.

3. Spocks självuppoffring i Star trek 2.

[Kai Dukat]

1. Utilitarism

2. Agape

3. Agape

[EoNeel]

1. Utilitarism

2. Agape

3. Agape

<{POST_SNAPBACK}>

Kan inte svaret på nr 1 också var reciprok alturism?

nr2 är det verkligen en kärleks handling av Sisko?

nr3 och det kan jag även fråga mig när det gäller Spock...

Agape=Guds typ av kärlek (enbart en syn inom kristendomen?)

Är verkligen Siskos och Spocks offer av den typen?

Är det inte egentligen den "gyllne regeln" som ligger till grund för spocks uttalande om "de många och de få"?

Jag får liksom inte ihop detta...

[Kai Dukat]

Det är riktigt att agape återfinns inom teologin, men den symboliserar en aktiv icke egoistisk kärlek, detta är definitvit något som Spook kan falla under. Begreppet är inte synomynt med den kristna guden utan ett grekiskt begrepp som man har använt inom den kristna teologin.

Detta stärker också nummer två utifrån kierkegaards model. Sisko gör ett religiöst val och därför är inte agape något främmande att använda som begrepp på hans handlande.

Nr 1 får du nog utveckla för att jag ska helt kunna vara med.

[EoNeel]

Det är riktigt att agape återfinns inom teologin, men den symboliserar en aktiv icke egoistisk kärlek, detta är definitvit något som Spook kan falla under. Begreppet är inte synomynt med den kristna guden utan ett grekiskt begrepp som man har använt inom den kristna teologin.

Detta stärker också nummer två utifrån kierkegaards model. Sisko gör ett religiöst val och därför är inte agape något främmande att använda som begrepp på hans handlande.

Nr 1 får du nog utveckla för att jag ska helt kunna vara med.

<{POST_SNAPBACK}>

Nr 1, alltså, samarbete.

sen skulle jag hellre se:

Nr 2 amor

Nr 3 amor

[Kai Dukat]

Okej då vill du ha latintermer istället för grekiska är det okej för mig, genom att det begreppet är mer förknippat med människan kan det vara användbarare. Agape är kanske lite för abstrakt.

Gällande Nr vilja jag nog återkomma.

[EoNeel]

Okej då vill du ha latintermer istället för grekiska är det okej för mig, genom att det begreppet är mer förknippat med människan kan det vara användbarare. Agape är kanske lite för abstrakt.

Gällande Nr vilja jag nog återkomma.

<{POST_SNAPBACK}>

Kanske det är lättare...iaf för mig. Agape för mig är Guds kärlek oavsett religion och det blir lite knepigt när den s.a.s appliceras på en människa. spock för mig gör väl inget av "kärlek" utan mera av "matte", alltså bättre att han dör än alla.

[Kai Dukat]

Det är helt okej med mig, vi vinner faktiskt en del perspektiv med detta begrepp. Jag vill dock att när vi använder amor så måste det inkludera en objektlöshet vilket gör den fortsatta diskussion mer öppen och flexibel. Hoppas att du Orville köper detta och att det har blivit lite tydligare. :lol:

[orville]

hmmm. Amor :blink: Utveckla det här är ni snälla grabs(För att göra ett modifierat star trekkigt uttryck "I´m an engineer not a philosophist") Jag kan köpa att 1 skiljer sig från 2 och 3. det var ju därför jag tog exemplen. .

Till syvende och sist verkar det som att vi har kommit fram till att ds9 inte diskuterar spocks grej om den endas behov etc.

Eller? Vi måste göra en sammanfattning av vad vi kommit fram till hittills

[EoNeel]

hmmm. Amor :blink:  Utveckla det här är ni snälla grabs(För att göra ett modifierat star trekkigt uttryck "I´m an engineer not a philosophist") Jag kan köpa att 1 skiljer sig från 2 och 3. det var ju därför jag tog exemplen. .

<{POST_SNAPBACK}>

Oj,oj. Detta är även en bit ovanför mitt huvud, men den enkla förklaringen jag kan ge är: Amor= relationsbaserad kärlek, Eros= den biologiska kärleken(Kira o Odo).

När det kommer till agape/amor, eller hur man nu ser på det, så är det egentliga offer i kärlek jag sett i DS9 när den första kaien i kärlek stannar kvar på en planet där det råder krig och ingen kan "dö".

När det gäller Sisko så upplever jag det mera som ett personligt offer när han går till profeterna, än att det skulle vara ett messias offer.

Spock offrar sig för att det är "logiskt" inte för att han älskar alla ombord på rymdskeppet.

[orville]

Tack för det EoNeel.

jag måste dock kommentera det där du skrev om spock. Det är verkligen värt att debattera det eftersom jag är övertygad om att spock offrade sig för olika skäl. dels logiken men eftersom han är vän/familj med de andra så tror jag man kan skicka in lite kärlek där. Om ni är med på vad jag menar. Visst en sådan debatt hör inte hemma idenna tråd men i alla fall. Kanske kan man ta upp det under en star trek 2 tråd istället.

Hur som helst måste vi börja sammanfatta lite.

O´brien är navet i serien. Är vi överens om något annat?

[Kai Dukat]

Här kommer en liten förklaring kring själva kärleksbegreppen

Inom filosofin brukar man tala om begreppen Agape och Eros gällande kärleken som begrepp. Agape har man alltid använt gällande beskrivandet aven osjälvisk, objektlös, aktiv och till och med självutplånande. Detta kärleks begrepp har man ofta tillskrivit den kristna guden inom teologin. Men man har också fört in begreppet som ett ideal att sträva efter som troende och därmed är den möjlig hos människan. Eros däremot är ett begrepp på människans kärlek, denna är kopplad till ett objekt och givetvis när förknippad med människans drifter. Amor är det latinska ordet för Eros, och har därmed samma semantiska innebörd som det grekiska begreppet.

Jag menar att den drivande kärleken hos Sisko och Spook är inte bara grundad i objektet utan båda har tagit ett steg vidare i sitt etiska ställningstagande nämligen till det religiösa. (Detta är det logiska slutsteget för vulcans se Vulcan-arc i ENT säsong 4 så förstår ni). Jag menar att denna osjälviska och aktiva kärlek som dessa två herrar ger ett medvetet val gällande självutplåning. Nu vill EoNeel använda Amor istället vilket är lite ovanligt inom filosofin men helt okej för mig.

Anledningen till att jag går med på detta är

1. Många förknippar begreppet med just den kristna Guden och då missar man kanske själva poängen i diskussionen.

2. Självutplåningsdelen är något som jag inte är intresserad av som egenskap i kärleksbegreppet, det finns en del förklaringsmodeller gällande hur man ska kunna bli av med detta begrepp men det fungerar inte helt bra med detta. Anledningen till att jag vill få bort detta är att detta gör våld på den skapelse vi är. Enkelt sagt det kan inte vara så att vi ska älska vår om värld till döds, då älskar vi inte oss själv.

Nu är detta inte en logisk motsättning till Spooks beslut. Spook gör ett medvetet val så även Sisko. Detta val är i en specifik situation med ett självutplånings alternativ knutit sjust till denna situation. Men i deras vanliga liv har de en stark livsmedvetenhet där man kan säga nej till ”behövande”. Dvs man älskar inte sig själv till döds i sin vardag utan vårdar sin personlighet.

Att använda sig av begreppet Amor gällande perspektivet på Spooks tes ger begreppet en bättre förankring i människans förutsättningar. Jag vill dock att det ska finnas med en objektlöshet i definitionen som då gör det möjligt att applicera begreppet på abstrakta företeelser i olika etiska situationer. Har vi inte med detta riskerar diskussionen snabbt att bli för begränsad vi kan helt enkelt inte föra tankar utanför köttet och driften.

Kan vi enas runt detta???

[EoNeel]

Syveränt Kai!

Håller helt med. Detta förenklar mycket för mig + att det även gör det abstrakta i frågan lättare att ta till sig. Jag tror att det annars kan vara lätt att tappa bort sig, vi har ju lite olika skolor bakom oss .

But back to center! Let's rapp it up boys!

[Kai Dukat]

Sådär ja trädgårdsmöblerna är ihop skruvade, några filmanalyser är rättade och 4-åringen kan nästan cykla utan stödhjul. Så det är väll dags att börja fila på en sammanfattning gällande detta ämne.

DS9 är en ST serie med många infallsvinklar; ett viktigt nav är Miles O’Brien som alla kan mötas kring och som ger upphovet till Livstemat. Men genom att mycket av det upplevda Livet är baserat hos den egna individens tolkningar så får vi också ett subjektivt tema i serien. Vi får många perspektiv från både goda, onda och allmänt förvirrade typer, men ingen av dessa har något sanningsföreträde. Det finns alltså flera existerande sanningar bredvid varandra och tillsammans bildar de en vacker väv som skulle kunna kallas Livet. Denna subjektivitet är helt unik för DS9 i ST-kosmos.

Subjektiviteten stärks sedan ytterliggare av kaptenen Sisko. Hans liv och leverne går till m??ngt och mycket att applicera på Kierkegaards etikmodell, vilket i sin tur också den vilar på en subjektiv betraktelse.

Detta var en del att ta ställning till, några synpunkter hitintills??

Jag har dock en del funderingar kring motsatsparen. Inom hinduismens polyteism så finner vi ett begrepp som heter Sakti. Detta begrepp skulle enklast kunna översättas med gemål. Dvs Pravatti är Shivas fru. Nu är dock hinduismen långt ifrån enkel och detta synsätt är inte tillräkligt. Sakti kan vara en konkret gestallt av egenskaper t ex Pravatti, men det kan också vara en konkret gestallt av egenskaper som finns inom mannen. Dvs Shiva har egenskaperna som Pravatti men man har flyyta ut dessa till en ”ny” person. Men Sakti kan även vara en kvinnlig del inom Shiva som man tillber, dvs det finns ingen mer än Shiva, men man ber bara till dessa egenskaper. Ibland kan man se bilder av Shiva som är hälften man och hälften kvinna.

Kanske man skulle kunna se v??ra motsatspar på detta sätt. T ex den känsliga kombinationen Sisko/Dukat. Om vi ser på detta som Sakti så är vi ju fri gällande tolkningen av hur man kan se på Dukat, jag kanske vill se han som en del i Sisko medan EoNeel vill se han som en konkret gestalt utanför Sisko. Dvs vi betraktar samma sak men vi placerar dessa saker på olika ställena i serien.

Detta förslag ger jag för att kunna gå lite längre gällande det subjektiva. Personligen vill jag dra det hela till Postmodernismen på ett liknande sätt som i diskussionen jag för i ämnet gällande Far beyond the stars. Men jag är ganska säker att alla inte vill gå så lång. Saktisynen skulle kunna innebära en typ av kompromiss som gör att man blir fri i sin fortsatta fördjupning. Det vill säga man får olika tolkningar i fortsättningen men man förstår den andres diskussion och därav kan man tänja gränserna en del och alla kan ändå vara med. Ja dvs om man nu lyckas begripa vad jag har svamlat om här.

Så vad säger ni?? Lyckades jag totalt snurra bort mig själv och er nu eller är detta en väg att vandra gällande resten av sammanfattningen och en fortsatt fördjupning???.

[orville]

Snygg sammanfattning. *Applåder och stående ovationer*

Pravatti,Shiva betraktelsen verkar vara något som kanske både EoNeel och jag skulle kunna accepetera (1 det står ju klart at både sisko och dukat är individer...). 2. Om man betraktar ds9 ur en manusförfattares perspektiv så använder man ju både sisko och dukat som framdrivande krafter av storyn så att säga. Den ena kompletterar den andra och det blir en bra story med många "bottnar" om ni förstår vad jag menar. hmmmm Pravatti& Shiva...Yin och Yang, sisko och dukat :blink: . Kanske ute på tunn is nu men slå mig på fingrarna i så fall.

Hinduism...har inte du och Eoneel snackat om att den bajoranska religionen är lite hinduiskt inspirerad? Du kanske är något på spåren här...

Du måste berätta när stödhjulen åker bort!

Redigerad 17 April, 2005 av orville

[Kai Dukat]

Okej nu ska jag driva analysen ett steg till och här kan det uppkomma en del spoliers så ni bara vet.

O’Brien är navet som ger temat Livet och detta ligger kvar. Men Livet är också en subjektiv betraktelse och om man flyttar perspektivet till Sisko så kommer vi fram till DS9s riktiga särart. Jag kommer dessutom att utgå ifrån det holistiskaste sakti-perspektivet dvs att Sisko besitter egenskaperna i sig själv. Den väg jag nu vandrar är alltså bara en möjlig väg att vandra av flera så jag utger mig inte för att presentera någon absolut väg utan just en möjlig. Jag kommer ett utgå ifrån avsnitten Far Beyond the Stars och Shadows and Symbols.

I Dessa två avsnitt så snuddas verklighetens linjer ut och man vet inte om Sisko drömmer att han reser tillbaka till en påhittad tid, eller om den påhittade tiden egentligen är den verkliga och att DS9 är den påhittade tiden och platsen. Jaja jag vet att profeterna är inblandade men detta ger i alla fall en tydlig postmodern textstruktur, det finns ingen gräns längre mellan verkligheten, medvetandet, fantasin och drömmen. Här befinner vi oss i en gränslös zon som dessutom ger referenser utan för själva avsnitten och inkluderar hela DS9 som fenomen och historia. Strukturellt har man alltså skapat en miljö vi återfinner i andra klassiska postmoderna berättelser. T ex Paul Austers N.Y.-triologi

Det gemensamma för denna struktur är att man ifrågasätter verklighetens varande och den enskilda människans roll i denna. Vi skulle alltså kunna betrakta Sisko som skaparen av hela DS9, det är hans liv och drömmar som kommer fram i berättelsen. Detta ligger inte i konflikt med O’Brien-perspektivet utan detta tema skapas just av Sisko själv. O’Brien blir drömmen om det normala livet för Sisko, hans mörka sidor finner vi i ”skurkarna”, drömmen om evigt liv finner vi i Dax, och modet hos Worf och Kira. Den luriga sidan finner vi i Quark och Odo. Bashir blir drömmen och perfektion. Kassidy blir längan efter kärleken osv.

Nu ska vi inte gå analysen i förväg utan själva tolkningen av detta är ett senare problem, det jag ville visa här är just den postmoderna strukturens närvaro i DS9. Detta är en struktur som helt skiljer sig från de andra ST-serierna och det får också konsekvenser som skiljer sig från de andra. På detta sätt öppnar DS9 en mycket djupare kommunikation med betraktaren, vi får en mångbottnad historia att brottas med, vi får lager.

T ex vi får ett äventyr med action, men äventyret blir inte bara framför våra ögon, utan även ett äventyr i själen. Vi kämpar med våra hjältar men vi erbjudas att hitta saker i oss själva, ibland tvingas vi till och med att se på våra mörka sidor. Visst vi kan finna detta i andra ST-serier men vi får då ofta ”svaren” skrivna på näsan, i DS9 lämnas vi ofta ensamma med våra funderingar och vi måste själva skapa sanningar utifrån oss själva. Vi finner detta även i VOY där sensmoralen inte är alltför tydlig alla gånger. Men DS9 erbjuder i hela sin struktur, vi tittare får helt ingen annan möjlighet än oss själva att tolka det vi upplever.

Detta är ingen värdering på något som helst sätt, utan bara ett konstaterande hur DS9 strukturellt skiljer sig sig från den andra. Om TNG ifrågasätter hur det är att vara människa så skulle jag vilja påstå att DS9 utvecklar detta och ifrågasätter verkligheten och dess sanningar, som t ex federationen, moralen och relationerna.

Detta är som sagt en väg, det finns flera utifrån den metodgrund vi har skapat, var ska vi vandra??

[Kai Dukat]

Okej här kör jag på i min ensamhet, är det hur fint väder som helst i södra landet. Jaja nog med manligsjälvömkan, gränsen till patetisk är hårfin.

Hur som helst jag satt just och läste Ann Radcliff när det slog mig att vi helt har glömt bort scenografin, det kanske synsligaste. DS9 har enligt mig en gotisk uppbyggnad. Ljuset skapar dunkelhet och skuggorna blir liksom hängande. Ibland får man känslan av att stationen är labyrintisk och att det villar hemska hemligheter runt hörnet. Det gotiska kommer dock inte fram i självmanuset utan är just koncentrerat till det scenografiska. I VOY är det oftast tvärtom.

Detta går faktiskt också att applicera och stärka den ovanstående teorin, men det orkar jag inte nu. Men visst är detta en mycket tydlig del i DS9s särart.

[orville]

Hmmm. du satte nog fingret på den del av ds9 jag hade svårast att acceptera till en början. det var svårt att acceptera färgerna i den här serien redan från början. efter ett tag fick jag acceptera dem även om jag längtade tillbaka tillbaka till det ultimata TNG.

Antar att du tycker att stationen ser gotisk ut tackvare de spetsiga pylonerna. Är designen kanske uttänkt att på något sätt spela in hur hanslingen egentligen uppfattas i serien. Sisko är serien (på olika sätt och alla andra karaktärer är manifestationer av olika aspekter av sisko) och ds9 är "the siskos kropp" eller skal på något vis kanske...

[Kai Dukat]

Ja typ ungefär, fast man behöver inte dra det så lång. Gotik skapar en miljö med speciella förutsättningar. Jag måste dock medge att jag tar dessa punkter direkt ifrån Mattias Fyhrs lysande bok De mörka labyrinterna – gotiken i litteratur, film, musik och rollspel. Men hans indelning passar så pass bra här att det är onödigt att formulera något annat.

Gotiken skapar helt enkelt..

Subjektiva världar – drömmar och verkligheten flyter ihop. Detta har vi redan klarat av.

Atmosfär av förfall – t ex moraliskt förfall, kriget tvingar fram tveksamma lösningar. Textfragment som hotar om undergång, detta finner vi i profettexter. Känsloförfall, kriget skapar trasiga hjärtan

Atmosfär av undergång – ja döden ruvar runt hörnet, och federationen ligger illa till

Atmosfär av olösbarhet – ja detta talar väll för sig själv

Texten får labyrintiska egenskaper – ja detta har vi väll också avklarat.

Dessa egenskaper faller bra in i DS9s miljö och skapar en unik position i ST-världen. Och den går också att föra in i metodmodellen i öppnandet av serien. Man behöver inte dra det till sin spetts utan även i små delar kan den vara effektiv som förklarings modell, t ex en del moraliska problem.