Filmkunskap för Sf-älskare

[Kai Dukat]

Jag har fått en del frågor om saker och ting rörande filmanalys och det här med tyckande, dessutom anser en del att jag förväntar mig för mycket av min omvärld gällande kunskaper. Så här kommer ett försökt att klargöra en del kunskapsgrunder och faktagrunder som filmanalys bygger på. Detta är så kallat fakta dvs inte en åsikt av mig eller mitt ego, nej detta är regler som man måste hålla sig inom för att inte gå vilse i sitt egna tyckande. Detta är ett ärligt – och kanske förmätet :rodna: – försök att skapa en större förståelse för det så kallade djupa. Och till alla er som tycker att man förstör upplevelsen av filmen i och med detta så tycker jag det är absurt påstående, ingen tycker mindre om vin om de lär sig mer om just vin, så är det även med film. Och ska Sf sluta visas på sena nätter eller helgeftermiddagar så måste vi fans faktiskt själva ta ämnet på allvar och göra något åt det . Så här kommer ett inlägg som kommer att få scrollerfingret att värka för lång tid framåt ;) :P

Dramaturgi

Varje film eller rättare sagt varje verk som syftar till en gestaltning av den värld vi anser oss leva har en struktur, inom filmen och teaterns värld kallas denna struktur just för Dramaturgi. Det är dock med en viss sorg som man konstaterar att denna ser nästintill likadan ut oavsett genre eller tid.

Strukturen är helt enkelt så här enkel för film, teater och Tv (Tv blir är dock lite knepigare men mer om detta senare)

1. Anslag (filmens inledning, intrigens presentationen)

2. Presentationen av de inblandade karaktärerna

3. Fördjupning av intrigen och karaktärerna

4. Konfliktupptrappning

5. Konfliktförlösning – ingen återvändo

6. Avtoning

Ja så här ser mer eller mindre all film ut, men man kan göra otroligt många personliga vinklar på detta som regissör men i slut ändan så är det ändå detta i grund och botten när man skalar av det hela. Det regissörerna använder sig av för att skapa en personlig prägel på det hela är det man kallar Berättarkomponenter, dessa går att dela in i tre huvudgrupper..

1. Vad vi ser (karaktärerna, klädseln, miljön, scenografin, tidpunkten osv)

2. Hur vi ser (Bildkompositioner, bildstorlek, kameravinklar, kamerarörelser, belysning, klippning osv)

3. Vad vi hör (ljud, musik och dialog)

Berättarkomponenterna är helt enkelt de som bildar själva illusionen av något unikt och förhoppningsvis något underhållande. Vi ska dock inte fördjupa oss nu på dessa intressanta komponenter kanske senare.

Det finns dock även något man skulle kunna kalla mallar när det gäller de olika delarna inom dramaturgin som regissören kan använda sig av för att kunna skapa en personlig och intressant film framförallt finner vi dessa inom själva anslaget, därför är det inte mer än rätt att fördjupa oss i själva begreppet anslag.

Anslaget är det i särklass den viktigaste delen i filmen, det är här man fångar intresset hos åskådaren. Man skall också lägga in själva kärnan i intrigen, helst skall huvudkaraktären vara med och helst skall denna ligga i någon form av underläge för att så snabbt som möjligt skall få åskådarens sympati och för att skapa ett intresse som gör att man vill se vidare. Som ni vana filmtittare redan har konstaterat så finns det som sagt en uppsjö av variationer på detta, men de går att reducera till en del så kallade mallar.

1. Nutida Narrativa (anslag som startar berättelsen och ligger i samma tidpunkt som filmen)

2. Dåtida Narrativa (anslag som startar berättelsen, men är tidsplacerad före filmens tidspunkt – alltifrån år till 1000-tals år före filmen)

3. Futuriska (anslag som tar sin utgångspunkt efter filmens handling)

4. Bildkompositioner (regissören skapar bilder som berättar det centrala, fungerar dock sällan enskilt)

5. Metaforiska (anslaget relaterar till filmen vi en symbolik)

6. Intertextuella (en knepigare form av det metaforiska)

De duktiga regissören skapar dessutom kombinationer med några av dessa mallar t ex X-Men. Filmen inleds med ett intertextuellt anslag i och med att Patrick Stewart talar till oss. Detta för direkt den insatte sf-åskådarens tankar till Star Trek, ST är i sin tur – utan skryt – en av sf-världens mest intellektuella serier, detta gör att man direkt skapar en tankeprocess att detta är något mer än bara ren action. Sedan för man in i en bildkomposition där nerver dominerar, dessutom är metallblå en dominerande färg – metallblå är nog sfs nationalfärg. Sedan låter man ett dåtida narrativa anslag gå in i och med nazisttysklands utrotning. Därefter lägger man slutligen in ett nutida narrativa anslag när man befinner sig i någon form av beslutande utskott.

X-Men är extremt välgenomarbetat i sitt anslag där flera mallar skapar en gemensam ram. First Blood är dock inte lika komplicerat, där använder man bara det nutida narrativa. 2001 är också enkel med sina urtidsmänniskor, men tolkningen är dock knepigare att infånga. Spindelmannen 1 är en liten slamkrypare det är tvådelat, man kan se det som extremt kort, eller som väldigt långt. Peter Parker befinner sig i futurum i inledningen så som berättarröst och han slutar direkt de kommer fram till skolan, sedan låter regissören föra samman karaktärspresentation och action intrigen, ju för själva huvudintrigen är MJ för det talar Parker tydligt om i början. Ja det var några exempel men se gärna på era egna filmer och gör en se var den hör hemma, obs det finns givetvis flera en dessa mallar

Det är nu tid för att se närmare på det är med karaktärer – eller orkestreringen som det egentligen heter – även här så är det inte någon större skillnad mellan filmerna. Frågan är istället hur väll regissören kan ”gömma” mallarna. De dramaturgiska karaktärerna är helt enkelt..

1. Huvudkaraktären (dvs de person som uppnår något, införskaffar sig något nytt, den som förändras t ex Spindelmannen Parker och Grinchen)

2. Den drivande karaktären (Den ”goda” pådrivaren, genomgår ingen direkt förändring t ex M J i Spindelmannen och den lilla flickan i Grinchen)

3. Antagonisten (Den som är den direkta motsatsen till den drivande och går inte heller igenom någon större förändring t ex Gröna trollet och Borgmästaren i grinchen)

4. Skuggroller (Biroller) (”Skuggar” och förstärker utvecklingen hos huvudkaraktären t ex Gröna trollets son och den lilla flickans föräldrar)

5. Närmaste relationen (ger en fördjupning av huvudkaraktären Parkers faster och Grinchens gamla flamma)

6. Likaren (En karaktär som skulle reagera som oss själva)

7. Normen (påminner om likaren men har en större dos sensmoral i sig)

Detta är så kallade dramaturgiska karaktärer och skall inte blanda ihop med de tematiska karaktärerna vilket vi kan ta upp längre fram. Dvs detta karaktärsmodeller som möjliggör en berättelse med en framåtrörelse. Huvudkaraktären är självklart den centrala och man har mer eller mindre sett just denna förknippad med en form av förändring beroende av nykunskp, erfarenhet, klassresa, relation osv osv. Det är denna syn som den nya amerikanska filmen försöker att ändra på – se patafysikeen. Givetvis går det att trixa här med just berättarkomponenterna så att det SER ut som man presenterar något nytt fast man egentligen inte gör det. Den klurigaste på senare tid är Tim Burtons Big Fish – just på grund av att den vänder lite upp och ner på detta, Mr. Burton gömmer den drivande karaktären till ??Den andra kvinnan”. Detta kan han göra i och med att just för samman dramaturgins karaktärersschabloner med de tematiska, men som sagt dessa är knepigare och behöver ett helt eget inlägg.

Ja detta var en form av inledning till det här med filmanalys, detta är så kallat objektivt fakta, dvs detta är inte ett personligt tyckande utan det är faktiskt så här det ligger till. När jag påstår något har jag min grund i detta. Så är det någon som är intresserad att gå vidare och diskutera detta ämne och se hur det går att applicera på ST varför inte Ship in The Bottle??

Edited January 9, 2006 by Kai Dukat

[JoBu]

Bra skrivet. Och ja, det är helt objektiv och korrekt fakta

Jag håller faktiskt precis för tillfället på att skriva en filmanalys på Blade Runner, passande nog! Det som jag har svårt för är dock vilken karaktär som egentligen har vilken rollfigur. En och samma karaktär kan väll inte vara flera rollfigurer?

Exempel:

Deckard (Harrison Ford) genomgår en förändring (om än ganska liten rent ytligt). Han blir påtvingad ett svårt uppdrag som han steg för steg löser. Han är dessutom tydligt den som åskådaren sympatiserar med. Detta borde göra honom till huvudkaraktär.

Replikanterna, representerad av deras ledare, Roy Batty, genomgår ingen förändring. De driver på handlingen (utan dem hade det inte funnits någon handling). Det borde göra dem (han?) till Den drivande karaktären.

Antagonisten ska stå mot den drivande karaktären. Deras vilja ska vara raka motsattsen till varandra och de ska mötas och göra upp i slutet. Kan man säga att polisväsendet i Blade Runner har antagonistrollen?

[Centerwall]

Så är det någon som är intresserad att gå vidare och diskutera detta ämne och se hur det går att applicera på ST varför inte Ship in The Bottle??

Ja för tusan! Kör på!

[orville]

Snygg sammanfattning Kai. Den bryter ner det som ses och bygger upp en struktur som verkar vara ganska allmänt fungerande.

Dock undrar jag vad som skiljer detta sätt att se på film från hur man ser på serier. Om vi skulle titta närmare på enterprise till exempel. Vad har vi för karaktärssutveckling... eller förresten, eftersom jag inte sett säsong 4 skulle jag helst se en annan serie diskuteras ur detta perspektiv. Varför inte TNG ;)

[Kai Dukat]

Bra skrivet. Och ja, det är helt objektiv och korrekt fakta

Jag håller faktiskt precis för tillfället på att skriva en filmanalys på Blade Runner, passande nog! Det som jag har svårt för är dock vilken karaktär som egentligen har vilken rollfigur. En och samma karaktär kan väll inte vara flera rollfigurer?

Exempel:

Deckard (Harrison Ford) genomgår en förändring (om än ganska liten rent ytligt). Han blir påtvingad ett svårt uppdrag som han steg för steg löser. Han är dessutom tydligt den som åskådaren sympatiserar med. Detta borde göra honom till huvudkaraktär.

Replikanterna, representerad av deras ledare, Roy Batty, genomgår ingen förändring. De driver på handlingen (utan dem hade det inte funnits någon handling). Det borde göra dem (han?) till Den drivande karaktären.

Antagonisten ska stå mot den drivande karaktären. Deras vilja ska vara raka motsattsen till varandra och de ska mötas och göra upp i slutet. Kan man säga att polisväsendet i Blade Runner har antagonistrollen?

jo man kan sammanföra flera karaktärer till en person. Det är inte ovanligt att man för samman huvudkaraktären och den drivande i just actionfilmens värld. Att föra samman en grupp till en karaktär – så som polisväsendet – är dessutom ett gammalt knep som redan Fritz Lang använde sig av i filmen M där han låter folket bli drivande eller är det de som är huvudkaraktären. Dvs en karaktär kan vara två beroende vilket perspektiv man har när man öppnar upp det hela. Jag tycker nog att du har tänkt rätt i Blade Runner, jag tycker nog att du skall ställa kollektiv mot kollektiv för att på så sätt förstärka ditt synsätt.

Snygg sammanfattning Kai. Den bryter ner det som ses och bygger upp en struktur som verkar vara ganska allmänt fungerande.

Dock undrar jag vad som skiljer detta sätt att se på film från hur man ser på serier. Om vi skulle titta närmare på enterprise till exempel. Vad har vi för karaktärssutveckling... eller förresten, eftersom jag inte sett säsong 4 skulle jag helst se en annan serie diskuteras ur detta perspektiv. Varför inte TNG ;)

Dramaturgi gällande Tv blir x3 liksom. Varje avsnitt följer en komprimerad variant som jag tog upp ovan. Men dessutom finns det en liknande dramaturgi som sträcker sig över säsongen, denna struktur ligger dessutom stark förbunden med de kommersiella intressena (obs amerikanska serier). Detta kan man se genom att man får flera konflikthöjande perioder under en säsong, i ENT 3 ser man detta väldigt tydligt. Konflikthöjningarna syftar förstås till ökad spänning och detta för att hålla kvar tittare, men dessa toppar faller syftar också till att stärka seriens kommersiella värde – dvs dyrare reklamtid.

Men om serien inkluderar mer än 1 säsong så tillkommer en tredje dramaturgi. Ofast är det först i säsong 2 som planteringar (en berättarkomponent som öppnar upp framtiden med olösta berättartrådar) lyckas skapa en stabil grund att stå på inför kommande säsonger. ST skiljer sig en del här åt genom att man är ganska rutten på just denna struktur, men DS9 och TNG är de som har lyckats bäst, där kan man se tydligt att grunden för de kommande säsongerna läggs fast. ENT är dock en katastrof i och med den totala förändringen till säsong 3.

Ett problem här är konfliktlösningarna, varje avsnitt skall ju i och för sig ha en konfliktlösning i sig.. Men här talar jag om det konflikter som bildar de röda trådarna i serien. T ex ett problem man var tvungen att lösa i TNG var Datas ställning som egen varelse så att inte varje individ kunde hävda sin rätt att äga honom. Detta gjorde som sagt i säsong 2, hade man inte gjort detta så hade detta lett till intrigproblem. Men vissa trådar kan dock fungera mycke mycke längre så som att hitta hem i VOY. Man lyckades att balanser avsnitten med fejkade maskhål och de blev inte så intrighämmande som man först trodde – mycket snyggt gjort av manustemat.

Den farliga delen i en serie är dock säsong 3, då måste man harmonisera framtidsperspektiven så att en positiv förändring sker i säsong 4. Så att intresset kvarhålls hos tittarna. 24 är dock ett litet undantag för där kör man med ”samma” serie i olika tappningar – det är ju baske med ett mirakel att detta fungerar så bra som det gör.

Så när man ser på Tv så gäller det att hålla tre bollar i luften när man ska försöka få rätsida på det mesta. Men å andra sidan så har man inte lika mycke pengar som filmen och lösningar och planteringar blir inte så sofistikerade som i filmens värld.

Ja det var kort om Tv, jag hade tänk ta det här med berättarkomponenter och det tematiska först men det får väll komma senare.

[Supreme Commander JAF]

Jag har fått en del frågor om saker och ting rörande filmanalys och det här med tyckande, dessutom anser en del att jag förväntar mig för mycket av min omvärld gällande kunskaper. Så här kommer ett försökt att klargöra en del kunskapsgrunder och faktagrunder som filmanalys bygger på. Detta är så kallat fakta dvs inte en åsikt av mig eller mitt ego, nej detta är regler som man måste hålla sig inom för att inte gå vilse i sitt egna tyckande. Detta är ett ärligt – och kanske förmätet :rodna: – försök att skapa en större förståelse för det så kallade djupa. Och till alla er som tycker att man förstör upplevelsen av filmen i och med detta så tycker jag det är absurt påstående, ingen tycker mindre om vin om de lär sig mer om just vin, så är det även med film. Och ska Sf sluta visas på sena nätter eller helgeftermiddagar så måste vi fans faktiskt själva ta ämnet på allvar och göra något åt det . Så här kommer ett inlägg som kommer att få scrollerfingret att värka för lång tid framåt ;) :P

Dramaturgi

Varje film eller rättare sagt varje verk som syftar till en gestaltning av den värld vi anser oss leva har en struktur, inom filmen och teaterns värld kallas denna struktur just för Dramaturgi. Det är dock med en viss sorg som man konstaterar att denna ser nästintill likadan ut oavsett genre eller tid.

Strukturen är helt enkelt så här enkel för film, teater och Tv (Tv blir är dock lite knepigare men mer om detta senare)

1. Anslag (filmens inledning, intrigens presentationen)

2. Presentationen av de inblandade karaktärerna

3. Fördjupning av intrigen och karaktärerna

4. Konfliktupptrappning

5. Konfliktförlösning – ingen återvändo

6. Avtoning

Ja så här ser mer eller mindre all film ut, men man kan göra otroligt många personliga vinklar på detta som regissör men i slut ändan så är det ändå detta i grund och botten när man skalar av det hela. Det regissörerna använder sig av för att skapa en personlig prägel på det hela är det man kallar Berättarkomponenter, dessa går att dela in i tre huvudgrupper..

1. Vad vi ser (karaktärerna, klädseln, miljön, scenografin, tidpunkten osv)

2. Hur vi ser (Bildkompositioner, bildstorlek, kameravinklar, kamerarörelser, belysning, klippning osv)

3. Vad vi hör (ljud, musik och dialog)

Berättarkomponenterna är helt enkelt de som bildar själva illusionen av något unikt och förhoppningsvis något underhållande. Vi ska dock inte fördjupa oss nu på dessa intressanta komponenter kanske senare.

Det finns dock även något man skulle kunna kalla mallar när det gäller de olika delarna inom dramaturgin som regissören kan använda sig av för att kunna skapa en personlig och intressant film framförallt finner vi dessa inom själva anslaget, därför är det inte mer än rätt att fördjupa oss i själva begreppet anslag.

Anslaget är det i särklass den viktigaste delen i filmen, det är här man fångar intresset hos åskådaren. Man skall också lägga in själva kärnan i intrigen, helst skall huvudkaraktären vara med och helst skall denna ligga i någon form av underläge för att så snabbt som möjligt skall få åskådarens sympati och för att skapa ett intresse som gör att man vill se vidare. Som ni vana filmtittare redan har konstaterat så finns det som sagt en uppsjö av variationer på detta, men de går att reducera till en del så kallade mallar.

1. Nutida Narrativa (anslag som startar berättelsen och ligger i samma tidpunkt som filmen)

2. Dåtida Narrativa (anslag som startar berättelsen, men är tidsplacerad före filmens tidspunkt – alltifrån år till 1000-tals år före filmen)

3. Futuriska (anslag som tar sin utgångspunkt efter filmens handling)

4. Bildkompositioner (regissören skapar bilder som berättar det centrala, fungerar dock sällan enskilt)

5. Metaforiska (anslaget relaterar till filmen vi en symbolik)

6. Intertextuella (en knepigare form av det metaforiska)

De duktiga regissören skapar dessutom kombinationer med några av dessa mallar t ex X-Men. Filmen inleds med ett intertextuellt anslag i och med att Patrick Stewart talar till oss. Detta för direkt den insatte sf-åskådarens tankar till Star Trek, ST är i sin tur – utan skryt – en av sf-världens mest intellektuella serier, detta gör att man direkt skapar en tankeprocess att detta är något mer än bara ren action. Sedan för man in i en bildkomposition där nerver dominerar, dessutom är metallblå en dominerande färg – metallblå är nog sfs nationalfärg. Sedan låter man ett dåtida narrativa anslag gå in i och med nazisttysklands utrotning. Därefter lägger man slutligen in ett nutida narrativa anslag när man befinner sig i någon form av beslutande utskott.

X-Men är extremt välgenomarbetat i sitt anslag där flera mallar skapar en gemensam ram. First Blood är dock inte lika komplicerat, där använder man bara det nutida narrativa. 2001 är också enkel med sina urtidsmänniskor, men tolkningen är dock knepigare att infånga. Spindelmannen 1 är en liten slamkrypare det är tvådelat, man kan se det som extremt kort, eller som väldigt långt. Peter Parker befinner sig i futurum i inledningen så som berättarröst och han slutar direkt de kommer fram till skolan, sedan låter regissören föra samman karaktärspresentation och action intrigen, ju för själva huvudintrigen är MJ för det talar Parker tydligt om i början. Ja det var några exempel men se gärna på era egna filmer och gör en se var den hör hemma, obs det finns givetvis flera en dessa mallar

Det är nu tid för att se närmare på det är med karaktärer – eller orkestreringen som det egentligen heter – även här så är det inte någon större skillnad mellan filmerna. Frågan är istället hur väll regissören kan ”gömma” mallarna. De dramaturgiska karaktärerna är helt enkelt..

1. Huvudkaraktären (dvs de person som uppnår något, införskaffar sig något nytt, den som förändras t ex Spindelmannen Parker och Grinchen)

2. Den drivande karaktären (Den ”goda” pådrivaren, genomgår ingen direkt förändring t ex M J i Spindelmannen och den lilla flickan i Grinchen)

3. Antagonisten (Den som är den direkta motsatsen till den drivande och går inte heller igenom någon större förändring t ex Gröna trollet och Borgmästaren i grinchen)

4. Skuggroller (Biroller) (”Skuggar” och förstärker utvecklingen hos huvudkaraktären t ex Gröna trollets son och den lilla flickans föräldrar)

5. Närmaste relationen (ger en fördjupning av huvudkaraktären Parkers faster och Grinchens gamla flamma)

6. Likaren (En karaktär som skulle reagera som oss själva)

7. Normen (påminner om likaren men har en större dos sensmoral i sig)

Detta är så kallade dramaturgiska karaktärer och skall inte blanda ihop med de tematiska karaktärerna vilket vi kan ta upp längre fram. Dvs detta karaktärsmodeller som möjliggör en berättelse med en framåtrörelse. Huvudkaraktären är självklart den centrala och man har mer eller mindre sett just denna förknippad med en form av förändring beroende av nykunskp, erfarenhet, klassresa, relation osv osv. Det är denna syn som den nya amerikanska filmen försöker att ändra på – se patafysikeen. Givetvis går det att trixa här med just berättarkomponenterna så att det SER ut som man presenterar något nytt fast man egentligen inte gör det. Den klurigaste på senare tid är Tim Burtons Big Fish – just på grund av att den vänder lite upp och ner på detta, Mr. Burton gömmer den drivande karaktären till ”Den andra kvinnan”. Detta kan han göra i och med att just för samman dramaturgins karaktärersschabloner med de tematiska, men som sagt dessa är knepigare och behöver ett helt eget inlägg.

Ja detta var en form av inledning till det här med filmanalys, detta är så kallat objektivt fakta, dvs detta är inte ett personligt tyckande utan det är faktiskt så här det ligger till. När jag påstår något har jag min grund i detta. Så är det någon som är intresserad att gå vidare och diskutera detta ämne och se hur det går att applicera på ST varför inte Ship in The Bottle??

Intessant lista... Om du skulle placera in de olika karaktärerna i tex tos och tng (de som gjort filmer) där hur skulle det se ut? J.

[Kai Dukat]

Intessant lista... Om du skulle placera in de olika karaktärerna i tex tos och tng (de som gjort filmer) där hur skulle det se ut? J.

När det gäller de dramaturgiska karaktärerna i ST så måste man komma ihåg att dessa har sina rötter i den tv-mytologiska världen och där med går denna struktur igen i filmerna. Som regel kan man säga att ST kör en kollektivistisk lösning; Besättningen = huvudkaraktärer, Federationen = Drivande och Det/Den som ”hindrar uppdraget” = Antagonister. Oftast personifierar man den drivande och antagonisten med t ex en uppdragsgivare från Federationen eller som får hjälp av Federationen och motståndaren blir en person, grupp eller ting som problematisera lösningen av uppdraget. Som regel brukar man även kunna hitta en personifiering av besättning, dvs man flyttar fram en karaktär som får symbolisera kollektivet, t ex ett B’Elanna-avsnitt, Data-avsnitt Kira-avsnitt osv osv.

Men genom att det är Tv så blir problemet lite komplexare, för i själva besättningen finns en mer eller mindre dold dramaturgisk linje. I TOS är det oftast Bones och Spook som blir Drivande och antagonist. Kirk blir där med huvudkaraktären. Just Spook och Bones relationen återkommer i TNG säsong två när man låter Data och Pulaski få dessa positioner, detta fungerar dock inte och man letar efter något annat. TNG är kanske intressantast för de är hela tiden ganska ostatiska, Troi är dock fast som en variation av Närmaste relationen, Wesley är en misslyckad Normkaraktär. Men Huvudkaraktären flyttas faktiskt runt en heldel inom kollektivet. Jag skulle dock säga att Data och Riker är de som flest gånger ter sig som huvudkaraktärer. Data vinner mänskligheten och Riker vinner Troi och eget kaptenskap. Men just dessa två får också många gånger vara drivande och Picard blir Antagonisten – framför allt när Data driver.

Worf har också många gånger huvudkaratäriska drag, han är dock sällan varken drivande eller antagonisten. Men däremot kan man se att han många gånger blir en Norm eller likare i och med sin misstänksamhet. Crusher är också huvudkaraktär dock i väldigt liten skala, oftast får hon bli drivande/antagonist och Picards närmaste relation. TNG och TOS är helt enkelt väldigt patriarkala i sin dramaturgiska struktur.

DS9 Har vi dock en tydlig dominerande huvudkaraktär i Sisko och Jake är nästan alltid fast i Närmasterelations karaktären. Kira, Odo, Worf och Bashir får också huvudkaraktäriska drag men är oftast drivande/antagonister. O’brien är en helt lysande skugg(bi)roll. Hans position i VOY har Chakotay. Här dominerar dock Seven, Kes och Doktorn som huvudkaraktärer, men även B’Elanna, Paris och Janeway har huvudkaraktäriska drag. Janeway är dock den kapten som får bli drivande flest gånger. VOY är en av de mest feministiska serierna jag har sett rent strukturellt.

I ENT flyter det dock man får inte riktigt in den där strukturen så bra helt enkelt, T’Pol är dock väldigt huvudkaraktäristisk, men så även Hoshi och Artcher. Problemet ligger dock i drivandet/antagonisten, T’Pol fungerar oftast på denna position, men genom att hon allt som oftast går över till huvudkaraktär så haltar det en del. Å andra sidan så är ENT den mest kollektivistiska serien jag har sett och därmed uppstår detta problem ganska naturligt, jag tycker det är spännande med detta nya grepp i ST, kanske inte så lyckat men bättre än ett overkill.

Filmerna i TNG filmerna är dock Picard väldigt tydlig som huvudkaraktär, dock inte i nemisis då Data får inta denna position. Sen är det ganska enkelt så det så. Ja detta var en mycket komprimerad version av det här med dramaturgiska karaktärer i ST. Motiveringarna är generaliserade det finns givetvis avsnitt där Troi och O???Brien är huvudkaraktärer och det finns andra lösningar. Svaret ska helt enkelt ses som ett övergripande av 700 avsnitt.

[Kai Dukat]

Innehållsstruktur

Jaha då har vi kommit till själva innehållet och det är här som det tycks bli så fel ibland. En fördom om denna del är att det bara handlar om att tycka och att detta ska räcka. Men innan man kan börja med själva analyserandet så måste man faktiskt ta hänsyn till en del fakta i innehållets struktur. Dvs det jag kommer att ge exempel på nedan är inte något analyserande i ordets själva bemärkelse utan snarare ett klargörande av den grund som analysen kan bygga vidare på. Jag vill också tillägga att det finns betydligt mer att hämta ur de exempel jag tar upp här nedan, det jag tar upp är bara ett enkelt skrap på ytan.

Låt oss börja med att tänka oss en pyramid med fyra nivåer och en mycket mycket liten toppmarkering av pyramiden. Den där lilla lilla toppdelen är det man kan kalla regissören/författarens Egna i texten eller boken. Dvs det som man kan säga är eget är så försvinnande lite i en färdig producerad film eller text att många gånger så finns det inte med alls. Så vad är det som finns med då+ Jo sånt vi redan har sett eller läst.

Den översta delen av de fyra delarna i pyramiden kan man säga är berättelserna. Ibland filmar man en bok, ibland en omarbetad version, en tolkning av en bok, en fri inspiration osv. Denna del är ganska enkel att finna i och med att detta måste finnas med i förtexten eller att regissören själv redovisar detta i intervjuer när filmen marknadsförs. Men vad händer då om man har en special skrivet manus som ingen har filmat tidigare. Jo det är då man får gå ner till nästa del. Detta ska man givetvis göra även om man vet att Tolkien har skrivit boken..

Här finner vi intrigteman, det finns hur många intrigteman som helst att brottas med så jag kommer att bara kunna ta med en bråkdel av en tusendel. Vad betyder då detta? Jo i varje berättelse finner vi olika typer av teman som återanvänds gång på gång. I Battlestar G. finner vi bland annat intrigteman så som; Hotet om människans undergång. Tillsammans kan man vinna över allt och förbjuden kärlek. Men också mer småkluriga teman som Skapelsens uppror/misslyckanden . Detta är ett tema som vi har sett och läst många gånger tidigare. I den jordanska traditionen gör djävulen uppror mot sin skapare, Cykloperna blev inte så lyckade som Apollon hoppades på i den grekiska mytologin. Inom naturvetenskapen s?? frigör sig människan och ”dödar” Gud. I den profana familjen så gör barnen uppror och går sina egna vägar osv osv. Detta betyder at Moore inte har kommit något nytt i sig utan han återanvänder ett tema i nya kläder. I hans fall har han dock satt Människan på Guds plats i och med att hon är den som har skapat en helt ny ras, vilka dessutom vill ta ihjäl sina skapare. Detta gör att temat har sina rötter inom den religiösa sfären och passar sig bäst att sedan analyser med en religiösmetod. Enkelt sagt skulle man kunna säga att sökandet efter Gud i battlestar är sökandet efter människan – hennes själ, sanna själ, sanna förmågor osv – i och med att det är hon som är ”skaparen”. Givetvis kan man öppna upp denna del med psykoanalytiska metoder eller feministiska metoder, rena lingvistiska ja ni fattar det finns många fler.

ST då vad har vi där för teman? Jo hur många som helst. Men Ett tydligt tema är Resandet efter kunskap. Erövrandet av kunskap. Ett tema som har funnits med oss människor i flera tusen år men som blev fastlagd som en sanning under upplysningen och i och med Europas erövrande av världen. Hur många gånger har man inte hört att man lär sig så så mycket av att resa och se en bardisk på Kos. Jaja hur som helst ser vi detta tema återkomma väldigt mycket inom litteraturen Candide, Hornblower, jules verne osv. Dvs Roddenberry har lagt ett mycket beprövat tema som grund men gett den ett nytt hav, rymden.

Men dessa teman står dock inte som isolerade i den där pyramiden vi föreställer oss. För på den tredje nivån finner vi karaktärsteman. Egentligen samma sak men nu isolerade till karaktärerna. T ex Messiastemat finner vi hos karaktärer så som Spindelmannen, Sisko, Stålmannen osv. dvs karaktären frälser och räddar sin omgivning på ett klassiskt självutplånande sätt (Agapetema). Askungen finner vi i Pretty Woman. Pinoccio finner vi i Data. Den gode sonen finner vi Jake. Häxan finner vi Alexis Carrington. Psykopaten finner vi i Sten Frisk. Snällisen finner vi i Brandon Cowboyen finner vi i Terminator. Bulldogen finner vi i ja nu får nu klara er själv. Som ni förstår så finns det hur många exempel som helst här. Dvs författarna har inte heller hittat på några nya karaktärer utan återanvänt det som redan finns.

Längst ner i pyramiden finner vi dock alla de olika föreställningar vi redan har i samhället, man skulle kunna kalla dem för bakomliggande faktorer. Här finner vi strömningar och idéer som vi tycker här i samhället. Det ryms så mycket här att det går aldrig att greppa. Men några exempel måste ju dock med t ex Den ensamma kvinnan är det alltid fel på. Ja så är det om man ser på film, antingen är hon översexuell Trois mamma, Asexuell som Janeway och Seven. Bitchig som B’Elanna. Lesbisk som chefen på ER. Glädjedödare som Scully osv. Men den Ensamma kvinnan blir dock ”normal” när hon får en Man vid sin sida. En annan strömning är att varje individ har rätten att vara sig själv. Jag menar jössööss va vi ser bevis på detta i ST. Men vi vet att i verkligheten så är det inte så, försök bara att komma till ett anarkist möte i kostym. Våld är en lösning är också en strömning som samhället anser är rätt. Detta ser vi i massa filmer och Bush alla tal efter 11 september. men om våld är en lösning som borde ju jag kunna spö upp frun om jag inte får min middag klockan 17 – ja när jag tänker efter så tror jag nog att det skulle fungera – NOT om vi tittar på strömningarna i den del för här fördöms allt våld mot kvinnor och barn. Fast vi vet är verkligheten är tvärtom.

När man har kommit till denna del så börjar analysen att närma sig för här blir gränserna mer och mer luddiga. Men har man vandrat neråt i pyramiden så har man sina hållpunkter och det blir lättare att hitta rätt. Att analysera sedan innebär sedan att välja metoder, eller åtminstone vara konsekvent och hyfsat logisk för att man ska kunna kalla sin utsaga för sann. Och det kan många göra och flera sanningar kan existera bredvid varandra utan att den ena har rätt.

Så ja detta är mycket att fundera över och det är roligt. Jag arbetar efter detta var jag än tar del av för material gällande ett gestaltande av något. Det kan vara en historia som någon berättar för sin kompis på bussen. En film, En uppsats, en affisch på stan, Tv-nyheterna osv osv. Men man får aldrig glömma bort självdistansen och glimten, alvarligheten är den farligaste fienden om man tro sig ha rätt. VILKET jag ALDRIG har påstått mig ha. OBS detta betyder dock inte att jag har fel :P ;) .

[orville]

det här verkar coolt, ska vi inte ta och applicera det hela på någonting nudå kai? Ta en film som vi alla sett.... som du sett eller kanske bättre ge några förslag och sedan väljer vi ett av dem och kör igenom det...

[Kai Dukat]

Okej ska vi börja enkelt då är mitt förslag Spindelmannen 2

[Kai Dukat]

Tror du att det kan vara så att vissa människor har ett mycket större behov av pragmatiska sanningar än andra? Så pass att de prompt måste dela in världen subjektivt och sedan kalla det objektivt? Anledningarna till detta kan vara många, men något psykologiskt betingat lär det vara. Själv var jag stor förespråkare för sådant här tidigare (det finns spår av det kvar i mig fortfarande), men i takt med att jag förändrats de senaste åren har jag också börjat lägga sånt här bakom mig. Jag försöker helt enkelt se saker för vad de verkligen är för mig, inte för någon allmänhet. För jag kan inte finna att jag har det behovet i så hög grad längre. Jag "vet" t ex vad som kännetecknar en bra skådis. Jag har ganska god insikt i filmhantverket. Jag har plöjt en hel massa litteratur på ämnet skrivande. Dock kan jag inte komma ifrån att allt egentligen bottnar i tycke och smak. Därför är det så jag väljer att se världen. Minsta gemensamma nämnare är de enda sanna sanningarna. Behovet av pragmatiska sådana får stå för andra.

Jag vet inte riktigt om jag har stött på den där teorin, men det ligger nog något i den. Jag tror att det finns två förklaringar dels en ”psykologisk” och en ”intellektuell”. De psykologiska är nog så att ungdomen har ett större behov av objektiva sanningar och detta har nog att göra med någon form av sen varseblivning. Steget ut i den grå världen tas utifrån ett klart sanningsläge som sakta bryts ner utifrån ökade erfarenheter.

Själv har jag alltid varit åt det postmoderna filosofiska systemet, jag har alltid attraherats av ämnen och frågor som inte har några ”svar”. Postmodernismen har dock två stora brister, det ena är kommunikationen och det andra är ansvaret. Jag har gång på gång hamnat i diskussion med moderister som just attackerar dessa två områden och jag de har många gånger rätt i sin kritik nämligen att subjektivitet ger en meningslös kommunikation och att därmed försvinner t ex ansvaret för gångna och framtida folkmord. Jag har dock funnit Wittgensteins teorier som användbara verktyg gällande bron mellan subjektivt och objektiv. Enkelt sagt om man reducerar det objektiva till funktionellt så kan man hålla kvar vid en subjektiv ontologi och på så sätt kan man filosofiskt faktiskt döma Hitlers agerande som felaktigt + att människovärdet blir en okränkbar sanning.

När jag började undervisa i filmkunskap så upptäckte jag just att eleverna kom att söka efter sanningar, dvs bra eller dåligt utanför den subjektiva upplevelsen. Detta blev många gånger fel och förtryckande. Vi bestämde då att prova just Wittgensteins teorier på film, litteratur och annan kultur. Under 4 år har jag tillsammans med elever börjat bygga upp ett system där det subjektiva blir okränkt men att en meningsfull diskussion gällande bra eller dåligt kan förekomma och att denna diskussion blir framåtdrivande och att den kan förmedla kunskaper. På detta sätt får man en subjektiv ontologi men som konkretiseras i en funktionell objektivitet. Så länge det hela är funktionellt har det ett sanningsvärde om inte så är det just bara subjektivt.

Om man använder sig av teorier som ett flertal filmanalytiker använder sig av är det funktionellt utanför klassrummet och får därmed ett större sanningsvärde. Men om teorierna visar sig bli ofunktionella så smittar detta av sig på den gjorda analysen. Här tycker jag nog att den psykoanalytiska analysmodellen är ute på djuptvatten sedan några år och det börjar spricka i den funktionella ramen, och därmed på sanningsvärdena. Ska bli kul att följa utvecklingen just där.

.