Star Trek är tillbaka!

[Aike]

Abrams Star Trek

Filmen Star Trek är en upplevelse. ”Glöm vad du har sett förut” och ”förbered dig för en nystart” som basuneras ut i reklamen ska tolkas bokstavligt.

Inför mitt inre öga kunde jag flera timmar efter filmen se scener spelas upp. Från den heroiska striden ombord USS Kelvin med George Kirk i filmens början till slutscenen där varje Star Trek-fan bara kan le brett är det som en visuell och känslomässig berg-och-dal-bana.

Om tidigare Trek -- lite överdrivet -- var som teater med dialogcentrerad handling är Abrams Trek som om att vara med ombord på Enterprise. Jag var verkligen inget Abramsfan före filmen, men han är en mästare på att skapa närvaro och realism.

Det finns scener filmade med skakig kamera som ger dokumentärfilmskänsla. Det är scener med öronbedövande ljudeffekter blandat med helt tysta scener. Allt detta blandat med de mest hisnande actionsekvenser som gör filmen visar det som det bara berättades om många gånger i serierna och tidigare filmer. Allt detta görs i ett intensivt tempo.

För som en irländare jag träffade på Londonpremiären där jag såg filmen sa: ”Dagarna när Star Trek-besättningen sitter och pratar om problem i konferensrummet är över. Den här besättningen har inte tid för det.”

Dessa ändringar på berättarstrukturen och det visuella kommer att dra en skiljelinje mellan de som älskar filmen och de som tycker att den är ett helgerån, inte om handlingen stämmer överens med avsnitt xyz. För skillnaden mot tidigare Star Trek-konventioner, som har varit ganska konservativa även i senare upplagor som Nemesis och Enterprise, är stor.

Jag tycker att Abrams berättarsätt är oemotståndligt. Han visar att det går att berätta Trek på ett nytt, fräscht sätt som även internetgenerationen kan uppskatta. Det är alltså inte bara en mycket bra Star Trek-film, utan även en mycket bra blockbuster som kan konkurrera med Batman, Spiderman och Star Wars.

Filmen är Kirk-och-Spock- inte effektcentrerad

Och precis som dessa filmer är Star Trek karaktärsdriven. Kirk och Spock är med i nästan varje scen, och det är kontrasten mellan dem som står i fokus. För de är inte vänner utan rivaler från början.

Paramount hade kanske därför behövt göra en trailer för de redan invigda för att slippa en del gnäll som har förekommit sedan i höstas om att det enbart är ett effektspektakel. Speakertexten i en sådan fanriktad trailer skulle kunna vara:

Den ene från jorden. Den andre från Vulcan.

Deras öde var att bli bästa vänner.

Men en man från framtiden ändrade allt.

De växte upp som rivaler vid Stjärnflottan.

Men för att rädda sina hemvärldar från undergång måste de se bortom sina olikheter och uppfylla sitt sanna öde.

Utan att gå in på detaljer är filmen -- trots de många och strålande effekterna -- mer karaktärsdriven än alla de övriga Star Trek-filmerna med undantag för First Contact. Men jag tror inte jag är ensam om att tycka att First Contact gick utanför hur Picard hade etablerats tidigare. Detta problemet har inte Star Trek. Dels därför vi aldrig har sett TOS-besättningen som unga, dels därför att de använder ett klassiskt Trek-berättar-trick för att få lite mer spelrum.

Kirk och Spock startar alltså på noll. Kirk som en vettvilling och Spock som brottas med sin känslomässiga mänskliga respektive vulkanska logiska sida. När filmen är över har de genomgått en resa som jag som gillar dem inte annat kan applådera. Någon kanske tycker att deras bakgrund kanske är för kortfattad då och då, men jag tycker att Abrams lyckas visa rollfigurerna på ett minimalistiskt, men effektivt sätt som ofta är mer fysiskt och och visuellt än pratigt. Det lär dock finnas åtminstone en scen till med en ung Spock som jag gärna ser på dvd-utgåvan.

Nero är bättre än väntat

Skurken Nero var något jag var tveksam över innan jag såg filmen. Dels för att recensioner har sagt att han är endimensionell, dels för att de var lite fantasilöst att ha en ny romulansk skurk eftersom de spelar en så stor roll i Nemesis.

Men han fungerar – för han är motorn som förstärker Kirks och Spocks konflikt genom att sprida förödelse i Federationen, en förödelse som har mycket personlig betydelse för hjältarna. Helt enkelt: han är mer driven att agera än stå stilla och prata, vilket är typiskt för filmen.

Det negativa med Nero är att han inte är lika underbyggd bakgrundsmässigt som Shinzon i Nemesis eller Khan i tvåan. Jag är dock säker på att de som läser serieboken Countdown kommer att ha en mycket bättre förståelse för hans motiv än de som enbart ser filmen.

Värdiga efterföljare till de klassiska skådespelarna

En sak jag oroade mig över var hur de skulle lyckas med kemin mellan huvudfigurerna. Det är inte en helt enkel uppgift att ersätta trion Shatner, Nimoy och Kelley som var med och skapade sina figurer. Men hela rollbesättningen levererar bra prestationer.

När Pine tar kommandot är det inte längre en kopia som står där, utan Kirk. Han har gjort rollen till sin egen. Är han lika bra som Shatner? Svårt att avgöra eftersom Shatner visade prov på större register i tv-serien, vilket inte Pine får möjlighet till, men filmen visar att Kirkfiguren är större än ”The Shat”.

Jag gillade också Quinto som Spock. Quinto får arbeta med ett bredare register än Nimoy gjorde vanligtvis under serien, då den unge Spock inte är lika bra på att kontrollera sina känslor. Vissa säger dock att han är för lik Sylar i Heroes.

Men det är Karl Urban som McCoy står ut. Det är som om Kelleys ande lever vidare i honom. Han står för filmens stora skratt som till exempel hans underbara replik när han får träffa Spock. McCoys roll i filmen är dock främst att vara Kirks sidekick och den som står på hans sida i konflikten mellan hjältarna.

En skillnad mot serien är att Uhura har en betydligt större roll. Det syns bland annat på filmaffischerna, där hon ofta förekommer på McCoys bekostnad. Hennes roll är att vara den i besättningen som stöder Spock i bråket med Kirk. Till och med kan jag säga att relationen kanske går lite djupare än så, vilket lär skapa en del diskussioner.

Scotty, Sulu, Chekov och den åttonde besättningsmedlemmen.

Scotty spelas av Simon Pegg. Han är för mig ett okänt namn, men jag måste ha bott under en sten, eftersom han är en av de hetaste komikerna just nu. Till exempel har han fler fans än alla andra Trek-skådisar tillsammans om man tittar på Facebook. Han har ungefär lika stor roll som Doohan hade i TOS-filmerna. Scotty dyker dock inte upp förrän en bra bit in i filmen och står för en hel del komik. Det är lite på gott och ont. Filmen bygger till viss del på den glimt i ögat som fanns i TOS. Jag gillar det, men förstår om andra inte gör det. Skämten är dock aldrig så malplacerade som de var i Insurrection, där många skämt förstörde en hel del av spänningen som fanns och enbart var där för att få in rollfigurer som annars inte hade haft något att göra.

Sulu och Chekov har mindre roller precis som i serien. De är Enterprises piloter i princip, även om Sulu har blivit bättre på att fäktas och slåss. Chekov är dock en besvikelse. Filmen driver med hans ryska accent, vilket gör att man skrattar åt istället med honom till skillnad från serien.

Sedan dyker det upp en åttonde besätttningsmedlem. Om han får fortsatt förtroende i uppföljare återstår att se, men jag talar inte om vem det är. Särskilt som jag inte har sett några spoliers om honom över huvud taget tidigare.

Nimoy -- en av filmens höjdpunkter

Leonard Nimoy som det inte har visats mycket bilder eller filmsekvenser gör mycket mer än en roll för att locka tveksamma fans. Hans scener är nödvändiga både för att lösa filmens hjältarnas konflikt och för att förstå skurken Nero. Scenen där han träffar Kirk för första gången är hans bästa och mest känslosamma rollprestation sedan The Wrath of Khan. Jag är också glad över att Spock får ett värdigt slut i slutet av filmen.

Filmen behandlar med andra ord originalserien mycket bra och respektfullt på ett sätt som är ljusår från Mission Impossible, där serie och film inte har mycket gemensamt. Det är till och med långt mer respektfullt än vad Roddenberry gjorde i The Motion Picture. För Star Treks känsla, visuella stil och karaktärer ligger betydligt närmare TOS än Shatner och companys f??rsta filmäventyr.

Så det är verkligen 60-talets Star Trek för en ny generation.

Och därför är det lätt att hålla med det Nimoys fru sa när hon såg filmen: ”jag vill inte att den ska ta slut.”

Star Treks två timmar går blixsnabbt, det är som sagt som en rolig berg-och-dal-bana man vill åka om och om igen.

För att sedan se en uppföljare, då de sista scenerna med Kirk och resten av besättningen visar att Star Trek verkligen är tillbaka.

Betyg: 9,5/10

Positivt:

+Bland den bästa karaktärsutvecklingen inom någon Star Trek-film eller serie.

+Kemin mellan Kirk, Spock och McCoy är lysande och skådespelarna lyckas med att göra rollerna till sina egna.

+Leonard Nimoy som Spock

+Uhura har en större och mer intressant roll

+Effekterna och det visuella tar Star Trek till en ny nivå

+Filmen är respektfull gentemot TOS (inget Mission Impossible)

+Filmens budskap är aktuellt

+Bästa inledningsscenen i en sci-fi-film sedan ”Star Wars A New Hope”

Negativt

-Minst två till tre år till en eventuell uppföljare

-Actionsekvenserna är så välgjorda, maffiga och många att en del av dem försvinner i mängden

-Man driver med Chekov snarare än skrattar med honom

-Filmen förklarar inte en del detaljer, t ex skillnaden mellan romulaner och vulcans

Edited April 23, 2009 by Aike

[Supreme Commander JAF]

Kul och läsvärd recension Aike. Du har fått mig om möjligt ännu mer nyfken på filmen och förväntansfull på att den är bra. J.

[Mr Trek]

Låter skoj, bra recension Aike!

[Mr Trek]

Kanske borde den här recensionen läggas till på databasens XI sida. Många andra av ST filmerna har ju en recension där!

[Pjotr'k]

Gärna det, Mr Trek, men jag vill att vi väntar till efter den 8 maj.

[Supreme Commander JAF]

Låter rätt, Pjotrk. J.

[Mr Trek]

Låter som en bra idé.

[Aike]

Någon som går på pressvisningen som har lust att skriva en längre, eller kortare, spoilerfri recension som jag gjorde ovan.

För den som inte vet så såg jag Star Trek-filmen i London 2009 på galapremiären.