DS9: En presentation av Deep Space Nines personlighet

Deep Space Nine (DS9) är kanske den minst kända Star Trek serien här i Sverige. Den visades ett tag på TV1000 och TV3, men här nådde man inte sin publik och man avbröt sändningarna. Men i och med de fantastiska DVD-utgåvorna under de senare åren så har också intresset för denna serie ökat. Därför anser vi att det är dags för en närmare presentation av serien och hur den skiljer sig gentemot de andra Star Trek serierna. Vi vill visa DS9 stora personlighet och dess fantastiska äventyr, vi hoppas att den både ska tilltala nya och redan inbitna 9:ers. Vi har valt att lägga upp denna presentation i fyra olika delar, nämligen Den visuella skillnaden, Karaktärsskillnader, Den litterärstrukturella skillnaden och Den filosofiska skillnaden.

Anledningen till att vi har valt just dessa är att detta är fyra viktiga beståndsdelar i alla Star Trek serier och det är här vi tydligt kan se den stora personligheten som serien har. Artikeln kommer framför allt att gå in på själva modellbygget, dvs vi kommer i första hand att ge analysmodeller. Några djupare analyser kommer vi dock inte att ge, detta lämnar vi med glädje till er som läser och vi uppmanar gärna till att ni sedan delar med er av dessa analyser på sidans diskussionsforum. Vi vill också tillägga att det förekommer så kallade spoilers i denna artikel, detta för att styrka de teorier vi framför, vi försöker dock att undvika att avslöja alltför mycket gällande upplösningarna på de äventyr vi använder oss av.

Vi hoppas dock framför allt att detta ska bli en artikel som stimulerar till ett mer aktivt tittande och upplevande av denna fascinerande serie. Givetvis hoppas vi också att ni kommer att älska den lika mycket som vi


Den visuella skillnaden

Redan i vinjetten till DS9 så vill regissören klart visa att det här inte är ännu en serie om rymdskeppet Enterprise. Vi följer en komet, en ensam himlakropp på väg någonstans ut i evigheten. Den passerar förbi kameran och för en stund förblindas den av rymdstoftet i kometsvansen. Inte ens efter det hittar vi det som är kärnan i vårt äventyr utan vårt sinne lockas av en ensam rymdskyttel. En farkost som knappast skulle kunna röra sig så långt från en docka men där är den. Vi får syn på en kantig mörk byggnation nere i hörnet av bilden. En rymdstation som inte liknar något som synts till i Star Trek tidigare. Denna mystiska inledning är det första som förmedlar andan i denna serie. Rymdstationens arkitektiska design har en tydlig influens av gotiken, en visuell doft av mystik möter oss tittare väldigt tidigt. Här ska äventyr förverkligas och svar ska döljas och ibland kanske det är bäst så. För stationens klor hotar att slå ihop och man vill nog inte reta detta vidunder.

Inne i bestens mage förstärks mystiken av ett dovare ljus än vi är vana vid, skuggorna växer och stationens gångar blir farligt labyrintiska vandringar, faror lurar runt hörnet hela tiden. Den kusliga miljön förstärks sedan av en mängd olika skumma figurer som rör sig på stationen. Den annars rena federationska miljön blir befläckat av skurkar och skumma flyktingar, och alla tycks samlas i stationens hjärta, Quarks bar. Här kan man få tag i allt som går att köpa för platina.

DS9s placering är dessutom också farligt, stationen hotas hela tiden av alla typer av fiender. Bajor vill ha en oinskränkt makt över sin station, Cardassia vill ha tillbaka sin gamla station. Dessutom ligger ett konstruerat maskhål utanför och hotar med bara sin närvaro, och andra sidans skurkar hotar att komma igenom och erövra allt. DS9 är helt enkelt farligare och mörkare än sina syskon, här lyser hoppets låga svagare. Den säkerhet som vi finner på de andra skeppen finns inte här, våra hjältar måste vaka åt alla håll. Den rörelse som våra hjälteskepp brukar skapa ersätts här av en rörelse på själva stationen och genom maskhålets aktivitet. Detta gör att man aldrig kan resa ifrån det farliga, utan man måste stanna kvar och lära sig leva med det hela.


Karaktärsskillnader

I och med att DS9 inte rör sig så får serien en helt annan karaktärsflora än andra ST-serier det finns dock likheter. I centrum för den här serien står, precis om i alla andra Star Trek serier nämligen kaptenen. Kapten (till en början kommendör) Benjamin Sisko är en nyckelkaraktär kring vilken hela serien kretsar kring från första till sista avsnittet. Han utnämns till en religiös ikon av Bajoranerna samtidigt som han förväntas vara en modern sekulariserad människa av stjärnflottan och hans överordnade. Istället för att vara en rationell analytiker som t.ex. Picard är Sisko känslosam och kämpar mot dessa känslor i sin strävan efter att försöka ta rätt beslut. Just det med ”rätt” beslut är något han verkligen brottas med under den senare delen av serien då Dominion-kriget bryter ut. Han är en plågad man som går i gudarnas koppel likt en antikens hjälte.

I serien finns det även en dualism som är både konkurrerande men också kompletterande vilket färgar resten av uppbyggandet av de närvarande karaktärerna. Den kompletterande delen finner vi framför allt inom de karaktärer som ingår i den fasta uppsättningen, men i och med att DS9 befinner sig fixerad på en plats blir kontakt ytan med andra djupare och många gästspelande karaktärer återkommer väldigt ofta. Att systematiskt använda sig av detta dualistiska karaktärsbygge är i sin form rätt unikt för just DS9, visst vi har sett lite av detta i andra serier t ex Data/Picard. Men som sagt aldrig har det varit så utpräglat som här.

Vid sidan av kapten Sisko finner vi stationens försteofficer Kira Nerys. En officer i den bajoranska milisen med ett förflutet som rebell under tiden då hennes hemplanet var ockuperat av den cardassiska ockupationsmakten. I hennes karaktär finner vi ett tema som även återspeglas av andra karaktärer i serien. Hon är en ärrad veteran som av krig och allehanda konflikter styrts att bli den hon är. Det är hennes öde, precis som att det är Siskos öde att vara den utvalde. Under serien är det hon som försöker bli ett med sitt förflutna. Hon kämpar mot exempelvis rasistiska känslor och det är oftast genom henne den typen av diskussioner genomförs. Kiras dualistiska kamp ligger ofta inom henne själv. Hon har två sidor som brottas med varandra för att få övertaget. För att finna den yttre dualiten hos Kira är vi tvungna att gå till Kai Winn. Hon är en religiös ledare på Bajor som lyckas manipulera sin väg upp till den högsta religiösa positionen. Hon är en av de farligaste skurkarna i serien men ser sig själv som Bajors räddare. Det som gör att just Kira och Winn hör ihop är att båda för en kamp mot det religiösa. De försöker få balans i sin tro. Kira ifrågasätter sig själv och bygger upp en stark tro utifrån detta, medan Winn är säker i sin tro vilket gör att hon blir blind när hon leds ned längs en väg kantad av död och ren ondska.

Miles Edward O´Brien, är den karaktär som för vardagslivet in i serien. Han har ingen rang eftersom han ska kunna interagera med sina underordnade på ett mindre strikt sätt. Detta gör honom att han verkar mer som en vän än en överordnad då han interagerar med sina underlydande. Samtidigt som att han är den mest vanliga av alla karaktärer i hela serien. Tittaren kan identifiera sig med honom och hans problem vilket gör att man känner sig trygg. Han är familjen, fadern, vännen, älskaren, sorgen, glädjen, gemenskapen och brottas med att försöka klä sig i alla dessa roller. Han är som ett nav och alla andra karaktärer samlas runt honom och på så sätt får vi en känsla av att de alla hör hemma just där på stationen. O’Brien och Sisko bidrar stort till att DS9 blir lite av en ”familjens” serie i och med deras faderskap och familjerelationer – detta tema utvecklas dessutom än mer i kärleksparet Dax och Worf vilka vi återkommer till lite senare. O´Briens karaktärspartner är tveklöst Dr. Bashir och tillsammans för de fram temat om vänskapen. Bashir är stationens genmanipulerade läkare och en sann hippokrat. Något som både ligger för men också mot honom. Hans höga moral används mot honom och hans nyfikenhet gör att ljusskygga element inom federationen uppsöker honom samt att han bildar ett oväntat vänskaps band med jokern i leken. Nämligen cardassiern Garak. Han representerar i mångt och mycket de motsatta alternativen kring en moralisk fråga som till exempel Sisko eller Bashir ställs inför. Som en före detta medlem i en fientlig säkerhetstjänst har han stor kunskap inom vitt skilda områden och hans syn på saker och ting tenderar att ställa federationsofficerarna på prov. Garaks roll är ungefär den som Q har i TNG. Han ställer de andra karaktärerna inför rätta och testar dem.

Nästa par är Quark och Odo. De står på var sin sida om lagen ivrigt vakande på den andra och vittnar om deras övergripande tema, respekten. Förhållandet mellan stationens säkerhetschef och största – men samtidigt den minsta – småskurk är en katt och råtta lek som vi får följa genom hela serien. Deras ömsesidiga respekt mynnar med tiden ut i något som liknar vänskap men ingen av dem tummar på deras egna principer för det.

Ingen TV-serie skulle väl kunna kallas komplett utan ytterligare en sak som tittaren kan identifiera sig med och det är precis som ni just gissade; kärleken. Detta tema förs till oss genom gestalterna Jadzia Dax och Worf. Hon är en Trill med många livstiders kunskap och minnen medan han är en sann patriark för vilken traditioner och liknande har vitt större betydelse än någonting annat. I denna relation spirar romantiken samtidigt som konservativa värderingar kolliderar med ett tålmodigt nytänkande.

För att knyta ihop diskussionen om karaktärerna avslutar vi med en skurk ytterligare, nämligen cardassiern Gul Dukat. Ända sedan seriens första säsong har denne skurk försökt återta sin forna plats som stationens prefekt och hans hämndbegär får honom att lämna allt han håller kärt. Han ingår en allians med en militärmakt som annekterar hans hemplanet, förlorar sin enda dotter och slutligen sitt förstånd när han i sitt strävande att hämnas på Sisko blir Pah’wraith’ vålnadernas profet. Cirkeln sluts när de båda tar livet av varandra i en strid vars upptrappning vart från början till slutet av serien.


Den litterärstrukturella skillnaden

Som vi ovan har konstaterat så skiljer sig plats och karaktärer sig en del åt från de andra serierna. Detta beror till stor del på den litterära strukturen, dvs den manusritning man har valt att använda sig av. De andra Star Trek serierna är stark färgade av resandet och de kunskaper som man får genom detta. Detta är en gammal beprövad textstruktur inom litteraturhistorien, vi har bla sett det i Robinson Cruse (England), Rött och svart (Frankrike) Don Quijote (Spanien) och Resan till väster (Kina). Att resa är idag nästan synonymt med att få kunskaper, alla måste resa för att kunna utvecklas, dagen ungdomar kan inte tänka sig bli vuxna fören man just har fått resa. Detta gör att man rent textstrukturellt inte har några större problem, man söker helt enkelt upp äventyret Detta resande är oftast inom Sf-genren – och i synnerhet ST – också starkt förknippat med människans utveckling, man vill helt enkelt gestalta den kunskapsutveckling som vi människor har gjort.

I DS9 är det lite svårare med detta. I och för sig har man ju maskhålet, men detta kan man inte använda sig för mycket av på grund av att man då skulle tappa mystiken och spänningen med detta. Som manusförfattare måste man ha en helt annan struktur i och med att man sitter fast på samma ställe. Den strukturella lösningen blev en klassisk episk saga med tydliga drag av Homeros gamla kioskvältare Odyssén. Visst detta är också en resa, men det är en personlig resa vi pratar om här. Sisko blir helt enkelt Odysseus, DS9 är berättelsen om Siskos resa hem till var han egentligen kom ifrån. Men det finns också tydliga inslag från Iliaden, man kan välja vad som egentligen blir belägrat oavsett om man väljer DS9, Bajor eller Cardassia så håller jämförelsen.

Nu menar vi inte att manusförfattarna har snott något, det vi pratar om är strukturen i manuset. En annan strukturell liknelse mellan dessa är detaljrikedomen. Homeros beskrev allt så även DS9 – det krävdes ju 175 avsnitt för att berätta denna berättelse och detta måste man se som noggrant. Homeros använde sig av att bryta de raka handlingen genom att låta en bisats bli inledningen på flera sidor gällande något annat än just själva berättelsen för att sedan via en bisats koppla ihop allt med den ”riktiga” handlingen. I DS9 ser vi ett liknande mönster, varje avsnitt handlar inte direkt om det stora. Ibland kan man bryta den stora berättelsen med ett avsnitt som handlar om helt ovidkommande saker för att sedan i nästföljande avsnitt vara tillbaka på själv huvudvägen.

Men Odyssén har andra fördelar att använda sig av, inom västeuropeisk litteraturkritik finns det en stark tradition att tolka Homeros text som en människas resa inom sig själv. En resa från att vara ung och våghalsig till att bli gammal och smart, en resa där man tillslut finner frid. DS9 behåller egentligen idén om människans utveckling, men man flyttar den inåt i människan istället. Detta gör att man som manusförfattare hela tiden kan välja på vilket plan man ska lägga handlingen. Ibland är det konkret action, men ibland är det själsliga stridigheter som utspelar sig framför våra ögon. Detta ger nya möjligheter att titta på betydligt modernare inspirationskällor t ex James Jocye – hans koppling till Homeros behöver vi knappast gå in på, den är så pass uppenbar. Det Jocye gjorde med Odyssén var att han tog resan ett steg längre in i människan, han kom att ifrågasätta medvetandets position och hållbarhet. Även detta finner vi i DS9, Siskos medvetande bryts många gånger ner och han måste ifrågasätta hela sin personlighet – vi ser detta bla i avsnittet Rapture. Detta ger manusförfattarna ytterligare ett lager att arbeta med i sina texter. Sakta håller DS9s manus på att bli en mycket komplex historia, inte bara i själva handlingen utan även gällande textens mångfald. Detta är ett mycket krävande arbete för de inblandade, antalet trådar blir mer och mer komplicerade att hålla isär. Men det räckte inte för dessa herrar och damer, man ville ta det hela ett steg längre, nämligen helt ut i postmodernismens underbara land.

I avsnittet Far Beyond the Stars tar manusförfattarna ut svängarna helt, nu räcker inte ifrågasättandet av medvetandet längre; nu ifrågasätter man hela verkligheten. Sisko blir helt enkelt skaparen av sin egna verklighet. Det finns ingen längre någon gräns mellan medvetandet och verkligheten, verklighetens sanningsvärde bryts sönder och kvar har vi bara Sisko och hans drömmar. Men även gränsen mellan vår verklighet och sagan blir svagare, Far Beyond the Stars skapar också en metasituation där Sisko blir manusförfattaren av hela serien. På detta sätt har man skapat en litterär struktur som ger manusförfattarna en total frihet gällande sin rörlighet mellan olika typer av nivåer, det finns inga gränser kvar. Strukturen är helt frigjord från bilden, vi alla – manusförfattarna, regissörerna, skådespelarna och vi tittare – tvingas att se bortom själva bilden, ja till och med bortom stjärnorna för att kunna få hela bilden klar för oss. Här ska tilläggas att detta inte är en analys eller ett konstaterande som tar hänsyn till profeter och andra saker i själva händelsen i avsnittet. Detta är bara ett klargörande av den litterära strukturen som man bygger upp avsnittet kring.

Man skulle också kunna tänka sig att man också ser närmare på detta med att DS9 är en form av gräns. Detta är en litterär struktur som vi finner framför allt inom romantikens litteratur och då framför allt den gotiska genren. Detta är dock en struktur som kommer att gå parallellt med den som vi har dragit upp. Denna struktur blir kanske än mer koncentrerad till människans medvetande och den stärks även av de gotiska inslag som vi finner i scenografin. Poängen blir dock densamma, gränsen mellan verkligheten och medvetandet suddas även här ut. Det intressanta med denna struktur är att allt färgas av en större meningslöshet, lösningarna på problemet blir helt enkelt för stora att besegra. Visst vi tycker nog att stämningen ibland är typiskt gotisk men överlag så vilar ST positiva anda över det hela och visst kommer allt att gå bra – vilket det också gör. Denna struktur blir mer som en komplement än en grund man vilar på, helt enkelt en mycket smakfull krydda.

Sammanfattningsvis kan man säga att DS9 har en litterärstruktur som en postmodernistisk klassisk Homerosepik, dock med en gotisk doft.. Ett klargörande av detta kan tyckas lite överkurs men detta är faktiskt väldigt avgörande för nästkommande del, för ur denna struktur växer det fram en filosofi som helt skiljer sig från de andra ST serierna.


Den filosofiska skillnaden

Varje ST serie grundar sig på en filosofiskmodell, detta är ganska viktigt för att kunna skapa en sammanhållande verklighet i serien. Skulle man hoppa mellan olika filosofiska modeller gällande lösningar på olika problem skulle man snabbt tappa trovärdigheten och på så sätt skulle tittarna också tappa intresset för serien. Genom att de andra serierna grundar sig på en litterär struktur gällande resandet så blir filosofin också präglad av detta. I dessa serier är det viktigt att ha en ganska tydlig gräns mellan sant och falskt, det resande skeppet måste liksom bli en sanningens fyr i galaxen. Detta gör att man effektivt kan använda sig av klassisk modernistisk filosofi med Platon, Aristoteles och Kant i spetsen. I och med att DS9 har en helt annan struktur på sin text så måste man se åt helt andra håll, man måste se åt relativismens håll. Här uppstår dock ett litet problem, genom att de andra serierna vilar på klassisk modernism så gäller det att finna balans med dessa så att inte ST-kosmoset blir haltande. Ett mycket tilltalande alternativ är därmed dansken Kierkegaard och hans subjektivitets lära.

Kierkegaard var övertygad om att livet var helt unikt, inget liv var det andra lik och därför kan man inte heller skapa ett system där man inordnar livet. Detta gör att varje val som människan ställs inför också är helt unikt, det finns egentligen ingen förebild som man kan identifiera sig med. Detta gör att man är ensam med sina val vilket ger ångest. Nu är inte ångesten negativ utan drivande, den ger oss i alla fall en vandring från synd till tro.

Detta görs genom tre så kallade valmöjligheter. Den första är det estetiska valet, detta val inkluderar sinneliga upplevelser. Det är här som ångesten tar oss från oskuld till synd, här växer ångesten och för att inte gå under ställs vi inför den andra valmöjligheten som är det etiska. Detta är att ta samhällets moral på allvar och då får vi en mindre ångest, men livet är ändå fast i ett normativt system och i ett sådant system kan aldrig livet vara fritt. Därför måste vi ta ställning till den tredje möjligheten, nämligen den religiösa – ordet religiös ska nog tolkas ganska öppet även om nu Kierkegaard var kristen. Detta val gör att tron ger livet ett språng till en försoning och en sann frihet. Allt detta måste göras enskilt och valen är ensamma, varje liv är unikt och detta gör att varje enskilt val blir en sanning för de som gjort valen. Det är detta som leder fram till Kierkegaards mest kända citat ”subjektivitet är sanning”.

Hur passar då detta in på DS9 och Sisko, jo ungefär så här hade vi tänkt oss det hela. Sisko är ensam ledare för DS9 han måste fatta beslut hela tiden. I början är många av hans beslut ganska estetiska – för att använda Kierkegaards termer – hans beslut färgas mycket av hans känslor. Han tycker inte om Picard och detta påverkar onekligen hans beslut ganska mycket, men redan i första avsnittet så tar han hänsyn till de etiska valen och de ordnar sig ganska bra. Sisko har dock hela tiden ett mörkt moln inom sig, valen ger honom aldrig frid. Men plötsligt så händer det något, först måste han fullt ut acceptera sin roll som sändebud. Sedan får han ”riktiga” visioner från profeterna, och valet han gör då blir religiöst. Han tar steget fullt ut och får försoning i sin tro och visar för första gången upp en själslig frihet. Beslutet han tar är givetvis det att Bajor inte ska ingå i federation fast alla andra vill det, dvs det etiska beslutet är att Bajor skall gå med, men detta ger ångest hos Sisko och han måste ta steg till det religiösa valet för att det ska bli riktigt. Han följer Kierkegaards modell som värsta skolpojken.

Kierkegaards system ger även en del förklaringar till, man öppnar nämligen för ett ständigt ifrågasättande av det fiktiva samhällets objektivitet. Detta för att individen skall kunna bibehålla sin tro och frihet. Det är detta som gör att man kan upplever ett ständigt ifrågasättande av Federations åsikter. Detta är för att hålla Siskos frihet levande. Men som grundintrig leder detta även till att flera sanningar måste finnas med. Varje subjektivitet blir ju en sanning och måste få vara med. Detta är en viktig orsak till att vi får så komplexa karaktärer i DS9.

Den litterärstrukturella skillnaden och den filosofiska skillnaden gör att grunden för DS9 är helt annorlunda jämfört med sina syskon och denna skillnad är djup och återfinns inom alla analysnivåer. Men att analyser får ni göra själva, vi kan ju inte ta ifrån er allt nöje.

Detta var ett teoretiskt klargörande gällande skillnaderna hos DS9, skulle vi gå in på själva handlingen finns det även där tydliga skillnader så som det Dominion-kriget, men också familjen får en central position. Det finns mycket man skulle kunna ta upp gällande de teman som finns. Kanske återkommer vi med detta i en annan artikel. Men vi vill avslutningsvis tacka vår Bajoranska kollega EoNeel för hans debatt inlägg som till mångt och mycket har varit grunden till varför vi har kommit att skriva denna artikel. EoNeel har dock blivit fader och har därmed fått en ny underbar prioritering i sitt liv. Till ni som vill läsa hans åsikter gällande detta ämne rekommenderar vi diskussionsämnet ”DS9s särart” här på sidans forumdel. Där är ni alla välkomna att föra ämnet ytterligare ett steg framåt, ja kanske till om med bortom stjärnorna.


Artikeln är skriven av gästförfattare. Åsikter och faktainnehåll ansvarar de enskilda författarna för. Vi på Star Trek Databas välkomnar fler teman - kontakta då redaktionen med ert material.