Patafysik

[Kai Dukat]

Ojoj här kommer jag med ett ganska stor ämne, jag hoppas verkligen att ni orkar att ta er genom detta och att vi kan få en diskussion runt detta – framför allt i andra ämnen än detta. Ta tid på er fundera och begrunda det är faktiskt ett intressant perspektiv som gör att man får nytt liv i sitt betraktande av film och litteratur. Har ni frågor så skriv ner dessa så kan vi diskutera dessa här eller via PM.

Patafysik (pataphysics) är ett gammalt begrepp som man nu försöker att damma av och använda som ett förklarande av Den nya filmen. Patafysiken är ett begrepp som kan sägas utge sig att undersöka de styrande principerna gällande förväntningar, detta för att kunna visa en världsbild som ligger i kontrast mot den traditionella, dvs en värld med större originalitet. Genom att ordet bygger på det grekiska pathos så handlar det om känslor, kanske man skulle kunna säga ordet Känslofysik istället, för när det kommer till film ligger just känslosuggestionen i centrum. :vulcan:

Så vad krävs för att kunna bli en patafysik film då jo..

1. Filmen driver – ironiserar – med den etablerade kunskapsföreställningen, framför allt det vetenskapliga och akademiska världen.

2. Dramaturgin följer inte den vanliga narrativa linjen utan finner nya vägar

3. Specialeffekter är självberättigande och avgörande för berättandet

4. Intriger och karaktärer kan uppleves ”tunna” i och med att det narrativa lägger fokus på intertextualitet och andra referenser för att kunna förstås fullt ut.

Denna sammanställning har filmvetaren Alison McMahan och hennes bok The Films of Tim Burton. McMahan har många poänger och får teorin att hålla på Tim Burton, men den går med fördel att applicera på andra filmer så som The Day After Tomorrow, Independence Day, Van Helsing, MIB osv. Som ni ser är det den så kallade fantastiska genren som gäller. Patafysiken går helt enkelt ut på att ”lyfta” den fantastiska filmen in i ”finrummet”

Men begreppet går med fördel också att applicera på andra medier så som spelvärlden och kanske framför allt litteraturen i stort.

Men innan vi ger oss i kast med lite exempel så måste en del småsaker klaras ut, vad är den nya narrativalinjen, jo den animerade berättarlinjen är oftast den använda. Och här finns ett flertal varianter att välja..

1. Situationskomiken (gag-intrigen) enkelt sagt Tom & Jerry, gamla Kalle Anka, Snurre Sprätt osv. Kanske inte så användbar att gör lång spelfilm på men visst finns det mycket av detta i MIB

2. Cyklisk – dvs det finns inget direkt mål med berättandet, det hela hamnar på känsloplanet.

3. En tematisk konstruktion – har samma mål som ovan men behöver inte vara cyklisk

4. Abstrakt – en ren vidgning av ens perspektiv där gränser och linjer inte styr något

Men vad ska nu detta vara bra för, jo om man ger sig i kast med den fantastiska media delen så öppnas det helt enkelt nya förklaringsmönster. Det handlar inte längre om någon flykt från värld utan om nya perspektiv på den vi lever i, dvs ett alternativ betraktande. Detta vet ju redan vi som håller på med denna genre så varför ska vi bry oss..Jo för här öppnas en del nya mönster inom vår älskade genre, blir vi dessutom mer medvetna om det här kan vi få en ökad förståelse om det vi konsumerar men också en ökad kunskap om oss själva som gör att vi förstår vår värld lite bättre.

Så nu över till lite tolkningar gällande hur man kan använda denna modell. Dels finner ni redan ett exempel under diskussion att Braga inte ska komma tillbaka till ST i min kommentar på RoLarens inlägg. Så det jag tänker ta upp här är Harry Potter.

McMahan drar upp gränser mot Serietidningar, mytologin och sägner. Detta gör hon för att inte öppna sin studie alltför mycket och få öppna dörrar kvar i slutet. Jag tycker dock att hon är för hård och att modellen visst håller för att inkludera dessa i den narrativa alternativa berättarlinjen. Förutsatt att vi håller definitionerna av dessa öppna och inte låser oss i det fastslagna.

T ex Harry Potter det är ingen hemlighet att jag tycker att Rowling skriver ganska mediokra böcker men att det blir bra film av dessa och här finner vi faktiskt en förklaring. Rowling har lyckats med att skapa en egen mytologi som redan uppenbarade sig i bok 2. Det är denna mytologi som läsarna älskar och blir så upprörda av att kränka, patafysiken gör dock det synligt att jag har fel när jag påstår att karaktärerna är tunna, det är helt okej det är själva känslosuggestionen av det mytologiska som är det viktiga plus magin (FX). Mytologin är i sig intertextuala med sig själv, den driver också med det etablerade skolsystemet. Enkelt sagt Rowling är en patafysisk författare. Men det som gör henne medioker är att hon själv inte har fattat det här, hon följer som vanligt en gammal och invand berättarlinje, enkelt sagt hon skriver blodpudding men levererar glass. Detta gör att det hela blir blodpudding med glass – jag förutsätter att ingen normal människa vill äta detta – detta gör att boken blir ”fel”. Det är detta som är orsaken till att böckerna växer utan anledning.

Det intressanta är att regissörerna har fattat poängen. De vet helt enkelt vad de håller på med. De skapar helt enkelt helt patafysiska filmer. Ni som anser – tex du Bromma H ;) – att filmerna ”missar” karaktärerna är fel ute, det är ni som blandar ihop er egen känslosuggestionen med dessa. De är redan tunna i boken, men er upplevelse ligger på ett annat plan som gör att ni upplever de mer än vad de är. Anledningen till detta är att ni precis som Rowling betraktar den som en vanlig bok med rak berättarlinje. (OBS detta har INGET att göra med bra, dåligt, rätt eller fel, detta är bara ett nytt perspektiv på det hela.) Ni betraktar dessutom filmerna som vanliga spelfilmer med vanlig dramaturgi. Istället för detta skulle ni kanske se filmen med nya ögon se den som en patafysisk film, sök inte efter något som inte finns låter i stället dras in i denna värld som ställer allt etablerat upp och ner inte bara i själva berättelsen utan också i dess själva struktur.

Hoppas verkligen att ni har orkat er igenom detta inlägg, hoppas kanske också att ni vågar tänka efter vad som står här och att vi kan se med nya ögon på film och litteratur. Framför allt hoppas jag på att ni vågar er på en analys utifrån detta perspektiv det går att använda lite här och där faktiskt så även på Bragas manusstruktur.

[Centerwall]

Ett mycket intressant inlägg. Jag har inte bestämt mig för om jag håller med dig helt och hållet, men patafysiken har nog vissa poänger. Jag får väl fundera lite mer och kanske återkomma med mer synpunkter...

[orville]

Nya betraktelser på vardagen, en egen mytologi och specialeffekter. Tankarna drar sig nästan omedelbart till Matrix (första filmen). Man kan säkert säga en hel del ur patafysiskt perpektiv om den filmen men vi skulle väl fundera över harry potter om jag minns rätt...

Dock funderar jag om du kan utveckla delen angående berättande. Nya utvägar .. plz utveckla.

Berättande i harry potter. Kai dukat menar alltså att berättelsen inte är linjär. Hmm. Jag måste nog ha lite mer hjälp här med Kai.

Kort sagt, skulle du kunna utveckla resonemanget kring berättandet inom patafysik och något annat. En jämförelese, kort sagt som tekniker och naturvetare gillar jag exempel ;)

Redigerad 29 November, 2005 av orville

[Expendable Ensign]

Ska försöka fatta mig kort då jag egentligen borde sova men jag måste säga att jag har mycket svårt för den här typen av överanalysering. Att dessutom ta en färdigkonstruerad idébas (i det här fallet patafysik) och försöka applicera den på ett medialt verk ser jag mer som hämmande än som ett sätt att vidga sina vyer. Istället anser jag att man bör betrakta varje verk som en enskild entitet och grunda sin analys på de känslor och idéer som verket ifråga väcker hos betraktaren. Man bör alltså i första hand fråga sig vad verket betyder för en själv och huruvida man har egna idéer som överensstämmer med eller motsätter sig innehållet. Det viktiga är hur du själv uppfattar det du tagit del av, inte hur patafysiken som teori gör det.

[Kai Dukat]

Ska försöka fatta mig kort då jag egentligen borde sova men jag måste säga att jag har mycket svårt för den här typen av överanalysering. Att dessutom ta en färdigkonstruerad idébas (i det här fallet patafysik) och försöka applicera den på ett medialt verk ser jag mer som hämmande än som ett sätt att vidga sina vyer. Istället anser jag att man bör betrakta varje verk som en enskild entitet och grunda sin analys på de känslor och idéer som verket ifråga väcker hos betraktaren. Man bör alltså i första hand fråga sig vad verket betyder för en själv och huruvida man har egna idéer som överensstämmer med eller motsätter sig innehållet. Det viktiga är hur du själv uppfattar det du tagit del av, inte hur patafysiken som teori gör det.

Ja nog måste du ha varit trött när du skrev detta. ”Man bör alltså i första hand fråga sig vad verket betyder för en själv och huruvida man har egna idéer som överensstämmer med eller motsätter sig innehållet.” Detta är ju en direkt självklarhet, en förutsättning för allt analyserande – hit inkluderar jag det här med ”känslor och idéer. Men det blir ett problem om du ”stannar” där, det uppstår inget värde i upplevelsen. Mycket enkelt förkortat; Subjektivitet = ingen sanning = inget värde = meningslöst = ingen anledning till kommunikation (ingen anledning till detta forum).

Man måste gå vidare i sin analys för att den ska få ett värde, eller en mening i för hållande till både sig själv och den värld man lever i. Självklart skall man också betrakta varje verk som en enskild entitet, men även här uppstår samma problem så man måste vidga sin synfält för att kunna greppa helheten. Ja detta påstående är självklart, du skulle aldrig komma på tanken att isolera varenda ord, utan du relaterar de både till andra objekt och andra ord och på så sätt får ordet en ”verklig” mening. Alltså måste vi sätt det enskilda i relation med annat för att få någon ”mening” med det enskilda verket i sig.

Begreppet patafysik är dessutom INGEN färdig idébas för analytikern, däremot så är det ett VERKTYG för att kunna greppa helheten på ett bättre sätt. Att öka förståelsen för verkets komplexitet. Alla mediala verk är mer än bara den enskildas egna upplevelse, dvs den Verkliga Hämningen ligger i den enskildes isolering av känslor, tankar, verket i sig.

Så det är först en resa inifrån mot ett värde och detta värde tar du sedan tillbaka in i subjektiviteten och då formas plötsligt ett värde i subjektiviteten. Flummigt?? Men kom då ihåg att flummighet endast är ett begrepp som personer som inte kan se ordningen i kaoset använder sig av. Patafysiken är inte heller någon överanalys, detta bestämmer analytikern själv var gränsen går. För erkänn att det är paradoxalt att du utger dig för kunna säga att det är överanalys samtidigt som du säger att det är den enskilde som ska ha rätten att bestämma. Obsa även att patafysiken aldrig bestämmer analytikerns känslor, vad känslosuggestionen innehåller bestämmer ju var och en. För grunden är alltid att ”… i första hand fråga sig vad verket betyder för en själv och huruvida man har egna idéer som överensstämmer med eller motsätter sig innehållet.”

[RoLaren]

Jag kan inte annat än att hålla med Expendable. Jag anser att patafysik är en överanalyserande överskattad och överflödig metod. Att tillskriva barnfantasyboken H Potter som patafysisk är som att tilldela Bamse en stämpel som rasistisk dopad buse. Boken är narrativ och är pannkaka för barn, lättsmält lättläst litteratur som inte ger någon direkt eftertanke. Mediokert för vuxna kanske, men för barn är detta en fantastisk bok.

[Kai Dukat]

Ja vad kan man säga, det första man blir blind på är ögat :P , men detta är ju ingen direkt orsak till att låt bli att tänka . Coola kommentarer utan substans är dock ganska platta. Jag uttrycker klart att det inte handlar om det är dåligt eller bra, utan det handlar om ett genreinfångande där analyser öppnar sig. Det ovan handlar om en motivering varför jag gillar filmen och inte boken inte om det var kass eller lysande kvalitet på det hela. Analysmodellen handlar om att se strukturer vilket ger en inblick i själva kärnan av det aktuella verket.

Dock är det roligt med en person som verkligen är det hon kallar sig ;)

[Odo II]

Jag tror att många reagerar på att det du (Kai Dukat) skriver ligger på en så hög abstraktionsnivå så det inte går att ta till sig. Det är litet som historien on flickan som samlade på frimärken och fick en hel säck av sin far och slutade samla...

Nu menar jag inte att det inte ska finnas utrymme för sådana här diskussioner, jag anser att du bidrar med fantastiskt intressanta inlägg som flyttar fokus från det ytliga, som har sin plats (Janeways frisyrer t.ex.), till djupare analysnivåer, men du kräver inte litet av oss andra.

Jag ber dig svara på Orvilles frågor för jag har samma funderingar, det här med Rowlings avsteg från det patafysiska i och med berättarstrukturen - hur skulle hon ha berättat historien, eller skulle det inte vara någon intrig?

När jag läser Potter så är det just den spännande handlingen ihopkopplat med mytologin och intertextualiteten (som jag tolkar som samband inom texten, typ att Scabbers, råttan, introduceras i en bok och spelar en stor roll i några böcker senare) som gör att jag fångas. Det är t.ex. det som är bristen i femte boken, där det saknas ett driv i händelseutvecklingen. Sedan håller jag med dig om att karaktärerna är tunna, vilket ofta är fallet i barnböcker, men rowling har trots allt försökt föra in svärta i Harry och tonårsuppstudsighet, det är väl snarare de vuxna som är förutsägbara. Tänk om Hagrid skulle vara pedofil... Nu lär väl alla förfasa sig över det, men det är bara för att det är så otänkbart, han är ju så god.

Men menar du nu då att försöket att införa mer djup i Potter är ännu ett steg bort från det patafysiska idealet?

Ännu en tanke: Är det inte snarare så att de som spränger ramarna är de som i slutändan är de som är något speciellt med? Det jag far efter är vad är meningen med att inlemma filmer, böcker i en fastlagd analysmodell om det inte går att rucka på den. I sånt fall står man där och har ett antal böcker/filmer som passar in och då är bra (?) och vissa som inte passar in och då är sämre (?). Nu vet jag att du inte vill ha in bedömning i bra och dåligt, men du tog upp Potter som exempel och sa att hon blandar in annat som inte hör till det patafysiska och då blev det en vämjelig kombination, och det tolkar jag som "dåligt" vad du än säger.

Spretigt inlägg och många frågor, och säkert har jag missuppfattat massor, men man måste börja någonstans och jag vill gärna vara med i de "djupare" diskussionerna.

[RoLaren]

Kai: Bara för att du gillar patafysikiska analyser och tycker att du får en bättre inblick i ett litterärt verk/film behöver det inte betyda att man bör applicera detta på allt och det innebär inte att alla får ut mer av en film/bok med denna analys. Det kan till och med förstöra. Folk har i alla tider försökt utläsa något i böcker utan att det varit författarens intention att finnas en undermening. Dvs din analys och uppfattning om kärnan stämmer inte alltid överens med författarens. Man ska nog inte ta till patafysik på allt bara för det råkar vara lite inne just nu.

Och nu till mer obehagliga Vem kommer med coola kommentarer? Måste alla tänka på ditt sätt? Och vem är det som är blind? Och hur ska man tolka din kommentar om mitt nick? Jag tycker dessutom att Expendable Ensign visar stort förnuft och verkar inte det minsta trött i sitt inlägg.

"Subjektivitet = ingen sanning = inget värde = meningslöst = ingen anledning till kommunikation (ingen anledning till detta forum). "

Menar du verkligen det där? Jag skulle nog hävda den totala motsatsen. Det är pga subjektivitet kommunikation och debatt uppstår. Subjektivitet=individuell sanning => meningsfullt utbyte av olika sanningar = kommunikation.

[orville]

Menar du verkligen det där? Jag skulle nog hävda den totala motsatsen. Det är pga subjektivitet kommunikation och debatt uppstår. Subjektivitet=individuell sanning => meningsfullt utbyte av olika sanningar = kommunikation.

Nej...

För att kunna göra någon form utav vettig filosofisk diskussion eller analytisk diskussion kring ett verk/ämne så måste man ställa upp gemensamma parametrar. Dvs. vad ska man säga att man ska utgå från. Om man inte har samma premisser faller hela grejen. Du kan gärna titta i forumet Data:varelse eller maskin som jag tror att du finner under tng sektionen. Där hade vi det problemet under en längre tid.

Men som ni så tycker jag väl att kai dukat kan vara lite väl nitisk emellanåt i sina utsvävningar men han är åtminstone konsekvent och i mångt och mycket håller jag med honom (Kai: Kirk är BÄST ;) så det så)

Alla får väl tycka vad de vill men att studera ett verk utifrån uppställda metode och analystekniker är inte en dum ide. Att föfattarna blir kränkta av att de inte bara blir hyllade pga. dessa tekniker är något de får acceptera helt enkelt. Allt kändisskap har sina baksidor.

Har ni alldrig funderat över varför en viss typ av litteratur eller liknande på något sätt har ett bättre flöde eller liknande än annan. Med rätt form av analys kan man komma åt det man undrar över och möjligen förstå det hela på ett annant plan. Det kan man lära sig mycket av, kanske rent utavv bli inspirerad att skriva själv. Och det är väl bra...

[Kai Dukat]

Ojoj vaa kul och jag som beklagade mig för Orville om att inget hände här och nu händer allt. Det blir många svar och ett ganska långt inlägg för att kunna hålla isär trådarna. Jag skall dock börja med att ta det med Ro – fattar ni med Ro inget jäkt här – se gå över till Orville och Odo II, måste också be om ursäkt för att jag helt missat Orvilles frågor ovan.

Kai: Bara för att du gillar patafysikiska analyser och tycker att du får en bättre inblick i ett litterärt verk/film behöver det inte betyda att man bör applicera detta på allt och det innebär inte att alla får ut mer av en film/bok med denna analys. Det kan till och med förstöra. Folk har i alla tider försökt utläsa något i böcker utan att det varit författarens intention att finnas en undermening. Dvs din analys och uppfattning om kärnan stämmer inte alltid överens med författarens. Man ska nog inte ta till patafysik på allt bara för det råkar vara lite inne just nu.

"Subjektivitet = ingen sanning = inget värde = meningslöst = ingen anledning till kommunikation (ingen anledning till detta forum). "

Menar du verkligen det där? Jag skulle nog hävda den totala motsatsen. Det är pga subjektivitet kommunikation och debatt uppstår. Subjektivitet=individuell sanning => meningsfullt utbyte av olika sanningar = kommunikation.

För det första har jag aldrig sagt att man ska applicera den på allt, det är dock läsaren och tittaren skyldighet på grund av respekt för verket, författaren eller regissören att komma upp från det subjektiva träsket och se ”helheten”, men också för att kunna se sig själv och det samhälle vi anser oss leva i. Detta får dock aldrig vara på bekostnad av ens egna upplevelser. Jag kommer att ta upp det här med kärnan senare i texten, men jag måste dock säga att ditt argument mot patafysiken är dock ljuvligt paradoxalt mot din egna slutsats. ”Subjektivitet=individuell sanning => meningsfullt utbyte av olika sanningar = kommunikation.” Min individuella sanning gällande kärnan är ju grunden till en meningsfullt utbyte, alltså allt jag har skrivit är alltså meningsfullt.

Men alvarligt det finns dock ett stort problem med ditt kedja – jag tro dock att vi tycker lika i denna fråga när vi får nyansera det hela en del – Men man måste lägga in någon typ av sanningsbegrepp i din utsaga, för denna utsaga är nämligen exakt samma filosofiska grund som historierelativisterna har, dvs de som hävdar att koncentrationslägren inte har funnits._LÄS detta RÄTT jag tror verkligen INTE att du tror på detta, men det är faktiskt samma grundprincip – För i och med att du helt bortser ifrån sanningen i din utsaga som är man helt fri att tolka det skrivna eller fångade på bild precis som man vill och tycka detta.

Genom att vi båda har utelämnat själva sanningsbegreppet så är det nog där det felar mellan oss. Sanningen är för mig en pragmatisk konstruktion som får ett värde i och med att flera kan ställa sig bakom denna sanning t ex utsagor som Detta är en gräns, Solen är röd vid nedgången, att döda är fel. Sanningen är något vi skapar och så länge den är funktionell så är den relevant och ska betraktas som sann. Så nu ser vi plötsligt att jag också är hel relativist frågan är om du Ro vågar vandra denna väg för här stormar det :djävul: . Men vi måste dock vända subjektiviteten ryggen i denna konstruktion för annars blir nämligen allt helt meningslöst, men som sagt vi får aldrig bortse från den subjektiva upplevelsen den är grunden till allt men vi måste och skall faktisk se bortom detta för att kunna konstruera något som man kan orientera sig efter här i världen. Så detta betyder inte att jag tror på patafysiken ovan utan om ett prövande om dess funktion, dvs om den kan vara ett verktyg i ens skapande av världen. Till sist måste jag säga att min kommentar om ditt nick bara är beröm, för alvarligt finns det någon som inte älskar Ro Laren :rodna: Jag menar till och med Picards hjärta blev mjukt. Jaja det här blev mycke och det är typiskt att jag behöver så mycket, Orville behövde bara ett litet stycke ovan jaja vissa har det inte jag.

Men nu över till det andra

Dock funderar jag om du kan utveckla delen angående berättande. Nya utvägar .. plz utveckla.

Berättande i harry potter. Kai dukat menar alltså att berättelsen inte är linjär. Hmm. Jag måste nog ha lite mer hjälp här med Kai.

Kort sagt, skulle du kunna utveckla resonemanget kring berättandet inom patafysik och något annat. En jämförelese, kort sagt som tekniker och naturvetare gillar jag exempel ;)

Jag ber dig svara på Orvilles frågor för jag har samma funderingar, det här med Rowlings avsteg från det patafysiska i och med berättarstrukturen - hur skulle hon ha berättat historien, eller skulle det inte vara någon intrig?

Ännu en tanke: Är det inte snarare så att de som spränger ramarna är de som i slutändan är de som är något speciellt med? Det jag far efter är vad är meningen med att inlemma filmer, böcker i en fastlagd analysmodell om det inte går att rucka på den. I sånt fall står man där och har ett antal böcker/filmer som passar in och då är bra (?) och vissa som inte passar in och då är sämre (?). Nu vet jag att du inte vill ha in bedömning i bra och dåligt, men du tog upp Potter som exempel och sa att hon blandar in annat som inte hör till det patafysiska och då blev det en vämjelig kombination, och det tolkar jag som "dåligt" vad du än säger.

Spretigt inlägg och många frågor, och säkert har jag missuppfattat massor, men man måste börja någonstans och jag vill gärna vara med i de "djupare" diskussionerna.

Den dominerande traditionen inom skrivandet har alltid varit en berättarlinje som följer en form av avbildning och en form av utveckling hos de karaktärer som finns med. Inom litteraturen som kom man mer och mer att bryta detta synsätt och lägga det egna Jaget i centrat i stället. Joyce, Prost, Auster osv osv. Dessa herrar flyttade även gränserna för det vi kallar verkligheten. Filmen har dock hållit hårt i avbildandet - i Europa har man dock alltid försökt att bryta med detta synsätt – anledningen till detta grundar sig framför allt i lönsamheten. Det den nya filmvågen gör är att man hittar en lnya berättarform utan att ge avkall på blockbuster formen – dvs den formel så Lucas och Spielberg la fast i och med Star Wars och Hajen.

Analys är alltid knepigt men en av de få saker man kan förena sig kring är strukturen, en väg är en väg oavsett själva upplevelsen. Patafysiken kan faktiskt visa på en struktur och sen ta det hela ett steg längre om man vill – enkelt sagt vi kan se själva kärnan och jag skulle nog säga att om denna inte stämmer in på skaparens idé så är inte skaparen medveten om det han/hon har skapat ;) . En ny struktur öppnar upp vägar för berättaren, men vad innebär då detta jo. Låt oss ta Big Fish som exempel. – jag förutsätter att ni har sett den och därför skippar jag handlingen för att dra ner textmängden i detta inlägg. Här driver Burton med Den Sanna vetenskapliga världen, det är klart pappan är en fisk. Men Burton struntar också i den etablerade dramaturgin i sitt berättande. I och med att han gör detta så kan han strunta i logiken – dock inte den interna – och då öppnas en ny kommunikation med tittaren. För tittaren behöver inte identifiera sig med någon karaktär eller med en någon rationalitet utan istället kan han/hon identifiera sig med ett tema, en känsla, upplevelsen i sig själv eller kanske andra källor som verket relaterar till utan att behöva bortse från något i filmen. Regissören kan helt enkelt strunta i konventioner och därmed bli friare i sitt berättande och nya skapa en underhållning vi inte vet var den bär.

Det jag menar med HP är att den inte borde vara linjär, i och med att den är det så sväller det hela för Rowling, hennes egna mytologi blir hennes egna ok. Detta beroende på att om håller kvar vid det traditionella berättandet. Hon låser sitt berättande till något som hämmar det hela det hela. Men när filmen gör det så blir det friare, denna lägger just temat, känslan, mytologin som identifikations bas, inte karaktärerna. När man läser en linjärberättelse så är det just karaktärerna som är centrala, men i HP så är det inte detta – enligt mig – utan det är just känslan, temat och det mytologiska. Därför blir det obalans i det hela, dvs bokslavarna har medvetet/omedvetet lagt koncentrationen på det linjära, fast egentligen borde de läsa boken så som filmen presenterar det hela – rent strukturellt alltså. Faktum är att när jag gjorde detta så blev boken bättre men jag irriterar mig dock ännu mer på bokens struktur.

Jaja OdoII här finns faktiskt en liten värdering, för detta lyser ju på det faktum att Rowling har brister, men det är ingen värdering gällande vad man ska tycka om själva upplevelsen.

Som en tekniker gillar?? Ja det skulle väll vara just driften med de etablerade sanningarna inom naturvetenskap och annat. Men kanske just FX grejerna tilltalar dig mer, dessa är ju självberättigande och skapar ju ett berättande i sig. Där kanske finns en öppning.

Hoppas att även OdoII har fått en del av sina frågor besvarade, vi har dock infångandet, tyvärr är det väll så att filmensvärld rent strukturellt väldigt sällan spränger några gränser. Ja det har faktiskt t ex inte hänt något rent strukturellt inom kriminalfilmen sedan Fritz Langs film M . så jag tror inte att så många filmer hamnar utanför och skulle de göra det så är det väll bara härligt och då finns det alltid andra modeller att använda sig av, om inte så får man väll komma på någon. Men vissa saker ska kanske dock skall vara orörda för att bibehållande av det fullkomligt vackra inte ska förstöras, men jag kan bara komma på en film som detta gäller och det är Eternal Sunshine on a Spotless Mind. Men jag undra just hur länge jag kan hålla mig ifrån att slå tänderna i denna upplevelsen. ;)

Ja det var en del hur går vi vidare här ifrån då :blink: :blink: :blink:

[EoNeel]

JÖSSES KAI!!!

Kan du njuta av böcker du läser eller filmer som du ser? Eller är hela världen för dig som för Neo i Matrix?

När man läser denna tråd tycker man att Potter aldrig behövt att existera. Det måste ha varit den sämsta bok som någonsin har skrivits...eller?

Det är nästan så att jag vill säga att där denna typ av analys tar vid dör fantasin. Den individuella tolkningen krossas av en matta av intellektuellt dravel. Igen utger du dig Kai för att endast din världsbild är den enda rätta och att andra har en annan syn eller tolkning viftar du bort som okunnighet. Problemet är också att det inte låter övertygande det du skriver, det är som formler som enligt dig är det enda korrekta synsättet, men det käns mer som en pusselbit som pressas ner i fel bild med utgångspunkten - DEN SKALL BARA PASSA FÖR DET SER SÅ BRA UT!

Ett råd kan vara att försöka vara lite mer ödmjuk för andras tolkningar och söka en metod för att bringa ljus än att köra ångvält.

[Kai Dukat]

Välkommen EoNeel jag började bli lite orolig att du inte ville vara med och självklart tycker jag precis som du fast vi väljer att säga det med motsatser ;) . Jag vill nog påstå att jag upplever mycket mer än de flesta, för mig så finns det nämligen inga direkta gränser mellan fantasin, upplevelsen och strukturen av verket och världen. Ja vår värld är en form av konstruktion av begrepp som formar intryck och känslor.

Sen var det här med ödmjukheten, jag har aldrig sett dig vika dig från din ståndpunkt någonsin, eller försökt föreställa dig någon annans synvinkel så det där med ödmjukhet kanske du ska plocka bort din bjälke först innan du ser sandkornen i andra. Sedan har vi väll gjort klart gång efter annan huruvida det här med perspektivet. Jag kan inte och har aldrig sagt att jag skriver ifrån något annat perspektiv än mitt egna någon gång. Det är dock intressant att subjektivitetens och ödmjukhetens förespråkar blir upprördast av något som borde vara självklart att min åsikt är den rätt ifrån mitt perspektiv sen om den inte är det från det andra så har det ingen betydelse – det är just precis detta som är subjektivitet och det är ju meningslöst att säga att jag har fel för det är ju Jagets betraktelse som ska gå före. Nä du De ända diktatorerna som drar någon över kam här är nog de som vill påpeka hur fel man kan ha utifrån en värld där rätt och fel inte finns.

Ta istället och kom med något konstruktivt som du brukar kunna göra, föresten så har jag sagt att HP är bra men det finns fläckar på månen. Det handlar som sagt inte att pressa ner någon pusselbit utan tvärtom att forma sig efter pusselbiten så att det unika får komma tilltals för vi vill ju inte förtrycka en gestaltat åsikt det vore väll ändå trist

[EoNeel]

Sen var det här med ödmjukheten, jag har aldrig sett dig vika dig från din ståndpunkt någonsin, eller försökt föreställa dig någon annans synvinkel så det där med ödmjukhet kanske du ska plocka bort din bjälke först innan du ser sandkornen i andra. Sedan har vi väll gjort klart gång efter annan huruvida det här med perspektivet. Jag kan inte och har aldrig sagt att jag skriver ifrån något annat perspektiv än mitt egna någon gång. Det är dock intressant att subjektivitetens och ödmjukhetens förespråkar blir upprördast av något som borde vara självklart att min åsikt är den rätt ifrån mitt perspektiv sen om den inte är det från det andra så har det ingen betydelse – det är just precis detta som är subjektivitet och det är ju meningslöst att säga att jag har fel för det är ju Jagets betraktelse som ska gå före. Nä du De ??nda diktatorerna som drar någon över kam här är nog de som vill påpeka hur fel man kan ha utifrån en värld där rätt och fel inte finns.

Det just detta jag menar, Kai. Du kommer liksom inte med upplysning utan du mästrar, och det är en viss skillnad som du kanske förstår. Bjälken och sandkornet...öh?

Du svarar Bromma H på ett ställe:

" tex du Bromma H - att filmerna "missar" karaktärerna är fel ute, det är ni som blandar ihop er egen känslosuggestion med dessa. De är redan tunna i boken, men er upplevelse ligger på ett annat plan som gör att ni upplever de mer än vad det är."

Kai är detta ett faktum?

Sen när vi kommer till patafysik så är ju det något som anses som ett skämt ibland de morderna vetenskaperna - den ses som en parodi. Jag understryker - alltså jag anser att de flesta blir saliga på sin egen tro, men detta är hur vetenskapen ser på patafysik. Alltså är det lite lustig att du bara kan såga andras synvinklar utifrån "patafysiken".

Sen kommer vi till bjälken och sandkornet - hur är det med den som kastar första stenen...

[Kai Dukat]

Så man känner sig själv känner man andra. Återigen ett inlägg som säger mer om dig själv än om världen utanför. Sparken på Bromma H är direkt provocerande för att få en reaktion på kanske den mest insatta HP konsumenten på forumet hans kunskaper är intressanta och skulle kunna bli lärorika om han tog dem ett steg till så att det blir substans i det hela. Substans är något mer än bara åsikter vilket du EoNeel redan vet. Det måste finnas något att ta tag i om det inte ska bli platt och meningslöst.

Självklart ser inte vetenskapen på patafysiken med positiva ord, detta på grund av att vetenskapen är objektivismisk i sin grund och patafysiken är relativistisk i sin natur. Dessutom handlar det som sagt inte – vilket också är självklart om man läst texten ovan – den gamla hybristanken – eller ska man säga New age tanken – som födde fram betraktandet utan istället är det ett verktyg på resan dvs inte målet.

Jag vet inte riktigt vad du menar med stenen :blink: . Vill du låna av mina för dina är väll slut. :P

[EoNeel]

Så man känner sig själv känner man andra. Återigen ett inlägg som säger mer om dig själv än om världen utanför. Sparken på Bromma H är direkt provocerande för att få en reaktion på kanske den mest insatta HP konsumenten på forumet hans kunskaper är intressanta och skulle kunna bli lärorika om han tog dem ett steg till så att det blir substans i det hela. Substans är något mer än bara åsikter vilket du EoNeel redan vet. Det måste finnas något att ta tag i om det inte ska bli platt och meningslöst.

Självklart ser inte vetenskapen på patafysiken med positiva ord, detta på grund av att vetenskapen är objektivismisk i sin grund och patafysiken är relativistisk i sin natur. Dessutom handlar det som sagt inte – vilket också är självklart om man läst texten ovan – den gamla hybristanken – eller ska man säga New age tanken – som födde fram betraktandet utan istället är det ett verktyg på resan dvs inte målet.

Jag vet inte riktigt vad du menar med stenen :blink: . Vill du låna av mina för dina är väll slut. :P

Suck! Du vet mycket väl vad som menas med "stenen", det är ju du som slänger dig med bibliska metaforer.

Jag står fast vid att du är mästrande, du försvarar dig bakom ett kvasidraperi utan att egentligen våga ha några egna åsikter utan att det är starkt färgade av s.k. kunskap. Ärligt talat så fattar jag inte vad du egentligen vill bevisa...

Du sågar folk till höger och vänster. Du talar om för dem att de tänker fel. Du tar personlig kritik som "Ulf Ekman". Ärligt talat tycker jag du är manipulerande.

Jag tycker detta har blivit så tråkigt och osportsligt att jag tror att det är dags tacka för mig och den tid jag har haft i detta forum.

[RoLaren]

Kai:

"...det är dock läsaren och tittaren skyldighet på grund av respekt för verket, författaren eller regissören att komma upp från det subjektiva träsket och se ”helheten”, men också för att kunna se sig själv och det samhälle vi anser oss leva i."

Det är verkligen inte betraktarens skyldighet att se helheten. Och med fasta ramar begränsar man ju helheten ännu mer. Det är i så fall en konstnärs skyldighet att väcka känsla hos betraktaren. Annars blir konstnärer överflödiga. Yrket existerar ju för att göra världen mer meningsfull/vacker/intressant för oss vanliga människor.

"Min individuella sanning gällande kärnan är ju grunden till en meningsfullt utbyte, alltså allt jag har skrivit är alltså meningsfullt."

Helt riktigt. Annars skulle jag inte svara på ditt inlägg, eller ens hänga på forumet.

"Sanningen är för mig en pragmatisk konstruktion som får ett värde i och med att flera kan ställa sig bakom denna sanning"

Så ju fler som tycker likadant, destå högre värde får just den sanningen? Solen är röd vid solnedgången? Njae, jag tror nog mer på den vetenskapliga föklaringen. Går solen dessutom verkligen ner? Fel att döda? Döda vad? Djur? Människor? Flugor?

"För i och med att du helt bortser ifrån sanningen i din utsaga som är man helt fri att tolka det skrivna eller fångade på bild precis som man vill och tycka detta."

Vems sanning? Din sanning? Min sanning? Konstnärens sannig? Och ja, alla har friheten att tolka konstverk precis som han eller hon vill. T ex gjorde du en patafysisk analys av HP fastän barnboksförfattaren antagligen inte hade detta för avsikt när hon skrev boken. Paradoxialt nog. Så summan av kardemumman, paradoxerna står du själv för.

Sedan vill jag dessutom, pga att Eoneel vill lämna forumet, ge lite personlig kritik för det sättet du trycker ner de som inte håller med dig. Synd att sådant förekommer på ett sådant här debattforum. Fler exempel på en som fick an skopa är Expendable Ensign. Jobba lite mer på ödmjukheten.

Men nu har vi glidit ifrån ämnet patafysik, kan du inte göra en patafysik analys av valfritt STavsnitt? Jag är säker på att de flesta på detta forum är mer bevandrad i ST än T Burtonfilmer. Min nyfikenhet önskar få tillfredst??llelse om detta skulle påverka min inställning till det avsnittet eller t o m begreppet patafysik, vilket jag anser vara en övergående fluga inom kultur liksom actionkomedier på 80-talet. Det är nog dessutom fler än jag som vill ha ett mer konkret exempel. Gärna efter dina i punktform nedtecknade parametrar.

orville: jag återkommer när jag läst Datadiskussionen.

Eoneel: Snälla, stick inte

[Kai Dukat]

så fattar jag inte vad du egentligen vill bevisa...

Nej vi kommer aldrig fram dit pga av att det hela tiden ska tjafsas om småsaker. Personligen är jag less att stå och stampa, jag har gång på gång laggt fram olika förklaringsmodeller och varje gång så gnäller du om småsaker och diskusionen dör :arg: . Förutsatt att inte det hela passar ditt perspektiv. Enkelt sagt vi ska se ditt perspektiv men du ska aldrig behöva se andras. Så om vi någon gång kunde gå vidare från tjafs och snäva subjektiva perspektiv så kanske jag skulle kunna få bevisa något.

Tänker fel..nja nu tar du väll i, det jag på pekar är inkonsekvenser dvs man kan inte behålla kakan och ha den kvar. Någon form av logik måste ju finnas. Dessutom har jag aldrig sågas någons tänkande - kanske något ego har fått sig en törn - jag har vid ett flertal tillfällen just påpekat detta. Ulf E liknelsen ligger förstås i att jag inte tar kritiken personligt utan håller distansen till ämnet. Detta kan säkert också upplevas som manipulerande. Du har många gånger fått möjligheten att se bortom detta opersonliga men ständigt valt tjafsandet av småsaker istället. Så sluta tycka synd om dig själv och sluta spela violin. Se istället.

De var två fiskar................................

[Expendable Ensign]

Även om patafysiken inte är en färdig idébas som Kai Dukat påstår så innehåller den fortfarande ett antal kriterier som måste uppfyllas vilket medför att den är begränsad. Därför motsätter jag mig denna typ av analys. Däremot håller jag fullständigt med om att man bör försöka se helheten i allt man betraktar. Men för att lyckas med detta krävs det att man tar ytterligare ett steg och kliver utanför gängse ramar. Genom att inte förlita sig till den allmänna uppfattningen om hur saker "ska vara" kan man skapa sig en betydligt klarare syn på det man studerar, vare sig det är ett medialt verk, en livsåskådning, ett samhällsproblem eller något annat. Att bryta mot inlärda regler och idéer kräver dock en hel del individuellt tänkande och uppfattas av många som svårt, till och med omöjligt. Tyvärr finns det heller inte mycket rum i vårt samhälle för den individuella tanken. Den hektiska vardagen gör att man lätt följer med strömmen och glömmer av att man faktiskt har sina egna åsikter. Men nu vandrar jag kanske lite för långt utanför den här trådens sfär.

[orville]

Jag tycker om att läsa det ni brukar skriva om och jag tycker att ingen av er ska behöva sluta med det. Jag tycker att det är väldigt roligt att diskutera med er båda. Utan motpoler blir det ju ingen diskussion. Tänk om alla skulle sitta och hålla med hela tiden....

Kai Dukat och EoNeel.... Ni försöker alltid övertala varandra genom att hålla på att citera olika kända texter, vare sig de är religiösa eller något annat. Eller kasta diverse grodor efter varandra.. Jag tycker att ni båda kan ta en funderare och kanske försöka hålla er till någon slags "diplomatisk zon" på mitten mellan era hemvärldar. Det står klart att ni båda tycker er veta en hel del om den andra. Kai dukat verkar reta upp sig på EoNeels intresse för det andliga och använder det i sina grodor medan EoNeel "kastar getögon" det han tycker att Kai Dukat står för. nämligen analysen.

Ni har b??da vart oförsiktiga i era inlägg och jag föreslår att ni försöker hålla er till ett mer civilicerat språk så att vi kan ha en intressant debatt i ämnet.

Kai dukat: Där du besvarat mina frågor tycker jag att du lyckats angående perspektivet linjär och icke-linjär. Dock kvarstår det här med exempel. Det jag efterlyser är alltå olika förklaringsmodeller. Det jag vill ha är t.ex. Nyaste harry potter filmen. Analyserat med Patafysik och en annan metod (plz ta inte big fish, jag har inte sett den). Detta är vad jag menar med ett exempel som en naturvetare förstår. ;)

Och nej du gjorde inte det i ditt första inlägg så jag förstod.

:lol: :lol:

Återigen vill jag betona att inom detta ämne så ska man alltså inte bara utgå subjektivt från sig själv utan från en förklaringsmodell.Själv anser jag inte modellen vara klar och om jag får en annan att sätta tänderna i så skulle det vara kul att..tja... krossa patafysiken... . Det betyder alltså inte att det subjektiva inte värderas. Det gör det visst av oss alla men eftersom vi tycker att folk har rätt att tycka vad de vill (i stor utsträckning) så blir det liksom ingen diskussion.

[Kai Dukat]

Okej. Vi fokuserar oss då bara på karaktärerna. I boken så lägger Rowling ner tid påkaraktärerna, som jag ser det är det här som ”svällandet” sker. Detta gör hon fast hon inte ”behöver” genom att mycket av den informationen faller platt i och med att läsarens identifikation ligger bortom dessa dvs i temat, mytologin eller kanske ”bara” själva känsloupplevelsen. Det är en ren strukturell miss som hon dessutom är fast i, enkelt sagt hon skulle kunna skipa väldigt mycket och ändå ha samma behållning. När fansen nu läser detta skulle många protestera och mena att jag inte fattar poängen och att det visst skulle saknas något. Men detta grundar sig snarare i att man vill dra ut på själva närvaron i HP världen dvs inte med intresset för karaktärerna.

När man går över till filmen så ser vi att regissören har fattat detta alldeles utmärkt och har tagit ”bort” detta och istället lagt temat, mytologin och den rena känsloupplevelsen i centrat för berättandet. Genom att detta blir en helt ny struktur för betraktaren så kan det uppstå förvirring. Vi är så omedvetna om det linjäraberättandets inflytande på vårt betraktande att vi många gånger missar själva poängen. Dvs det vi upplever oss sakna finns där men vi ser på fel andra saker i stället och känner oss ”trampade” på tårna.

Jag har förstått att många inte förstår storheten med det nya berättandet. Men faktum är när man ser på den filmhistoriska strukturen så har det egentligen inte hänt något nytt sedan Birth of a Nation. Berättandets struktur är anslag med intrig knuten till orkestreringen. Huvudkaraktären prövas och utvecklas på något sätt, det trappas upp till en punkt utan återvändo – jössöss det här höll även grekerna på med – för att slutligen gå igenom någon form av renande. Denna struktur återkommer alltid i olika former oavsett genre.

Det den nya filmen gör är att man tar och bryter samhörigheten mellan intrigen och karaktärerna och för samman intrigen med ett tema – obs det kan finnas hur många teman som helst i en film – intertextualiteten, eller kanske med den själva upplevelsen. På detta sätt flyttas den klassiska utvecklingen från karaktärerna till betraktaren och på så sätt får det skapandet verket så mycket mer konsekvenser än vad man tidigare har haft.

Detta är dock inget nytt för betraktaren, vi själva här på forumet är redan där fast vi inte har konsumerat det nya berättandet. Men denna form av identifikation med verket i fråga har klassiskt förklarats utifrån en psykoanalytisk modell. Dessa modeller är dock väldigt svåra att hålla rena från brister och därmed faller många förklaringar i och med sk överanalyser.

Det patafysiken gör är att man för första gången faktiskt kan hitta något utanför den diffusa psykoanalysen nämligen i det strukturella. Detta ger faktiskt en mycket mer stabil grund att bygga sina analys på. Detta hade dock inte varit möjligt om inte just den nya filmen hade kommit. Det som gör det hela så intressant är att det nya berättandet sker i just sf/fantasy delen, dvs dessa genrer har fått en liknade position inom filmens utveckling som Joyce och grabbarna hade för litteraturens utveckling – visst nu tog jag i, men faktum kvarstår att det håller på att hända något mycket intressant med filmen och detta kommer att få större konsekvenser än vad vi kanske förstår.

Kanske bör jag lägga till en liten del här kring det här med film tittande i stort utifrån mitt sätt att se på det hela. Jag är usel på praktiska saker som tex snickra, skruva, sporta osv. men jag är en j***kel på att analysera. Jag har levet med analyserandet varje dag i snart 20 års tid och jag plöjer allt som jag kan komma över inom det mesta. I min värld finns det inget som inte går att analysera och ur analysen växer synen på världen vi anser oss leva i. De punkter som följer nedan sker hela tiden parallellt inom mig, jag har i mitt inre inga problem att hålla isär dem. Detta helhets tänkande ger dock bekymmer när de ska förklaras, precis som OdoII påpekade så förutsätter jag alltför mycket av min omgivning. Detta framför allt där min fysiska personlighet klipps bort. För jag är en helhet där mycket byggs just på min fysiska närvaro och den tillhörande personligheten som är bunden till just denna. D??rför kanske en presentation av hur jag ser på strukturen gällande betraktandet och analysen av något är nödvändig.

Hahahah

Den kommer senare i dag.. för nu ska jag hålla en föreläsning om att hjärntvätt är lika sannhetsenligt som tomten.

[orville]

Ser fram emot fortsättningen Kai.

Jag vill bara kommentera att när jag läst harry potter böckerna så har jag uppfattat delarna om karaktärerna skrivna på ett sådant sätt att barnen skule skratta just i de delarna. Mycket av det hon skriver om karaktärerna verkar vara just det. Är jag knäpp? Ja kanske men är det substans i denna utsaga? Vad tycker ni?

[Kai Dukat]

Såja PT II

En annan sak som bör tilläggas är att varje del i sin tur innehåller en massa andra smådelar som också fungerar parallellt med de andra. Så här kommer det hela så…. Är ni rdo

1. Upplevelse: Det härliga känslan som uppfyller en, lycka, sorg, förväntan osv. Det här är känslan och subjektivitetens högborg. Allt bara ÄR utan värderingar.

Det här stadiet är helt enkelt det som inte går att kommunicera om, samtidigt som det är grunden till allt. Varje försök att fånga i denna upplevelse är ett steg bort från denna punk. Många gånger vill man vara kvar men i och med att vi är människor så är vi sociala av naturen och språket är dess grund förutsättning och därför kan vi aldrig kvarhålla oss här speciellt länge. Det räcker med ett tänkande för att magin ska vara borta. Det finns dock knep att få denna del att leva i en – med det är personligt subtilt så det får var och en finna själv.

2. Tyckandet: Kan ses som första stadiet ”efter” Upplevelsen. Reflektioner skulle kanske fungera också. Detta är subjektivt och har väldigt lite substans i sig. Tex skulle det hela kunna te sig på forumet på ett liknade sätt..

A – jag tycker TNG är så bra för att det är så roliga skämt i serien. Jag blir glad helt enkelt.

B – Precis nu satte du huvudet på spiken. Jag skrattar jätte mycket åt Data.

A – Ja jag tror nog att detta är själva kärnan i det hela

B – mmmh fast Worf är också rolig.

Osv osv

Denna punkt kan med fördel kombineras med en intern självbeundran som skulle kunna te sig..

A – Vad kul att du tycker så det gör jag också

B - Ja visst är det bra. Jag kan inte förstå att folk tycker att TNG är tråkigt de har ju inte fattat något

A – nej eller hur vilken tur att vi inte tycker så

osv osv

Dessa fiktiva exempel ovan är bara ett tyckande, inte ett motiverande är inte och kommer heller aldrig att bli detta. Och tyckandet är subjektivt och kommer alltid och skall så även var det. Detta kan aldrig enligt Mig var en grund för diskussion, grundandet är helt enkelt för subjektivt och Jagets tyckande kan Aldrig vara till räckligt för en framskridande process. Dessutom på grund av semantiska förskjutningar kommer uppstår dessutom lätt missförstånd och fokus hamnar lätt fel. Det kan trotts allt vara väldigt väldigt underhållande här, munhuggeri ska aldrig underskattas. Men ska man vidare så får man gå till punkt 3

3. Motiverandet: eller ska man säga definierandet. Här försöker man helt enkelt finna en semantisk grund att stå på. Detta gör man med modeller och teorier utanför Jaget för att slippa hamna i tyckandets förföriska fälla. Det är hit jag för patafysiken, många kritiker vill dock föra den till punkt 4 med argument från punkt 2. Något som finner mycket märkligt och går i gång på. Så vad är punkt 4 jo…

4. Analyserandet: Först nu kan man analysera och det finns obegränsat med vägar att vandra alla har samma värde och dess slutsatser är alla värda respekt. Det som är viktigt att komma ihåg är att om man hoppar över punkt 3 så blir dock analyserandet en spegel av tyckandet, dvs en illusion av något som egentligen inte finns. Jaget kan inte greppa något med de få resurser som det besitter han/hon m??ste sträcka sig utanför sitt egna för att kunna få det hela att hålla och för att det ska kunna bli meningsfullt att dela. När jag ”sågar” är det inte tankar utan just tyckandet, tänker man är man redan på väg och här ligger det en stor skillnad.

Som sagt det spelar ingen roll vilket perspektiv man väljer man kan ändå förstå dem alla och tillsammans bildar de en helhetsbild av det som analyseras, dvs filmer, det skrivna ordet, människan, verkligheten osv. Överanalys är dock något som kan uppstå men det felar dock då även detta i punkt 3.

Här kan man inte såg utan bara betrakta och beundra, men tycks det så kommer motorsågen fram. Här finns inga rätt eller fel utan bara acceptans, rätt och fel här hemma i tyckandet.

5 Färden tillbaka: dvs resan när du tar tillbaka alla slutsatser ner till punkt 1 och du får samma upplevelse igen fast starkare.

Detta betraktande pågår ständigt parallellt i mig när jag ser, hör eller noterar något och det hela byggs på och allt blir vackrare och vackrare.

Är nu inte allt detta ett tyckande nej det är en sammansatt process som grundar sig på tankar och teorier so återfinns hos bland annat Spinoza, Hume, Kierkegaard, Nietzsche, Wittgenstein, Mark C. Taylor och ett gäng andra mer eller mindre kända snubbar och snubbor. För utan andras människors tankar och stöd räcker inte jaget till ett formande av han/hennes syn på världen. Allt grundar sig dock en ontologi där INGA objektiva sanningar existerar, hur detta här ihop får ni baske me fixa själva det är inget Matte-facit.

Jaja kanske det blir lite lättare att förstå nu, fast självklart ska det missförstås av någon. Men det kvittar man kan inte dansa med alla.

Ja du orville visst har du rätt gällande karaktärerna, det är en viktig del hos dessa och där lyckas Rowling riktigt bra. När jag pratar om karaktärerna så tänkar jag mig helheten av alltet.

[orville]

Eftersom jag nu ändå alltid är inne på det här med karaktärer eftersom jag tycker att de är bland det viktigaste för en serie...

Om vi då tar harry potterkaraktärerna. Vi kan utgå från att de mer tjänar som verktyg för att berätta någonting, så att säga visualisera ett skeende eller kanske mer själva upplevelsen som vill berättas eller förmedlas. Om jag då skulle jämföra 2 saker som t.ex. TNG avsnittet Family och harry potter filmerna 1-4 (eller kanske bättre harr p 4). I family är berättelsen linjär. Karaktärer presenteras i vanlig ordning genom konfrontation och presentation. Picards karaktär utvecklas (han sluter fred med sin bror och får gråta ut sin sorg och förtvivlan över det som hände då han var locutus). I hp4 är det väl inte någon nämnbar karaktärsutveckling alls. Harry själv börjar försöka ragga lite i en 15 sekunder lång scen men det helas slutar med att han bjuder någon som han inte har något som helst romantiskt intresse för. Detsamma händer alla i kärngruppen och vi står på ungefär somma ställe som i bok 1.

Är jag på någorlunda rätt väg?

[Kai Dukat]

Ja du har helt rätt. Family = Linjär HP = Det nya. Det linjära är förbundet med karaktärsutveckling. Men det fiffiga med HP är att identifikationen flyttas utanför karaktären hos tittaren vilket enligt mig är källan till varför HP har lyckats bli stor i alla åldersgrupper. Det är inte barnet HP som ligger i centrum utan själva temat, mytologin och upplevelsen.

Enkel sagt regissören kan reducera många situationer med karaktärssamtal utan att det i egentlig mening spelar någon större roll. Detsamma gäller Rowling, hon skulle helt enkelt kunna bli en så mycket bättre författare om hon tog steget fullt ut. Som författare så är det väldigt viktigt med att ha en medveten struktur på alla nivåer för att kunna få balans och relevans i det skrivna ordet. Men jag tror att Rowlings är fast i sitt egna grepp resten av HP serien. Men hur kul vore det inte om hon gjorde en Balzac, dvs första boken efter HP serien handlar om en karaktär som redan är nämnd och skriver om denna mer. Då skulle det kunna bli intressant.

Men över till något helt annat Battlestar G. Moore gör nämligen där något väldigt intressant han flyttar in själva huvudtemat i karaktärens hjärna (Gaius Balter). Detta ger en illusion av att karaktären utvecklas men det är snare temat, mytologin och upplevelsen som utvecklas. Otroligt snyggt gjort av författarteamet, egentligen en utveckling av Siskos förh??llande till profeterna fast mer genomtänkt. Moore lurar oss till en identifikation med en karaktär som i egentlig mening inte utvecklas och som ständigt är tillbaka till ruta ett. wow helt enkelt