Vilken avdelning:

Sortera efter:

Hjälp: Avancerad sökning

VOY: Voyagers förbannelse och räddning

Trekkies över världen har nu i tio år debatterat huruvida Voyager är en bra eller direkt dålig Star Trek-serie. Personligen har jag tillhört sidan som har varit mycket kritisk mot denna serie. Den har inte haft det som krävs helt enkelt i jämförelse med TOS, TNG och DS9, den har saknat något som de andra har. Men vad är det som de andra har som Voyager tycks sakna, jo en personlig prägel. Jag ska här visa vad dessa personligheter består av, men också visa att även Voyager har detta.

TOS är inte så mycket att nämna om, de var först ut i detta universum och deras personlighet ligger just i att det var först ut på planen. Deras intriger och karaktärer skapade historia och evig lycka för flera generationer. De blev konceptet som resten av Star Trek utvecklades ur. Att jämföra sig med denna personlighet är alltid förenat med total förödelse för det nya. Nu menar jag inte att TOS är bättre än efterföljarna, men deras grunder är starkast och kommer alltid att stå när det blåser oavsett om det egentligen var bra eller dåligt. Enkelt sagt man kan inte ta bort Genesis ur Bibeln får då faller ju hela idén om skapelsen.

Detta var också något som TNG var medvetna om, de visste att man kan inte enbart kunde förlita sig på en förbättrad filmteknik. Att det skulle se bättre ut skulle inte räcka för framgång utan man var tvungen att utveckla själva grunden. TNG kom med tiden att utveckla den mänskliga relationen inom besättningen. Omedvetet hade serien kommit att lägga tonvikten vid detta, kanske berodde detta på Patrick Stewarts stora personlighet. Men också det faktum att det inte fanns någon övergripande story gjorde att man var tvungen att foga samman avsnitten på något sätt för att skapa ett längre intresse runt serien. Roddenberry var inte alltför glad över detta med gav tillslut med sig i under arbetet med säsong 4. Avsnittet Family (402) kom att bli en enorm vändpunkt i Star Treks historia, det är här som serien går över till att bli det rymdepos som det nu är. Karaktärerna fördjupas och deras relation sinsemellan utvecklas och tillsammans bildar de en rödtråd som sakta väver samman en vacker matta framför våra ögon.

Ett bevis på detta är att det blir svårare och svårare för de nya tittarna att hänga med i svängarna. Dialogen fylls mer och mer med sublima pikar som endast den insatte uppfattar och uppskattar. Ett lysande exempel är Worfs utsaga i Nemesisfilmen om att romulanerna kämpade ärofullt. Vi inbitna kan hela historien med Worfs arv och relation med romulanerna, vi vet vad det måste svida i Worfs hjärta att säga detta. Men för den nya åskådaren blir det en meningslös kommentar tillsammans med andra tekniska kommentarer. Worfs ensamhet är dessutom något som alla vi fans har lidit med, han förtjänar Troi, Riker kan fara och flyga. Datas samtal med Picard är i sig den viktigaste uppbyggnaden av Datas mänskliga sida. Till och med den unge Crusher blir intressant när hans öde fullbordas i avsnitten The First Duty (519) och Journey’s end (720).

TNGs personlighet ligger alltså hos besättningen, det är dem vi följer, deras glädje, sorg och seger är det som skapar en stor kärlek för programmet. Detta är nog en stor förklaring varför många anser att Picard är dem bästa kaptenen. De som håller på Kirk gör det nog bara av princip, för hjärtat vet att Picards smärta och strävan gör honom till den störste. Att dessutom Stewart är den bästa skådespelaren inom ST någonsin bidrar förstås en hel del. TNG kom dock inte på detta själva men man utvecklade relation mellan McCoy, Spock och Kirk till att bli den intrigdrivande biten.

När man utvecklade DS9 var man medveten om detta och förutom att fixera karaktärernas tillvaro till en plats så tonande man ner den personliga relationen en del. Förstå mig rätt den personliga relationen finns kvar i DS9 men i och med en ökad relationsyta i och med flera fasta gästspel blir det svårare att låta relationerna vara det drivande inslaget. Man var tvungen att ta något annat, Ira Steven Behr kom snart att ta vara på den rena handlingen. Han kom att bli tongivande i skapandet om "Sagan om Bajors befrielse". Han ville skapa ett epos som hängde samman från början till slut. Här blev händelserna infogade i den stora berättelsen och små saker kom att bli stora tre säsonger senare. Det blev svårare och svårare att hänga med i politiken och krigets utveckling för den nytillkomna tittaren. För oss andra blev spänningen mer och mer påtaglig, spekulationerna gällande framtida avsnitt tog aldrig slut.

Författarna fick det jobbigare och jobbigare att hålla reda på alla trådar. Men fördelen blev att man kunde göra direkt dåliga avsnitt bara man hade med en pusselbit till det stora pusslet så vara alla nöjda. Vi fans ville hela tiden vidare mot det ovissa slutet, aldrig har Star Treks rymd varit så hotat. Personligheten låg här i helheten, i skapandet av ett stort epos. Både TOS och TNG hade tidigare lekt med storyliner som man då och då tog upp, men båda serierna saknade en egentlig handlingsram som gav både en tydlig början och ett tydligt slut. Visst Q gav TNG en viss inramning men även detta låg mycket på relationsplanet och inte som handling á la DS9.

Star Trek-världen hade nu upplevt tre serier med tre tydliga personligheter, inte konstigt att förväntningarna på Voyager var stora. Vad skulle nu utvecklas? Vid första ögonkastet svarade jag Inget. Slutet var uppenbart redan i Caretaker (101) frågan var hur lång skulle resan bli. Dessutom hade vi berövats på alla våra älskade raser. Hur skulle en serie utan klingoner se ut? Tråkigt är något man har återkommit till. Dessutom var besättningen inte alls lika stark som TNG, hur intressant är egentligen Kes. Ja klagomålen var många. Men något hände när jag sammanförde all min statistik – något som alla trekkis värt namnet har – Voyager kom väldig högt på betygskalan, hur kunde detta komma sig? Vad hade jag missat?

Ja låt oss början med hur statistiken såg ut. Varje avsnitt har fått ett individuellt betyg sedan har varje säsong fått ett genomsnittligt betyg. Sedan har detta betyg jämförts med andra säsonger av serien och med de andra ST-seriernas säsonger. Inget avancerat, inget krångel. Det visar sig dock då att Voyager håller ett högt genomsnittligt betyg och en del säsonger konkurrerar bort många av DS9s och TNGs säsonger. Men det själsliga intrycket är dock att de borde vara ”sämre”. Vad är det Voyager har som inte syns vid första ögonkastet. Låt oss börja med problemen.

Relationen mellan besättningen är i och för sig utvecklad men i Voyager är relationerna mer konkret än TNG. I TNG var relationsutvecklingen mycket mer sublim och suggestiv än i Voyager, dialogerna var mer kryptiska och utvecklingen kom att ske i mötet mellan åskådaren och karaktärerna. I Voyager är den mer konkret i form av handfasta handlingar, t e x B’Elannas relation med Paris. Inget lämnas till tittare utan allt sker i seriens egna universum, åskådaren blir inte en del av utvecklingen utan just bara en åskådare. Detta är nog den största anledningen till att TNG-fansen hade svårt med Voyager, serien nådde aldrig upp till det som TNG hade och frustrationen blev ett faktum.

När det gäller den övergripande handlingen uppstår det även problem för trekkisarna. Den finns där och den är hela tiden påtaglig, Voyager vill hem. Problemet här är att denna handling också blir för konkret, dessutom leder den till en förutsägbarhet gällande både upplösningar på serien i stort och i enskilda avsnitt, hem kommer man inte förrän i sista avsnittet. I DS9 var den övergripande handlingen även där mer sublim, ingen visste riktigt vilken riktning serien skulle ta, och upplösningen hade många variationsmöjligheter. Detta gjorde att trekkisarna hade helt andra föreställningar än vad som serverades dem så även här uppstod en stor frustration.

Men med facit i handen kan man dock se att även Voyager har ett utvecklande av det som fanns i TOS som de andra serierna saknar, nämligen det enskilda avsnittets innehåll. TOSs universum hänger inte alls samman såsom i TNG och DS9, dessutom fanns inte heller en utvecklad Federation. Varje avsnitt blev ett skapande av detta universum men endast som pusselbitar, den stora bilden blev först klar mycket mycket senare. Voyager utvecklar just denna del och ironiskt nog är det att den serie som i sin struktur är mest lik TOS är den som har fått mest skit för att den är mest olik.

Den största utvecklingen finner vi inom författarskapet. Avsnitten i Voyager är faktiskt överlag intelligentare än avsnitten i de andra ST-serierna, de är mer genomarbetade och har mer lök i sig – som Shrek skulle säga. Ett lysande exempel är avsnittet Persistence of Vision (208), i grunden är detta faktiskt ett ST-avsnitt som har gjorts lite då och då. Men Jeri Taylor utvecklar en idé som Braga leker med i Cathexis (113) nämligen det som kallas intertextuella anslag. Anslaget på holodeck slår an en gothisk tradition där labyrinter och mystisk blir centralt bärande delar i intrigen. Taylor låter det gothiska anslaget fungera på detta sätt, men ger också öppningar till att labyrinten inte bara ligger i själva händelserna utan också finns på ett själsligt plan. Karaktärernas personliga djup utforskas samtidigt som skeppet håller på att gå under. Som tredje lager finns interagerandet med betraktaren, manuset blir även en nyckel till betraktarens egna inre och hennes drömmar och fasor. Ur ett vanligt ST-tema har Taylor konstruerat ett flerbottnat avsnitt som tåls att brottas med flera gånger. Detta var också en av Roddenberrys visioner, hans avsnitt skulle väcka tankar och diskussioner som skulle leda till en utveckling hos dem som såg avsnitten. Han ville utveckla mänskligheten till något bättre. Detta är något som manusförfattarna har lagt som ett centralt tema i sina avsnitt. Det mångbottnade ger både uppslag och tid till interagerande, visst finns detta även i de andra serierna men dock inte som ett centralt underliggande tema som i denna serie.

En annan sak som utvecklas i Voyager är försöken till helt nya ST-teman, en vilja att vända upp och ner på allt. Det bästa exemplet här är det hårt kritiserade avsnittet Threshold (215). Braga hade en mycket intressant vision som han ville pröva, nämligen evolutionen baklänges. Detta är en mycket intressant frågeställning som skulle behöva ventileras många gånger för att komma till sin rätt. Nu blev dock resultatet i sig inte helt lyckat men Braga levde dock upp till frasen ”..to boldly go where no one has gone before”. Även här är det ironiskt att det avsnitt som lever upp till själva grundidén i ST blir det avsnitt som blir hårdast kritiserat.

De välarbetade manusen når dock sina höjdpunkter i dubbelavsnitten - här behandlas allt och alla får sitt behov tillfredställt. I Scorpion (326/401) behandlas den inneboende naturen samtidigt som actionbiten blommar ut till fullo. I Equinox (526/601) finns moraliska funderingar sida vid sida med tät spänning. Dubbelavsnitten här har mer fokus och mer koncentrerad handling än DS9s fortsättning-följer-avsnitt. Observera att detta inte är en värdering av vad som är bättre utan vad som faktiskt skiljer serierna åt.

De starka manusen ger också nytt liv till regin, den blir säkrare och snyggare. Ett bra exempel är Coda (315), regin där följer manuset lysande, slutet hamnar bortom åskådarens synfält. Och det är just här som series förbannelse finns, det som är seriens personlighet och starkaste sida ger bra följder som i sin tur skapar problem – kaosteori när den är som bäst.

Att regin blir snyggare och säkrare bidrar till ett annat substantiv nämligen tryggare. Avsnitten hos Voyager är över lag väldigt trygga, det positiva här är att man får väldigt få bottennapp. D v s det blir sällan dåliga avsnitt i Voyager, och detta är bra, men detta leder till att även topparna blir lidande. Det snygga, säkra och trygga tar bort en liten nerv, en nerv som vi ofta finner i alla andra ST-serier. Det intelligenta sker på bekostnad av det spontana agerandet.

Det är detta som gör att många säger att Voyager är sämre än de andra serierna, det är därför Berman och Braga får så mycket skit. Att sakna toppar leder till att många saknar något att hänga upp sina intryck på, så även jag. Tyvärr tycks många missa att avsaknaden av bottennapp ger en serie som i slutända ändå håller samma höga nivå som de andra ST-serierna. Voyager är inte upplevelsernas serie men deras teman är något som lever vidare på ett helt annat sätt än TNG och DS9. Kanske är det så att Voyager bär med sig samma last som fans i TOSs-enterprise, nämligen odödlighet. Voyager är helt enkelt vår tids Enterprise och precis som detta skepp väcker Voyager känslor som vi inte riktigt kan hantera, Voyager tvingar oss att tänka och det är nog jobbigt för en del. Detta är kanske Voyagers riktiga förbannelse, men då är det så att denna förbannelse öppnar vägen till frälsning när vi brottas med dessa funderingar.

Detta betyder att hela denna artikel har haft helt fel infallsvinkel, kanske allt skulle ske tvärtom. En paradox som Janeway säkert skulle älska att lösa.

Artikeln är skriven av en gästförfattare. Åsikter och faktainnehåll ansvarar den enskilda författaren för. Vi på Star Trek Databas välkomnar fler teman - kontakta då redaktionen med ert material.

Författare:
Text markerad med denna färg är ej kanon
Laddar... Laddar...
Facebook Twitter