Borgsyndromet (Förlorad i tiden #1)

****************************
En berättelse om Enterprise - M:s äventyr i tiden. (Redigerat av Johan Månsson och Peter Rydén, framsida av Per Almsin)

Denna historia är en följetongshistoria. För er som inte känner till det innebär det att en person skriver en text av valfri längd varefter en ny person fortsätter på denna texten och så vidare till man tycker att man är färdig. Varje person skriver alltså sin text på sitt sätt. Han eller hon skriver dessutom precis vad han eller hon vill. Detta är den enkla förklaringen till de fall av ologiskhet eller tappade trådar som kan förekomma i texten. Det är också förklaringen till de olika radavstånd med mera som ni upplever när ni läser texten. Vi tycker att det är viktigt att inte förvanska något som någon skriver så vi har bara ändrat på uppenbara stavfel och lagt till saker där det behövs för förståelsen av texten. Vi har inte tagit bort något annat än sådant som inte tillhör texten. En del stavningskontroller återstår, och mindre uppdateringar kommer därför att ske.

Som ni kommer att märka handlar berättelsen om Arn de Gothia (Magnusson i ett tidigare liv) och hans äventyr som kapten på rymdskeppet USS Enterprise, 1701 - M som är ett mycket avancerat rymdskepp av Timekeeperklass. Det namnet har klassen fått för att det har en inbyggd temporalväxel, det vill säga ett system som låter det resa till olika tider och besöka olika platser. Detta öppnar upp för en rad spännande äventyr i Star Trekuniversumet.
****************************

Känslan av att något gått på tok med hela universumet gick inte att skaka av sig hur mycket han än försökte. Det hela hade börjat med att amiral Janeway mitt i en sändning från stjärnflottans högkvarter hade förvandlats till en borg som krävde att han skulle kapitulera eftersom vidare motstånd var meningslöst. Vidare kontaktförsök med stjärnflottan hade visat sig lika resultatlösa. Faktiskt så verkade det som att hela federationen hade upphört att existera som genom ett trollslag. Nog hade han haft sina aningar om att någon brutit mot temporaldirektivet och ändrat historiens gång vilket i så fall nog borde ha varit ganska enkelt att lösa. Bara att fara dit med Enterprise och återställa så skulle allt vara frid och fröjd. Dock hade en temporalanalys visat att det hela var mycket mer komplicerat och komplext än så. Faktiskt så kunde inte 2500-talets mest avancerade dator komma på vari felet bestod utan hänvisade uppgivet till "Multipla orsaker", med andra ord "vet ej" på ren svenska. Den enda utväg han kunde se var att göra ett antal temporalhopp och jämföra med arkiven och se vad som var fel vid denna tidpunkt, rätta till det som gick och sedan göra om allting tillräckligt många gånger för att allt skulle bli som vanligt igen, om det nu gick. Som tur är är Enterprise utrustat för en långvarig expedition och tillräckligt avancerat för att slå tillbaka hela horder av Borg och Klingon skepp hundra femtio år tidigare. Ja det skulle nog inte vara svårt att klara av åtskilliga fiender femhundra år in i framtiden heller. Tur att Timekeeperklassen är den mest välutrustade och slagkraftigaste som någonsin konstruerats tänkte Arn nöjt. När väl beslutet var fattat var det bara att gå de få stegen mellan befälsrummet och bryggan, ge order om en godtyckligt vald tid och plats samt verkställa det hela....

Alexia började att förbereda lunch till besättningen. Hon tänkte att i tuffa tider är det extra viktigt att besättningen får god och näringsrik mat. På grund av rådande omständigheter var dock skeppets resurser begränsade så hon var tvungen att använda skeppets matförråd eftersom det fanns begränsat med energi till replikatorerna. Alexia var Neelix dotter. Hon visste att hon hade döpts efter Neelix syster som dog tragiskt på Nelix hemplanet. Alexia hade växt upp tillsammans med Neelix och sin mamma i en Talaxisk koloni i Deltakvadranten. Hon hade ärvt sin fars humor och var duktig på att laga mat. Neelix brukade skratta och säga att hon lagar mycket bättre mat en far. Hon hade älskat när Neelix berättade om Voyager och hon drömde om att bli medlem av stjärnflottan. När hon var tjugo år hade man funnit ett stabilt maskhål som gjort det möjligt att resa till Alfakvadranten. När hon fyllde 21 år hade hon blivit antagen till stjärnflottan. Hon hade en mycket lycklig tid på akademin. Alexia var inte enbart kock på Enterprise fast hon älskade att laga mat. Hon fungerade som ambassadör, moralofficer och kurator. Det hade visat sig att detta var en väldigt viktig funktion under långa rymndresor. Nu behöver skeppet en moralofficer mer än någonsin tänkte hon dystert. Hon saknade Neelix. Hon hade inte kunnat få kontakt med honom sedan de hade mist kontakten med federationen. Hon återgick dystert till att skala morötterna till lunchen.
Hon avbröts i sina tankar av att skeppet krängde till. Hon tog tag i köksbänken för att inte falla. Hon rörde kommunikatorn som satt på börstet och anropade bryggan. "Alexia till bryggan!" Först fick hon inget svar. Hon anropade åter bryggan. Efter flera försök fick hon svar. "Miral Paris här. Vi blir attackerade. Oklart varifrån attacken kommer. Vi kan inte se några skepp. En plasmaledning på bryggan träffades så vi har skadade här! Ahhh!!!" Sändningen avbröts med ett skrik! Hon försökte anropa bryggan igen utan resultat. Det gick inte heller att anropa maskinrummet eller någon annan del av skeppet. Hon tog sig ut i korridoren och började gå mot sjukavdelningen för att hjälpa doktorn att ta hand om de skadade. Skeppet krängde åter till men sedan blev allt tyst. Hon skyndade sig genom korridoren. Sjukavdelningen låg på samma däck som köket. Hon behövde bara gå genom skeppets trädgårdsodlingar. I vanliga fall kände hon sig lugn när hon gick genom trädgårdarna. Nu kände hon sig dock kuslig till mods. Det var mörkt och skumt i odlingarna eftersom endast nödbelysningen fungerade. När hon passerade genom fruktodlingen tyckte hon se en skugga smyga bakom träden. Hon försökte lugna ned sig och trodde att hon bara inbillade sig. När hon hade lämnat trädgårds! odlingarna och var på väg till sjukavdelnigen kände hon en hand på axlen.

"Varför funkar det inte?" tänkte Arn argt. Ingen av de standardlösningar som han provat hade hjälpt. Och arkivet gav heller inga ledtrådar eftersom det enda mötet med en Galenpanna hade klarats av av en ren slump. Klart var i alla fall att om han ville återställa universumet i ursprungligt skick så måste EPSnätet bli återställt och det kunde inte så länge den här saken satt och sög kraft ur ledningarna. "Några idéer?" frågade han, argare än vanligt. "Jag funderade på om inte den här söker sig till ström ungefär som en jordisk nattfjäril söker sig till en lampa. I så fall är vårt rymdskepp säkert den största energikälla som den här Galenpannan sett!" "Ja naturligtvis!" Sa Arn. "Då borde ju den här historien försvinna om vi släcker ner hela skeppet, eller hur?" "Verkställ! Och informera besättningen så att ingen blir mörkrädd!" Hur lång tid behöver du för att återställa kommunikationssystemet, frågade Arn Miral Paris. Paris svarade att hon hade lyckats återställa kommunikationerna i större delen av skeppet. Men hon kunde fortfarande inte nå däck tre. Där låg skeppets trädgård, köksavdelning, rekreationsavdelning och holodäcket. Arn anropade maskinrummet. "Är ni redo för att stänga ned skeppet" Vi stänger ned alla system utom de livsuppehållande och låter även dessa gå på begränsad energi. "Vi är redo". "Arn till alla stationer. Vi kommer nu att släcka ned hela skeppet och gå på begränsad energi". Doktorn var upptagen med att ta hand om skadade. Som tur hade inga allvarligt skadade kommit in. Han kunde dock inte vara säker eftersom han hade förlorat kontakt med övriga skeppet. Skadorna var mest stukningar och vrickningar och brutna ben. Inget han inte kunde klara av tänkde han förnöjt. Doktorn var ett MH (medicinskt hologram) av modell 2. Dessa hade gjorts med förebild av en viss doktor Julian Bashir på DS9. Han fungerade som permanent holografisk doktor. Han var naturligtvis endast assistent till den mänskliga doktorn. Men hon hade varit på ett medicinskt seminarium när tidslinjen ändrades och de kunde inte få tag på henne.

Alexia vände sig om för att finna att ingen var bakom henne. Hon var säker på att hon inte hade inbillat sig hon hade känt en hand på ryggen. Sedan kände hon åter att något rörde vid henne fast hon såg fortfarande ingen. Varelsen fortsatte igenom henne. Hon kände en otäck kittlande svidande känsla ungefär som hon hade fått en stöt. Sedan kände hon någon tala fast hon hörde inget ljud. "Vi vill er inget ont" Vi kan hjälpa er. Känslan försvann och hon började springa mot sjukavdelningen. Hon sprang fram till doktorn. "Varelserna vill oss inget ont.....de kan hjälpa oss" Sedan vacklade hon till och förlorade medvetandet." Doktorn böjde sig över Alexia och började undersöka henne. Sedan stängdes skeppets ström av och därmed också doktorn. Men efter bara några korta ögonblick surrade det till svagt i skeppet. Det var reservaggregaten med de mest omoderna energisystem som Federationen hade i sina lager. Att teknikerna på senaste skeppsvarvsbesöket, det som skett efter den överraskande attacken av M'barerna, varelserna som kommer från underrymden. Det visade sig att M'barerna var ärkefiender till Dominion, som dom kommit i kontakt med efter en skeppssprängning där Dominion testade ett nytt framdrivningssystem. Att teknikerna på skeppsvarvet inte ens hade moderna reservaggregat i lager var uselt, men nu visade det sig att de gamla fungerade utmärkt. Doktorn kom till liv igen och sa rappt; "Hmm, vem har flyttat på min patient!" Sanningen är ju den att doktorn föll ihop och besättningen varit tvingade att flytta undan honom. Skeppets tekniker arbetade så fort dom kunde, men, det räckte inte. I alla fall inte om man heter Grlea, en osedvanligt stor och stark ras, som Enterprise råkade på under förra utforskningsperiodens slut. Precis när dom skulle övergå till warphastighet, uppfattade dom ett mycket svagt nödanrop på en eterstörd frekvens. Grlea förklarade att han hamnat där på grund av att ett konstigt föremål helt plötsligt hade materialiserat sig bara strax framför hans eget skepp. Det fanns ingen chans att undgå att ramma skeppet. Det mest konstiga var att hans eget skepp, som ändå var ett krigsskepp, med tjockt pansar och kraftiga energisköldar fullkomligt krossades vid kollisionen. Han kände dock igen den målning som prydde det andra skeppet, och kunde konstatera tt det var ett M'barskepp.

Nu ryckte dock doktorn fram igen och försökte återfinna sin medicinscanner för att återuppta undersökningen av Alexia. Hmmm hördes igen från doktorn. Det värsta var när doktorn varr tyst under undersökningarna. Då visste man att patienten var i dåligt skick. Doktorn hade en gång sagt. Ge mig en patient, i vilket skick som helst, och jag skall rädda deras liv. En glädjesak i doktorn eget liv var just ljud, inte nödvändigtvis i form av sång, utan ljud. Han hade ingått i ett projekt den första tiden efter det att han blivit aktiverad första gången. Projektet gick ut på att skapa bättre algoritmer för hologram och andrioder, men även för reservhörselorgan. Så doktorn, som inte alls tyckte att det var något särskilt roligt det han sysslade med, blev mycket snabbt omprogrammerad till att tycka om ljud, och det tycktes bara vara positivt för hans hela program. Alexia skrek till så högt att alla i rummet hajade till med förvåning. Doktorn... Doktooorn, hördes igen. Om en programmerad varelse med stabilt program kunde bli förvånade, så blev doktorn det i samma ögonblick då Alexia helt plötsligt greppade tag om en laserskalpell och kliniskt rent skar av ena armen på den sköterskan som stod bredvid henne, utan att Alexia egentligen själv skulle kunnat göra något sådan i det skick hon befann sig. Att sedan sköterskan började att skrika lade han som helst ingen notis om. "Alarm. Alarm!" Hördes det plötsligt i ljudsystemet. "Inkräktare ombord i sektion12, inkräktare ombord i sektion 12!" Upprepades det snabbt. "Automatisk avspärrning sker." Det tar bara 0,8 sekunder efter ett inkräktaralarm innan dörrar, ventilationer och samtliga vägar ut är avspärrade. All kommunikation bryts från det avspärrade området, allt blir helt enkelt tillslutet till den sektion larmet gäller. Doktorn förvåning gällde snarare hur fort det gick för hans program att stängas ner. 0,8 sekunder är lång tid för en som inte är mänsklig, fast hans program var redan nedsläckt långt innan dess. Sköterskan fick snabbt hjälp av en annan läkare som befann sig ombord. Armen var mycket enkelt att sätta tillbaka utan några som helst skador som följd. Läkarvetenskapen låg sedan länge på topp inom Federationen, och då särskilt på stjärnflottans skepp. "Tydligen så har kaptenen bestämt sig för att tillåta mitt program att starta upp igen" tänkte doktorn när rummet började ta form runt omkring honom igen. Intressant. Snabbt parerar han det knytnävsslag som måttats mot honom. "Vad händer?" Rent instinktivt hade han parerat slaget fast han inte behövt. Han kan ju faktiskt låta fasta föremål passera genom sig. "Men vad nu?" Han kände inte ens igen vad han såg framför sig. Vad var detta? Ett skämt? Doktorn tittar på sin hand. Han blöder. Vad är detta? Ett hologram blöder inte. Han duckar för ett nytt slag. Han vill inte ta några risker. Han ser i ögonvrån att det är hans sköterska som attackerar honom. Han sträcker sig efter en lugnande hypospray och injicerar sköterskan i halsen. Hon segnar genast ned. Plötsligt reser sig Alexia upp på bädden. Hon talar fast orden är inte hennes. Hon reser sig upp och försöker attackera den sovande sköterskan. "Farlig! Måste neutraliseras. Mycket farlig!" "Vem är du?" frågade doktorn. "Ni kan inte uttala mitt riktiga namn. Ni kan kalla mig Neo. Vi kommer från en annan dimension. Vi saknar kropp. Vi består av ren energi. Jag har "lånat" Alexias kropp för att kommunicera med er. Hon kommer inte att bli skadad." "Varför är min sköterska farlig?" frågade doktorn. "Hennes kropp har intagits av en annan av min ras. Det finns individer som anser att varleser med kropp är svaga och att detta är ett bra tillfälle att erövra er värld. Eftersom vi har kraft att påverka händelser med tanken kan vi vara väldigt farliga." Sa Neo. "Detta?" Doktorn tittade undrande på varelsen som hade invaderat Alexia? "Ni är mindre avancerade än vi tror. Har ni inte märkt störningarna i tidslinjen?" "Jo, men vi har inte hittat någon enskild orsak ännu." Varelsen som hade invaderat Alexia och som kallade sig Neo tittade på doktorn. "Jag har sett att ni har något som heter huvuddirektivet i er dator." "Jo, att vi inte ska lägga oss i andras rasers angelägenheter." "Vi kan tyvärr inte förklara för er vad som är fel i tidslinjen det måste ni upptäcka själva." "Om ni hjälper oss att ta oss tillbaka till vår dimension ska vi dock belöna er med en viktig ledtråd." Avslutade Neo. I ögonvrån ser doktorn sköterskan komma mot honom. Sköterskan är djupt nedsövd med hon rör sig med större snabbhet än vad hon skulle kunna gjort i vaket tillstånd. Någon slags energistråle träffar doktorn. Sedan blir allt svart. Alexia vaknar och sätter sig upp. Det känns som hon har vaknat ur en lång sömn. Alexia: - "Dator aktivera ett ! nivå tio kraftfält runt sköterskan NU!" Datorn: "Fältet aktiverat!" Alexia: "Starta om EMH!" Datorn: "Kan ej. Matrisen skadad." Alexia: "Vad? Bryggan från Alexia." Arn: "Ja?" Alexia: "Fråga mig inte hur jag vet det, men vi kan få bukt med det nuvarande problemet om vi skickar ut en inverterad tachyonstråle från navigationsdeflektorn." Arn: "Hm, varför inte?" "Maskin från bryggan: skicka ut en inverterad tachyonstråle som sveper av hela skeppet och ut till ett avstånd av 100 km med maximal styrka!" Maskin: "Klart!" Arn: "Verkställ!" Resultatet var lika totalt som oväntat när skeppets system omedelbart började koppla upp sig igen. I samma ögonblick fick Arn en kraftfull och mycket tydlig syn av vad han nu måste göra. Efteråt kunde han inte säga hur han fått den men han antog att det måste ha något med den försvunna Galenpannan att göra.

"Voyager?" Miral Paris tittade undrande på Arn. "Ja, du är väl född på Voyager." Svarade Arn. "Jo, men Voyager kom hem strax efter jag föddes, jag minns inget av livet på Voyager." "Enligt den nya tidslinjen förlorades aldrig Voyager i deltakvadranten. Detta har haft en oerhört stor påverkan på tidslinjen. Voyager mötte aldrig borg och befriade aldrig Seven of Nine. Ni vet ju alla att hon har varit till stor hjälp att bekämpa borg." "Så det förklarar Borgernas dominans." "Alexia till Arn."
"Arn här." "Jag har hört er över comlinjen. Det lär bli svårt att övertyga Janeway om att hennes skepp ska hamna i Deltakvaderanten. Nelix har berättat att Janeway är en mycket bestämd kvinna! Fast problemet med tidslinjen börjar hos Voyager. Jag bara vet det. Varlesen som talade genom mig talade om det för mig. Neo och hans onda vän är tillbaka i sin dimention nu! De tackar för din vänlighet!" En lugn och behärskad röst avbröt Alexia. "Det finns inget som säger säkert att din vän Noe talar sanning. Men eftersom detta är det enda alternativet vi har att gå på så är det logiskt att undersöka möjligheten." Det var T'Pel som talade. T'Pel var Arns försteofficer. T'Pel var vulcan och höll logiken mycket högt. Arn beordrade Enterprise till DS9 timmarna innan Voyger skulle lämna stationen. "Det är i alla fall en bra plats att börja på." Som Arn uttryckte det hela. Chocken blev total när de kom ur temporalwarpen och såg Ds9 under häftig attack av ett dussin borgkuber. De såg också på när Voyager förstördes och borgerna började rycka in i stationen, för att till slut assimilera alla som fanns där. "Hmmm, vi måste nog starta vår utredning några timmar innan dessa händelser för att ha någon chans att förhindra den här katastrofen." sa Arn chockad. "Minst ett dygn innan." Sa T'pel. "Gör så!" sa Arn. "Jag är i readyrummet." "Miral till Arn" "Arn här!" "Jag har en idé om var vi kan starta utredningen. Jag kommer till dig så kan vi prata om det" " Känner du min pappa - Tom Paris?" "Jag har träffat honom på festen där vi firade Voyagers hemkomst, men jag kan inte direkt påstå att jag känner honom. Den enda jag känner på Voyager är Chakotay eftersom jag är intresserad av indiansk kultur." "Vet du att pappa har suttit i fängelse för sitt deltagande i Maquisupproret?" Arn blev alldeles tyst. Han visste att hans vän Chakotay hade varit aktiv i Maquis. De hade inte haft mycket kontakt under den tiden. Men Tom Paris sonen till Amiral Paris. Dekorerad från Voyager! "Berätta!" fick han till slut fram. "Pappa var på samma skepp som Chakotay. Han åkte dock fast på sitt första uppdrag han gjorde för Maquis".
"Varför gick han med i Maquis, han kom ju från jorden som inte är i närheten av kolonierna i fråga." Frågade Arn. "Man kan säga att pappa sökte spänning. När han var nybliven pilot var han oförsiktig vid ett uppdrag. Han orsakade två andra piloters död. Jag tror att skulden plågade honom och att han sökte en väg bort. Jag vet inte riktigt för han pratar inte så gärna om den tiden. Men vad som är viktigt hans liv blev mycket bättre på Voyager. Han fann en mening med livet och träffade så småningom min mamma. Hans liv på jorden före Voyager var på väg utför." Förklarade Miral "Jag förstår så du tror att han kan hjälpa oss att se till att Voyager förloras i deltakvadranten!" "Jag tror att min pappa är vår bästa chans" "Arn till bryggan! Sätt kurs på jorden! Exakt ett dygn innan Voyager förlorades i Deltakvadranten. Vi ska till straffkolonin i Nya Zeeland. Där hoppas jag vi möter kapten Janeway och Tom Paris." Tom Paris stod i solen och monterade utrustning åt federationen. Han befann sig i federationens fängelsekoloni på Nya Zeeland på jorden. Det var varmt fast inte så varmt att han led av det. Arbetet var ganska lätt men han kände sig uttråkad. Han tänkte att han hade tur som blev tillfångatagen av federationen och inte av cardassierna. Cardassiska fängelser var betydligt mycket grymmare. Han kanske till och med hade blivit avrättad. Hans tankar avbröts av att tre personer materialiserade sig framför honom. Han tänkte att fängelsesköldarna tillåter ju inga transporter. Det var en man i medelåldern som var människa, en vulcansk kvinna och en kvinna som såg ut att vara hälften klingon. Vulcankvinnan tog fram en faspistol och bedövade de andra fångarna och offioceren som vaktade dem. Tom Paris böjde sig fram för att försvara sig. Den unga kvinnan talade först. "Pappa känner du inte igen mig!" Sa Miral argt "Vad?" Utbrast Tom förvånat. "Miral Paris. Vi kommer från framtiden! Vi är här för att hindra en stor tidskatastrof som hotar att förstöra tidslinjen i framtiden!" Tom Paris tittade på den unga kvinnan och såg sitt eget ansikte i henne. "Förklara!" fick han fram. Mannen presenterade sig som Arn de Gothia, kapten för federationens tidsreseskepp Enterprise. Den kvinnliga officeren presenterade sig som T'Pel. Arn förklarade om att Tom Paris kommer att erbjudas en plats på Voyager och att skeppet kommer att förloras i deltakvadranten. Han förklarade att detta är viktigt för att federationen i framtiden ska besegra borg och att borg hotar att ta över federationen i framtiden om inte Voyager förloras i deltakvadranten. "Dessutom kommer du att få ett bra liv på Voyager, du kommer att få familj där." sa Miral. Du måste hjälpa oss att se till att Voyager verkligen förloras i deltakvadranten. Kan du hjälpa oss?"
Just då materialiserades Kapten Janeway brevid dem. När hon såg dem drog hon sin faserpistol. "Jaså ni har försökt frita Tom Paris. Vad har ni gjort med dem?" Hon tittade bort mot de andra fångarna och officern som hade vakten. "Jag kan förklara!" sa Arn. "Arn De Gothia kapten på..." Arn kände att han träffades i bröstet av en faserpistol och sedan blev allt svart. Senare vaknade Arn och kände sig mer än lovligt yr. "Var är jag?" Sa han. "I sjukstugan." förklarade doktorn. medans T´Pel såg på. "'Försök inte att resa dig!" "AJ!" Sa Arn och sjönk ihop. "Vad hände egentligen?" Sa Arn frågande. "Janeway trodde att du försökte att frita Paris." Sa T'Pel. "Men Paris lyckades få henne på andra tankar genom att förklara vilka vi är." "Så vad händer nu?" Sa Arn. "Janeway har lovat att skärpa beredskapen så fort hon kommer till Voyager. Dessutom ska vi, med din tillåtelse bevaka DS9 och skydda den mot borgerna när de kommer. Vilket borde vara mellan nu och 18 timmar in i framtiden då ds9 förstörs." Sa T'pel. "Gör så! AAAJ!!!" Sa Arn.

Harry Kim var spänd inför sitt första längre uppdrag i stjärnflottan. Voyager var ett fantastisk skepp. Ett av de allra modernaste. Han hade tillbringat eftermiddagen med att titta i butikerna på promenaden på DS9. DS9 var ett fantastiskt ställe fast han gillade inte riktigt stationens design. Den var för mörk och rå för hans stil. "Cardassisk arkitektur!" sa han tyst för sig själv och gjorde en grimas. En blond ung man kom emot honom i trängeseln. Mannen tycktes vagt bekant. "Tom Paris" presenterade mannen sig. "Harry Kim." Harry Kim fortsatte mot Quarks affär. Han skulle köpa en present till sin mamma. "kapten Janeway behöver dig på Voyager" "Men, jag skulle vara på Voyager först klockan 18." Sa Kim förvånat. "Jo, men hon behöver dig nu. Följ med mig!" Upprepade Tom. "Du är Tom Paris dömd för deltagande i Maquisupproren och sedan var det någon olycka också." "Lita på mig, det är ytterst viktigt att du följer med mig!" "Harry Kim anropade Janeway med sin kommunikationsbricka. "Kim till Janeway. Harry Kim till Janeway." Allt han hörde var bara statiskt brus. "Lita på mig följ med mig, försökte Paris igen" Han rörde vi Kims arm för att han skulle följa med fast Harry vägrade." "Lämna mig i fred!" Skrek Harry. Paris försökte åter få med sig Kim varpå handgemäng utbröt. Kim råkade knuffa till en stor kraftig klingon som stod i närheten. Snart var det allmänt slagsmål och tumult på promenaden. Odo skyndade till och grep både Kim och Paris. Miral Paris hade hållit sig i bakgrunden hela tiden. Nu skyndade hon till och transporterade alla tre till Enterprise med en bärbar transporter. Odo kände den välbekanta känslan av en transportstråle. Promenaden försvann och han materialiserades i transportrummet på ett skepp han inte riktigt kände igen. Brevid honom stod de båda slagskämparna och en ung kvinna som såg ut att ha klingonblod i sig. "Harry och Tom, lugna ner er! Ni måste omedelbart infinna er på Voyger eftersom detta är en oväntad nödsituation! Borgerna kommer att..." Sa Tpel. Hon tystnade av den välkända känslan av en transport som inleddes. Till skillnad från förra gången så var denna dock inte initerad av henne utan av någon utifrån. Medan transportschefen förskräckt såg på avslutades transporten. När T'Pel kunde se klart igen anade hon att detta var det värsta tänkbara stället de kunde hamna på i detta läge, nämligen ombord på ett borgskepp som just gått ur transwarpen. "Kan ni transpotera tillbaka henne?" frågade Harry Kim. "Nej, borgskeppet har just höjt sköldarna!" Svarade transportchefen. "Arn till Tom Paris och Harry Kim. Ni måste genast transporteras till Voyager. Janeway behöver er hjäp! Voyager måste inleda sin resa till Deltakvaderanten." "Vem är du?" frågade Harry. Arn förklarade vem han var. Sedan skakades skeppet av en explosion. Harry tappade balansen och föll. Han kände blodsmak i munnen. Tom Paris sträckte ut handen och hjälpte honom upp. "Litar du på mig?" Vi måste till Voyager.

Tom Paris och Harry Kim ställde sig under transportern. Harry kände den välbekanta känslan av att transporteras. Samtidigt såg han ett kraftigt vitt ljus. Arns skepp hade träffats av en torped som Borg skeppet hade avfyrat. Arn kände sig väldigt yr. Han måste ha slagit i huvudet när han föll i attacken. Han anropade transportrummet. "Arn till transportrum 2!" Han anropade flera gånger utan resultat. Till slut fick han ett svagt svar. "Odo här. Sa en svag röst. Alla är döda men Tom Paris och Harry Kim transporterades när vi blev träffade. "Lyckades transporten?" "Det kan jag inte säga. Jag tror att explosionen har förstört transportssystemet totalt." Fortsatte O! do osäkert. Harry kände den välbekanta känslan av att materialiseras. Han såg Voyagers transportrum. Han tänkte att det var bra att transporten hade lyckats. Tom Paris materialiserades just precis bredvid honom. Konstigt tänkte Harry vi borde materialiseras samtidigt. Just då såg han att något var fel. När Tom hade materialiserats tappade han balansen och föll. Tom hade synliga brännskador. Janeway kom inskyndande i rummet. Harry böjde sig ned och såg att Tom inte andas han kände att Tom hade mycket svag puls.
"En att stråla direkt till sjukhusavdelningen!" Harry såg Tom fångas i transportstrålen. "Harry Kim, välkommen till Voyager." Du måste gå direkt till maskinrummet och förbereda Voyager för avfärd mot badlands. Maksinen behöver skyddas för att kunna motstå plasmastormar. "Bryggan till Janeway!" "Janeway här." "Enterprise har nyligen blivit attackerat av ett borgskepp, rekommenderar omedelbar avfärd." "Verkställ!" Var sa Janeway snabbt. "Harry, du för göra reparationerna när vi är på väg." Voyager lämnade snabbt Deep Space Nine bakom sig. Fler borgskepp var på väg mot Deep Space Nine. Voyager färdades i högsta warphastighet mot badlands.

Under tiden var Arn och Enterprise fokuserade på att hindra borgflottan från att inta DS9. "Fri eldgivning, men lämna borgkuben där T'Pel befinner sig ifred, om möjligt!" Sa Arn. Enterprise manövrerade skikligt mellan de olika borgkuberna med spelande phasrar och ständigt skjutande photontorpedtuber. Det tog inte lång tid innan de första borgkuberna började explodera och förintas. "Vi måste försöka hålla dem borta från stationen! Hur går det för Voyager?" Ropade Arn. "Voyager har just accelererat till warphastighet" Sa officeren som satt vid conn. "Arn till transportrummet! Hur går det med reperationerna?" "Odo till Arn! Jag har ett förslag: Transportsystemet är orreperabelt med de grejor vi har här. Men jag har en liten portabel transportör i fickan som borde kunna stråla över mig och en äkerhetsgrupp till borgkuben i fråga". "Gör så!" Sa Arn. "Säkerhetsgrupp till transportrummet med spr! ång! Ta med fasrarna som är special gjorda för att bekämpa borgerna!" "Aj, Aj Kapten!"

Harry orgainserade arbetet med att föbereda Voyager för att klara plasmastormarna i Badlands i maskinrummet. Arbetet gick bra eftersom han hade ett kvalificerat team av ingenjörer. Han kunde dock inte släppa tanken på Tom som låg skadad i sjukavdelningen. "Harry till Janeway." "Janeway här!" "Hur är det med Tom?"
"Vår doktor har lyckats stabilisera hans tillstånd och botat hans ytliga brännskador fast läget är fortfarande kritiskt." " Kan jag får gå ned till sjukavdelningen och hälsa på honom. "Det får du!" Harry skyndade sig till sjukavdelningen. Sammtidigt vaknade Tom på en säng i Voyagers sjukavdelning. Han kände sig yr och mådde illa. Varje andetag skar som knivar i bröstet på honom. Harry kom in i sjukavdelningen och han blev väldigt ledsen när han såg sin nyvunna vän vara i så dåligt skicka. Harry skyndade sig fram och tog Toms hand. "Harry." sa Tom med mycket svag röst. D! oktorn (alltså Voyagers mänskilga doktor) kom fram och lade handen på Harrys axel. Kan vi prata inne på mitt kontor. Min sköterska kommer att övervaka Toms tillstånd så länge. Tom träffades av het plasma vid exposionen strax innan ni transporterades. Hans yttre brännskador kan jag bota men den heta plasman har skadat hans lungor. Det finns inte tillräckligt med friska celler kvar för att jag ska kunna reparera hans lungor. Jag är ledsen det finns inget mer jag kan göra. Harry satt tyst en lång stund. Han avskydde tanken på att förlora sin nyvunna vän. Han visste samtidgt att det inte var så här det skulle gå till. Tom Paris skulle inte dö när Voyager blev attackerad av Borgena innan Voyager ens kommit till Deltakvaderanten. Harry fick en ide. "Dator aktivera akutläkarhologrammet." "Var snäll att ange det medcinska akutläget" Sa EMH med sin vanliga korthugna stil. "Där! Undersök honom och! se vad du kan göra för att rädda hans liv." Akutläkarhologrammet undersökte Tom och tittade på Harry med en sorgsen blick. "Det finns inget jag kan göra, hans lungor går inte att reparera men om vi hade haft en mänsklig donator hade det kunnat fungera. En männniska kan klara sig med bara en lunga." Harry behövde inte tänka länge för att anmäla sig som donator. Med den avancerade mediciska tekniken på 2300-talet kunde Harrys lunga lätt anpassas för Toms Paris. Voyagers mänskliga doktor beklagade att han inte hade tänkt på den möjligheten men han hade aldrig gjort denna operation förut. akutläkarhologrammet förklarade att han är programerad med flera läkares kunskaper. Harry föbereddes snabbt för operation. Han tog Toms hand innan perationen och sa att det kommer att gå bra. Tom försökte svara Harry med fick i stället en hostattack. Hur han än försökte kunde han inte få luft i lungorna. En iskall rädsla fyllde hela hans sinne. Han k! ände en hypospray mot halsen och förlorade strax därefter medvetandet. Harry vaknade med ett ryck. Det kändes som han bara varit sövd ett kort tag. Han satte sig upp och kände sig lätt yr. Akutläkarhologrammet kom fram till honom. "Har det gått bra?" Han tittade oroligt bort mot Tom som sov fridfullt på en biobädd. "Ja, läget var väldigt kritiskt för Tom, om vi hade väntat längre med operationen så hade vi nog förlorat honom. Med min utmärkta skicklighet gick operationen bra och jag har räddat hans liv." Harry reste sig upp och blev lite anfådd av ansträngningen. "Det tar ett tag innan din kropp anpassar sig till förminskad lungkapacitet fast du kommer att må bra." Tom vaknade långsamt. Han tog prövande ett djup andetag. Smärtan i bröstet och den fruktansvärda känslan av att inte få luft var borta. Tom vände sig till Harry. "Tack! Du har räddat mitt liv!" "Jag... "Han fick int! e fram ett ord. Han gick fram och gav Tom en kram. "Janeway till sjukavdelningen." "Tom Paris här." "Jag är glad att du är på benen igen! Jag vill också informera om att vi befinner oss i deltakvaderanten och att vi blir skannade av Beskyddarens station. Och så vill B'Ellana från Marquisskeppet träffa dig." Förklarade Janeway. "Har du sagt något om vår framtid tillsammans?"
"Nej, men hon vill träffa dig. Vi är alla glad för att det gick bra! Hälsa Harry att han var riktigt modig som räddade ditt liv!" Janeway tystnade tvärt för hon blev transporterad till beskyddarens station. Akutläkathologrammet blev till slut ensam kvar på Voyager. Han var dock inte särskilt orolig för det. Jag vet att det kommer tillbaka tänkte han när han gick och nynnade på en operaaria i den tomma sjukhytten. Vilken tur att jag lärde mig att transplantera lungor av Vidiians. Fast det har egentligen inte ännu hänt. Men så är det med tidsresor framtiden blir h! istoria och historian blir framtid. Och så fortsatte Voyager sin resa så som vi känner den. Ombord på Enterprise såg officeren som satt vid Tac/security mer än lovligt bekymrad ut. "Vad är det?" Sa Arn. "Enligt våra sensorer följde tre borgkuber efter Voyger när det gick in i hyperrymden." "Vi får klara av det tids nog." Sa Arn "Arn till Ono: Hur går det med säkerhetsgruppen och tpel?" "Vi är klara att strålas över kapten!" "Men det blir svårt med kommunikationerna när vi väl gjort det." Sa Ono. "Ståla över så fort ni är klara! Och lycka till från oss alla!" Sa Arn. "Tack kapten!"

Beskyddaren kände sig avslappnad och tillfreds. Han visste att han snart skulle dö. Han var dock nöjd för att Janeway hade lovat att förstöra stationen. Hans teknik skulle inte komma in händerna på kazonerna. Voyager hade förföljts av två borgskepp genom Badlands. Beskyddaren kände dock till Borgerna. Han hade ingen användning för dem och han hade inte för avsikt att skicka deras skepp till deltakvaderanten med hjälp av sin teknik. Beskyddaren kände sig allt med sömning. Han sista tankar var hos Ocompas den ras han så länge hade beskyddat. Besättningen på Voyager började sakta anpassa sig till livet i Deltakvaderanten. Det var naturligvis en stor chock att befinna sig så långt bort och inte vet hur de skulle komma hem. Tom Paris kände sig dock väldigt glad och tacksam. Janeway hade befordrat honom efter att de kommit tillbaka från Ocompas planer där han hade hjälpt t! ill att rädda Harry. Inte mer än rätt för han räddade ju mig. Mest glad var han dock för att vara vid liv. Han rös vid tanken på hur nära det hade varit. "Paris till Kim! Har du lust att pröva mitt nya holdeck program "Chez Sandrin's" jag bjuder på en god middag sen." "Gärna! Vi ses när mitt skift är slut!"

Arn såg på sensorerna att Voyager hade transporterats till Deltakvaderanten. Han meddelade detta till övriga besättningen. Voyager har en svår resa framför sig tänkte han. Fast Janeway kommer att klara det. Arn avbröts i sina tankar. "Odo till Arn.. Jag har lokaliserat T'Pel. Vi är omgivna av Borger och uppskattar om ni strålar tillbaka oss nu." Arn vände sig till Miral. "Aktivera nödtransportören. T'Pel materialiserades på bryggan. "Kapten. Jag är tacksam över att vara tillbaka."
Odo vände sig till Arn. "Nu tror jag att jag behövs på DS9. Och ja, jag ska inte säga något om vad som hände här! Tidsdirektivet. Jag vet.... Odo transporterades tillbaka till DS9. "Arn till Miral. Förbered tidswarp. Nu är det dags att resa till vår egen tid!" När de kom tillbaka till sin egen tid tyckte Alexia det var dags att spela sin roll som moralofficer. Alla var bjudna till mässen fá 6r en fest. Läckerheter från hela federationen serverades och en hel del synthohol dracks. Miral kunde dock inte riktigt njuta av festligheterna det kändes som någon bit av pusslet fattades. Visst Stjärn flottan var som den skulle och Voyager hade kommit hem och Seven var räddad från Borgerna. Hon masserade vecken i sin panna och till sin fasa märkte hon att de inte var där. När hon studerade historian märkte hon till sin fasa att Marquis skeppet hade blivit förstört när det kommit till badlands! Hennes klingonarv! Hon borde inte bli påverkad. De skyddades ju av tidssköldar. "Miral till Arn! Miral till Arn!" Hon försökte anropa sin kapten flera gånger utan att få svar. "Det här händer inte!" tänkte hon argt. På väg till bryggan upptäckte hon dock att det inte bara var så att Arn inte hörde henne. Hela skeppet vägrade erkänna hennes existens. Dörrarna öppnades inte som de skulle, d! atorn godtog inte heller hennes röstkomandon. Till slut dunkade hon handen i väggen av ren desperation! Och upptäckte att den gick rakt genom väggen. Chockad gick hon ut i korridoren. "Det här händer inte!" upprepade hon för sig själv. Sedan slog tanken ner som en blixt från en klar himmel: "Borgerna!" "Naturligtvis så har borgerna tagit hand om Voyger och marquisskeppet vid något tillfälle och sedan sänt någon form av fejkad bild till våra sensorer!" "Men hur ska jag göra för att de andra ska komma på det jag et?"

Voyager hade kommit till deltakvadranten. Janeway hade bestämt sig för att följa Beskyddarens råd och förstöra Beskyddarens station. En fiende som heter kazon hade dock dykt upp. Voyager hade blivit svårt skadad och hela Marquisskeppet hade blivit förstört. Ingen överlevde förutom Chacotey som för tillfäller hade strålat över till Voyager. "Janeway till Tuvok. Hur ser det taktiska situationen ut?" "Det är inte bra! Även om Marquisskeppet tog med sig tre kazonskepp när de förstördes så ser jag på long range sensors att nya Kazonskepp är på väg. För tillfället är vi dock inte under attack. Jag tror att jag kan starta programmet för återfärd till Alfakvaderanten." Sa Tuvok. "Men du vet ju vad Arn sa!"utropade Janeway irriterat. "Ja, fast om vi stannar här kommer vi att förintas av kazonerna. Enda logiska möjligheten är att åka tillbaka." Neelix hade st! ått tyst att lyssnat på deras samtal. Nu avbröt han Tuvok. "Är det verkligen det? Herr Vulcan. Vi kan få hjälp av en konvoj med talaixier som befiner sig i närheten." Voyager förberedde sig för strid. Nelix såg till att alla fick god och vällagad mat med extra mycket kryddor i sin vanliga stil. Alla var bedrövade och de sörjde sin kollegor på Marquis skeppet. Tom satt och åt tillsammans med sin nya vän Harry. "Det var inte riktigt så här jag hade tänkt mig min färd till deltakvadranten." sa Tom. "Jag nog inte riktigt tänkt mig någon färd alls!" svarade Harry. "Historien måste ju ha sin gång." sa Tom. Sedan fick han hosta igen. Han hade lidit av hosta och andfåddhet enda sedan de kommit till deltakvaderanten. "Du borde gå till doktorn." Sa Harry. "Jag är trött på doktorn." Svarade Tom irriterat. Deras funderingar avbröts av att Voyager skakade till. Kazon hade kommit tidigare än de! trodde. Talaxian konvojen var fortfarande en halvtimme bort. De såg illa ut för Voyager och Janeway gick motvilligt med på att Tom skulle ta en skyttel för att attackera Kazonerna från ett annat håll. Tom var irriterad på hostan som bara blev värre. Han kände sig ovanligt andfådd och svag i benen. Harry såg till sin stora förskräckelse att Tom styrde skytteln på kollisionskurs med det största kazonskeppet. Voyager hade ju fortfarande inga fungerade transporters. Harry såg till sin stora fasa när Toms skyttel expolderade och tog med sig Kazonskeppet.

På Arns skepp fortsatte festligheterna. Alexia kände sig dock märkligt ointresserad. Detta var ovanligt för henne eftersom hon precis som sin pappa Nelix älskade att ordna fest. Hennes kapten satt brevid henne och pratade med doktorn. Både ignorerade henne. Hon försökte få Arns uppmärksamhet men han hörde henne inte. Hon lade handen på hans axel och märkte till sin förskräckelse att haden gic! k rakt igenom. Jean Luc Riker arbetade som kurator på Arns skepp. Jean Luc var son till Will och Deanna. När han var yngre var han måttligt glad över att hans föräldrar hade döpt honom efter den stora Jean Luc Picard som var vän till familjen och hans gudfader. Han vänner brukade kalla honom för Luc. Han respekterade och älskade Jean Luc Picard. Luc kände sig inte sig riktigt på feststämning. Visst hade de lyckatas med sitt uppdrag men han hade en känsla av att något var fel. Han hade lärt sig lite på sina känslor och aningar även om han inte var telepatisk på samma sätt som sin mor så visste han ofta om någon talade sanning och han visste ofta instinktivt vilka problem hans patienter led av. Plötsligt hörde han en röst. Han blev rädd eftersom han inte var telpatisk på så vis att han kunde höra andra människors tankar. Sedan kände han någon lägga handen på axeln. NÑ 4r han vände sig om var det ingen där. Sedan hörde han rösten på nytt. "Alexia?" Ropade han till förvånat. Alla tittade på honom, han var inte medveten om att han hade talat högt. Alexia kände att hon hade fått kontakt med Luc. Det kändes väldigt bra. Alexia och Luc stod varandra väldigt nära. De hade varit ett par fast nu var det bara nära vänner. Alexia fortsatte att kommunicera med Luc. Hon hade aldrig varit telepatisk fast hon antog att hon fick de förmågan nu när hon saknade kropp. Hon berättade för Luc att något hade gått väldigt fel. Voyager hade antagligen förstörts någon stans i Deltakvaderanten innan hon hade hunnit slutföra sitt upprag. Hon berättade också att dett hade inneburit att hon aldrig hade blivit född och inte Miral heller. Luc undrade vem Miral var. Han kunde bara komma i håg Alexia - och det var nog för att han i hemlighet fortfarande älskade henne. Som tur var trodde Arn och övriga besättningen på Luc. T'Pel! såg att det fanns en liten läcka i tidssköldarna. När hon lagade läckan materialsierades åter Alexia och Miral. De kände sig väldigt yra fast annars mådde de bra. Det visade sig att Voyager hade förstörts av Kazons när strax efter att de hade kommit till Deltakvaderanten. "Så, då måste vi åka tillbaka igen!" Tänkte Arn irriterat. Det var detta som var tråkigt med att jobba på ett tidsskepp, alla dessa upprepningar! T'Pel påpekade: "Nej, det tror jag inte. Borgerna som attakerar Voyager och Deep Space Nine kommer från framtiden. De mest logiska är att åka framåt i tiden och slå ut borgkuben som attackerade Voyager och Deep Space nine från början." Miral tänkte på en gammal science fiction film: "Tillbaka till framtiden." Hon hade nämligen ärvt sin pappas filmintresse. "Nej, jag tror inte att vi kan åka till framtiden." Sa Miral bestämt till T´Pel. Hon lyfter lite sitt ög! onbryn som en försiktig reaktion på Miral´s svar men var fortfarande känslokall. "Varför inte?" frågade Arn förvånad. "Därför att det är vår egen framtid som är förändrat vilket innebär att vi inte kan åka in i framtiden och ändra tillbaka det! Men det var bara en känsla jag har!" sa Miral. "Syftar du på att borgkuben som kommer från denna framtidslinje som upphör att existera?" frågade T´pel. "Ja, det är det jag menar!" log Miral upp som en solsken för att T´pel hade förstått vad hon menade. "Ja, det spelar ingen roll eftersom tidsförloppet har fått en annan sidoverklighet. Jag misstänkte att det kanske finns en anledning till varför borgkuben ville förinta båda Voyager och Deep Space Nine. Det är någon gång före denna tidpunkt, som förändrade hela universum. Det är den som jag söker. Det är till den tidpunkten vi ska åka för att hindra det! förklarade T´pel. "Aha, menar du att vi ska resa dit för! e att denna 'framtida' borgkubens intrång i Deep Space Nines område?" Frågade Arn. "Ja", svarade T´pel kort. "Var?", Frågade Miral nyfiken. "Nej, det går inte svara på "var" eller "när". Men vi tar reda på "hur"." Förklarade T´pel " Det finns ett sätt att ta reda på den information om framtiden som finns i antingen Picard´s kub eller Archer´s kub." "Archer´s kub?" Frågade Miral häpen

- "Picard´s kub?" frågade Luc, kurator. "Jag förstår att du, T´pel, syftar på Picard och hans besättning har råkat följa med i tidvirvel som en borgkub har orsakat. Hmmm, det måste vara 4 april år 2063 " Sa Arn som kliade sig i huvudet. "Vilket hästminne du har!" Sa Miral och blev imponerad av sin kommendör. "Äsch, det var inte konstigt. Det var dagen före den berömda warpresan med Cochram ut i rymden." Flikade Luc med ett stort leende. " Jag har hört om historien av min far." "Och det var samma dag som Cochram fick kontakt med Vulcaner för första gången!" Sa T´pel som inte visade några tecken på känslor. "Oj, det var spännande." Sa Luc, " Spännande att träffa mina föräldrar och gudfader igen!" "Nej, du får under inga omständigheter träffa dem!" Beordrade Arn bestämt. "Äsch, det var orättvist att Miral fick träffa sin far! Varför får jag inte göra det?". surad! e Luc på sin kommendör. Miral avbröt samtalet mellan Arn och Luc och upprepade sin fråga till T´pel. "Archers kub???" " År 2152 fick Archer och besättningen på stjärnskeppet Enterprise NX-01 order att jaga en märklig ras som kidnappat ett forskar lag. Den okända rasen påminnande om borg", förklarade T´pel för sin besättning. "Borg?" Sa alla samtidigt. "Deras logg sa att den borgiska gruppen har varit frusen i minst 100 år innan de blev uppväckt av forskare!" Förklarade T´pel. "Va, jag visste inte om den historien. Varför fick inte viveta om Archer´s kub?" Frågade Arn överraskad. "Inte jag heller!" Sa Miral som blev förvånad över T´pels nyhet. "Vilken kub ska vi åka till?", Frågade Luc nyfiken. T'Pel såg förlägen ut på ett sätt som bara en Vulcan kan se ut. "På den tiden trodde vulcans högsta råd att tidsresor inte existerade för att dessa var emot logiken s 'e5 man förteg helt enkelt historien om Archers kub som egentligen inte var en kub, utan det var en sfär. En mindre cirkelformad farkost som flydde flydde när Enterprise förintade Picards Borgkub.
"Vilken kub ska vi resa till?" Frågade Arn. "Det logiska vore att börja från början. jag säger Archers kub." "Men, det finns faktiskt ingen logik i tidsresor. Vad är egenltigen början och slut. Vår färd är ju full av paradoxer. Jag har en bestämd känsla av att vi ska resa till Picards kub för det var där historian tog sin början. Och jag har en bestämd känsla av att jag måste träffa min far och Jean Luc Picard innan resan är över. Jag har en känsla av att de är i fara!" Luc avbröts av att skeppet skakade till. Skeppet skakade ytterligare och de hade svårt att hålla balansen. Sedan hände något konstigt. Hela skeppet fylldes av ett kraftigt ljussken. De hörde röster över kommuikationen. "Tom Paris till Voyager! Motsånd är lönlöst! ! Vi blir attackerade av Borger!" Hörde dom Paris säga "Odo till OPS!" "Här drar vi gränsen!" Sa Picard med sin omiskänliga röst. "Vi har inte tid..." Luc kände igen sin mors röst. Dessa röster hördes tillsammns med tusen andra röster. Sedan var allt lungt och tyst. Luc reste sig upp. De andra var medvetslösa utom T'Pel som stod upp och tryckter handen mot ett sår i pannan. "Vad hände?" "En tidsvirvel!" Svarade T'Pel. "Tror du att det kan ha varit vi som orsakat tidsparadoxen?" "Ja, det är möjligt." "Var är vi?" "Frågan är inte var vi är utan snarare när vi är!" Eftersom våra tidsensorer inte fungerar är det omöjligt att säga.

Samtidigt på Voyager: Det hade varit ett fruktansvärt år. Ett år sedan Voyager träffades av första tidstorpeden. Chacotey och Paris var försvunna och Harry Kim var död. Nelix tänkte att det är svårt att hålla uppe moralen på besättningen i en sådan här stund. De hade bara nödransoner av värsta sorten kvar. Nelix hade försökt blanda till något gott av den koncentrerade näringslösningen. När Seven sa att det smakade fruktansvärt men att smaken är irrelevant kunde han inte låta bli att le.

Åter på Enterprise: Arn vaknade och försökte resa sig upp. Det gick inte bra eftersom han kände sig oerhört yr. "Vad hände? Rapportera!" Han vände sig till T'Pel.
"T'Pel förklarade att deras tidssensorer var skadade och att tidsköldarna var nere. De kunde inte göra fler tidshopp och de kunde inte säga när eller var de var." Besättningen hade varit medvetsl 'f6s men hade vaknat upp efter ett kort tag. Bortsett från blåmärken och skrapsår några brutna ben mådde alla bra förutom att många led av illamående, yrsel och huvudvärk. Miral avbröt T'Pel "Jag har en känsla. "Det är ologiskt att bygga antaganden på känslor!" Sa T'Pel på sitt kalla Vulcan sätt.
"Äh, Lägg av!" Svarade Luc irriterat. "Låt oss höra vad hon har att säga!" "Voyager orsakade en gång en katastrof på en planet fast de kom till planeten först efter att katastrofen hade hänt." "Vad?" Avbröt Arn. Det är väl inte möjligt. "Jo! I tidsresor kan verkan ibland komma före orsak. Kommer ni ihåg vart vi var på väg när vi såg Janeway förvandlas till Borg. Vi skulle reparera vår tidssköld. Den visade tecken på att bli överbelastad. "Ett tidhopp med en skadad tidssköld skulle mycket väl kunna orsaka en stor tidskatastrof!" sa T'Pel. "Men borgern! a då?" Undrade Luc. "De kan mycket väl ha utnyttjat situationen." Sa Alexia som kom in på bryggan. Hon höll om sin arm som verkade vara bruten. Skeppet skakade till och Voyager dök upp på bildskärmen. "Inte Voyager nu igen!" Utropade Arn! "Nu vet vi i alla fall var vi är men när, skeppet ser ut att vara illa skadat!" Konstaterade T'Pel. "Helvetesåret!" Sa Miral tyst för sig själv.

Samtidigt på Voyager: "Seven till Janeway. Jag har upptäckt ett skepp. Med federationssignatur!" "Vad bra då har vi en allierad!" Svarade Janeway. "Ja, men det är något fel med deras signatur, de är från framtiden!" Helvetes året närmade sig sitt slut. Arn och Janeway kom överens om att tillsammans förinta skeppet som ändrade om tidsförloppet. De kom också överrens om att det bästa sättet nog var att störta in båda skeppen (Enterprise och Voyger) in i tidsskeppet just som det skulle till och avfyra sitt mäktiga vapen. På så sätt skulle nämligen tidslinjen återställas. Arn hoppades också att det skulle återställa hans universum. Men helt säker kunde han inte vara. "Vi närmar oss det kritiska ögonblicket!" sa T'Pel som satt vid den taktiska stationen och höll reda på de andra skeppen i närheten. "Tidsvapnet avfyras om 47 sekunder." "Ta in oss." Var allt som Arn behövde s! äga. "Det är en sista sak jag vill fråga om." Sa T'Ppel. "Varför Arn?" "Jag tyckte inte att mitt födelse namn passade in i federationen så jag gjorde en sökning av Svensk 2000 tals literatur, jag kommer nämligen därifrån, från Sverige och fick upp det namnet. Det satt direkt." Sa Arn "Jag förstår." Sa tpel. Sedan hann ingen säga något mer innan smällen som gjorde slut på alla tre skeppen och återställde tidslinjen kom.

Därför börjar vi nu historien igen i samma ögonblick i det första inlägget där Arn går mot bryggan för att ge en valfri tid och plats. Ingenting av det ni har läst har nu hänt! Eller?

Arn pratade med amiral Janeway över sub space kommunikationen. "Se nu till att komma på 10 års jubileumet av Voyages återkomst! Det får du inte missa!" Janeway skrek i fasa när Borgtelnologi började växa ut i hennes ansikte. Sedan bröts sändningen med en knastrande ljud. Arn kunde inte kontakta federationen och han kände att något var väldigt fel. Det var tur att teknologin för tidshopp var intakt för här fanns mycket att ställa till rätta. Arn gick mot bryggan. Innan han kom fram blev han dock upphunnen av deras unga kurator Jean Luc Riker. "Jag har en känsla av att något är mycket fel! Sändningen du just såg med Amiral Janeway kommer från en parallell framtid som inte har hänt ännu. Det finns en liten läcka i vår tidssköld det är viktigt att laga den innan vi gör något. När vi har lagat läckan måste vi anropa Janeway igen." Sa Luc. "Men, våra sensorer borde ju ha upp! täckt en sådan läcka!" "De har de inte, lita på mig!" Det visade sig att tidskölden mycket riktigt läckte. När de hade lyckats laga dem anropade en något nervös Arn amiral Janeway på nytt. Janeway svarade att de absolut inte hade pratats vid tidigare samma dag. Borgteknologi? Nej, den klarar jag mig bäst utan! Förresten vi ses väl på festen?" Tillade Janeway. En del från besättningen hade liksom kuratorn Luc minne av tidslopen som Enterprise hade varit fånge i. De flesta hade endast fragmentariska minnen. Arn kunde inte minnas någonting. Arn kände sig trött. Jag behöver semester tänkte han.

Semester fick han. Efter festen bestämde han sig att åka till Risa tillsammns med amiral Janeway som är en mycket charmerande kvinna utan borg teknologi.

Slut på denna del. Läs mer om Arns och hans vänners äventyr i del 2.