Star Trek: Legacy (recension)

Spelförlag: Bethesda
Testad version: PC
Andra versioner tillgängliga: XBOX360
Genre: Action/Strategi
Releaseår: 2006
Spelare: 1 + multiplayerstöd

Star Trek: Legacy är det senaste av den myriad av spel baserade på de till dags dato fem serierna och tio filmerna. Idén med Legacy är att knyta ihop en genomgående historia mellan de fem serierna och dessas kaptener eller befälhavare. Man börjar således spela som Jonathan Archer på Enterprise NX-01 och jobbar sig fram mot Enterprise-E som givetvis har Picard som befäl. Däremellan hinner man med en mellanstickare som James T. Kirk på Enterprise-A och får även stifta bekantskap, om än en kort sådan, med Janeway och Sisko. Storyn börjar med att Archer skickas ut för att ta reda på vad som har hänt med ett vulkanskt forskningsskepp som slutat rapportera hem. När Archer anländer till sektorn som ska letas igenom blir Enterprise omgående attackerat av romulaner. Efter att ha slagit tillbaka anfallet och bistått det upphittade forskningsskeppet med att evakuera forskare från en rymdstation försvinner forskningsskeppet och lämnar Enterprise mitt i en ny romulansk attack. Det verkar som att romulanerna har en desperat plan att infektera Jorden med ett dödligt virus. Archer skickas ut för att stoppa planen och framförallt ta reda på varför romulanerna bestämt sig för att attackera och vilken roll det vulkanska forskningsskeppet har i planen. Det blir upptakten på en historia som inte tar sitt slut förrän ombord på Enterprise-E, många, många år senare.

Handen på hjärtat så har tidigare spel baserade på Star Trek inte varit särskilt bra. I min mening, trots att jag är trekkie in i själen, är det bara Elite Force II och Star Trek: Armada II som ens har varit meningsfulla att spela. Även dessa spel har brister, framförallt i tempo, men det är något som i mångt om mycket försvinner när spelaren bakom kontrollen är fan av serierna. Star Trek: Legacy är ett mycket ambitiöst spel rent manusmässigt. Idén att knyta ihop alla fem serierna skulle ha fått vilken manusförfattare som helst att vakna upp svettig om natten och undra vad han/hon egentligen höll på med. Storyn fungerar dock förvånansvärt bra och är en av spelets största förtjänster. Framförallt har den ett bra tempo och det finns inga uppdrag som bara känns meningslösa och som man vill ha överstökade så fort som möjligt.
Men medan storyn fungerar bra är det sämre ställt med praktiskt taget allt det andra. Grafiken är ok och fyller sitt syfte, även om den mestadels ser ut som en lite polerad variant av det fria kamerasystemet från Armada II. Ljudet är bra, med samtliga större rollers respektive skådespelare som gör rösterna och klassisk musik i Star Treks anda. Däremot är spelmekaniken en total katastrof.

Tänk er följande scenario: Du ger din grupp skepp order om att warpa till en planet. Väl där ser flaggskeppet på sina sensorer att det ligger en romulansk bas i omloppsbana och att den vaktas av fem skepp. Nu dyker det första stora irritationsmomentet upp – ordergivningen. Systemet för ordergivning är totalt uselt och den artificiella intelligensen på dina kompanjoner så låg att även om man warpar dem till en plats full med fientliga skepp sitter de snällt och väntar på nästa order utan att skjuta tillbaka. Även om man sen skulle ge dem en rak order som till exempel favoriten ”fri eldgivning” kanske de skjuter en salva, gör en lång u-sväng och skjuter en salva till en halvminut senare innan de helt enkelt stannar som fån och väntar på nästa order. Detta hade enkelt kunnat lösas med mer generella order så som ”break and attack” eller ”form on my wing” för att använda två bra exempel från Wing Commander.
Det andra stora problemet är den direkta kontrollen över skeppet du för stunden väljer att kontrollera. Visserligen ska det väl inte vara så att man kan vända på en femöring med ett stort rymdskepp men det ska väl heller inte vara som att försöka flyga i klister? Skeppen svarar på dina kommandon alldeles för långsamt för att det egentligen ska vara lönt att ge sig in i en dogfight. Det enda valet efter en stund är att använda målsökningssystemet som kan låsa på antingen det mål som är närmst eller det mål som attackerar. Däremot finns det ingen möjlighet att scrolla mellan de olika målen. För att inte tala om alla gånger man försöker göra en snabb gir och kommer åt den närliggande warpknappen istället. Plötsligt befinner man sig en halv spelskärm bort från sina andra skepp och när man försöker warpa tillbaka tar navigatören en si så där 15 – 20 sekunder på sig att lägga in samma kurs som man kom ifrån.

Det kanske låter som jag hatar det här spelet, men det har en märklig effekt på mig som fan. Ibland, men bara ibland, känner jag mig faktiskt som att jag har kontroll i en mäktig rymdstrid och leendet åker genast upp till öronen. Dessvärre är det långt mellan de här gångerna. Det är ett fullgott tidsfördriv för fans, men vad jag eftersöker till Bethesdas nästa projekt baserat på Star Trek är en intergalaktisk variant av deras fantasymästerverk Oblivion. Tänk er en helt fri Alfakvadrant att åka runt i och göra vad man vill. Följa huvuddirektivet och vara duktig, kanske sno skeppet och bli pirat, kanske sälja militärhemligheter till Cardassia, kanske öppna en bar som Quark och så vidare. Det skulle vara ett spel som antagligen skulle ätit upp min fritid för flera år framöver. Star Trek: Legacy är mer utav en axelryckning och slöseri med programerartalang.