Relästation

Relästation invid Bajors maskhål

Vid kommunikation över interstellära avstånd var det nödvändigt med subrymdskommunikation för att fördröjningen på den avsända signalen inte skulle bli ohållbart stor. Jorden utvecklade tekniken under 2100-talet och 2151 placerades den första relästationen Echo One (då kallad subrymdsförstärkare) ut av Enterprise NX-01. Echo One följdes åtminstone av ytterligare två relästationer i samma serie.

Över avstånd större än 22,65 ljusår tappade subrymdssignalen i energi och började "falla ut" i den normala rymden, vilket gjorde att den försvagades för att till sist eventuellt försvinna. Relästationerna löste problemet genom att ta emot signalen medan hela signalen ännu fanns kvar i subrymden, förstärkte den och vidarebefordrade signalen till mottagaren eller nästa relästation. En typisk relästation var konstruerad för att ta emot och sända tusentals subrymdsmeddelanden över Federationens och Stjärnflottans kanaler. Den användes även ofta för att förmedla information från sensorstationer.

Relästationen hade en fusionsreaktor som i medeltal levererade ungefär fyra gigawatt, antenner, en mottagarmodul, en solpanel och en kontrollcentral. Ifall bemanning skulle behövas fanns det en bostadsmodul där underhållspersonal och specialister kunde arbeta och övernatta.

Från 2200-talet ingick relästationerna i ett större nätverk för att kunna nå ut till mottagare överallt inom Federationens gränser.

Stationerna var under stjärnflottans jurisdiktion och var helautomatiserade.

Echo 2 (2151)	Relästation 47 (2368)