STAR TREK DEEP SPACE NINE: Where Only Rockets Fly

[Bromma_Herman]

Detta är alltså kapitel ett av min Fanfiction, Where Only Rockets Fly.

(Namnet är delvis inspirerat av en låt från S.P.O.C.K men har också en alternativ betydelse, få se vem som kommer på den först)

STAR TREK DEEP SPACE NINE: Where Only Rockets Fly

Chapter One: Flashbacks

"Rymden. Den sista utposten" tänke Gul Tarkan när han satt i sin befälsstol ombord på kryssaren Hokat. Denna massiva kryssare av Keldon klass var Cardassias främsta skepp för strid mot alla sorters fiender. Han var tvungen att medge att Hutetklass skeppen var en kraftig design men de var alltför dyra att tillverka och efter ett misslyckat krig för att ta kontrollen över kvadranten hade inte flottan råd att tillverka dessa gigantiska slagskepp.

Det hade börjat som en bra idé.

Gul Dukat var en karismatisk ledare och övertygade snabbt flottans befäl att det enda rätta var att alliera sig med supermakten Dominion. Det var egentligen rätt imponerande hur lätt Dominion hade förlåtit Cardassias och Romulanernas anfall mot det man trodde var deras hemvärld. Men Dominion behövde ett fotfäste i Alfa-kvadranten och Gul Dukat var mer än villig att ge det till dom ifall han kunde köra ut varje stinkande klingon ur Cardassisk rymd.

Tarkan suckade. De hade varit så nära att ta kvadranten med Dominions hjälp. Men Dominions riktiga ansikte visade sig. När Cardassiska rebeller hade utfört sabotage för att hjälpa federationens invasionsflotta så hade Grundarna beordrat att en cardassisk stad skulle förstöras.

2 miljoner cardassiska män, kvinnor och barn dog av dominionskeppens bombardemang. Ödet kunde vara ironiskt ibland. När nyheten spred sig i Flottan så bytte man mål och angrep Dominionskeppen istället. Det var grundarens eget beslut som gjorde att hon var tvungen att skriva under fredsfördraget.

"Det känns som det var en evighet sedan" sade Tarkan högt för sig själv. Egentligen hade det bara varit några månader. Han tittade på sin skärm. Han hade inte riktigt vant sig vid freden ännu, och började få en ful ovana att dubbelkolla varje order han fick. I det här fallet gick uppdraget ut på att skydda ett spaningskepp av typen Hideki när skeppet placerade ut sonder i ett asteriodbälte nära den Rakelliska gränsen.

Rakellierna var ras med litet territorium som gränsade till Cardassisk och Klingonsk rymd. I området fanns enbart några få planeter, ingen av dom var speciellt intressant.

Tarkan hade inte kunnat förmå sig själv att kontrollera ilskan han kände när han läste ordern för första gången.

En stridskryssare för att skydda ett spaningskepp? Må vara att Rakellierna var otoleranta mot det som dom uppfattade var deras territorium men en Hideki kunde lätt sticka ifrån både de små snabba jaktskeppsliknande jagarna och deras lite större kryssare. Tarkans stridskryssare skulle inte ha samma möjligheter. Phaskanonerna längst ut på vingspetsarna hade stora problem med att träffa små snabba skepp och han skulle ändå ha svårighet att mota bort Rakelliska kryssare. "Det kanske är bäst att inte tänka på det" avslutade Tarkan sin fundering.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Klassen var långt före sin nivå. Det var brukligt för klasserna för blivande ingenjörer i Stjärnflottan eftersom enbart de mest intelligenta brukade klara inträdesproven. Ändå tyckte klassens lärare Miles o Brien att något saknades. Det var utmaningen bestämde han sig för. Att hålla igång systemet på ett skepp under strid var verkligen en utmaning. Givetvis längtade han inte tillbaka till kriget. Det gjorde nog ingen. Men han saknade fortfarande en utmaning. Att sitta tyst och se nästa generations maskinchefer sitta och arbeta dög som studiebesök men Miles ville hellre få sina egna händer smutsiga. Han tog fram ett datorblock och började skriva. När han var klar valde han Akademins rektor i listan och valde "skicka". Sedan satte han sig ner och väntade.

Han behövde inte vänta länge.

"Rektor Hendersen till Miles o Brien - vänligen kom till mitt kontor på rasten".

Klassen tittade upp. Varje litet avbrott i den rätt trista rutinen välkomnades av eleverna.

"Miles?" En av eleverna räckte upp handen. "Det är en grej här jag inte riktigt fattar."

Miles log. Det hade tagit eleverna ett tag att vänja sig vid en lärare som ville bli kallad vid förnamn, och inte "professor" eller "mr".

"Om rektorn nu ville prata med dig, varför använder hon inte en smalbandslänk. Det borde dämpa ljudet tillräckligt mycket för att vi inte ska bli nyfikna över varför du ska upp till rektor." Eleven, en tjugoårig man vid namn John brukade ofta smyga in teknisk information i en simpel fråga. I det här fallet var frågan "Varför ska en lärare till rektor".

Miles log.

"Rektorn kanske vill se hur nyfikna ni är. Fortsätt jobba nu. Det är bra att kunna federationens grundläggande teknologi innan vi kommer in på klingonteknologi."

Klassen fortsatte att jobba.

En halvtimme senare tog lektionen slut och Miles gick ut ur klassrummet, först av alla. Egentligen var akademins regler att läraren skulle gå ut sist av alla men det brydde han sig inte om och det gjorde inte eleverna heller som var tvungna att springa till nästa klassrum för att hinna i tid. När han gick genom korridorerna fram till turbohissarna hälsade de flesta på honom. Inne i turbohissarna funderade han lite om det verkligen var en bra idé, att kasta iväg sitt jobb på det här sättet, men det var det enda sättet kom han fram till. Han ringde på rektorns dörr.

"Kom in!" hördes det från rummet och dörren öppnades. Miles steg in.

"Hejsan Miles." Rektorn var en ung dam,nära trettiofem som såg bra ut, men var ganska kort. Eleverna gillade henne väldigt mycket och som chef var hon också ganska populär. Hon hade det märkvärdiga uttryck i ansiktet som man har när man försöker vara allvarlig och le på samma gång.

"Trivs du inte här, Miles?" frågade hon. Miles skruvade på sig.

"Det är inte det som är problemet" svarade han. "Det är helt enkelt så att jag saknar Deep Space Nine, och allt arbete runt omkring.

Rektorn log. Hon hade också varit maskinchef innan hon accepterade yrket och de flesta maskinchefer var inte så glada över att lämna över motorn till någon annan, även om skeppet som Hendersen tjänat på hade blivit förstört i striden om Chin Toka systemet. De flesta maskincheferna (och eleverna med) avundades rektor Hendersen eftersom hon varit ombord på ett av flottans torpedkryssare av Steamrunnerklass. Det fanns inte många sådana, ens när kriget började och det fanns ännu färra av dom nu.

Miles väcktes ur sina tankar när rektorn började tala igen.

"Jag har faktiskt redan talat med Överste Kira på Deep Space Nine. Hon säger att jobbet fortfarande är ledigt. Det verkar som du gjorde ett fint jobb med att utbilda din personal. Tydligen så är en Ferengi vid namn Rom chef för maskin där och på U.S.S Defiant, men han kallar sig tydligen enbart för Ställeföreträdande Maskinchef."

Miles log. Det var så typiskt Rom att visa att han inte ville fylla Miles skor förrens han visste att han kunde göra det.

"Överste Kira säger att du är välkommen tillbaka när du vill. Jag antar att det betyder att du åker snarast?"

"Inte riktigt snarast." Miles funderade när ett bra datum skulle bli att resa. "Jag kommer att slutföra mina lektioner för veckan i alla fall och skriva ner vart i årskursen eleverna är åt min efterträdare."

"Vad kommer Keiko säga om det här då, Miles?" undrade rektorn.

"Jag har redan pratat med henne. Hon saknar sin lilla butik som hon hade på Promenaddecket och hon skulle kunna tänka sig att flytta tillbaka."

"Dags att åka hem för dig, alltså?" frågade rektorn med glimten i ögat.

"Ja, jag tror det."

SLUT PÅ KAPITEL ETT.

Ja, det var kapitel ett. Så, skriv vad ni tycker om den än så länge.

För er som inte vet hur skeppen i berättelsen ser ut så kommer varje kapitel avslutas med litet länkarkiv till bilder på skeppen som finns i storyn.

Skeppens namn är inom citationstecken.

Keldon Klass "Hokat"

Hideki Klass Spaningskepp

Defiant Klass "U.S.S Defiant"

Edited May 31, 2005 by Bromma_Herman

[MrsRiker]

Bra att Miles ska tillbaka till DS9!

Ett petigt inlägg bara: när DS9 slutade var inte Kira major längre - utan överste..

annars ser jag fram emot att läsa fortsättningen

[orville]

Kul upplägg. ska bli kul att följa fortsättningen. Gillar att Miles är på väg tillbaka. Kör på. Ska bli kul att se vad det är för aliens som det cardassiska skeppet är på väg mot...

[Bromma_Herman]

Chapter Two: Hemresan

Miles och Keiko satt fastspända i en skyttel som skulle föra paret och deras bagage till U.S.S Republic. Detta skepp var ett skolskepp, som inte lämnat solsystemet på 50 år. Det användes av kadetter vid akedemin och var en del i examensprovet för några av Miles elever. Under kriget större delen av kriget hade skeppet befunnit sig i torrdocka, för uppgraderingar som var nödvändiga för att kadetterna skulle vänja sig vid teknologin när de kom ombord på ett "riktigt" skepp.

I vanliga fall skulle Republic enbart styrts till yttre gränsen för solsystemet, nära försvarsposterna vid Pluto men att styra skeppet ända till Bajor skulle bli kul, tyckte eleverna. Miles var också en av flera lärare som skulle övervaka resan men kadetterna skulle styra själva skeppet. Det var hans sista jobb för akademin.

Detta var en utmaning som passade Miles. Även fast skeppet legat i torrdocka hade det antagligen några barnsjukdomar som inte var förprogrammerade (några mindre farliga fel fanns för att man skulle se hur kadetterna löste dom).

"Kaptenen på däck!"

Efter den korta dockningsproceduren så stod det tre kadetter och väntade på Miles. Det var en oskriven lag på The Republic att lärarna som agerade övervakare skulle hälsas som kaptener, eftersom de hade den styrande makten ombord. Daniel Higgins, en av de äldsta kadetterna på The Republic, som även hade rollen som säkerhetschef visade runt Miles och Keiko. De började på den närmaste delen, sjukhytten. Sjukhytten var den enda platsen på skeppet som var färdigt,och som hade en fullt utbildad läkare (även fast hans medhjälpare vad kadetter) och det allra nyaste Mark 8 Akutläkarhologrammet.

Nästa plats var Keikos och Miles hytt, där Keiko bekvämt replikerade en bok och satte sig ner för att läsa den medans Miles och Daniel fortsatte till bryggan. Bryggan på The Republic är ganska liten om man jämför med de större skeppen i flottan. Förutom kaptenens stol finns där en plats för rorsmannen, sensorer och taktik, men fler stolar finns inte på bryggan.

"Det var visningen, kapten". Daniels satte sig i stolen och började gå igenom en PADD.

"Bara en fråga. Har skeppet något holodeck?"

"Ja faktiskt. Vi monterade upp ett i ett av de lastrum vi inte använde. Det är ledigt för närvarande."

¨Miles saknade sin paddling som han brukade göra när han var stationerad på Deep Space Nine men nu hade han något annat i tankarna.

Minnesbilder av ett program han brukade köra med en kär vän.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Livet på stationen var inte bara lugnt. Det var nära på tråkigt. Jake hade vant sig vid att Federationsflottan hade övningar i närheten och att det alltid var rörelse i närheten, men nu när lugnet lagt sig behövdes federationens flotta på andra delar i galaxen. Jake hade redan bestämt sig för att när nästa skepp gick in för att lasta på förnödenheter skulle han följa med det och rapportera skeppets uppdrag som en uppföljare till den bok som han skrivit om stationens insatser i Dominionkriget.

Han gick upp till Operationsrummet.

"Är Överste Kira inne?" frågade han den bajoranske vakthavande officeren.

"Javisst. Stig på bara." svarade vakten glatt. Varje avbrott i den trista rutinen var välkommet för alla ombord.

Det visade sig att Kira Nerys hade lika tråkigt som alla andra på stationen. Hon satt slött och läste ett datablock och Jake hade en underlig känsla att hon hade läst varje rad fem gånger, enbart för att det skulle gå lite fortare. Hon reagerade knappt på att hon fått en besökare.

"Ursäkta mig, överste?"

Kira ryckte till, vilket fick Jake att misstänka att hon faktiskt hade sovit.

"Hejsan Jake. Vad vill du?"

"Jo, jag undrar när nästa federationsskepp kommer in. Jag vill göra ett repotage om livet på ett skepp efter kriget."

Kira plockade fram ett annat datablock som låg på bordet och tittade i det.

"U.S.S Republic anländer i morgon med Miles o Brien, han återvänder till att jobba som vår maskinchef, men Republic är ett skolskepp och kommer återvända till Jorden efteråt.

Jag tror dock att jag skulle kunna höra efter med stjärnflottans stab om det finns någon jobb som dom vill ha lite extra belysning på. Det är finnas många återuppbyggnadsproject som dom vill visa allmänheten."

"Tack Överste". Jake log för sig själv. En chans att besöka Utopia Planetia och sin Farfar skulle bli ett bra avbrott i den annars trista tillvaren ombord.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

"Se upp Blå ledare, du har en bakom dig!"

"Uppfattat, Blå två. Jag svänger höger och du tar honom!"

Miles styrde sitt flygplan i en brant högersväng och genom ett stort moln. I backspegeln kunde han se hur en Hurricane kom från ingenstans och befriade honom från tyskens ovälkomna uppvaktning. De båda flygplanen flög sida vid sida fram mot en formation av tyska Heinkelbombflygplan.

"Blå ledare, dom är för många. Bör vi inte vänta på Röd skvadron?"

"Täck mig, jag anfaller mitten. Se upp för 109:or!"

Miles flög rätt in mot formationens mitt, med vilt skjutande kulsprutor. Heinkelplanen sköt tillbaka och träffade Miles flygplan och gjorde flera stora kulhål i vingarna.

"Fan också! Blå Två, jag är träffad. Stick härifrån!"

"Uppfattat Blå ledare! Lycka till!"

Miles hade lika gärna kunnat starta om holodeckprogrammet eller stänga av det men att hoppa fallskärm var för roligt för att motstå.

"Blå ledare till Basen, jag hoppar!"

Miles hävde sig ut ur cockpiten och hoppade. Hans hopp var bra, men inte riktigt perfekt. Det gjorde dock inte så mycket. Långt borta såg han hur fler flygplan deltog i striden han precis lämnat.

Landningen blev hård. Lite för hård. Miles hade aldrig varit duktig på den delen av fallskärmshoppet. När han reste sig upp märkte han att han att axeln hade hamnat ur led.

Miles visste exakt hur det kändes och var egentligen rätt glad för att det inte var Julian som skulle rätta till det. Julian kom alltid med en ironisk kommentar varje gång Miles skadade sig på Holodecken.

"Dator, avsluta holodeckprogrammet!"

Miles reste sig upp och började gå mot sjukhytten. Republic var ett litet skepp så det tog honom inte lång tid att komma fram. Han öppnade dörren och möttes av en mycket välbekant figur. Miles trodde inte ens det var möjligt.

"Vänligen uppge era akuta symptom."

Inne i sjukhytten stod ett akutläkarhologram, in i minsta detalj en kopia av Deep Space Nines doktor, Julian Bashir.

"Det är min axel, som har åkt ur led."

Miles trodde att han hade fel, men vad var det där för uttryck i hologrammets ansikte. Han såg nästan road ut.

"Arbetsskada eller lek på holodecket?" frågade hologrammet.

"Lek på holodecket. Jag hoppade fallskärm från ett brinnande flygplan."

Där var det igen. Det var en road min. Miles var säker.

"Låt mig gissa, du dök mot mitten av formationen, som du alltid brukar?"

Miles log brett.

"Var det kul att leka Akutläkarhologram, Julian?"

Det var slutet på Kapitel två.

Som sagt, skriv vad ni tycker.

Skepp som fanns i detta kapitel:

Oberth Class "U.S.S Republic"

Edited May 31, 2005 by Bromma_Herman

[orville]

Du skriver underhållande. du har bra känsla för karaktären o´brien. Tycker dock att det kändes lite platt i stycket där keiko replikerade en bok.. Stod inget om vad det var för bok eller något sådant. Tror att storyn skulle kännas ännu mer ds9 om du skulle lägga in lite vardaglig konversation mellan miles och keiko. De skulle t.ex. kunna tala m vart deras barn är etc.

[B'Elanna]

Intressant och väl arbetat. Tack för trevlig läsning!

Jag gillar särskilt EMH Bashir och hur han dök upp. :lol:

Lite frågande till att det är tråkigt på DS9 efter Dominionkrigens slut. DS9 är ju fortfarande en handlesstation och många intressanta personer passerar väl fortfarande där. Det är absolut inte likt Kira att somna på jobbet även om hon har det tråkigt

[crazy_voyager]

måste hålla med om det, men det är mycket trevligt att läsa, det är en bra story och du skriver bra. Men lite detaljer finns det alltid, kanske blir det bättre om du jobbar mer som en beskrivningsberättelse? Jag är inte säker för ibland har det motsatt effekt men i en sån här story skulle det nog funka bra, jag skulle till exmpel gärna läst om hur du tänker dig ett klassrum på akademin, eller hur skeppet såg ut lite mer detaljerat.

[Bromma_Herman]

Tack för kritiken.

Jag är inte speciellt mycket för detaljer utan skriver mest för att det finns en story som jag tycker om.

Ska se om jag inte kan uppdatera storyn lite med fler detaljer men i skrivande stund så ska jag vila lite. Kanske uppdaterar kapitlen i kväll.

Ang Keiko & Miles så vet jag inte mycket om deras förhållande, så jag låter det vara oskrivet.

Ang att det är tråkigt på stationen så beror det på att alla är någon annan stans, handelsskeppen letar efter möjligheter nära planeter som är i behov av uppbyggnad och sådant.

B'Elanna: Det var det Jake som trodde att hon hade sovit, inte att hon hade det ;-)

Edited May 31, 2005 by Bromma_Herman

[Kai Dukat]

Ett bra driv och det finns väldigt mycke trevligt i denna story. Men du kan verkligen lyfta ditt skrivande en del. försök att få in lite miljöbeskrivningar när du ger dig in på tankar. På detta sätt kan du stärka personligheterna, men du kan också styra stämningarna i texten än bättre. Du får också en variation i tempot som ger en bättre balans för läsaren. Miljöbeskrivningar skulle helt enkelt ge dig mer makt över texten och du skulle kunna styra hela berättelsen tydligare. Att författaren kan styra sin text är en viktig förutsättning för att kunna bibehålla textens relevans för läsaren. Men också för dig själv att ha disciplin och en kreativ ork att fortsätta skriva. Och att du fortsätter att skriva tycker jag att du ska för du har en bra grund som går att utveckla till någonting riktig bra.

Sen har vi det här med perspektiv också, men det är en senare fråga. ;) :lol:

[Bromma_Herman]

Jag har bestämt mig för att göra så här:

Jag är inte bra på att beskriva miljöer men jag kommer göra ett bra försök. Jag kommer dock inte "uppdatera" historien innan den är klar.

Nu är det dessvärre så att min dator är kaputt så ni får vänta lite mer på fortsättningen. Då får ni även träffa Tarkan igen, samt den sista huvudpersonen.

(Lista på huvudpersoner: Jake, Tarkan, Miles, Sisko (senare) och (för er) okänd.)