ST och den filosofiska basen till prognoser och kommunikation

[Kai Dukat]

Okey ett Litet bidrag till ett nytt ämne som ligger långt ifrån omröstningarnas trivialiteter ska jag bidra med innan jag faller tillbaka till slummer. Förhoppningsvis kommer någon att finna saker här att bygga vidare på…skulle dock inte förvåna mig om fallet blir tvärtom. Hahahahs dessutom kommer texten med säkerhet att innehålla stavningsfel och grammatiska fadäser så ni som inte kan tänka er att läsa vidare för att det saknas ett komma i fjärde stycket….till er… HEJ DÅ…ni som vill ägna er åt innehåll istället så enjoy the joyride.

Läser just nu Neal Stephensons helt underbara bok Anathem – ni som läst hans tidigare kvasihistoriska verk glöm dessa och köp detta mästerverk, en blivande sf-klassiker – där han betonar en del intressanta teorier kring kommunikation. Man skulle kunna säga att han är ultra postmodernist med en negativ framtidssyn. Samtidigt visar han på hopp och modernismens hopplöshet. I ett fall argumenterar han för ett synsätt som faktiskt stärks i ST världen. Ojoj vad spännande tänker ni nu, ska jag behöva läsa hela hans bok för att fatta nu….Nej självklart inte; jag ska kortfattat och Enkelt nu beskriva problemet.

Vi människor är i behov av att kunna förutspå framtiden annars uppstår det oro i vårt sinne. Vår natur tycks tycka att detta är lika basic som sova, äta och fortplantning. Detta för annars ter sig vår värld meningslös utan början och slut. Meningslöshet ger oss apati och därmed inget fortskridande och vi dör ut. Vi är alltså i behov av att se handling A skapa handling B osv. När vi ser att handlingarna hänger ihop så kan vi se in i framtiden och därmed skapa en trygghet och hålla oron i schack. Men som Hume visade med sin orsaksteori kan vi aldrig vara helt säkra på att A ger B men antagandet är tillräckligt för att minska oron. Det Hume var inne på var att ontologin som skapar orsakskedjan har sina begränsningar, dvs förnuftet är inte fulländat – dock det bästa alternativet enligt Hume. Det globaliseringen sedan har bevisat är att förnuftet inte är statiskt eller objektiv fastställt i objektiv mening utan det finns flera ontologier som konkurrerar med varandra. I och med att det finns flera ontologier att inför i orsakskedjan blir det svårare att fastställa att A skapar B.

Modernisterna har hävdat att lösningen på detta är att kommunikativt skapa en gemensam plattform för alla ontologier och på så sätt rädda orsakskedjan och minska oron för framtiden. Detta är dock menlöst genom att denna plattform mer eller mindre bara utgår från naturvetenskapen och därmed vill inte religiösa tillhörigheter eller förnuftmotståndare vara med i plattformen och därmed tappar plattformen sin mening. Modernisterna har framförallt gått hårt mot postmodernisterna som anser att flera ontologier måste samexistera och att det kanske inte går att få dessa att enas. Modernisterna menar att detta skapar en meningslöshet som stoppar utvecklingen. Vem som har rätt må vara osagt, båda har poänger och båda har rätt…ojoj jag tycks vara en postmodernist hahahahaha vilken överraskning.

Men nu tillbaka till Stephenson. Han hävdar att kommunikation över ontologier gör orsaksteorin helt menlös. Dvs han visar att menlösheten ligger i modernisternas synsätt. För att kunna skapa framtiden så måste man hålla sig till sin egna ontologi. Enkelt sagt om vi i västvärlden skall göra en framtidsprognos kan vi inte inkludera rosa fjärtande drakar i vår ontlogi för då måste vi även inkludera gröna, blå, lila osv. och med 10 ontologiska avvikelser får vi snabbt 20, 40, 80 osv och plötsligt blir alla prognoser meningslösa för vi kan inte komma fram till något som ger mening. Det är för många faktorer som vänder upp och ner på allt. Enkelt sagt man kan inte slänga in en puck istället för en fotboll i en fotbolls match.

I ST finns det världar och åter världar och varje värld har sin egna ontologi och att denna ontologi är en realitet visas gång på gång i alla serierna – ja kanske inte i TOS lika tydligt genom att denna serie är totally modernistisk. Detta gör att begränsningarna till prognoser är många. På DS9 ser vi det tydligast. Oron är stor i denna serie och det beror på att Sisko och Co försöker att inkludera flera ontologier. Janeway har en hårdare postmodernistiskare hållning. Hon exkluderar många g??nger andra ontologier för att kunna få ordning på sina beslut, på detta sätt minskar hon också oron bättre än Sisko. Hennes ultra postmodernistiska sätt gör att hon rent visuellt och stundom språkligt framstår som Platonsk. Men detta är en ”fälla” och man går fel om man tolkar henne på detta sätt – tro mig jag har gjort detta fel. Istället är hon Wittgenstein trogen på ett ”modernistiskt” sätt. Och hon exkluderar inte existensen av andra ontologier – så som Picard och Kirk faktiskt många gånger gör – men den ingår inte i hennes orsaksprognoser. Det ger henne en fördel att hela tiden ha koll på oron och felaktiga beslut minskas.

Det jag har här visat är att DS9, Voyager (och faktiskt även ENT om jag här inte har gått in på det) är mer filosofiskt realistiskare än TOS och TNG. Picard och Kirk representerar en filosofisk bas som faktiskt rent teoretiskt inte skulle kunna tänkas finnas på något sätt i någon existerande demokratisk framtid. Jag gissar att det finns några där ute som inte håller med om detta. Men jag vill dock påpeka att detta inte på något som helst sätt fråntar underhållningsvärdet i TNG eller TOS. Utan de är helt enkelt inte manusmässigt lika genomarbetade filosofiskt så som DS9, Voyager och ENT är. Inte så konstigt genom att dessa tre har mycket komplexare litterärare rötter än Roddenberrys personliga teorier. …..hahahaha där har ni något att bita i.

ja just det inputen på detta ämne är såsåsåså mycket större än detta inlägg men ni som kommit hit ner har nog redan fattat det.

[Supreme Commander JAF]

Öh? Jaha? intressant? Tror jag... Som de säger... överallt... English doc! *Ställer sig frågande och återgår till mer triviala ämnen där man begriper frågan* :rodna: <_< ;) J.

[Tom_Hell]

Tja, små-intressant var det ju, men jag kan för mitt liv inte se hur denna tråd ska gå in i någon diskussion om det hela. Visst går det att säga mer på ämnet men jag tycker att Dukat sagt tillräckligt mycket för att jag ska orka gräva ned mig i detta.

[Fleetadmiral]

Jag orkade bara läsa första stycket... sen blev det för tråkigt.

[Pjotr'k]

Nu är ni för negativa. Ge inlägget en chans, för jag håller verkligen med om att det filosofiska är starkare i senare serier (från DS9 och framåt) jämfört med TOS och TNG. ENT kanske är något svagare än DS9 och VOY, och jag tror att DS9 och VOY verkligen har satsat på den filosofiska biten. Alltså, att manusförfattarna verkligen har tänkt på den biten, inte bara för att det har blivit av en slump.

[Unkas]

Intresant tråd.

Klockan är nu snart 2 på natten, och kanske detta saktar ner min hjärna, men jag förstår inte riktigt hur ni menar att DS9 och VOY är mer filosofiskt än tidigare serier?

Är det så att TOS/TNG har en konstant syn utifrån vilket de bedömer allt, och DS9/VOY är mer öppna för andra möjligheter än den bestämda och vedertagna normen?

Är det så att vi faktiskt är inne lite på paradigm här?

Jag är något trött så kanske är jag helt ute och snurrar, men ni får gärna försöka förklara för mig.

Edited March 3, 2009 by Unkas

[Aike]

En förklaring till varför det är skillnader är för att det är olika generationer som har skrivit serierna.

Den mest populära generationsteorin nu är Strauss och Howes teori som finns beskriven i flera böcker. Den bygger på att generationsegenskapsmönster går i cykler och beror på ens relation till föräldrarna och hur världen såg ut när man blir vuxen, medelålders och gammal. http://www.fourthturning.com/html/generati...archetypes.html

Eftersom det är fyra olika generationer som har skrivit Trek, så blir ett enda inlägg för långt. Så här är till en början bara Roddenberrys generation mer känd som soldatgenerationen.

TOS och tidiga TNG

Gene Roddenberry, född 20, stred som pilot i Stilla Havet under andra världskriget. Nästan alla andra som var inblandade i manusen i TOS tillhör också soldatgenerationen.

GI-generationen eller The Greatest Generation (1901-1924) Roddenberrys generation

Historisk kontext: Generationen hade ofta stränga föräldrar som barn. De blev vuxna under depressionen och andra världskriget, där de var soldater. De stred för samhällets bästa för att övervinna nazisterna och japanerna. Efter kriget belönades de av staten med utbildning (GI-bill), bättre bostäder och en bättre levnadsstandard. När de var något äldre ville de pga av sina upplevelser bygga en värld utan krig för sig och sina barn, därför var de mer positiva än folk är idag till överstatliga organisationer som FN. De tenderade att rösta demokratiskt genom hela livet. Som äldre skyddade de sina intressen genom bland annat ett pensionssystemen som gav (och ger) dem mer pengar än de hade betalat in.

Egenskaper: Kolletivistiska, positiva till staten, kände ett nationellt syfte, patriotiska, förtroende för sina ledare, auktoritära, fick viss hybris som äldre, hade egentligen ingen konkret vision för USA efter de var borta.

Framtidsbild: Alla kan få något om vi arbetar tillsammans; proaktiv och positiv men inte långsiktig.

Påverkan på Star Trek

Soldatgenerationens värderingar syns tydligt i TOS. Vi ser det till exempel i triangeln Kirk-Spock-McCoy. Spock är kall och logisk; McCoy känslosam och instinktiv; Kirk balanserar dessa så att fokus hela tiden hamnar på helhetsmålet. Gör vi en enkel politisk analys så är Spock högern, McCoy vänstern, men eftersom det är kris så behövs det en samlingsregering och det är Kirk. Det finns alltså ingen verklig opposition, utan alla är villiga till sist att offra sig för helhet.

I TNG kan man också se att Roddenberry till en del är en ganska typisk medlem av soldatgenerationen. Han och de övriga räddade världen och ville skapa en fredlig värld för sina barn, därför är konflikterna mellan huvudkaraktärerna obefintliga i serien. Picard är under den första säsongen av TNG, då Roddenberry styrde, en auktoritet i moraliska frågor. Det blir ingen debatt, utan han vet vad det bästa alternativet är. Yngre generationer, särskilt efterkrigsgenerationen (40- och 50-talister) kan se honom som att han har hybris.

Konflikterna är också få därför att Roddenberry var precis som de flesta i generationen positiv till statens roll och dess förmåga att fördela resurser, vilket skulle förhindra krig. Replicatortekniken kan därför kanske både ses som modernistiskt framstegsvänlig men även som en metafor för en stat som verkar för att kunna hjälpa alla att nå en god materiell levnadsstandard. Precis så som Roddenberrys generation upplevde sin ålderdom.

Jag återkommer med Shatner och Nimoys generation som styrde över TOS-filmerna lite senare.

Edited March 3, 2009 by Aike

[Aike]

I ST finns det världar och åter världar och varje värld har sin egna ontologi och att denna ontologi är en realitet visas gång på gång i alla serierna – ja kanske inte i TOS lika tydligt genom att denna serie är totally modernistisk. Detta gör att begränsningarna till prognoser är många. På DS9 ser vi det tydligast. Oron är stor i denna serie och det beror på att Sisko och Co försöker att inkludera flera ontologier. Janeway har en hårdare postmodernistiskare hållning. Hon exkluderar många gånger andra ontologier för att kunna få ordning på sina beslut, på detta sätt minskar hon också oron bättre än Sisko.

Men beror inte graden av oro delvis på att DS9 och Voy har ett slutmål och en övergripande ram. Källan till oron är ju att man inte vinner dominionkriget eller Voyager inte kommer hem. På det sättet är de ju modernistiska för tittaren eftersom han eller hon får en mycket trygg och stabil inramning som saknas i TOS.

TOS, där varje äventyr är fristående, blir ju mer ät, drick och var glad imorgon kanske du dör. Lite såsom soldatgenerationen (se mitt förra inlägg) förmodligen upplevde andra världskriget.

[Aike]

Är det så att vi faktiskt är inne lite på paradigm här?

Jo, det är det. Och förklaringen är till stor del att det är olika väderingar bland manusförfattarna beroende vilket årtionde de är födda i. Asimov har väl sagt att det tar en generation för en ny idé att bli accepterad och att det främst beror på att det gamla gardet måste d?? eller pensionseras först

[Supreme Commander JAF]

Intressant inlägg Aike! Ja nog är det så att varje filmskapares uppväxt och syn på samhället styr hur filmerna blir! Det är ju trots allt människor som gör filmer och jag slår vad om att man kan se mycket av min lisvssyn och sådant i de manus jag skriver. J.

[Tom_Hell]

Nu är ni för negativa. Ge inlägget en chans, för jag håller verkligen med om att det filosofiska är starkare i senare serier

Det gjorde jag också, jag såg bara inte vari diskussionen skulle bestå. Tråden verkar dock ha löst det sedan mitt senaste besök.

[Expendable Ensign]

Författare drar ofta inspiration från den tid de lever i. Dels från samhället i stort och dels från egna erfarenheter. Detta manifesterar sig på olika sätt och analyserar man valfri text kan man med all säkerhet hitta detaljer som går att härleda till upphovspersonens omgivning. Men man får inte glömma att författarskapet också involverar skapandet av nya idéer utifrån personliga tankar hos den som skriver. Det är ett sätt att ta fram en bild av förhoppningar och känslor om allehanda ting och sätta den i pränt så att andra kan ta del av den. För visst är det så att det inte bara är yttre influenser som styr. Den egna fantasi är minst lika delaktig i processen och med hjälp av den går det att skapa sådant som inte är relaterat till samtiden. Detta är en viktig men tyvärr allt för ofta bortglömd del av vår egen utveckling. På samma sätt som världen omkring oss påverkar det vi skriver, påverkar vi omvärlden genom våra texter.

Är det så att TOS/TNG har en konstant syn utifrån vilket de bedömer allt, och DS9/VOY är mer öppna för andra möjligheter än den bestämda och vedertagna normen?

Det där fick mig att fundera över skillnaden mellan de olika serierna vad det gäller syn på omvärlden, beslutsfattning och allmän förhållning till det som sker runt omkring. Den här delen av mitt inlägg går kanske väldigt mycket off topic men jag postar det ändå.

Något som skiljer TOS och till stor del TNG från DS9 och VOY är att i de två förstnämda serierna har de hela tiden starfleet och federationen i ryggen vilket skapar en trygghet då det finns något att falla tillbaka på. En sorts ideologisk stöttepelare som hjälper till att skapa en stabil grund från vilken Kirk och Picard kan finna styrkan att utföra sina uppdrag och lösa de konflikter som uppstår. Detta ger upphov till en sitation där den idé som federationen och dess stjärnflotta baseras på är så central och djupt rotad att man i stort sett aldrig går utanför dess ramar. Man bedömmer alltså saker och ting nästan uteslutande utifrån de värderingar federationen vilar på. Det finns enstaka tillfällen då de båda kaptenerna känner ett moraliskt ansvar att ingripa och därigenom tar en ståndpunkt som bryter mot den gällande normen men i det stora hela genomsyras beslut och ställningstagande av tidigare nämnda värderingar. I TNG:s senare skede luckras detta dock upp en aning då korruption i olika former uppdagas i vad som tidigare framstått som en ofelbar värld. Detta rubbar den känsla av trygghet som federationens till synes ofelbarhet gett sken av och tvingar in Picard och hans besättning i en "vi mot dem"-situation som inte existerat tidigare. Det krossar utopin och ger Star Trek en mörkare sida på gott och ont.

I VOY saknas trygghet från den alltjämt närvarande federationen. Här befinner sig de inblandade ensamma i en okänd värld där de står som den svagare parten i kontakten med andra. Att vara långt ifrån allt som känns bekant kan skapa tillfällen då hopplösheten tar fäste. Detta kan leda till att de värderingar som tidigare upprätthållts ifrågasätts och risken är då stor att gamla principer får ge vika för mer själviska tankegånger. Här spelar kaptenens karaktär en ledande roll och Janeway visar sig vara både principfast och handlingskraftig men också förmögen att kompromissa utifrån situationen. Tack vare detta lyckas hon hålla den disciplin som behövs för att fokusera på och slutföra resan hem utan att helt bryta ner den kod som federationen står för. Vi ser här en direkt skillnad från TOS och TNG i att större vikt läggs på en enskild ledare att upprätthålla ordningen och agera stöttepelaren i federations frånvaro. Vi ser också att det i avsaknaden av en stark underliggande organisation på vilken man kan stödja sina beslut finns ett större behov av att söka kompromisser för att säkerställa framgång i sitt uppdrag. Detta är en svår balansgång som kräver beslutsamhet och eftertanke samt viljan och kompetensen att bända lite på reglerna utan att bryta mot dem helt.

DS9 är betydligt mer unik i sitt upplägg. I de andra serierna behandlas möten med utomstående arter som enskilda händelser som oftast är över lagom till avsnittets slut. Så är, som bekant, inte fallet med DS9. Här är istället närvaron av utomjordiska och icke-federationsanslutna arter konstant och dessa bidrar alla med sin egen agenda. Denna konstanta närvaro får också till följd att möten med nya arter ofta blir mer informellt. På denna utpost finner vi också en ledare som ibland baserar sina beslut mer på känslor än protokoll och som till en början verkar hysa en viss bitterhet gentemot federationen efter slaget vid Wolf 359. Dessutom utgörs delar av hans besättning av individer utan någon direkt koppling till starfleet vilket ytterligare adderar till den soppa av olika kulturer och tankesätt som fyller stationen. Kontentat av detta blir att den rådande ideologin inom federationen inte alls är lika påtaglig här. Det är många viljor som kämpar om utrymme och arbetet ombord är inte lika fokuserat som på Enterprise eller Voyager. Problem som uppstår är inte längre en utomstående händelse som kan angripas från en samlad punkt. Istället blir det en mycket mer intim koppling mellan personalen och det som sker. DS9 fortsätter också att till viss del bygga vidare på de mörka undertoner som började dyka upp i slutet av TNG med konspirationerna och ljusskygga element som section 31. Detta ger vid tillfällen en helt annan bild av federationen än den övervägande positiva som TOS, TNG och även VOY förmedlar.

Efter denna något grovhugga analys måste jag dock säga att det finns en röd tråd som går genom samtliga serierna och som gör att de skiljer sig gentemot många andra verk är och det är känslan av hopp inför framtiden. Trots korruption och oenigheter är den värld som presenteras i Star Trek i grunden god. Även om det emellanåt dyker upp mörka fragment så är detta endast små avikelser från ett annars rättvis samhälle fritt från de problem vi brottas med i vår tid. Så den tanke som Roddenberry lade som grund till Star Trek lever fortfarande vidare trots att nya generationer författare har tagit över och infört sina egna idéer i detta universum.