Nyhet

I förmiddags var det äntligen dags: Jag och ett knappt tjog tävlingsvinnare tog oss ut till Filmstaden Scandinavia i Stockholm för en pressvisning av Star Trek Beyond. Jag har haft höga förväntningar för den här filmen ända sedan jag började läsa på om regissören Justin Lin; det kan tyckas som en konstig övergång från hans arbete med Fast and Furious-filmerna, men det är tydligt att han vet hur man gör äventyrliga actionfilmer med mycket samspel mellan karaktärerna, vilket låter som en passande profil för en Star Trek-regissör.

Och visst levererar Lin: Star Trek Beyond bjuder på många spännande actionsekvenser, som ofta utspelar sig med strålande vyer över främmande, nya världar. Den här filmen fångar mycket av originalseriens äventyrsanda och kombinerar denna med de snyggaste specialeffekterna jag någonsin har sett. Föreställ dig allt detta i förening med ett humorfyllt manus av Simon Pegg och med Abrams-filmernas fantastiska skådespelare så är det svårt att tro att det kunde ha blivit annat än bra.

Men dessvärre är det just vad Star Trek Beyond är, i min mening: Bra, men inte fantastisk. Det är en film med flera parallella berättelser, men istället för att bidra till varandra och kulminera i någonting fantastiskt så blir det mest bara spretigt. Detsamma kan sägas om filmens stil, som skiftar fram och tillbaka mellan lekfull humor och ett ibland skräckfilmsliknande allvar på ett inte helt klockrent manér.

Ett annat problem som filmen har är bristen på något riktigt ”WOW”-ögonblick, såsom de som näst intill har definierat de senaste två filmerna. Jag tänker mig till exempel scenen där Enterprise warpar in och räddar Jellyfish-skeppet från en torpedsalva i Star Trek XI, eller när Chekov räddar Kirks liv i Star Trek Into Darkness, båda gångerna ackompanjerade av fantastiska alster av kompositören Michael Giacchino. Beyond däremot bjuder på mycket spänning, men inget ordentligt klimax. Det finns ett par scener som verkar vara avsedda att ge samma maffiga känsla, men de känns i min mening väldigt oinspirerade, och i ett fall till och med ganska fånigt.

Så varför säger jag då att Star Trek Beyond är en bra film om jag har så mycket att klaga på? Jo, för att det finns andra avseenden där filmen briljerar, och då framför allt vad karaktärerna beträffar. Det sätt som karaktärerna delas upp på må bidra till det spretiga intryck jag beskrev tidigare, men det öppnar också upp för en del fantastisk interaktion mellan karaktärerna. Framför allt njöt jag av att se kommendör Kirk paras ihop med Chekov, som alltid har varit en underutnyttjad karaktär. Det var även kul att se Bones och Spock tillsammans; det är en klassisk kombination som vi inte har sett så mycket av i de senaste filmerna, och deras utbyte bjuder på många lustiga kommentarer (och bland annat en replik som fick hela salongen att skratta).

Karaktärerna får även tillfälle att briljera var för sig. Kirk och Chekov använder vettiga stridstekniker och god taktik för att uppnå sina mål trots överväldigande motstånd, och vid ett kritiskt tillfälle får vi se Uhura uppvisa både sin tekniska kompetens och en snabb reaktionsförmåga.

Men filmens starkaste kort är kanske ändå Jaylah, och mitt enda klagomål som rör Sofia Boutellas underbara rollfigur är att vi inte fick se mer av henne. Hon har en intressant bakgrundshistoria och en tydlig motivation, och dessutom får vi se henne sparka folk i ansiktet, vilket alltid är ett plus. Simon Pegg har uppgett att hon inspirerades av Jennifer Lawrences karaktär i den oscarsnominerade filmen Winter’s Bone, och den inspirationen är tydlig samtidigt som Jaylah är en unik karaktär som kan stå på sina egna två ben (och säkert på sina egna två händer, också, så akrobatisk som hon är).

Dessvärre kan jag inte säga detsamma om Krall, som visade sig vara filmens största besvikelse för mig. Enligt Simon Pegg är tanken att Krall ska utmana och dekonstruera Federationens ideal, men han gör detta på ett väldigt dumt och stereotypiskt skurkaktigt sätt som gör det omöjligt att sympatisera med honom. Jag satt och väntade på att filmen skulle förklara Kralls motivation och bakgrundshistoria, men när den väl gjorde det så fann jag förklaringen både okreativ och oövertygande. Idris Elba gör en fantastisk insats som skådespelare, men tyvärr räcker det inte för att göra hans rollfigur vidare intressant.

Om du fortfarande inte har bestämt huruvida du ska gå och se Star Trek Beyond så skulle jag göra följande rekommendation: Se den om du vill ha ett bra sätt att fira Star Treks 50-årsjubileum på. Någonting som filmen gör enormt bra är nämligen de kärleksfulla nickarna till Star Treks historia, som är så pass subtila att jag är ganska säker på att jag missade några. Dessutom är filmen en fantastisk hyllning till Leonard Nimoy, vars ikoniska rollfigur har en tydlig och viktig roll i filmen trots att Nimoy själv dog innan inspelningarna började.

Mitt slutgiltiga betyg blir 6/10, men med skavanken att det finns ögonblick då filmen är så mycket bättre. Det finns en sådan enorm potential att se här, som kanske hade kunnat förverkligas om filmen hade haft en bättre antagonist, eller ett mindre restriktivt produktionsschema.

Det bör också påpekas att många av de jag såg filmen med hade en mer positiv reaktion, och det verkar även de andra redaktörerna här på Star Trek Databas ha, så det kan vara så att det är jag som är konstig.