String Theory #2: Fusion

Av Pjotr'k

Mycket i boken gör att man inte upplever berättelsen som logisk eller trolig, men Beyer som författare gör ett bra arbete med att föra läsaren vidare in i det som berättas och man vill därför läsa vidare. Jag har haft svårigheter att greppa vad som menas med "stringteorin", men denna bok förklarar detta på ett mycket enkelt och lättförståeligt sätt. Vi får möta mer av den nacenska kulturen, om än mestadels utifrån, och detta ger en större bas för att förstå den person som förde USS Voyager till deltakvadranten. Jag har faktiskt läst denna bok två gånger (med några års mellanrum), vilket hör till ovanligheterna, och jag tror att boken vid en andra genomläsning faktiskt kändes bättre än den första gången.

Betyg: 6 av 10

Av Gustav Andersson

Denna bok tar vid där den förra slutade.
USS Voyager är kvar i Monorha-systemet, där singulariteten skapat av Blue Eye gradvis börjar förändra rymden. USS Voyager upptäcker att kring det svarta hålet finns en rymdstation, som inte verkar vara påverkad av gravitationen. Rymdstationen tros vara Gremadia, Monorhanernas motsvarighet till himlen där den sista striden ska utkämpas.

Kommendör Janeway bestämer sig för att ta sitt skepp till rymdstationen och undersöka vad som finns där. Vad de finner är en Nacen, samma art som Caretaker som förde Voyager till deltakvadranten. Nacenen introducerar sig som Phoebe, som manipulerar besättningen och spelar Janeways syster fram tills att hon blir avslöjad. Hon har ett möte med Janeway där hon berättar om vad rymdstationen är, och att hon vill att Janeway ska använda Nyckeln till Gremadia, som Janeway fick av en tacksam Monorhan, till att öppna en port till Nacenernas dimension.

I en väldigt seg plott övertygas Janeway att det är bäst om hon använder Nyckeln, och trots misstanken att hon kommer dö om hon gör det, använder Janeway Nyckeln och porten öppnas.
Priset Janeway får betala är att hamna i koma, och Doktorn, Harry Kim och Tom Paris försvinner spårlöst från skeppet.

Överlag en väldigt seg historia. Efter att ha läst ut del ett på tre dagar tog det mig två veckor att läsa ut denna. Vissa segment var spännande att läsa, men det kan inte väga upp mot de långa ointressanta segmenten som utgör större delen av denna bok. Trots det lyckas den ändå med uppgiften att få läsaren att vilja läsa vidare, även om det såg mörkt ut väldigt ofta.
Den lämnar en fin start till nästa och sista delen i Stringteori-trilogin.
Endast läsvärd om man vill veta hur det kunde bli som det blev i början av del tre.

Betyg: 5 av 10