Jorden
Planeter är en typ av himlakroppar som vanligen kretsar kring en stjärna, och är tillräckligt massiva för att vara sfäriska. De kan ha vitt skilda sammansättningar, massor och ytförhållanden. Planeter delas generellt in i två huvudtyper: jättelika gasplaneter med låg densitet och mindre, sten- och metallrika planeter.
Jordens atmosfär
Hur en planet ser ut efter att ha bildats beror på hur den bildats. Planeten kan ha en tjock eller tunn atmosfär, eller sakna den helt. Om massan är tillräckligt stor kan en fusion starta i kärnan som omvandlar planeten till en protostjärna.
Terraformerad Mars
Planeter kunde på konstgjord väg förändras till klass M-planeter genom terraformning.
Federationen hade olika klassificeringar för planeter beroende på deras massa, sammansättning, ytmiljö och typ av atmosfär.
Geologisk information om gasjätten Neptunus.
På rymdskeppens skärmar kunde man visa information för en vald planet. Bland annat klass och status (t.ex. om den hade liv och av vilken typ livet i så fall var), dess eventuella månar, i vilket solsystem och var i solsystemet planeten fanns, och sektorn. Dessutom visades geologisk och geografisk information.
Solsystemet
Följande lista innehåller inga teoretiska typer av planeter (listan skulle då bli långt mer omfattande), utan enbart sådana typer av planeter som bevisats existera.
Typer av planeter
En gasjätte bildas.
Gasjättar av klass J är mycket stora planeter som primärt inte består av sten eller annat fast material. Gasjättarna innehåller i stället huvudsakligen väte och helium. Kärnan kan bestå av smält sten och metall, eller om temperaturen är tillräckligt hög, vara helt upplöst.
Uranus
Gasjättar som Uranus och Neptunus kallas ibland för isjättar eftersom de i huvudsak består av smält vatten-, ammoniak- och metanis. Endast skalet består av väte och helium.
Brun dvärg
Om gasjätten är tillräckligt stor (över 13 Jupitermassor), och sammansättningen den rätta, startar en deuteriumfusion i kärnan, vilket omvandlar den till en brun dvärg. Om gasjätten är mycket större kan den övergå till en stjärna med låg massa.
Dessutom kan en stjärna födas om två gasjättar kolliderar.
Klass J-planet
Flera olika typer av gasjättar var kända för människorna: klass J (t.ex. Jupiter och Saturnus), klass 6 (sannolikt t.ex. Uranus och Neptunus), klass 7 och klass 9 (klingonernas Q'tahl-klass).
Klass 6-planet
Gasjättarna innehåller intensiva magnetfält som ofta skapar unika vågformer. Den resulterande EM-interferensen låter mycket främmande när den spelas upp i högtalare. Travis Mayweather kallade ljuden för "sirensånger" då han, när han var ombord på ECS Horizon, noterade att hans pappa alltid satte på högtalarna när de passerade en gasjätte.
Klass 7-planet
Neelix kusin hade en gång ett jobb där han transporterade disulfider från en gasjätte. Han tyckte det var fascinerande med all turbulens i närheten av planeten.
Klass 9-planet
År 2152 drog Enterprise NX-01 ut klingonernas spaningsskepp IKS Somraw från en gasjätte av klass J. Senare samma år träffade Enterprise på en gasjätte i arkonisk rymd som hade dussintals månar, och som var en mardröm att navigera bland.
Detria II och Detria VI på kollisionskurs.
År 2369 var USS Enterprise-D vittne till en kollision mellan två gasjättar i systemet Detrian.
Samma år undkom USS Equinox, med befälhavaren kommendör Rudolph Ransom, en romulansk krigsfågel genom att ta sitt Nova-klasskepp in i en gasjättes atmosfär.
USS Raman går in i omloppsbana runt gasjätten Marijne VII.
År 2370 fångades Oberth-klasskeppet USS Raman i en gasjättes atmosfär när besättningen skulle ta prover från atmosfären i en låg omloppsbana (Gasjätten var en jättelik, grönaktig Neptunuslik planet med en virvlande, våldsam atmosfär).
[Index]
En planetarisk ring består av kosmiskt stoft (ofta uppblandat med is) och andra mindre partiklar som kretsar runt en planet i ett tunt skivformat bälte. Ringsystemen kan även förekomma hos asteroider och sannolikt även månar.
Ringsystemen kan bildas på tre olika sätt:
IKS Borthas
År 2152 anföll USS Enterprise den klingonska slagkryssaren IKS Bortas i en gasjättes ringsystem.
År 2371 upptäckte USS Voyager ett nytt element (Element 247) i ringsystemet till en D-klassplanet i deltakvadranten.
Planeten Ba'kus ringar hade speciella metafasiska egenskaper som stoppade åldrandet för planetens invånare bak'uerna, detta dock bara så länge de hela tiden utsattes för den metafasiska strålningen. År 2371 försökte Son'a med hjälp av Stjärnflottans viceamiral Matthew Dougherty samla in den metafasiska strålningen för egna syften. USS Enterprise-E lyckades dock hindra dem innan de hunnit sätta sin plan i verket.
[Index]
Den fria planeten CFBDSIR 2149-0403.
En fri planet, även kallad nomadplanet eller interstellär planet, är en planet som brutit sig loss från sin bana runt en stjärna, eller bildats utanför ett planetsystem (t.ex. genom att ha formats på liknande sätt som en stjärna). Trots att planeten saknar en stjärna som värmer upp den, kan den fortfarande ha liv om den har en tillräckligt tjock atmosfär(minst 1 kbars atmosfärstryck = Jordens) och det finns geotermiska källor (kan hålla eventuellt vatten flytande) och/eller vulkanisk aktivitet som tillför energi.
Dakala
Grundarnas hemvärld i Omarionnebulosan var en fri planet liksom Dakala med en varierad djurpopulation (de flesta djur höll till vid varma gaskällor) som levde i evigt mörker.
Wraith
I övergången mellan 2151 och 2152 upptäckte besättningen på Enterprise NX-01 planeten Dakal, som användes som jaktmark för den tekniskt avancerade arten eska. De riktade speciellt in sig på telepatiska formskiftare som kallades wraiths (= gengångare).
Trelanes planet Gothos var också en fri planet.
År 2371 upptäckte USS Voyager en fri planetoid som de trodde innehöll dilitiumavlagringar. I verkligheten användes den som ett organlabb av vidiierna.
[Index]
Jorden - en stenplanet.
En stenplanet eller jordlik planet är en planet som huvudsakligen består av silikater eller metaller. I solsystemet utgörs stenplaneterna av de inre planeterna, dvs. de som ligger närmast solen.
Venus yta (med en stor vulkan i bakgrunden).
Stenplaneterna har en fast yta, vilket skiljer dem från de större gasplaneterna.
[Index]
Kepler 16-systemet
En circumbinär planet är en planet som kretsar kring två stjärnor i stället för en. På grund av de korta omloppsbanorna för vissa dubbelstjärnor, har planeterna bara kunnat bildas utanför dubbelstjärnornas banor.
I bilden ovan visas banorna i dubbelstjärnesystemet Kepler 16 i vitt. Planeten Kepler-16B kretsar kring en orange dvärgstjärna (65 % av solens storlek) och en röd dvärgstjärna (20 % av solens storlek) i excentriska banor (A och B).
[Index]
HD 80606 b
En excentrisk Jupiter är en Jupiterlik planet som kretsar runt en stjärna i en excentrisk (starkt elliptisk) bana (e > 0,1). En excentrisk Jupiter kan förhindra att ett planetsystem innehåller jordlika planeter, eftersom en massiv gasjätte i en excentrisk bana kan förflytta alla jordlika planeter ut från den beboeliga zonen.
HD 80606 b är den mest excentriska Jupiter man känner till. I vårt solsystem skulle planetens bana gå från innanför Merkurius bana till ända ut till Mars bana och lite till.
För närvarande verkar det som att ungefär 7 % av alla stjärnor har en excentrisk Jupiter, vilket gör dem vanligare än en Het Jupiter.
[Index]
Gliese 667C c (den upptäckta planet som påminner mest om Jorden [beboelighetsindex* = 0,85])
En Jordanalog eller Jordlik planet är en annan planet (eller värld) med omgivningsförhållanden som påminner om Jordens.
Jordanaloger är av speciellt intresse för människan, eftersom ju mer lik en planet är Jorden, desto mer troligt är det att det kan finnas komplext liv på planeten. Förespråkare för rymdkolonisering har länge sökt efter en Jordanalog som ett "andra hem", eller ett "nytt hem" om Jorden skulle bli obeboelig.
Mars som planeten kan ha sett ut under den Noakiska epoken.
Vissa vetenskapliga teorier spekulerar att Jordanaloger kan ha existerat i vårt solsystem i det förgångna (som t.ex. Mars). I framtiden är det möjligt att människorna kan konstruera en Jordanalog på konstgjord väg. I teorin kan en sådan planet skapas genom terraformning om beboelighetsindexet är någorlunda högt (>= 0,50). Tre himlakroppar inom solsystemet uppfyller detta krav: Saturnus måne Titan (0,67), planeten Mars (0,55) och Jupiters måne Europa (0,50).
16 ljusår från oss ligger planeten 40 Eridani A (Vulcan), och befinner sig inom den beboeliga zonen (grön ring).
Astronomerna menar att det kan finnas runt 40 miljarder Jordanaloger som kretsar inom den beboeliga zonen runt röda dvärgtjärnor i Vintergatan. För sollika stjärnor är motsvarande siffra 11 miljarder. Den närmaste av dessa Jordanaloger kan finnas på bara 12 ljusårs avstånd.
Kepler-186f
Anm. Medan den här artikeln om Planeter skrevs upptäcktes en planet som är ännu mer lik Jorden än Gliese 667C c, nämnd ovan. Den nya planeten, Kepler-186f, ligger inom den beboeliga zonen och är den första exoplanet som nästan är exakt lika stor som Jorden.
*= Jordens beboelighetsindex utgör referensvärdet och är satt till 1,0.
[Index]
Bilden visar hur vanligt det är med planetsystem i Vintergatan (Klicka på bilden för förstoring).
En exoplanet eller extrasolär planet är en planet som befinner sig utanför vårt solsystem. Till dags dato (6/4/2014) har omkring 1800 exoplaneter upptäckts (1780 planeter i 1103 planetsystem).
De tre kända planeterna som tillhör stjärnan HR8799.
Det finns minst 100 miljarder planeter i Vintergatan där stjärnan har minst en (1) planet.
Planeten Alpha Centauri Bb som kretsar kring Alpha Centauri B.
Den närmaste exoplaneten (ännu inte helt bekräftad) är Alpha Centauri Bb.
En del planeter kretsar så nära sin stjärna att ett varv bara tar några få timmar. Andra planeter ligger så långt ut att ett varv kan ta tusentals år.
Upptäckten av exoplaneter har intensifierat intresset för sökandet efter utomjordiskt liv, i synnerhet på sådana planeter som ligger i den beboeliga zonen, och där det kan finnas flytande vatten (och därmed liv). Detta innebär en granskning av planeters förmåga att hysa liv och ett hänsynstagande till flera variabler som var och en är väsentliga vid bedömningen av en planets beboelighet.
Ett urval av ett antal exoplanetbanor.
[Index]
Bilden visar en konstnärs uppfattning av HIP 13044 b, den första upptäckta extragalaktiska planeten.
En extragalaktisk planet, även kallad extragalaktisk exoplanet, är en planet som befinner sig utanför Vintergatan.
Via gravitationella mikrolinser, bildade genom två kvasarer, upptäcktes 1996 en planet med tre gånger så stor massa som jordens. Planeten är den mest avlägsna som identifierats och ligger ungefär 4 miljarder ljusår bort i galaxen YGKOW G1.
Ett forskarlag använde likaledes gravitationella mikrolinser för att upptäcka den första planeten i Andromedagalaxen. Planeten tros vara en gasplanet med 6-7 gånger så stor massa som Jupiter.
Galaxkannibalism förde en exoplanet (HIP 13044 b) med ursprung utanför Vintergatan inom räckhåll för astronomer. Planeten kretsar kring en stjärna som lämnade en minigalax för Vintergatan. Stjärnan är nu del av Helmis stjärnström som är en rest av nämnda minigalax som kolliderade med Vintergatan för sex miljarder år sedan. Den Jupiterlika planeten är synnerligen ovanlig. Den är i omloppsbana runt en stjärna som börjar närma sig slutet av sitt liv, och planeten kan dessutom vara på väg att bli uppslukad av stjärnan.
[Index]
Heta Jupitrar är en klass av exoplaneter som liknar solsystemets Jupiter, men som har höga yttemperaturer eftersom de kretsar mycket nära (~0,015 - ~0,5 AE) sina stjärnor. Jupiters avstånd till Solen är ca. 5,2 AE, vilket ger låga yttemperaturer.
En av de mest välkända Heta Jupitrarna är 51 Pegasi b (Bellerofon) som upptäcktes 1995. Det var den första upptäckta exoplanet som befanns kretsa kring en sollik stjärna.
COROT-7b
Om en Het Jupiters omloppsbana runt sin stjärna är tillräckligt nära stjärnan, förlorar den massa. En Het Jupiter som befinner sig 0,02 AE från stjärnan förlorar 5-7 % av sin massa under sin livstid. Vid omloppsbanor som ligger närmare än 0,015 AE från stjärnan kan hela planeten bortdunsta förutom dess kärna. Sådana planeter kallas för chthoniska planeter. Ett exempel på en chthonisk planet är COROT-7b (kretsar kring stjärnan COROT-7) i stjärnbilden Enhörningen på 489 ljusårs avstånd.
[Index]
En Het Neptunus är en exoplanet som går i en omloppsbana nära stjärnan (normalt på ett mindre avstånd än 1 AE) och med en massa som är ungefär lika med Uranus eller Neptunus.
Den första Heta Neptunus som upptäcktes var Mu Arae c (eller HD 160691 c).
[Index]
Uranus
En isjätte är en typ av jätteplanet som huvudsakligen består av materia som är mindre flyktig än väte och helium. På 1990-talet blev det känt att Uranus och Neptunus var en speciell typ av jätteplaneter som endast innehöll 20 % helium (mot 90 % för de tyngre gasjättarna Jupiter och Saturnus). Dessa isjättars sammansättning domineras av vattenis. Till skillnad från de tyngre gasjättarna saknar isjättarna sannolikt metalliskt väte* i sina kärnor.
*= Vid tillräckligt högt tryck genomgår väte ett fasskifte och omvandlas till en degenererad form av väte, s.k. metalliskt väte.
Neptunus
Flera olika atmosfäriska mönster har observerats på isjättarna, t.ex. polarströmvirvlar, starka zonvindar och cirkulationer i stor skala.
Kepler 47c
Förutom Uranus och Neptunus har flera andra isjättar upptäckts i Vintergatan. Kepler 47c är den första isjätte som observerats i ett annat planetsystem som har två solar. Kepler 47c är ungefär lika stor som Neptunus. Den ligger visserligen inuti den beboeliga zonen, och har gott om flytande vatten, men är alldeles för stor för att kunna ha liv.
Kepler 47 c bevisade att det var möjligt med stabila omloppsbanor även i planetsystem med två solar.
[Index]
Merkurius
En järnplanet, populärt även kallad kanonkula, är en typ av planet som primärt består av en järnrik kärna, och en liten eller ingen mantel. Merkurius är den största himlakroppen av denna typ i vårt solsystem, men det kan finnas större järnrika planeter i andra solsystem.
Diamantplanet
Järnrika planeter kan vara rester av stenplaneter där de metall/silikatrika mantlarna har skalats av genom jättelika kollisioner med andra himlakroppar. Vissa kan vara så täta att kärnorna sannolikt är sammanpressade till diamant.
Andra typer av planeter med jämförbar massa är större och mindre täta. Järnplaneterna har ingen plattektonik och saknar starka magnetiska fält eftersom de snabbt kyls efter att de bildats.
Kepler-10b
Några ej ännu bekräftade exoplaneter som huvudsakligen kan bestå av järn är KOI-1843 b, Kepler-70b och Kepler-10b.
[Index]
Jämförelse mellan Jorden och en typisk minineptunus.
En minineptunus, även kallad gasdvärg eller övergångsplanet, är en planet som är mindre än Uranus och Neptunus (upp till 10 Jordmassor). Minineptunusen har en tjock väte-heliumatmosfär. Nära kärnan finns is, ammoniak och andra flyktiga tyngre ämnen.
Sammansättning
Kärnan, som är liten, är stenig och innehåller ämnen av låg densitet.
Kepler-11f
Flera exoplaneter har upptäckts som sannolikt är minineptunusar - baserat på kända massor och tätheter. Exempelvis har Kepler-11f en massa på 2,3 Jordmassor, men en täthet som är lika låg som Saturnus, vilket tyder på att planeten är en minineptunus.
KOI-314c
Den ännu mindre KOI-314c, med en massa som är ungefär lika med Jordens, misstänks också vara en minineptunus eftersom den har en diameter (~20 500 km) som är ungefär dubbelt stor som Jordens (12 742 km), och har därmed låg tähet.
[Index]
Protoplaneter är stora planetembryon som skapats i cirkumstellära skivor och genomgått intern smältning för att bilda särskiljda lager. De förmodas ha bildats ur kilometerstora planetisimaler som dragit till sig varandra genom gravitationen, och sedan kolliderat. Protoplaneterna påverkade andra protoplaneters banor något så att de så småningom kolliderade och bildade de dominerande planeterna.
Planetisimaler
I fallet med vårt solsystem tror man att kollisionerna mellan planetisimalerna skapade några hundra planetära embryon. Sådana embryon liknade t.ex. Ceres och Pluto, och var några tusen kilometer i diameter.
Pluto
Under hundratals miljoner år kolliderade de med varandra.
Traditionellt delar man upp embryorna i tre generationer efter deras storlek och hur många av dem som fanns kvar när de uppnått en viss storlek.
[Index]
PSR_B1257+12
Pulsarplaneter är planeter som kretsar kring pulsarer, eller snabbt roterande neutronstjärnor. Den första pulsarplaneten som upptäcktes ligger i en omloppsbana runt en millisekundpulsar, och var dessutom den första bekräftade exoplaneten.
Pulsar in action.
Pulsarplaneterna upptäcks genom pulsartidmätningar som detekterar avvikelser i pulsationsperioden. Varje kropp som kretsar runt en pulsar orsakar regelbundna ändringar i pulsationen. Eftersom pulsarerna normalt roterar med nära nog konstant hastighet identifieras förändringar enkelt med hjälp av exakta tidmätningsinstrument.
Upptäckten av pulsarplaneter var egentligen oväntad. Varje pulsar eller neutronstjärna bildas efter en supernovaexplosion, och man förväntade sig att alla planeter i systemet skulle förstöras i explosionen.
J1719-1438
Det finns tre kända typer av pulsarplaneter. Planeterna i systemet PSR B1257+12 (översta bilden) bildades ur spillrorna från en förstörd dubbelstjärna som tidigare kretsat kring systemets pulsar. I systemet J1719-1438 har planeten nästan blåsts bort (och bildat en diamantplanet på grund av det enorma trycket) av den extrema utstrålningen från den närliggande pulsaren.
PSR B1620-26 b
PSR B1620-26 b är sannolikt en infångad planet.
[Index]
En superjord är en exoplanet med en massa som är större än Jordens, men väsentligt mindre än solsystemets små gasjättar Uranus och Neptunus (15 respektive 17 Jordmassor). Termen superjord syftar bara på planetens massa, och har t.ex. ingenting att göra med hur ytan är beskaffad eller om planeten är beboelig.
Jämförelse mellan Jorden (till höger) och två typiska superjordar.
Superjordarna definieras enbart utifrån sina massor. Astronomerna är i allmänhet överens om att den övre massgränsen för en superjord är 10 Jordmassor. Någon klar undre gräns har ännu inte definierats, men ligger inom intervallet 2-5 Jordmassor.
Superjorden Gliese 581c med flygande varelser.
Vårt solsystem innehåller inga exempel på denna kategori av planeter eftersom den största stenplaneten i solsystemet är Jorden.
[Index]
Kappa Andromedae b, en superjupiter som nästan är en brun dvärg.
En superjupiter är en planet som är mer massiv än Jupiter. Superjupitrarna ligger ofta på gränsen till att vara bruna dvärgar (stjärnor som inte tänts), som t.ex. Kappa Andromedae b i systemet Kappa Andromedae.
Runt 200 superjupitrar har hittills hittat, några heta, några kalla. Även om de väger mer än Jupiter, är de alla i ungefär samma storlek som Jupiter upp till 80 Jupitermassor. Detta beror på att när massan ökar, ökar även tätheten och gravitationen i samma grad. Den ökande gravitationen får superjupitern att pressas ihop, vilket förhindrar att den växer och blir större.
Jupiter och HAT-P-1b (till höger)
I jämförelse kan något mindre massiva planeter än Jupiter bli större. De är "fluffiga" planeter som ibland kallas korkplaneter för att de är så lätta (gasjättar med stor diameter men låg täthet). Exoplaneten HAT-P-1b har t.ex. hälften så stor massa som Jupiter men är ändå 38 % större.
Superjupitern Corot-3b har en täthet (26,4 g/cm3) som är långt större än blyets, och dess massa är ungefär 22 Jupitermassor. Det beror på extrem komprimering av planetens huvudbeståndsdel väte.
HD 29587 B (brun dvärg på ungefär 55 Jupitermassor)
[Index]
Planeter över 10 Jordmassor kallas för megajordar (massiva fasta planeter) eller gasjättar beroende på om de mest består av sten/is eller mest av gas. Planeter från 10 Jordmassor och ned till 2-3 Jordmassor kallas för superjordar (enbart fasta planeter).
I maj 2014 fastslogs att den tidigare upptäckta planeten Kepler-10c har en massa som är jämförbar med Neptunus (17 Jordmassor). Med en radie på 2,35 gånger Jordens är den för närvarande den största kända fasta planeten (stenplanet), och en representant för den nya kategorin megajordar.
[Index]
(Huvudsakliga informationskällor: Memory Alpha och Wikipedia) |